Barnbok


AHMED
berberpojken
Av Ahmed Rami



 
 

KAMELEN

 

Ahmed ligger på bilgolvet därbak bland verktyg och andra hårda saker. Ansiktet och bröstkorgen vilar mot en bensindunk. Det är inte alls bekvämt. När bilen skakar och guppar på den ojämna vägen, slår han hakan i dunken.

De båda männen i framsätet har ingen aning om att han ligger där. Han hade tänkt fråga, om han fick följa med, det hade han verkligen, och inte alls planerat att gömma sig. Men när han kom springande till parkeringsplatsen, var det så enkelt att göra det han gjort. Bildörren stod öppen, och det låg ett svart plastskynke därbak och liksom väntade. Ingen såg när han kröp under det.

Men plasten stänger ute luften. Han blir yr och mår illa av bensinångorna. Törstig är han också, alldeles torr i munnen. Han har försökt äta lite av brödbiten, som han håller i handen, men tuggorna fastnar i halsen. Frukostbrödet var det enda han fick med sig, när han sprang från butiken tidigt på morgonen. Farbror Tarik var till marknaden och skaffade varor då.

Nu har han legat så här länge, länge. Han måste sträcka på benen och vända sig. Det går inte att ligga i samma ställning längre. Han reser sig upp på armbågen och flyttar fötterna, men då rasslar det till om verktygen. Något tungt faller ner på hans ben. Det skramlar ännu värre, när han försöker dra benen åt sig.

Männen därframme tystnar. Den utländske journalisten, Olle, säger något på sitt konstiga språk och bromsar in bilen. Det hjälper inte att Ahmed spänner sig och ligger alldeles orörlig, de har hört något. En hand drar undan plastskynket, men Ahmed blundar och hoppas att han inte syns bland alla grejorna. Fast det är klart att de ser honom.

Olles arabiske vän, Mahmoud, säger något med upprörd röst och kryper över ryggstödet. Han sträcker sig efter Ahmed, tar ett hårt tag i hans ena arm och rycker upp honom i stående ställning, slår honom i ansiktet, slår igen, är hemskt arg.

"Vilken jävla unge!" skriker han på arabiska och slår honom en gång till.

Men Olle säger något lugnande och tar tag i Mahmoud, så han släpper greppet om armen. Ahmed sjunker ner och sätter sig på bilgolvet, alldeles omtöcknad av bensinångor. Han kräks, men magen är tom. Det kommer bara lite grönt slem.

De släpar ut honom och lägger honom på en filt vid vägkanten. Mahmoud är mycket snäll nu och lyssnar på hjärtat. Han ger honom att dricka ur en läskedrycksflaska och torkar bort smuts från hans ansikte. Och Ahmed kryar snart på sig därute i friska luften. Han är så nyfiken, så han glömmer illamåendet och sätter sig upp. Men det finns inte mycket att se. Det är bergigt omkring dem och ganska kalt. Marken är glest bevuxen med låga buskar och tuvor av magert gräs. Han ser ett gytter av gulbruna hus på avstånd. Gröna palmkronor sticker upp mellan de platta hustaken. Nu händer det som Ahmed har önskat sig under hela resan. Han får sitta mellan Olle och Mahmoud i framsätet. Trots att han fortfarande är yr och mår illa, njuter han av farten och av att se vägen komma rusande emot honom och sedan dyka in under bilen. Fort går det. Han tittar beundrande på Olle, som vrider på ratten och får bilen att följa vägen, fast den kröker och slingrar sig. Så mäktig den är som sitter i en bil! En fulllastad åsnekärra måste väja långt ut på vägkanten. Och där flaxar några grant klädda kvinnor in i ett busksnår som skrämda fåglar. Olle skrattar och vinkar åt dem.

Sedan pratar han med Mahmoud på det konstiga språket igen. Mahmoud skalar en apelsin och delar den i tre delar. Ahmed får den största biten.

De åker in i samhället, förbi vittrade husväggar av stampad jord, och kommer till en stor byggnad med en pelargång på framsidan. Det är ett härbärge för resande. En buss har just stannat, och passagerarna myllrar in i huset, bärande på småbarn, filtar, väskor och många olika slags ägodelar.

Olle kör sakta in på parkeringsplatsen och slår av motorn. Mahmoud tar Ahmed om axlarna och säger på arabiska att de ska sova här i natt.

"I morron får vi ordna så du kommer hem till Marrakech," säger han.

