Moses Smith

Martin Brandt

 
23

 

Kap. XXIII.

 

SVENSKA BOKMARKNADENS STÖRSTA BLUFF- OCH SVINDELAFFÄR.

 

Ett stort förlag borde emellertid också kunna uppvisa åtminstone något företag på bokförlagsområdet av standardtyp, d. v. s. av verkligt förblivande värde, ej blott för stunden, utan också för framtiden. En oskriven lag kräver något dylikt av varje bokförlag med pretentioner. Om inte Moses redan länge varit förekommen på de s. k. konversationslexikonens område, först av Gernandtska och sedan av "Familjeboks"-förlaget, kunde man ju ha försökt sig där. Ett dylikt konkurrensförsök gjordes också verkligen under gulaschperioden medelst startande av ett mindre "Bonniers konversations-lexikon", eller vad det kallades, i bara tolv delar och litet format, men trots all reklam och allt avbetalningsschackrandet med detsamma, blev det ett avgjort misslyckande. Om förlaget haft nog omdöme att från sitt ifrågavarande arbete utesluta all den vanvettigt onödiga barlast, som konkurrensföretagen släpat med sig, hade den Bonnierska uppslagsboken fått någon mening och något existensberättigande. Men nu blev det intet annat än ett misslyckat, underhaltigt försök att ge minsta möjliga va-

(135)

luta för mesta möjliga betalning. Det hjälpte inte, att man köpt sig rätt att styra ut sitt speciella konversationslexikon med några dussin eller tjog namn på filosofie doktorer eller licentiater eller bara kandidater, professorer eller bara docenter, vilka skulle svara för vederhäftigheten. D. F. Bonniers lättvindiga resonnemang ifråga om tillkomsten just av ett dylikt företag många årtionden förut, fast i blygsammare form, visade sig kunna i huvudsak praktiseras i det tjugonde liksom förut i det nittonde århundradet.

Bonnierska Konversationslexikonet blev emellertid ingen framgång, åtminstone ej litterärt, om det än är både möjligt och troligt, att genom ogenerad reklam och lika ogenerat praktiserande av det nämnda avbetalningssystemet, företaget inte ekonomiskt gav förlust. Tidningarna landet runt avtryckte gärna och lydigt de omnämnanden av de olika delarna, som välvilligt utsändes från förlaget självt varje gång en ny del utkommit. Och i regeln fanns i de flesta redaktioner någon vänlig själ, som, på ett eller annat sätt knuten till förlaget, gav en liten extra puff.

Något "nationalverk" kunde det dock omöjligen kallas, och lika litet kunde det betecknas som på sitt område något standardverk, snarare tvärtom. Man måste hitta på något annat och bättre, mer originellt och storslaget.

Och så kom någon av herrarna Bonnier, eller kanske någon av deras många litterära rådgivare på den idén, alt svenska folket äntligen skulle av sitt stora, sitt egentligen enda "kulturella" förlag erhålla det Biografiska Lexikon, som folket och landet förgäves väntat på i ungefär ett halvt århundrade.

Det stora, för sin tid utmärkt förtjänstfulla Biogra-

(136)

fiskt Lexikon, som väsentligen var Per Wieselgrens verk, hade slutredigerats redan under Carl Johans tid. Senare hade visserligen ett supplement försöksvis utgivits, men under skiftande regim samt blott efter långa mellantider bragts till ett nödtorftigt, föga tillfredsställande slut.

Bägge dessa arbeten, i resp. 24 och 10 band, voro numera naturligtvis ohjälpligt föråldrade och ofullständiga. Ett anspråkslöst försök hade gjorts av Herman Hofberg att ge åtminstone någon ersättning i ett par mindre volymer, och detta arbete hade sedan omkring sekelskiftet omarbetats och kompletterats i en ny upplaga från Bonnierförlaget. Men längre hade man inte kommit; inte ens Moses hade tidigare vågat ta risken av att ge gamle Wieselgrens storverk i dess 24 delar en värdig efterföljare. Här fanns onekligen en uppgift just för ett stort "kulturellt" förlag med så gott som obegränsade ekonomiska resurser. Vårt lilla grann- och broderland Danmark hade i Brickas stora Biografiska Lexikon i 20-30 delar en utomordentlig motsvarighet till de förebildliga verken i de stora länderna Tyskland, England och Frankrike.

