Barnbok


AHMED
berberpojken
Av Ahmed Rami



 
 

DEN RIKE ANALFABETEN

 

Ahmed hann lära sig nästan alla de arabiska bokstäverna innan skolan stängdes. Han kan skriva några korta verser ur Koranen, och han vet ganska mycket om profeterna Abraham, Moses och Jesus. Den store profeten Mohameds levnadshistoria har han lärt sig utantill. Dessutom kan han lite geografi.

Farfar tycker att det räcker med det. Nu ska Ahmed stanna hemma och hjälpa till med jordbruket. När han blir äldre kan han ta jobb någonstans och tjäna pengar, som Ismail, säger farfar. Ahmed säger inte emot. Det är ingen idé. Farfar skulle bara bli arg.

Då är det bättre att bara ge sig iväg, utan ett ord, när ingen ser det. Ahmed traskar den långa vägen till samhället en dag. När han kommer till det stora turisthotellet, ställer han sig i skuggan under några träd och väntar på att hans bror, Ismail, ska dyka upp.

Det hörs glada röster från hotellterassen, skratt, klirr från glas och skrällig popmusik. Ahmed ser inte hotellgästerna, han ser bara parasollerna, som sticker upp likt granna svampar över balustraden. Men han fantiserar om dem. Hur härligt de har det, turisterna, däruppe på terassen! De sitter förstås nedsjunkna i sköna vilstolar, och framför sig har de bord som dignar under läckra maträtter, porlande kalla läskedrycker och frukt, massor med saftiga frukter.

Nej, nu måste han röra på sig! Han blir så hungrig av att stå och lyssna till glasklirret och fantisera om turisternas mat. Han går till baksidan av huset. Där finns en öppen plats, belamrad med allsköns föremål, trälådor fulla med buteljer, plasthinkar och plåttunnor. En dragkärra står framför en halvöppen dörr, och ett par cyklar ligger vårdslöst slängda. Ahmed tänker just slå sig ner på en av trälådorna, när en man, klädd i ett stort, vitt förkläde, kommer ut och ställer sig i dörröppningen.

"Hallå där! Vad gör du här?" ropar han barskt.

"Jag måste träffa Ismail, min bror. Han jobbar här," hasplar Ahmed ur sig. "Mamma är sjuk," tillägger han.

Var fick han den lögnen ifrån? Den bara kom flygande och fastnade på tungan. Kanske fanns den där i beredskap. För han är ju så illa tvungen att få tag i Ismail snart, annars kommer han att svälta ihjäl. Törsta ihjäl också, för den delen. Så känns det i alla fall. Ismail måste komma snart och ge honom något att äta och dricka. Mannen går in, och efter en stund kommer Ismail utrusande med en väldig fart.

"Vad är det med mamma?" ropar han häftigt.

Ahmed märker att han gjort sin bror mycket ängslig och skyndar sig att berätta hur det hänger ihop, att han ljög för att inte bli bortkörd.

Ismail stirrar på honom som om han inte trodde sina öron. Oron förbyts i ilska. Vilken fräckhet! "Du ska inte komma hit och ljuga!" fräser han och slår till sin bror i ansiktet. "Nu går du hem meddetsamma, så mycket du vet det!"

Ismail är äldst av syskonen, och han tar det som sin självklara rätt att tukta en yngre bror. "Jag har inte tid med dej, fattar du det! Jag har jobb att sköta. Kom inte hit en gång till och ljug, för då gör jag mos av dej."

"Jag har ett ärende till Hadj Qassim," säger Ahmed stillsamt och gnider med handen mot kinden, där slaget träffade.

Ismail spärrar upp ögonen igen. Nu övergår det ilskna uttrycket i hans ansikte till häpnad. "Det kunde du väl ha sagt meddetsamma," säger han med ett helt annat tonfall än nyss. Och han är mycket nyfiken på vem som har skickat Ahmed.

Mannen med förklädet kommer ut igen och frågar bekymrat om deras mor är mycket sjuk. Ska Ismail följa med sin bror hem nu?

"Nej, det behövs inte. Mamma vill inte att jag kommer hem förrän jag blir ledig," säger Ismail med en förargad blick på Ahmed.

"Då får vi väl ordna med lite ledighet," säger mannen buttert, som om han var besviken över att sjukdomen inte är allvarligare.

"Där ser du, vad du ställt till med," fräser Ismail, när de lämnats ensamma igen. "Han kommer att tvinga mej att ta ledigt, och så förlorar jag en massa dricks."

