Moses Smith

Martin Brandt

 
 16

 

Kap. XVI.

 

HERODES OCH PILATUS BLIVA VÄNNER.

 

Konkurrensen på förlagsområdet hade vid tidpunkten för senaste sekelskiftet blivit för stor och besvärlig, och herrarna Moses måste, trots all sin Strindbergs - och Frödingsreklam, söka utfundera några sätt att slå ihjäl de farligaste av konkurrenterna och hålla de andra i skymundan. För ett sådant ändamål kunde en stor tidnings litteraturkritik bli av utomordentlig betydelse. Just vid ifrågavarande tidpunkt hade Svenska Dagbladet börjat göra sig gällande som den litterära tidningen framför andra. Och lyckan ville, att just i den tidningen kommit att hamna såväl en trosförvant till Moses, nämligen skalden Oscar Levertin, som dennes gode vän, den frejdade skalden Heidenstam, båda två tillhörande det Bonnierska förlagets författarekoryféer. Båda voro de ju alltför självständiga personligheter, för att de skulle kunnat låta sig direkt köpas av Moses, men blotta den omständigheten, att de på visst sätt tillhörde Bonnierförlaget, måste bidraga till detta förlags prestige och kunde nog trots allt ej undgå att i viss mån inverka på deras syn på saker

(90)

och ting, inklusive Bonnierböckerna. Att Levertin inte älskade Strindberg, ett av Bonniers bästa dragplåster, gjorde ingenting, ty just genom sin Strindbergskritik höll han intresset för Strindberg och dennes böcker levande. Och vid sidan av Levertin hade ju tidningen många andra litteraturbedömare, vilka så gott som alla stodo under Bonnierpåverkan.

Tidningen hade som bekant på den tiden, sedan den gjort slut på så gott som allt vad den stackars Robert Dickson ägde, ofta mycket stora ekonomiska svårigheter för att kunna hålla sig flytande, och den då ännu ungdomlige Helmer Key måste ideligen vara på språng eller rutscha omkring i den tidens hästdroskor för att få hopviggade större eller smärre belopp, ibland t. o. m. omedelbart före avlöningsklockslaget. Om i den situationen för det då ännu jämförelsevis ungdomliga tidningsföretaget Moses begagnat tillfället, är det inte alls otroligt att det kunnat bli affär, d. v. s. att Moses förvärvat hela bladet. Helt visst torde också en och annan gång firman ha lämnat någon hjälp under allt viggandet. Men någon verklig, större affär blev det inte; kanske tyckte Moses, att då man i alla fall kunde känna sig rätt säker på tidningens litterära medarbetarestab, så hade man ju ändå vad man först och främst ville ha, och för ett billigare pris, än om man skulle lägga sig till med och ta risken av ett helt stort tidningsföretag.

Så kom Svenska Dagbladet att ekonomiskt gå sina egna vägar och på egen hand - dock ej utan jude-inslag - utveckla sig till en god, ja, slutligen någon tid rentav en fin affär, inte minst som annonsorgan. Och det förefaller högst troligt, att K. O. Bonnier då i sitt stilla sinne mer än en gång djupt och innerligt

(91)

ångrade, att inte han eller gamle Moses beslutsamt smällde till, medan det ännu lät sig göras för rimlig kostnad. Då gällde dessa beklaganden inte längre bara herraväldet över tidningens bokrecensenter, vilka man fortfarande kunde på många sätt påverka, och inte heller bara det ansenliga annonsgeschäftet, utan också lika mycket och kanske ännu mera det insteg, som tidningen lyckats alltmer skaffa sig inom affärs - och finansvärlden, bakom bolags-, bank-, börs- och spekulationskulisser.

Tiden står nämligen inte stilla, allra minst för spekulerande, judiska schackrarintellekt. Redan Strindberg i "Röda Rummet" låter sin Moses Smith jobba i varjehanda olika geschäft, dock bara jämförelsevis mindre sådana, såsom "Sjöförsäkringsbolaget Triton", tidningsaktiebolaget "Gråkappan", husjobberier och dylikt, men sedan 1900-talet brutit in över gamle Moses' grav och förlaget vuxit ut till ett miljonföretag, blev så småningom det egentliga bokgeschäftet bara en del av firman, som drog in både likt och olikt inom sin aktionsradie, så att det inte dröjde länge, förrän herrarna Moses funno sig stå i spetsen för en hel liten koncern. Namnet Bonnier blev med andra ord inte längre bara ett firmanamn bland alla andra, utan ett namn på börsen och snart rentav en makt där, med inflytande i ordets egentligaste bemärkelse ända från Ystad till Haparanda.

