Moses Smith

Martin Brandt

 
 17

 

Kap. XVII.

 

MOSES & WALLENBERG CONTRA KREUGER.

 

Vi ha antytt, att det främst torde ha varit Hirschels hela önskan att få fast grepp om så många som möjligt av huvudstadspressens organ, som främst väckte Bonniernas ilska mot bröderna Kreuger under senare hälften av 1920-talet. Saken har ofta framställts så, som om bröderna Kreuger, främst Ivar men i någon mån också Torsten, målmedvetet sökt slå under sig vissa pressorgan. Men i själva verket torde det kunna sägas, att initiativet mera utgick från resp. tidningar

(97)

själva, från deras redaktioner och styrelser, som tydligt kunna känna de Hirschelska bläckfisk-armarnas forsök att gripa dem. Hotade som de voro av ödet att likt Dagens Nyheter sväljas av Bonnierna, eller att komma under Wallenbergsk lydno, kunde de knappast förebrås för att de sökte ekonomisk hjälp för att undgå detta öde, och få tidningarna att stanna i svenska händer. Och den enda ekonomiska makt här i landet, som vid den tiden var i stånd att mäta sig med de båda nyssnämnda koncernerna, och dessutom var villig att offra något för den goda saken, det var bröderna Kreuger. Särskilt var det Bonniernas efter hand alltmer ökade inflytande i den s. k. Svenska Pressbyrån, som verkade avskräckande. Tidningar, som redan kände sig klavbundna genom Pressbyrå-beroendet och tyranniet, ryggade tillbaka inför utsikten till att helt och hållet sälja sig, rubb och stubb, till det i nämnda byrås centrum lurande bläckfisk-monstret.

Huvudsakligen av sådana skäl synes det ha varit, som man från olika presshåll under efterkrigsårens finansiella bakslag och delvis rentav anarkiska förhållanden vände sina blickar mot Ivar och Torsten Kreuger. Några särskilda ansträngningar från Kreugerska hållet voro alltså näppeligen av nöden, supplikanterna kommo helt av sig själva.

Att Ivar Kreuger hade sin dödsfiende i den Wallenbergska koncernen, torde vara allmänt bekant. Under tiden närmast före, under och efter sekelskiftet hade Wallenbergarna nått fram till så gott som ekonomiskt envälde och finansiell allmakt här i landet. Sedan Louis Frænkcl ryckts bort genom döden, dröjde det ej länge, innan hans "Handelsbank" kom till korta under konkurrensen med Wallenbergsbanken och

(98)

måste krypa till korset. Vad det sistnämnda penning-institutet förtjänade under och delvis just på världskriget, med sin faktiske, om än för tillfället ej nominelle chef en lång tid fungerande som Sveriges utrikesminister, kan förstås av den jättedonation, medelst vilken denne efteråt liksom sökte släta över det unika samarbetet.

Före kriget hade Moses ännu inte egentligen sträckt sina spekulationsaffärer utanför sitt huvudsakliga verksamhetsområde, bokgeschäftet. Men också för Moses hade affärerna blomstrat under krigs- och kristiden. Med sin fäderneärvda fina näsa för allt vad spekulationer heter hade det Bonnierska bokförlagets chef börjat i all tysthet sträcka ut sina spekulationstentakler åt alla väderstreck, även utanför det svenska Kanaans gränser. Österut till Finland, Baltikum, Ryssland, först tsarens, sedan Lenins, västerut ända bort till Nya världen, som lyckliggjordes med ett eget Bonnierhus, filial under tabernaklet i Stockholm, samt först och sist söderut, till det förra hemlandet, Tyskland, i vars revolutionsgrumliga vatten det borde finnas varjehanda av värde att håva upp. Frånsett att den svenska förlags- och tryckerifirman passade på och fann det tillständigt att med utnyttjande av den tyska valutakraschen tjuvtrycka sina böcker i Tyskland, nota bene så länge detta gick för sig bakom de egna arbetarnas ryggar här hemma och utan att den svenska publiken lade märke därtill, så jobbade Moses också friskt i tyska tomter, såväl i Berlin som i Leipzig och Dresden, varifrån ungefär ett århundrade tidigare Gutkind Hirschel vandrat mot norr med stav i handen för att i Norden undergå den sällsamma förvandling, som gjorde honom till Gerard Bonnier.

(98)

De Bonnierska krigs-, kris-, gulasch- och valutaspekulationerna mångdubblade miljonförmögenheten, om än inte i samma utsträckning som det Wallenbergska bankgeschäftet tjänat på kriget, så dock tillräckligt för att komma huset Bonnier, där Moses d. y. nu snart hade tre smarta söner-kompanjoner vid sin sida, att känna sig som en börsfaktor av rang och något helt annat än på den tiden, då gamle Moses Smiths bankaffärer kunde betecknas som skäligen obskyra.