"Snälla Ismail, ge mej nåt att äta. Och lite vatten," ber Ahmed, för nu står han inte ut längre.

Sedan, när han glupskt äter av kouskousen, som Ismail har hämtat i en skål, frågar han: "Vad är den där Hadj Qassim för en? Vet du var han bor?"

Ismail berättar det lilla han vet, att Hadj Qassim är affärsman och mycket rik och mycket from, att han lever ensam med sin hushållerska och hennes man i ett hus nära torget.

"Han är visst med i skolstyrelsen och en massa andra styrelser. Alla vet vem han är," säger Ismail. Sedan frågar han om igen efter ärendet.

Ahmed slipper svara, för mannen med det vita förklädet kommer ut för tredje gången, och nu verkar han mycket otålig. Det här duger inte! Ismail måste börja jobba igen.

"Kom tillbaks senare! Du får sova hos mej i natt," ropar Ismail innan han försvinner in i huset.

Det hade Ahmed tänkt föreslå, fast han inte riktigt vågade. Nu går han nöjd till torget och frågar en fruktförsäljare var Hadj Qassim bor. Mannen pekar på ett litet skärt hus strax ovanför torget, och Ahmed fortsätter dit. Han tar portklappen och knackar beslutsamt på den lilla järnbeslagna porten.

Det dröjer en stund innan det rasslar i låset och porten sakta glider upp. En äldre man med vitt skägg står där. Han är liten och rund och iklädd vit djellabah och vit turban. Ögonen plirar vänligt från ett ansikte som är fullt av små veck och rynkor.

"Nå, vad vill du då?" frågar han.

Ahmed har tänkt ut i förväg vad han ska säga, och han rabblar meningen så hastigt, att den gamle inte uppfattar vad han säger. Ahmed måste upprepa orden.

"Jag tänkte fråga om jag får börja skolan här." Och han tillägger: "Jag kan inte läsa fast jag är nio år. Jag vill så gärna lära mej läsa."

Hadj Qassim vinkar att han ska komma in. Ahmed kysser den gamles hand, innan han följer efter honom genom en mörk, krokig gång, som leder till den inbyggda gården. Där finns en blomrabatt, och ett träd bredvid den vackra brunnen av grönt kakel, som är själva medelpunkten på den öppna platsen.

Den gamle går före Ahmed till ett långsmalt rum, intill gården. Han sjunker pustande ner på en av de brokigt klädda dynorna, som är uppradade utefter väggen, och gör tecken åt Ahmed att också slå sig ner. Sedan ställer han många frågor, lågmält och vänligt.

Ahmed känner strax ett stort förtroende för Hadj Qassim. Han vågar tala om sådant, som han annars håller för sig själv. Han nämner förstås inget om den pinsamma historien med åsnelortarna, men han berättar andra saker, som till exempel rymningen från madame Simon och den avbrutna resan till far i Oujda. Han avslöjar till och med att han har väldiga problem med bokstäverna. Han kan två alfabeten, både det arabiska och det västerländska, säger han, men han begriper inte hur bokstäverna ska användas. Att bokstäverna kan bli till ljud, till ord, som man uttalar med munnen, det kan han inte förstå.

Den gamle lyssnar och nickar vänligt då och då. "En dag kommer du att lösa den gåtan, det är jag säker på. Och du kommer nog att tycka att det var mycket enkelt, när du väl kommer på knepet." säger han. "Nu ska jag berätta något för dej. Inte heller jag vet hur man fogar samman bokstäverna till ord. Jag har aldrig gått i någon skola och kan varken läsa eller skriva. Men som du ser kan man klara sig bra i livet ändå."

Plötsligt slår den förgyllda pendylen på väggen fyra, och den gamle avbryter samtalet. Det är tid för eftermiddagsbönen. Hadj Qassim reser sig och hämtar bönemattan. Tvagningen hade han gjort innan Ahmed kom.

Ahmed sitter kvar, obeslutsam. Han vet att det gör ett mycket gott intryck på gamla människor om man ber tillsammans med dem. Men han har inte gjort tvagningen. Han skulle begå en synd, om han bad till Gud utan att först ha tvättat sig på föreskrivet sätt.

Men det är ju absolut nödvändigt att han gör ett gott intryck på Hadj Qassim! Gud får komma i andra hand, denna enda gång. Och Ahmed reser sig och går beslutsamt fram till den gamle och ställer sig vid hans sida. Han har gruvliga samvetskval medan han ber.

