Moses Smith

Martin Brandt

 
 11

 

Kap. XI.

 

DEN GAMLE LUMPJUDEN SOM LITTERATUR BEDÖMARE.

 

Vi inskränka oss till att omnämna tre för Bonnier ytterligt komprometterande fall från enbart femårs-perioden 1890-95; fallen Fröding, Per Hallström, Erik Axel Karlfeldt. Fast fallet Fröding var den första av de ifrågavarande tre episoderna, omnämnas här först fallen Hallström och Karlfeldt. Den förre av dessa båda hade 1891 fått till Moses sälja en liten volym "Lyrik och fantasier". Att betalningen var ytterst minimal, kan man förstå av att samtidigt betalade förlaget för det Frödingska mästerverket "Guitarr och Dragharmonika" hela - 200 kronor! När så Hallström återkom till Moses år 1894 med just den novell-samling, "Vilsna fåglar", med vilken han - fast det icke blev hos Moses - skulle vinna sådan berömmelse, då förklarade förlaget, att man fått in så litet på den förra Hallströmska boken, och man brydde sig inte ens om att läsa manuskriptet; men man generade sig ändå inte för att behålla det i flera månader och därigenom hindra den ännu alltför "okände och obetydlige" författaren från att söka få det förlagt på annat håll. Slutligen återsändes det utan vidare till Hallström, som då äntligen kunde gå till förlaget Wahlström & Widstrand. där boken också kom ut och gjorde succès. Det dröjde sedan nästan ett helt årtionde, innan det lyckades Moses, eller rättare sonen, att tigga sig till förlagsrätten till ett av Hallströms mest obetydliga arbeten, "Döda fallet". Dessförinnan hade författaren av förlaget smickrats genom att av familjen

(60)

Moses ombedjas ingå som medlem av Bonnierska stipendiefondens s. k. nämnd.

Beträffande Karlfeldt återkom aldrig den rakryggade store skalden, som förgäves bjudit Moses den storslagna diktsamlingen "Vildmarks- och Kärleksvisor". Förlagsrätten gick till en annan, visserligen en jude, Seligmann, "och Albert Bonniers förlag gick för alltid miste om Erik Axel Karlfeldt", såsom det så melankoliskt heter i Bonnierska familjeboken. Bonnierbiografen kan i detta fall knappast ens själv finna någon annan ursäkt, än att det varit mycket annat att syssla med. Så mycket framgår emellertid, att även i fallet Karlfeldt manuskriptet under många månader fått ligga där bortglömt, innan man omsider, "utan att någon av oss ett ögonblick ögnat på dikterna", likgiltigt lät ett från författaren skickat bud återfå pappersbunten.

Med sådana exempel för ögonen ter sig Karl Otto Hirschels högfärdiga anspråk på att ha velat vara Sveriges Hegel i en allt annat än gynnsam dager för Moses. För Karl Otto te sig de nämnda fallen, förutom många liknande, närmast bara som "förargliga" ur ekonomisk samt konkurrenssynpunkt. Att tala om någon moralisk synpunkt eller om någon som helst litterär ansvarskänsla såsom förklaring till hans förargelse, vore absolut meningslöst. De båda nämnda fallen, Hallström och Karlfeldt, inföllo, det förra 1894, det senare 1895. Från åren 1890-91 daterar sig däremot fallet Fröding, som utan jämförelse är det mest upprörande. Ur rent litterär synpunkt kunde väl alla tre fallen anses ungefär lika komprometterande för det likgiltiga och oförstående förlagsgeschäftet. Innan Hirschel-herrarna, far och son, äntligen kunde förmås

(61)

att trycka Frödings "Guitarr- och Dragharmonika", hade de plågat den sjuke, upprivne skalden under mer än två långa år, och när boken utkom, honorerades skalden med 200 kronor. Skaldens och förlagets mellanhavande hade börjat redan 1889 med att förlaget av sex erbjudna Frödingsdikter, avsedda för Bonnier-kalendern Svea, refuserade fem och införde bara en, honorerande skalden med ett exemplar av kalendern!