Då, och ännu till rätt långt fram i tiden, hade Moses och hans närmaste arvtagare just aldrig visat någon större kärlek till storbankerna, allraminst Wallenbergs-banken. Herrarna Wallenberg hade förvisso länge betraktat herrarna Hirschel von oben och aldrig drömt om att det någonsin skulle kunna bli tal om någon som helst jämbördighet mellan dem. Men det finns som bekant ett gammalt ordspråk, som säger, att "man skall aldrig säga aldrig". Det händer ju ofta, att gemensamt hat kan bli ett alldeles ovanligt starkt och tillförlitligt föreningsband.

Att Wallenbergarna hatade den under årtiondet närmast efter kriget uppväxande ekonomiska maktfaktor, som betecknades av namnet Kreuger, detta var ingen hemlighet. Just efter världskrigets gulaschvinster, när huset Wallenberg trott sig stå som Sveriges oemotsägligt starkaste, för att inte säga rentav dess enda verkligt starka, internationella makt, då framträder denna Kreugerska skapelse, som inom kort skulle växa ut till oanade dimensioner och vinna en betydligt starkare ställning än några Wallenbergshus.

Det var inte underligt, att man hos Enskilda Banken från allra första begynnelsen ställde sig inte bara

(100)

oförstående och likgiltig, utan rentav fientlig mot bröderna Kreuger, d. v. s. i hemlighet. Så mycket mer kuriöst som familjerna W. och K. voro rätt så nära släkt, i det att bröderna Kreugers mor och modern till Marcus Wallenberg och dennes helsyskon bägge voro av familjen von Sydow. Ivar Kreuger gjorde också en gång under sin stormakts dagar Wallenberg en ovärderlig tjänst, genom att tack vare sitt inflytande i Amerika träda i bräschen för Wallenbergarna och hjälpa dem helskinnade ut ur en sydamerikansk spekulationsaffär, som annars skulle ha kostat dem ett tiotal miljoner kronor i förlust. Det enda tack Ivar Kreuger fick från det hållet, var ett översvallande hyllningsbrev, vari den gamle finansräven från Enskilda Banken förklarade sig "icke vara värdig att lösa Ivar Kreugers skorem". Detta hindrade dock ej Knut Wallenberg från alt, efter Kreugerkatastrofen, högfärdigt förklara sig ha varit så gott som obekant med den förolyckade...

Vad som särskilt väckte ond blod hos det stora bankhuset var pressopinionens så gott som fullständiga enighet ifråga om att skänka Kreugerföretagen sitt förtroende. Helt visst skulle man velat ge mycket för att göra avbräck i denna eniga kör, inte för allmänhetens skull, ty den kunde, vad Wallenbergarna anginge, få tjäna eller tappa på hausse eller på baisse efter behag, men för bankens och husets egen skull, dess såväl prestige som ekonomiska intressen. Emellertid hörde det till de Wallenbergska traditionerna att aldrig eller åtminstone ogärna och aldrig offentligt lägga sig till med något organ för det fria ordet, utan nöja sig med att på omvägar få fram sina saker i helst så många pressorgan som möjligt samt ur olika syn-

(101)

punkter, men ledande till ungefär samma slutsatser. Allt naturligtvis så anonymt som möjligt - "Esaus händer och Jakobs röst".

Enligt denna gamla tradition ville man inte heller gärna under den allmänna tidningsvillervallan några år efter kriget själv träda fram och öppet göra sitt bud på den ifrågavarande unika och bedrövliga konkursrealisationen. Men i stället kom man då på den iden, att kanske i detta fall Bonnierna, som man dittills något högfärdigt sett ned på, skulle kunna bli till nytta och skickas fram i bräschen, eller åtminstone till auktionsbordet, för att göra sina bud - till hälften som bulvaner och till hälften för egen räkning.

Bonnierna älskade nämligen inte heller bröderna Kreuger. Dessa senare ansågos av Hirschel-herrarna vara ekonomiska uppkomlingar, medan Bonnierna i snart ett århundrade klippt de svenska fåren och först nu trott sig kunna börja riktigt ordentligt ta för sig av "det feta i landet". Förut hade man funnit Wallenbergarna högfärdiga, och nu var det inte bättre med den nya maktfaktorn Kreuger. Men riktigt illa blev det först, när Bonnierna nu koncentrerade sig på att efter Dagens Nyheters förvärv fortsätta att äta sig vidare in i svenska tidningspressen i allmänhet och huvudstadspressen i synnerhet.

Att Mosesförlaget ingalunda var nöjt med att ha fångat in bara ett av de stora huvudstadsbladen, var naturligtvis ingen hemlighet. Det var inte så mycket av politiska skäl och inte bara med hänsyn till de lukrativa annonsintäkterna, som herrarna Bonnier ville och nästan måste utvidga sitt herravälde över Stockholmspressen, utan mest med hänsyn till ställningen inom Pressbyrån, där det ingalunda saknades oppo-

(102)

sition mot det Bonnierska inslaget och intrånget, en opposition, som enklast kvävdes genom att medelst köp göra sig till herre över opponenterna.