Efter bönen säger Hadj Qassim: "Du förefaller vara en både klok och rättskaffens pojke. Jag ska tala med din farfar. Om han inte har något emot det, ska jag ordna en plats åt dej i vår utmärkta skola här i samhället. Och jag är säker på att du snart har löst mysteriet med bokstäverna. Men kom ihåg, att du ska vörda din farfar och respektera hans vilja!"

Farfar kan bara inte säga nej. Det skulle vara detsamma som att förolämpa den rike och fromme Hadj Qassim. Det säger i varje fall Ismail, när Ahmed berättar för honom om sitt ärende på kvällen. Ismail verkar inte alls avundsjuk, fast han själv bara gått ett år i koranskolan och knappt kan läsa alls. Han säger att det är bra att Ahmed får lära sig läsa och skriva och en massa andra saker som är bra att kunna.

När Ahmed är på väg hem, får han lust att göra en omväg till grannbyn och hälsa på Ali. Han vill så gärna berätta för Ali att han följt rådet och sökt upp Hadj Qassim. Han är så uppfylld av det som hänt, så att han måste få prata med Ali om det.

Men när han kommer fram till huset där Ali bor, blir han inte insläppt till honom. Det är så tyst i huset, alla går liksom på tå, småbarnen viskar i ett hörn, Alis mor gråter, skakar på huvudet och försöker säga något.

Nej, Ahmed vill inget veta. Han springer därifrån, springer och springer hela vägen över bergsplatån till sin egen by.

Det följer en tid av oro och bedrövelse, av förhoppningar och spänd väntan, allt i en enda osalig röra. Farmor träter och ger örfilar för småsaker, men det bekommer inte Ahmed. Farfar är tyst och arg några dagar, för att Ahmed så självsvåldigt gav sig iväg till samhället och talade med den mäktige Hadj Qassim. Men det går över. De gamla kommer snart att bli på bättre humör, Därhemma kommer allt att bli som vanligt igen. Men Ali är borta. Något ska aldrig bli som förr.

En dag bryter farfar tystnaden och säger att det är klart med skolan. Ahmed ska flytta till samhället, bli inackorderad på skolan. Farfar verkar butter när han säger det, och farmor ser förebrående på Ahmed. Det är bara mor som verkar nöjd och glad över det som sker.

Helt ensam beger han sig iväg till samhället, till den stora, fina skolan. Det känns otryggt och nytt och främmande. Det är problemet med bokstäverna, som oroar honom mest. Han minns att madame Simon behandlade honom som världens dummaste pojke. Kanske hon hade rätt? Han kanske är så korkad, så han inte kan lära sig sätta ihop bokstäverna till ord? Vilken skam i så fall!

Men så tänker han på Ali, föreställer sig att Ali är med honom.

"Äh, du är väl inte skraj! Det är ju jättebra, att du får gå i en riktig skola med riktiga lärare som har studerat och kan en massa," säger Ali och flinar uppmuntrande och småfräckt på samma gång.

 

Föreg. sida

Nästa sida

Index


ZIP

FÖRORD

1. ALI ÄR ETT AFFÄRSGENI

2.
EN TUFF ARABFLICKA

3.
DE UNDERLIGA KRUMELURERNA

4.
MOSKÉBESÖKET

5.
POJKLIGAN

6.
DET ÄR SOM EN SKÖN DRÖM

7.
KAMELEN

8.
DEN VACKRA TUPPKYCKLINGEN

9.
OFFERSLANTEN

10.
EN DYSTER ÅTERKOMST

11.
OFFICEREN

12.
FARMORS MATTA

13.
BRÖLLOPET

14.
ÅSNAN OCH KARTAN

15.
DEN FARLIGA KLYFTAN

16.
UPPDRAGET

17.
SKINNPÅSEN

18.
DEN RIKE ANALFABETEN



Ett liv
för frihet
Självbiografi
Av A. Rami

ZIP



Ahmed Rami´s biograhie in other languages:
French
Russian
Português
Engelsk




Vad är
Israel?
101 fakta istället för
den judiska

lögnpropagandan
---Av Ahmed Rami.

ZIP


Israel
Falsk
Varudeklaration

Den Judiska myten
om rasen
-Av Ahmed Rami.

ZIP


Israels makt
i Sverige
Av Ahmed Rami

ZIP



Judisk
häxprocess
i Sverige
Av Ahmed Rami

ZIP



No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi
© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.com) where they are located - is mentioned.

HOME