Barnbok


AHMED
berberpojken
Av Ahmed Rami



 
 

UPPDRAGET

 

Det är inte bra att ha en lärare som folk skrattar åt. Kan man ta en komisk lärare på allvar och tro på det han lär ut? Ahmed undrar. Fast, egentligen är det ju inte Hadj Addi som är mest komisk, utan hans åsna.

Det verkar komiskt att åsnan stannar vid vägskälen, när Hadj Addi kommer ridande. Den känner vittringen från åsnestona på gårdarna, och det utkämpas långvariga strider mellan åsna och ryttare vid nästan varje avtagsväg. Men det skulle aldrig falla Hadj Addi in att använda sparkar och slag för att få sin åsna att gå vidare, som vanligt folk gör. Nej han använder bara milda små ryck i tygeln, förmaningar och förebråelser. Ett sådant saktmod tycker folket på gårdarna är obeskrivligt komiskt.

Åsnan stör ofta undervisningen i skolan. Den står borta vid fönstret och skriar med sin gälla stämma. Då håller pojkarna för öronen och grimaserar som om ljudet vore outhärdligt. De hämnas genom att sticka åsnan med sina spetsiga pennor och uppfinner ständigt nya sätt att plåga den. De gör det så listigt, att den närsynte läraren aldrig är säker på vem av dem som är den skyldige. Han träter och bannar, men gör det liksom ut i tomma luften.

En dag kommer det en liten pojke till skolan med bud till Ahmed att Ali vill träffa honom. Pojken är Alis bror, och han visar vägen till sin farbrors hus, där Ali bor med mamman och syskonen, medan pappan är borta och jobbar på en stor apelsinplantage. Det berättar Alis lillebror, när de går genom byn.

En kvinna med vänliga men trötta ögon visar på trappan upp till takterassen. "Jaså, det är du som är Ahmed. Ali har pratat om dej. Det piggar nog upp honom att du kommer," säger hon stilla.

Någon ropar otåligt från gården, och hon skyndar i väg.

Ali ligger på en bastmatta i skuggan av en brokig filt, som är uppspänd i ett av hörnen på takterassen. Hans farmor sitter i ett annat hörn, mitt i ett pösande moln av ull. En liten flicka står på knä vid hennes sida och hjälper till att rensa ullen. Luften är sval och frisk efter de senaste dagarnas regn.

Ali ler som vanligt. Han viskar. Först tror Ahmed att han har något hemligt att berätta, att det är därför han viskar. Men snart förstår han att Ali har förlorat rösten. Han måste böja sig ner för att kunna höra vad Ali säger. Då känner han lukten av vitlök och något annat fränt slå emot sig. Dofterna kommer från en tygpåse, som vilar på Alis bröstkorg.

"Farmor håller på att bota mej med det här," viskar Ali och stryker leende med handen över påsen. "Jag har faktiskt blivit mycket bättre. Säj det till farmor, så blir hon glad. Du, va kul vi ska ha, när jag blir frisk!"

Han sätter sig upp men börjar hosta, och hans farmor ropar och grälar högljutt. Hur ska han kunna bli frisk, om han inte gör som hon säger? Alis ansikte har blivit ännu tunnare. Det är nästan bara leendet kvar och ett par stora ögon, ett par sorgsna ögon. Han har ett uppdrag att ge Ahmed.

 "När du kommer till Marrakech nästa gång, vill du gå till Färgarnas gata och hämta nåt som jag gömt där? Jag fick det inte med mej, för jag var så sjuk när polisen släppte mej."

Och Ali beskriver platsen mycket noga. Det finns ett litet hål i muren, så här långt över marken, visar han med den ena handen. Alldeles innanför portvalvet, under de långa, smala mattorna som hänger där. I hålet finns en sten instoppad, och innanför stenen ligger en skinnpåse, som innehåller alla pengarna, som Ali förtjänade på marknadstorget och på att sälja kläder på gatorna.

"Det skulle vara bra att ha pengarna nu," viskar Ali. "Jag kunde åka till en doktor och få medicin."

Ahmed lovar att hämta börsen. Han ska hämta den snart, säger han. Men inom sig vet han rakt inte hur det ska gå till. Han är ju i skolan alla dagar utom fredagarna, och då måste han hjälpa farfar. Och att åka bussen till Marrakech kostar pengar. Var ska han få dem ifrån?"

"Har du lärt dej nån arabiska än? Nä, kunde väl tro det. Varför börjar du inte i skolan i samhället? Dom har bra lärare där," viskar Ali. "Gå till Hadj Qassim. Det var han som hjälpte min kusin att komma in på skolan."