Av det antydda inses, på vilka lönliga stigar Bonnierna och Wallenbergarna i den ifrågavarande situationen funno varandra å la Herodes och Pilatus. Utrymmet tillåter oss inte att fördjupa oss i detaljer rörande de nya vännernas gemensamma manipulationer under detta tidningsschackrande. Det må vara nog med att fastslå, att det ena tilltänkta villebrådet efter det andra under denna originella jakt på det s. k. Fria ordets jaktmark, gick förlorat för herrarna Bonnier, ehuru de i hemlighet hade bakom sig allt behövligt ekonomiskt stöd från herrarna Wallenberg. Bytena föredrogo, av vad anledning det nu kunde ha varit, att söka skydd och hjälp på Kreugerhåll, som också i en del fall erhölls, utan att man därvid rättvisligen torde kunna tala om någon ursprunglig Kreugeravsikt att slå under sig några tidningar eller skapa någon tidningstrust.

Att emellertid på så sätt förhindrades, åtminstone för någon tid framåt, tillkomsten av en Bonniersk tidningstrust, det är alldeles oemotsägligt. Och lika ovedersägligt är, att en dylik trusts bildande då var målmedvetet avsedd av herrarna Moses. Därför bör man också utan svårighet kunna förstå den förbittring och harm, som på det hållet måste framkallas, när från Kreugerhåll sattes krokben än för den ena och än för den andra planen. Med den påföljd att det blev pannkaka av alltsammans. "Hinc illæ lacrymæ!" Det är uttytt: härav den dolda förföljelse, riktad mot först och i all synnerhet Ivar Kreuger, senare och i andra hand mot dennes broder,

(103)

som under åren närmast före den stora katastrofen hätskt fullföljdes av Wallenbergarna, med Bonnierna som ivriga och skickliga adjutanter. Även härvidlag undandrar sig naturligtvis allt intrigerandet dagsljuset, alldeles som när det tidigare bara gällt tidningsschackrandet här hemma. Skillnaden var bara, att när det nu gällde att till vad pris som helst, även om landet bleve ruinerat på kuppen, bringa hela Kreugerbyggnaden på fall, så intrigerades, bakdantades och manipulerades och utlades minor på en helt annan och större arena, än när man förut rörde sig bara inom den Stockholmska tidnings- och penningvärlden. Nu hade arenan världsomfattning, insatserna räknades i hundra- och tusentals miljoner och Wally· & Hirschel hade nu helt plötsligt fått en oväntad hjälp av hela det internationella rovkapitalet. Men herrarna Moses gjorde god nytta ifråga om agitation och spioneri på den svenska hemmafronten under den stora baisse-attacken mot bröderna Kreuger och de kände sig helt visst mycket upplivade och hedrade av att på så sätt ha blivit med ens upptagna i den stora världsfinansen samt att få ta del i dessa spel. Va banque . . . Och så gick det som det gick!


 


INNEHÅLL.

 

 Index

1. Ett 100-årsjubileum

2. Från 66 riksdaler till 40 miljoner

3. Hur ghettojuden Hirschel stal franska familje-namnet Bonnier

4. Varför Bonnier ej fick bli svensk medborgare

5. Hur Hirschel blev Moses Smith

6. Moses Smiths ogenerade affärsmetoder

7. Moses slår ihjäl sina konkurrenter

8. Moses bjuder Pelle Snusk-honorar

9. Hur man skapar litterära storheter

10. "Jag skall bli Sveriges Hegel!"

11. Den gamle lumpjuden som litteraturbedömare

12. "Ad Helvede til med disse svenske Digteres uforskammede Fornærmelser, hvis bare vi tjener mange Penge..."

13. Moses blir skrämd och gömmer sig bakom busken

14. Svenskarna protestera mot Mosesmetoderna

15. Bokschackrarens debut som tidningsägare

16. Herodes och Pilatus bliva vänner

17. Moses & Wallenberg contra Kreuger

18. Moses klappar på högfinansens port

19. Bonnierska Pressbyrån

20. "Låt Jerusalem brinna!"

21. Svarta Handen från Sveavägen

22. Bonniersk Epa-litteratur - och författare som sprängts

23. Svenska bokmarknadens största bluff- och svindelaffär

24. Mecenatskap och Waluta-Schweinerei

25. Död åt konkurrenterna!

26. Hämnaren Hirschel

27. Bonnier-deklarationer

28. Moses Junior

29. Bonnierska pristävlingsbedrägerier

30. Kristna fronten


No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi
© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.com) where they are located - is mentioned.

HOME