Trots denna föga lovande början insände Fröding senare en hel diktsamling, avsedd för en bok. Det var i huvudsak den samling, som senare gjorde en så lysande succès under titeln "Guitarr och Dragharmonika". Bonnierna läto verkligen den gången manuskriptet icke ligga oläst, utan tittade i det, ja, funno så mycket behag i ett par bitar av samlingen, de berömda värmländska låtarna "En hög visa" och "Vackert väder", att dessa vederforos den äran att ur samlingen utplockas för att lysa upp några sidor i Bonniernas gamla "Svea". Huruvida man dessförinnan tillsport skalden, om denne ginge in på att den av honom tillämnade boken på detta sätt brandskattades, får man ej vela av den Bonnierska familjeboken, lika litet som man får veta, om de ifrågavarande dikterna betalades med 10 eller 15 kronor. Så mycket får man emellertid veta, att Moses förklarade för skalden, att de vore "ytterst tveksamma", huruvida de verkligen skulle kunna våga att ge ut boken, som senare kom att betraktas som ett av Frödings mästerverk. Man hade inte precis något emot att trycka dikterna, fick han veta, men det vore ju inte så brått; kunde han inte lika gärna låta dem ligga tillsvidare och vänta något år, samt kanske ändra litet här och där? Moses ville i så fall gärna stå till tjänst med små anvisningar

(62)

därvidlag. Så kunde man sedan någon gång få tala om saken och då kunde det möjligen bli affär.

För sig själva tänkte väl far och son, att genom att visa sig så pass likgiltiga, skulle de kanske pressa ned skaldens anspråk på honorar till eventuellt bara ett par hundralappar, vilket också blev precis, vad han fick. För andra upplagan fick han hela 500, för tredje upplagan 1000 kronor. Hur många tiotusen förlaget höstat in på enbart den boken, är naturligtvis svårt att beräkna. Först sedan den opraktiske skaldens vänner började ta hand om hans affärer med förläggaren, fick Moses betala något så när anständigt.

Dock skulle Moses i detta fall ej undslippa att på ett för honom synnerligen obehagligt och kännbart sätt få schavottera inför en något så när omdömesgill allmänhet, vilket emellertid inte inträffade förrän efter skaldens död. Naturligtvis skulle då ögonblickligen Moses d. y. (den äldre hade då redan sedan flera år varit i Abrahams sköte) söka att posera såsom den store skaldens förläggare. Med en nästan otrolig omdömeslöshet och smaklöshet kom han på den egendomliga idén att i tidningen Dagens Nyheter, numera som bekant hans egendom och redan då honom närstående, publicera några av de mellan Moses och den sjuke skalden växlade breven från den tiden, då "Guitarr och Dragharmonika" under hela två år fick vänta på att komma ut på grund av Bonniers ytterliga tveksamhet om, huruvida det skulle bli tillräcklig vinst på geschäftet.

Man kunde omöjligt få något annat intryck, än att förläggaren ville för en beundrande allmänhet framställa sig som den anspråkslöse, ödmjuke, eftergivne diktarens Försyn, nådigt tryckande en och annan av

(63)

hans småsaker samt slutligen av pur barmhärtighet också en hel bok, om än efter ytterlig tveksamhet och mot det nobla honoraret av 200 kronor. Tänk! -tycktes förläggaren vilja säga - genom att ge honom de två hundralapparna samt bättra på litet här och där i hans dikter blev ju jag, Moses Hirschel, den egentlige skaparen av Gustaf Fröding, hans storhet och hans ryktbarhet.