Sedan ligger han med slutna ögon en lång stund. Ahmed tror att han sover, så han reser sig tyst för att gå därifrån. Då öppnar Ali ögonen.

"Minns du va kul vi hade på torget?" viskar han. "Jag drömmer ofta...är vid brädstapeln...väntar...sen säljer jag apelsiner...fast allting är annorlunda... drömmer om så mycket vi aldrig såg..."

Sedan sluter han ögonen igen, och Ahmed går sin väg.

Några dagar senare händer något nästan otroligt. Hadj Addi kommer till skolan utan sin åsna. Han går till fots! Med sorgsen min berättar han för pojkarna att han sålt åsnan.

De kan inte tro det först. Det finns ingen åsna att nypa och plåga! Det finns bara ett stort tomrum vid fönstret. De glömmer att göra grimaser och härma sin närsynte lärare av pur sorg. De uppför sig nästan exemplariskt hela dagen.

Men varför? Det frågar de med anklagande ögon. Varför sålde han åsnan? Till slut berättar Hadj Addi motvilligt och lite generat.

Jo, det är så att han ska gifta sig. Hans blivande fru ställde honom inför ett ultimatum. Han måste välja, antingen hon eller åsnan. Så enkelt är det. Men samtidigt så svårt.

När nyheten om Hadj Addis giftermål sprider sig i byn, får folk något nytt att skämta om. Tänk, att han står under toffeln redan före bröllopet, säger de och skrattar.

En dag får pojkarna vänta förgäves på sin lärare. Han har tröttnat på att gå den långa vägen från grannbyn till fots. Kanske har han också tröttnat på gycklet, på att inte bli respekterad och tagen på allvar. Det var nog det som betydde mest, när han fattade sitt beslut att lämna lärarjobbet.

För Ahmed är det på sätt och vis en lättnad, att skolan stänger. Han har grubblat mycket över hur han ska få ledigt för att åka till Marrakech och hämta

Alis börs. Nu kan han ge sig iväg genast.

Han hade tänkt ut ett sätt att få gratisskjuts med bussen.

Det tar två timmar att gå till busshållplatsen i samhället, så han måste starta tidigt. Farbror Brahim och hans fru tror att han ska gå hem och hjälpa farfar, och de är förvånade över hans iver.

Det är kallt så här tidigt på morgonen. Ahmed huttrar och småspringer. Han stannar bara en gång och dricker ur en bäck. Det finns gott om vatten nu på vintern, gott om bete till djuren också. Han ser en herde, som driver en stor hjord getter och får över vägen mot sluttningen på den andra sidan. En mager, långbent vallhund löper runt och hämtar in de djur som kommer efter eller på avvägar. Herden ropar ut befallningar och pekar med staven, och hunden är otroligt klok och lyder hans minsta vink. Ahmed skulle vilja stanna och titta, men har inte tid. Han skyndar vidare.

Bussen står redan vid hållplatsen, när han kommer till samhället. Några bönder håller på att lasta stora säckar med något knöligt innehåll på busstaket. De lyfter också upp lådor med grönsaker. En man kommer bärande på en stor dyna och en bunt filtar, som han ska ta med sig till Marrakech. Ahmed hör tydligt att han säger det; han ska till Marrakech. En fotogenspis surras fast vid takräcket, och ett avlångt paket hoprullade mattor läggs ovanpå.

Det är gräl och surr och oväsen. Var och en är rädd om sina egna ägodelar och missnöjd med placeringen av dem. Busschauffören signalerar otåligt, och äntligen stiger de på bussen, de som ska åka med.

Ahmed har stått ganska nära under pålastningen. Nu närmar han sig ännu mer och ställer sig alldeles intill stegen, som leder upp till busstaket. Just som bussen sätter sig i rörelse, hoppar han upp på stegen och klättrar vigt upp. En man tar några steg efter, och Ahmed tror att han ska försöka hindra honom. Men han vill tvärtom hjälpa.

"Håll i dej, pojke! Akta, så du inte faller av!" ropar han.

Nu gäller det att hitta ett bra gömställe. Ahmed ser sig omkring efter dynan som ska följa med ända till Marrakech. Där, invid takräcket, finns den, stor och pösande. Filtarna ligger invid, hoprullade ovanpå den, sammanbundna med tjocka snören.

Han måste hålla sig i lådorna och krypa fram, för bussen skakar och kränger förskräckligt. När han lyckats ta sig fram till dynan, kryper han huttrande ihop bredvid den. Det blåser hemskt kallt häruppe på busstaket. Han skulle behöva täcka över sig med något för att få skydd mot det isande kalla luftdraget och samtidigt göra sig osynlig. Filtarna är hårt sammanbundna med snörena. Han förmår inte lösa upp knutarna med sina stelfrusna fingrar.