Till denna anledning att söka skaffa sig fast fot också inom den stora dagspressen kom också i någon mån ett politiskt moment. Visserligen hade i det längsta våra svenska judar sökt i stort sett att hålla sig utanför rent politiska frågor och förhållanden, åtminstone till dess den s. k. judeemancipationen blivit

(92)

genomdriven. Och därefter hade man helst stått om möjligt med ett ben i vartdera lägret - "Man maa jo altid være paa then sikre Side!", som gamle Moses ofta påpekade. Frisinnet hindrade t. ex. inte Göteborgs-Bonnier från att i sin tidning vara protektionist, eftersom konkurrentbladet var frihandlare. \är Aftonbladet stod under Hirsch-Bonniersk styrelse, var åtminstone Hirsch högkonservativ, men till redaktör antogs den allt annat än konservative Adolf Hedin. Sådant betydde mindre under den gamla goda tiden, innan politiken fått så mycket att betyda, än sedan man kommit ett stycke in på 1900-tulet, med en ständigt utvidgad rösträtt, en allt mäktigare socialdemokrati och en så gott som allsmäktig parlamentarism.

Världskriget blev för Bonnierna liksom för alla andra geschäftsmakare i stort det stora genombrottet. Utvecklingen från en visserligen redan förut mycket god och rätt stor affär till en koncern med polyparmar in på alla möjliga områden, så småningom en börsmakt, med försänkningar hos bank- och bolagsvärlden, gjorde att man inte längre kunde reda sig utan en egen tidning. Denna finge inte vara alltför deciderad, utan helst uv den gamla salongsradikala sorten. Även Svenska Dagbladet hade ju blivit så moderat som möjligt, och för eventuella fall hade Moses-förlaget lyckats då och då skaffa sig en och annan aktiepost däri, som ju kanske någon gång skulle kunna underlätta någon slags "sängkammarrevolution" där. .. vem kunde veta?

Det blev dock ej högerorganet utan i stället den liberala Dagens Nyheter, som fick äran att bli N:r 1 inom den svensk-judiska dagspressen. Evenemanget inträffade 1916, d. v. s. under det andra av de fyra världs-

(93)

krigsåren, när det stora gulasch-, svindel- och jobbare-raseriet som bäst kommit i gång, och Moses gjorde lysande profiter på sina avbetalningsgeschäft - världslitteraturens mästerverk i gulaschband med guldsnitt. Varannan springpojke skulle ju starta eget kontor, varenda liten gulasch skulle köpa sig eget palats, och Moses svor på, att nu skulle han bli tidningsägare.

Att följa allt intrigerande och allt det spel bakom kulisserna, som ledde dithän, bleve litet för vidlyftigt här. Otto von Zweigbergk, vilken ju givit glans åt den f. d. Wall-Steyernska tidningens senaste årtionden, hade vid det laget blivit en bruten man, snart blott en skugga av sig själv. Han stannade också inte länge som huvudredaktör under bladets nya Bonnier-regim. Och på den plats som tidningsbolagets styrelseordförande, som han även intagit, slog sig nu genast Karl Otto Hirschel ned för en tid av ett par årtionden framåt.

Det kan betecknas närmast som en slump, att det blev just ett liberalt organ, som allra först lades under Bonniersk lydno på 1900-talet. För övrigt skulle det för åsikternas skull lika gärna ha kunnat bli ett socialdemokratiskt organ. Redan tidigare, när vinden börjat blåsa åt det hållet, hade Bonnierna, i synnerhet Karl Otto, gjort allt för att få frottera sig med Hjalmar Branting och andra presentabla, socialdemokratiska pampar, ja t. o. m. varit med om rösträttsde-monstrationerna och tågen ut till Gärdet under röda fanor, arm i arm med eller åtminstone i så omedelbar närhet som möjligt till Branting.

För övrigt var det visst icke meningen, att förvärvet av Dagens Nyheter skulle bli den enda erövringen på ifrågavarande område. Redan tidigt visste rykten

(94)

antyda, att inte bara nämnda tidning utan också Svenska Dagbladet faktiskt, fast i all hemlighet, måste dras med Bonniersk aktiemajoritet, vilket dock Karl Otto skyndade sig att i pressen dementera, endast medgivande - liksom på sin tid, fyrtio är tidigare Albert gjort ifråga om "Gråkappan" -, att han i Svenska Dagbladet ägde "endast några aktier". Men det fanns en annan högertidning, som, ju längre in på 1900-talet man kom, under konkurrensen med Svenska Dagbladet sackade alltmer bakåt samt slutligen kunde existera blott med bistånd från något håll, någon tid från Norstedtska förlaget. Och något senare började också gamla Aftonbladet visa samma ekonomiska tillbakagång, sedan det blivit en egendomlig liberal-konservativ bortbyting utan ekonomisk basis.

På bägge dessa håll hade Bonnierna sina tentakler ute, delvis liksom ifråga om Svenska Dagbladet under konkurrens med herrarna Wallenberg. Så högt hade huset Bonnier nu stigit, att det nästan kunde betraktas eller åtminstone själv betraktade sig som en svensk samhällsmakt i jämbredd med huset Wallenberg.