Men den fadäsen blev i alla fall för mycket för Dagens Nyheters publik, sedan den läst skaldens dödsnotis och just lyssnade till dödsklockornas högtidliga klang. En av dess läsare, den som skriftställarinna ej okända fru Mia Leche, gav i ett ljungande tidnings-uttalande uttryck för det ytterliga obehag, nästan ett slags skamkänsla, som den judiske bokförläggaren framkallat hos Sveriges folk genom sitt takt- och smaklösa försök att, innan ännu den ihjälpinade skaldens stoft bragts till graven, liksom slå sig till riddare på dennes bekostnad, framhålla den döde såsom den blyge, ödmjuke supplikanten, förläggaren såsom beskyddaren och hjälparen. Vi återge här nedan några utdrag ur fru Leches vidräkning:

"Den diktsamling Guitarr och Dragharmonika, för vilken i närvarande stund det svenska folket enas om att ge Fröding ett slags andligt Nobelpris, den diktsamling, för vilken vi vilja resa hans byst på Djurgården bredvid Bellmans, den mottogs av den stora bokförlagsfirman på följande sätt:

"Herr Albert Bonnier hänvisade den unge diktaren till framtiden och ansåg lämpligast, att han hölle sig borta från offentligheten, tills han åstadkommit ett mognare och mer stadgat verk. Herr Bonnier gav emellertid godhetsfullt ett halvt löfte att förlägga bo-

(64)

ken, om skalden nödvändigt yrkade därpå, dock förutsatt att skalden själv iklädde sig den ekonomiska kostnaden, emedan Bonnier hade stora dubier om den stackars lilla bokens fortkomst här i världen. Vidare finner man, dels att herr Bonnier uppmanat Fröding att ändra formen på en del dikter, något som dock Fröding trots sin underdånighet vägrade göra, dels att förläggaren i rikt mått begagnat sig av skaldens anhållan att han måtte med röda kors utmärka de dikter, som väckt herr Bonniers "synnerliga misshag".

Med den nu döde Albert Bonnier ha vi här ej att skaffa. Men då firmans nuvarande innehavare lämnat firmans privata mellanhavande med Gustaf Fröding åt offentligheten, bör det också få offentligen sägas ifrån, att detta inneburit en smaklöshet. --- Det borde ha varit ett ljus av eviga stjärnor kring skaldens panna, redan medan han gick här på jorden. Men det borde icke ha varit firman Albert Bonniers stora röda skolmästarbockar i marginalen på Guitarr och Dragharmonika!

Mia Leche."

Naturligtvis kunde Hirschel ej underlåta att söka i någon mån bemöta angreppet och släta över. Allmänna omdömet var, att bemötandet var ytterligt svagt. Man fick veta det synnerligen intressanta faktum, att det inte var med röda skolmästarkors utan bara med några blygsamma frågetecken, som Moses ritat i skaldens manuskript. Vidare klagade Moses junior över att vid tidpunkten ifråga "vår publik visade köld och likgiltighet mot poetisk produktion, varför utgivandet av en diktsamling icke kunde ske utan uppoffring". Därpå söker han till Moses heder framhålla dennes skrift-

(65)

liga förklaring, att fastän Moses under andra omständigheter icke ens skulle vilja bära risken för tryckkostnaden, skulle han dock kanske kunna på grund av en viss originalitet i en del av "Edra stycken göra ett undantag", vilket emellertid just då vore omöjligt "av materiella skäl". Och därför borde skalden ge sig till tåls, till dess han hunnit något mogna och det kunde bli lägligt för Moses och hans tryckpressar.

Anspelningen på risken för tryckkostnaden ifråga om det lilla billiga dikthäftet är det inte minst betecknande för firmans i vissa fall fenomenala och nästan otroliga snålhet, som påminner om den gamle Shylocks. Redan vid den tidpunkt det här är fråga om, 1911, var det inte svårt för huset Bonnier att vid eventuellt angrepp genom pengar eller goda ord stampa fram försvarare, d. v. s. tidningsmän eller andra litteratörer, som på ett eller annat sätt stod huset nära. Sålunda skrev t. ex. en signatur i Dagens Nyheter:

"Fröding var då, 1889, en okänd student, som från en värdanstalt i Tyskland sände hem ett häfte dikter på en samling brevpapper. Versdiktningen stod på den tiden icke så synnerligen högt i kurs, och poeternas böcker väckte i allmänhet en minimal efterfrågan. - Man kan inte begära, att den gamle förläggaren skulle förutse, vad icke Fröding själv och hans vänner förutsågo. - - - Över huvud kan icke framtiden förutsägas."