"Hur långt är det till Oujda?" frågar Ahmed.

"En dagsresa ungefär. Varför frågar du det?"

"Jag måste till far."

"Är han i Oujda? Längtar du efter din far?" frågar Mahmoud medan de går mot det stora huset.

"Jag vill börja skolan. Jag måste prata med far om det."

Mahmoud går ifatt Olle, och de samtalar ett tag på Olles språk. De ser åt Ahmeds håll och verkar bekymrade. Mahmoud kommer tillbaka och tar honom om axlarna igen och säger att de ska gå till kaféet och prata om det här.

En man i mörkblå djellabah sitter på golvet därinne i det lilla mörka kaféet och knäpper på en gitarr. Han sjunger en entonig melodi, medan en annan man slår takten mot en plåtburk. Två män spelar bräde vid ett lågt bord. Ahmed och Mahmoud sätter sig vid ett bord utanför och dricker mynta-teet, som de beställt. De sitter på stolar, som man gör i Europa.

"Du vet inte din fars adress, säjer du. Hur ska du då kunna hitta honom?"

"Jag kan fråga..."

"Det är omöjligt, Ahmed. Oujda är en stor stad. Du kommer aldrig att hitta honom på det sättet. Det måste du förstå."

"Om ni hjälper mej..."

"Det kan vi inte. Vi ska fortsätta in i Algeriet, förstår du. Vi har bråttom."

"Jag klarar mig själv."

"Nej, Ahmed, det gör du inte. I morron åker du hem till Marrakech. Vi ska leta rätt på nån, som kan ta dej med," säger Mahmoud bestämt.

Olle kommer och sätter sig hos dem. Han har varit inne i huset och ordnat med rum för natten. När de druckit flera koppar mynta-te, går de till en liten restaurang, där de blir serverade stekt kyckling. Ahmed äter inte mycket. Han har ont i huvudet och mår fortfarande illa.

"Jag tror du behöver lägga dej att sova nu," säger Mahmoud med mjuk röst, och hans ögon är snälla.

När de kommer ut, är det redan mörkt, men på himlavalvet har tusentals stjärnor tänts. Det gamla huset verkar ståtligt och palatslikt nu, när mörkret döljer skavankerna. Ett milt ljus silar ut genom de små fönstren.

De går genom en stor sal, där kvinnor ligger i rader på golvet, inrullade i rödrandiga filtar. En del av dem har gnällande småbarn i famnen. I ett hörn spelar en grupp män kort. Någon knäpper sakta på en luta och gnolar för sig själv. Men Olle och Mahmoud ska inte sova bland buss-folket. De har beställt var sitt rum. I Mahmouds rum finns det en madrass på golvet åt Ahmed.

"Lägg dej och sov nu, så du är utvilad i morron," säger Mahmoud och låter nästan som farbror Tarik, fast snällare. "Jag går till kaféet en stund."

Ahmed är så trött, så han orkar inte ens ta av sig djellabahn. Madrassen är mjuk och skön, och han somnar innan Mahmoud hunnit gå sin väg. Men han sover inte tungt, han känner illamåendet i sömnen och vaknar, när Mahmoud kommer tillbaka. Han hör honom klä av sig och lägga sig, hör hans andetag. Det luktar besksöt rök av hans kläder. Männen på kaféet har rökt kif, ett slags hasch. Ahmed känner igen lukten. Den kväljer honom, och han längtar efter frisk luft. Förresten måste han ut och kissa, så han trär fötterna i sandalerna och öppnar sakta dörren. Han går genom en kort korridor och vidare genom den stora sovsalen, där en stor del av golvytan täcks av avlånga människobylten. Det hörs ljud från de sovande, snarkljud, grymtningar, svag jämmer. Men några män är ännu vakna och sitter och viskar under lampan vid väggen.

Stjärnorna är stora och klara. De verkar så nära, som om han skulle kunna sträcka upp handen och röra vid dem. Han kommer att tänka på en saga, som Zaid berättade en stjärnklar kväll. Han vill gärna tänka på Zaid just nu, för han är rädd för nattmörkret.

"En gång kom vinden och tog fatt i ett fång halm, som en tjuv hade stulit och lastat på sin kamel. Vinden virvlade om med halmen och strödde ut den över himlavalvet, så att den bildade som en ljus, glittrande gata. Man kan se den än däruppe. Om du tittar noga, så ser du kamelens fotspår," sa Zaid och pekade mot kvällshimlen. Och Ahmed skrattade, för inte såg han till några kamelspår bland stjärnorna.