Burr, så han fryser! Han upptäcker att mattorna, som ligger ovanpå spisen, bara är hoprullade, inte surrade med snören. Med mycket besvär lyckas han dra dem till sig och krypa under dem. Han måste göra allt långsamt och mycket försiktigt, så att bussfolket under honom inte ska höra något.

Nu har han det ganska bra. Han fryser i varje fall inte så mycket. Och det bästa av allt; han har ett gömställe. Fast det känns ängsligt, när bussen stannar nästa gång. En man kommer klättrande uppför stegen. Han pustar och bär tydligen på något mycket tungt, kanske en spis eller ett stort skåp. Om han slänger det där tunga ovanpå Ahmed, blir det bara mos av honom!

Men Ahmed har tur. Det enda han får över sig på hela resan, är ett berg av flätade korgar. Det känns inte alls farligt tungt fastän det är stort och skrymmande. Lite oroligt är det i alla fall varje gång bussen stannar vid hållplatserna. Det händer flera gånger att passagerare, som ska stiga av, kommer upp på busstaket för att hämta ägodelar. Då håller Ahmed andan av spänning. Om mattägaren kommer? Då får han nog stryk. Och än värre; resan tar tvärt slut! Men som tur är, ska även mattornas ägare till Marrakech. Och korgarna, som ligger ovanpå mattorna, som ligger ovanpå Ahmed: alltihop ska till Marrakech.

Han ligger där och tänker ut hur han ska bete sig när bussen är framme. Han ska stå beredd borta vid stegen och kasta sig utför den och fort springa sin väg. Han ska vara borta innan passagerarna ens hunnit stiga ur bussen. Framför allt ska han akta sig för chauffören. Annars vankas det stryk.

Men hur ska han veta när han är framme? Han kan inte se något från sitt gömställe under mattorna, och han vågar inte krypa fram i förtid. Det skulle höras ner till bussfolket.

Bussen bromsar och stannar igen, och Ahmed tror att det är en hållplats. Men passagerarna är så högljudda därnere, och tvärsgenom alla glada och lättade utrop hör han ett välbekant ljud. Trummornas dunkande på marknadstorget!

Han får brått, ålar sig fram under mattorna, men stöter huvudet i en låda, måste ändra riktning och trasslar då in sig i snören, som binder samman berget av korgar. Han kommer ingen vart.

"Titta här, ska ni se! Vi har en gratis-passagerare på taket!" ropar den man, som först kommer uppför stegen. Han skrattar och låter förtjust över att det var han som gjorde upptäckten.

Det känns mycket försmädligt att ligga där, insnärjd, med bara huvudet stickande fram bland korgarna. Och så behöva lyssna till alla retsamma kommentarer dessutom! Än värre blir det när mattägaren kommer. Både skällsord och örfilar får han utstå.

Äntligen befrias Ahmed från sin nesliga fångenskap och kan klättra nerför stegen. Fast, där står ju chauffören beredd och är frikostig med ovett och stryk, precis som Ahmed befarade. Men han lyckas slita sig loss, innan han blir alltför mörbultad, och sätter i väg mot basarkvarteren.

 

Föreg. sida

Nästa sida

Index


ZIP

FÖRORD

1. ALI ÄR ETT AFFÄRSGENI

2.
EN TUFF ARABFLICKA

3.
DE UNDERLIGA KRUMELURERNA

4.
MOSKÉBESÖKET

5.
POJKLIGAN

6.
DET ÄR SOM EN SKÖN DRÖM

7.
KAMELEN

8.
DEN VACKRA TUPPKYCKLINGEN

9.
OFFERSLANTEN

10.
EN DYSTER ÅTERKOMST

11.
OFFICEREN

12.
FARMORS MATTA

13.
BRÖLLOPET

14.
ÅSNAN OCH KARTAN

15.
DEN FARLIGA KLYFTAN

16.
UPPDRAGET

17.
SKINNPÅSEN

18.
DEN RIKE ANALFABETEN



Ett liv
för frihet
Självbiografi
Av A. Rami

ZIP



Ahmed Rami´s biograhie in other languages:
French
Russian
Português
Engelsk




Vad är
Israel?
101 fakta istället för
den judiska

lögnpropagandan
---Av Ahmed Rami.

ZIP


Israel
Falsk
Varudeklaration

Den Judiska myten
om rasen
-Av Ahmed Rami.

ZIP


Israels makt
i Sverige
Av Ahmed Rami

ZIP



Judisk
häxprocess
i Sverige
Av Ahmed Rami

ZIP



No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi
© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.com) where they are located - is mentioned.

HOME