Samma slags murvelförsvar kom till synes också från en annan av den Bonnierska firmans handgångna män, vilken producerade sig i Svenska Dagbladet. Man ser härav, hur långt det redan gått med Moses polypartade penetrering av den svenska huvudstadspressen.

"Man kan inte anklaga", heter det i det redan då

(66)

svårt korrumperade kulturbladet, "det Bonnierska förlaget för bristande generositet mot unga lyriker. Det är lätt att vara vis efteråt. Vem anade Gustaf Frödings diktarbana av 'Guitarr och Dragharmonika', fru Leche?"

Det bör framhållas, att alldeles tvärtemot den senast citerade Bonnierlakejens åsikt, K. O. Bonnier själv påstår, att hans far "tvekade icke att för mig uttala sin övertygelse, att i Fröding en poet av stora mått borde kunna väntas".

Men detta oaktat drogo sig far och son ej för att behandla denne blivande poet av stora mått på antytt sätt; underkasta honom förödmjukelser, förklara sin ytterliga tveksamhet att trycka hans första mästerverk och därpå slänga åt honom två hundralappar. Tror verkligen "Sveriges Hegel", att Danmarks Hegel skulle ha betett sig på liknande sätt? Han som gick omkring och letade efter unga begåvade författare för att hjälpa dem, medan de bägge svenske Moses, far och son, lägga armarna i kors med en klagan över publikens visade köld och likgiltighet mot poetisk produktion. Att det borde vara en ansvarskännande och icke blott geschäftsdrivande förläggares plikt och strävan att söka motverka denna tendens hos allmänheten genom att trots den av Moses j:r befarade ekonomiska uppoffringen våga bjuda publiken en verklig skalds diktning, när någon enstaka gång en sådan framträdde, detta har tydligen ej gått upp för Moses, vare sig fadern eller sonen.


 


INNEHÅLL.

 

 Index

1. Ett 100-årsjubileum

2. Från 66 riksdaler till 40 miljoner

3. Hur ghettojuden Hirschel stal franska familje-namnet Bonnier

4. Varför Bonnier ej fick bli svensk medborgare

5. Hur Hirschel blev Moses Smith

6. Moses Smiths ogenerade affärsmetoder

7. Moses slår ihjäl sina konkurrenter

8. Moses bjuder Pelle Snusk-honorar

9. Hur man skapar litterära storheter

10. "Jag skall bli Sveriges Hegel!"

11. Den gamle lumpjuden som litteraturbedömare

12. "Ad Helvede til med disse svenske Digteres uforskammede Fornærmelser, hvis bare vi tjener mange Penge..."

13. Moses blir skrämd och gömmer sig bakom busken

14. Svenskarna protestera mot Mosesmetoderna

15. Bokschackrarens debut som tidningsägare

16. Herodes och Pilatus bliva vänner

17. Moses & Wallenberg contra Kreuger

18. Moses klappar på högfinansens port

19. Bonnierska Pressbyrån

20. "Låt Jerusalem brinna!"

21. Svarta Handen från Sveavägen

22. Bonniersk Epa-litteratur - och författare som sprängts

23. Svenska bokmarknadens största bluff- och svindelaffär

24. Mecenatskap och Waluta-Schweinerei

25. Död åt konkurrenterna!

26. Hämnaren Hirschel

27. Bonnier-deklarationer

28. Moses Junior

29. Bonnierska pristävlingsbedrägerier

30. Kristna fronten


No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi
© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.com) where they are located - is mentioned.

HOME