Och så hugnades en vacker dag under krigs-, kris- och gulaschåret I917 den svenska allmänheten av meddelandet, att det stora kulturförlaget Moses beslutit i nåder lyckliggöra nationen med ett sådant verk; och att detta skulle bli något "noch nie dagewesenes", det fick man sannerligen så klart för sig, som det var möjligt genom jätteannonser i varenda svensk tidning mellan Ystad och Haparanda, även som genom affischer, upptagande hela fönster i varenda svensk bokhandel eller lysande från plank och väggar vid varenda svensk järnvägsstation.

(137)

Och när så det första häftet kommit ut, pris 7 kronor, och det första i raden av utlovade 130-140 häften, då hade förlagets skickliga regi i förväg föranstaltat om, att en formlig jubel- och jättekör gjorde sig hörd i hela den svenska tidningspressen, från den yttersta högerns organ till bolsjevikbladen. De nya jätteannonsernas dityrambiska omnämnanden sekunderades tappert av mer eller mindre frivilliga Bonnier-recensenter från Skåne upp till Lappland.

Sällan har något Bragelöfte till den grad gått i uppfyllelse som det löftet! Dock på ett sätt, varom utan måste tro, att förlaget den gången ej kunde ha någon aning, lika litet som något dylikt kunde misstänkas - av någon svensk med kännedom om förlagets resurser samt med någon tilltro till förefintligheten av åtminstone en skymt av ansvars- och hederskänsla hos förlaget.

En bekant dansk bokförläggare har om detta Bonnierska förlagsfiasko - ty ett fiasko blev det och ett av jättedimensioner - yttrat (naturligtvis mellan fyra ögon, ty man vill ju inte gärna vara mot kolleger i ett grannland) att om han eller någon annan bokförläggare, vare sig i Danmark eller i vilket annat kulturland som helst, gjort sig skyldig till ett sådant fiasko som Bonnierna med sitt "Svenskt Biografiskt Lexikon" hade han eller resp andra förläggare med sina förlag varit omöjliggjorda, eller åtminstone "moraliskt dömda", för all framtid.

Vad som här i landet i nu ifrågavarande fall skedde, var nämligen, för att fastslå de enklaste av alla de för förlaget komprometterande fakta, att förlaget helt enkelt

(138)

1 ) tog 420 kronor ur sina lättrogna abonnenters fickor, samt därpå

2) underrättade abonnenterna om, att "nu får ni inte mera, vi kunna ej fullfölja det av oss åtagna och av oss garanterade arbetet".

Hur mycket hade då de bedragna abonnenterna fått? Och hur mycket hade de blivit lovade? Jo, de hade blivit lovadt ett komplett "Biografiskt Lexikon" i 22 delar, varje del i sex häften, vilkas pris, 7 kronor, förlaget lovade sänka, när tiderna bleve bättre; starten ägde rum 1917. Som man ser, var även enligt dessa ursprungliga löften arbetet just inte avsett att bli ett gottköpsverk. Med tillhjälp av även den lägsta matematiken, kan man räkna ut, att om löftet verkligen hållits, så hade totalpriset sprungit upp till 924 kronor. Och ännu mycket dyrare ställde sig ju priset, om abonnenterna bestämde sig för bundna exemplar. Vidare hade man utlovats 1 1/2 band om året, varför man skulle kunnat beräkna att få urbetet komplett inom ungefär ett femtontal år, d. v. s. till omkring 1932.

Vet läsaren, hur resultatet utföll? Hur dessa löften uppfyllts av förlaget?

Jo, omedelbart före ingången av det l5:de året utkom verkligen sluthäftet. Men det var icke sluthäftet av del 22, som utlovats som sista delen, utan bara av del 10. Och så fick man samtidigt veta: "Nu får ni inte mera!"

Tio delar var ju inte ens fullt hälften av de utlovade tjugotvå. Men i alla fall borde dessa tio delar ju ha innehållit åtminstone i det närmaste hälften av det utlovade stoffet, d. v. s. ungefär halva antalet av de utlovade biografierna.

(139)

Men vet läsaren - såvida han inte är en lurad abonnent, ty då vet han det ju endast alltför väl - hur pass långt man hunnit t. o. m. häftet 10?

Eftersom det s. k. lexikonet naturligtvis följde bokstavsordningen och eftersom svenska språket ju räknar med tjugoåtta bokstäver, så skulle man kunnat vänta, att av de beräknade 22 delarna den l0:de åtminstone hunnit fram till bokstaven R eller så omkring. Men vet läsaren, hur långt verkets redaktion framskridit med del 10? Jo, abonnenterna hade då fått tre bokstäver, A-C samt den allra första början på fjärde bokstaven D!