Ja, även ifråga om Stockholms-Tidningen ryktades det på sin tid, att också den kunde eventuellt vara à prendre. Nu var det ju inte tänkbart, att Bonnierna, hur "högmögende" de än blivit och kände sig, skulle kunna mäkta att ensamma lägga sig till med allt detta och på det sättet bilda en formlig trust ä la Hearst i U. S. A. Det såg emellertid någon tid verkligen ut, som om det inte alls varit omöjligt att åtminstone ännu ett par av huvudstadens största tidningar skulle komma att vid Dagens Nyheters sida sprattla i det Bonnierska nätet. Aldrig inom Stockholms-pressens hela tillvaro ha sådana förhållanden existerat; så gott

(95)

som varenda tidning, åtminstone av de borgerliga, liksom simmade omkring i en stor fisksump, där de kunde dras upp så gott som av förste bäste. Och det låg många mosaiska fiskare ute och lurpassade på svenska tidningar, på den tiden.

Stockholms Dagblad räddades från att falla i Bonnierhänder genom att sammanslås med Stockholms-Tidningen. Hjälpen därvid kom nog från bröderna Kreuger, och från samma håll ordnades också det arrangemang, varigenom även Bonniernas förhoppningar om att komma över åtminstone gamla Aftonbladet likaledes gingo om intet. Därmed var, åtminstone för den gången, utsikten förbi för tillkomsten av en Bonniersk tidningstrust i likhet med den judiska Moses-trusten Ullstein i Berlin, vars makt numera som bekant brutits av Hitler.

En och annan torde här vilja invända, att eftersom det nämndes, att det var huvudsakligen genom bröderna Kreugers tillskyndan, som de Bonnierska tidningstrustplanerna i Stockholm omintetgjordes, så blev ju emellertid resultatet egentligen bara, att man i stället för en Bonnier-trust kunde riskera en Kreuger-trust inom den stockholmska tidningsvärlden, helst som ungefär samtidigt Svenska Dagbladets chef i djupaste hemlighet också på liknande sätt garderade sig mot amalgations-planerna från de Bonnierska och Wallenbergska hållen. ("Herodes och Pilatus blevo vänner från den dagen", är ett par ord, som här kunna tillämpas med tanke på Bonniernas och Wallenbergarnas gemensamma förbittring mot de Kreugerska planerna.)

Aven om man medger, att alla större tidningstruster ur det fria ordets synpunkt kunna vara riskabla, kan det dock inte hjälpas, alt i jämförelse med en enda

(96)

Bonniertrust, omfattande utom Dagens Nyheter ytterligare 2, kanske 3 av de andra stora borgerliga huvudstadstidningarna, känner man sig böjd att föredraga en Kreuger-tidningskoncern, såsom motvikt mot det redan mer än tillräckligt starka och betydelsefulla grepp, som svensk-judisk mentalitet och moralitet redan vetat att förvärva sig i Sverige, inte bara genom herraväldet över det stora politiska organet Dagens Nyheter utan också genom alla möjliga publicistiska nyskapelser av alla slag, som de Bonnierska pressarna spytt och alltjämt spy ur sig. Och i synnerhet efter den ödesdigra fusionen med det Åkerlundska förlaget, som slöks med hull och hår av Hirschel år 1929, och varigenom den Hirschel-Åkerlundska kulörta veckopressen blivit en allvarlig svenske kulturfara, en veritabel social giftböld.


 


INNEHÅLL.

 

 Index

1. Ett 100-årsjubileum

2. Från 66 riksdaler till 40 miljoner

3. Hur ghettojuden Hirschel stal franska familje-namnet Bonnier

4. Varför Bonnier ej fick bli svensk medborgare

5. Hur Hirschel blev Moses Smith

6. Moses Smiths ogenerade affärsmetoder

7. Moses slår ihjäl sina konkurrenter

8. Moses bjuder Pelle Snusk-honorar

9. Hur man skapar litterära storheter

10. "Jag skall bli Sveriges Hegel!"

11. Den gamle lumpjuden som litteraturbedömare

12. "Ad Helvede til med disse svenske Digteres uforskammede Fornærmelser, hvis bare vi tjener mange Penge..."

13. Moses blir skrämd och gömmer sig bakom busken

14. Svenskarna protestera mot Mosesmetoderna

15. Bokschackrarens debut som tidningsägare

16. Herodes och Pilatus bliva vänner

17. Moses & Wallenberg contra Kreuger

18. Moses klappar på högfinansens port

19. Bonnierska Pressbyrån

20. "Låt Jerusalem brinna!"

21. Svarta Handen från Sveavägen

22. Bonniersk Epa-litteratur - och författare som sprängts

23. Svenska bokmarknadens största bluff- och svindelaffär

24. Mecenatskap och Waluta-Schweinerei

25. Död åt konkurrenterna!

26. Hämnaren Hirschel

27. Bonnier-deklarationer

28. Moses Junior

29. Bonnierska pristävlingsbedrägerier

30. Kristna fronten


No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi
© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.com) where they are located - is mentioned.

HOME