Han funderar, medan han står där och kissar. Hur ska han komma till Oujda? På något sätt måste han ta sig dit. I morgon tänker Olle och Mahmoud skicka tillbaka honom till Marrakech. Då är det för sent. Han måste ge sig av nu, börja gå i mörkret. När det blir ljust, har han hunnit ganska långt. Då kan han be att få åka med någon som är på väg mot Oujda. Om han bara visste åt vilket håll han skulle gå?

Han börjar gå på måfå. En uggla hoar någonstans. Det låter hemskt. Och vinden för med sig konstiga ljud, nattljud, som man aldrig hör på dagen. När den drar genom palmernas kronor, rasslar bladen på ett helt annat sätt, än när det är ljust. Det låter som om de var gjorda av plåt. Det rasslar och rasslar. Långt borta tjuter ett djur. Kanske en varg.

Vinden är kall och han fryser. Eller darrar han så, för att han är rädd? Han är rädd för nattens djinner, ett slags andar, som farmor brukade varna för. Vissla inte om natten! Det kan locka djinnerna att dansa, sa farmor. Om någon ropar, svara inte förrän ditt namn har upprepats tre gånger. Då först kan du vara säker på att det är en människa som talat.

Plötsligt snavar han över något mjukt och känner doften av kamel slå emot sig. Han ser den mörka konturen av kamelens hals och blir så glad, stryker över den. Kamelen spottar inte, den verkar bara oerhört förvånad över att en liten människa kommer och smeker den mitt i natten. Ahmed sätter sig bredvid sin nye vän och värmer sig mot den sträva ullen.

Om han hade mycket pengar, skulle han köpa den här kamelen och rida på den till Oujda. Det skulle vara väldigt skönt att ha en kamel, när han kommer fram dit och ska börja leta efter far. Han kanske måste söka igenom hela stan. Det blir jobbigt det, utan kamel.

Den utstrålar en sån skön trygghet, där den ligger i mörkret. Ahmed kan inte slita sig ifrån den. Han hör inte nattljuden nu, de konstiga ljuden, som han inte vet varifrån de kommer. Han hör bara kamelens lugna andhämtning och känner hur dess kropp utvidgas, varje gång den andas in. Vem äger en sådan underbar kamel, som kan jaga mörkerrädsla på flykten?

Han stelnar till, när han hör sitt namn ropas. En ljuskägla rör sig därborta, varifrån han kom. Och fast han känner igen rösten, svarar han inte. Det kan ju vara en djin, som begagnar sig av Mahmouds röst för att skämta med honom!

Men när rösten ropar hans namn för andra gången, står han inte ut med att vänta längre. Han springer emot Mahmoud och trycker sig intill honom. Men Mahmoud är arg och knuffar undan honom med knäet.

"Djävla unge att ställa till besvär! Jag ska binda fast dej vid sängen," säger han och tar Ahmed hårt i armen.

 

Föreg. sida

Nästa sida

Index


ZIP

FÖRORD

1. ALI ÄR ETT AFFÄRSGENI

2.
EN TUFF ARABFLICKA

3.
DE UNDERLIGA KRUMELURERNA

4.
MOSKÉBESÖKET

5.
POJKLIGAN

6.
DET ÄR SOM EN SKÖN DRÖM

7.
KAMELEN

8.
DEN VACKRA TUPPKYCKLINGEN

9.
OFFERSLANTEN

10.
EN DYSTER ÅTERKOMST

11.
OFFICEREN

12.
FARMORS MATTA

13.
BRÖLLOPET

14.
ÅSNAN OCH KARTAN

15.
DEN FARLIGA KLYFTAN

16.
UPPDRAGET

17.
SKINNPÅSEN

18.
DEN RIKE ANALFABETEN



Ett liv
för frihet
Självbiografi
Av A. Rami

ZIP



Ahmed Rami´s biograhie in other languages:
French
Russian
Português
Engelsk




Vad är
Israel?
101 fakta istället för
den judiska

lögnpropagandan
---Av Ahmed Rami.

ZIP


Israel
Falsk
Varudeklaration

Den Judiska myten
om rasen
-Av Ahmed Rami.

ZIP


Israels makt
i Sverige
Av Ahmed Rami

ZIP



Judisk
häxprocess
i Sverige
Av Ahmed Rami

ZIP



No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi
© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.com) where they are located - is mentioned.

HOME