Och för detta hade varje abonnent betalat 7 kr. för vardera av 60 häften, d. v. s. inalles 420 kr. Dessa tre bokstäver hade till råga på eländet levererats under samma tid, inom vilken hela verket med alfabetets samtliga bokstäver skulle ha förelegat komplett.

Faktiskt var och är väl ännu i dag varenda en av abonnenterna fullt berättigad att av förlaget återkräva 420 kr. Ty enligt vad förlaget utfäst sig till, skulle 420 kr. ha motsvarat nära hälften av arbetet, och inte en knapp sjundedel! Frånsett den lögnaktiga utfästelsen att utgiften ifråga skulle innefatta säkerhet för att få inom viss tid ett komplett arbete och inte blott en liten obetydlig bråkdel därav.

Men saken har ingalunda bara denna ekonomiska aspekt, tillräckligt komprometterande för förlaget, utan också en annan sida, som ingalunda är mindre komprometterande för förlagets förmåga att åtminstone tillnärmelsevis bedöma och planera ett stort arbete samt därefter rätta sina beräkningar, inklusive sina löften till sin publik.

(140)

Den förut citerade danske förläggaren brännmärkte på det starkaste den ekonomiska orätt, vartill förlaget gjort sig skyldigt mot varje abonnent, men fastslog också, att även ur ren yrkessynpunkt vore saken minst lika komprometterande. Här har man ett förlag, som lättsinnigt inbillar sig kunna, och högtidligt lovar en lättlurad allmänhet att leverera ett arbete komplett för 924 kr. i 132 häften, men som efter att ha håvat in 420 kr. men levererat bara 60 häften, innehållande endast ungefär en sjundedel av den utlovade texten -helt enkelt och fräckt förklarar sig ha ledsnat på affären! Det visar sig, att verket till den vansinniga grad misskalkylerats, att dess kompletterande skulle ha krävt icke bara 132 häften, utan ungefär 360 eller inemot 400 häften, icke bara 22 delar utan ett hundratal. Slutpriset skulle alltså ha kommit att springa upp inte till bara 924 kr., utan till inemot 2.500 kr., om ens det räckt!

Och vad tiden beträffar, så eftersom från år 1917 t. o. m. 1931 levererats tre bokstäver och början på den fjärde, borde man ej kunna hoppas, att verket bleve avslutat förrän efter ytterligare ett 60- eller 70-tal år, d. v. s. fram emot nästa sekelskifte, möjligen något före år 2000!

Det var mot denna totala och otroliga brist på kompetens ifråga om tidsberäkning, omfattning m. m., som den danske bokförläggaren vände sig, kanske ännu skarpare än mot själva den rent ekonomiska försyndelse, som Moses-förlaget låtit komma sig till last.

Vi ha ovan omnämnt dansken Brickas stora och utomordentligt förtjänstfulla liknande arbete. Det redigerades av Bricka, planen var hans, urvalet av bio-

(141)

grafier var hans, varenda biografi var granskad av honom, allt var mönstergillt planerat och blev på det mest mönstergilla sätt slutfört. Noga övervakades, att inte resp. medarbetare, som av Bricka anförtrotts utarbetandet av vissa biografier, toge för dessa i anspråk mera utrymme, än som kunde anses proportionellt belöpa sig på resp. personer.

Men ifråga om det Bonnierska arbetet tyckes varje beräkning, varje planering, varje övervakande redigering ha komplett saknats. Som huvudredaktör anges Bertil Boethius, son av gamle professor B., vilken f. ö. tillsammans med en del andra framstående historiker och professorer enligt uppgift skulle utgöra ett slags redaktionskommitté. Huvudredaktören var och är sin numera avlidne faders värdige son och en kapacitet på åtskilliga områden, men för mycket mångfrestare och åtar sig för många uppdrag, för att han skulle kunna utföra dem alla. Och när han satt som nominell ledare av "Svenskt Biografiskt Lexikon", måtte han ha haft händerna alldeles ovanligt fulla med andra göromål. Åtminstone måste det ha blivit så, ju längre arbetet framskred och ju tydligare hopplösheten av dess fullbordande blev.

Naturligtvis äro de tio tjocka delarna rika på ofta utmärkta biografier. Men man märker genast, att där ej funnits tillstymmelse till en verklig ledning eller plan - utom planen att göra en jättevinst för förlaget.

De Bonnierska tio banden av vad som skulle ha blivit men icke blev ett "Svenskt Biografiskt Lexikon" verka ofta en samling biografier med karaktär av tidskriftsuppsatser eller också av kandidat- eller doktorsavhandlingar. Man kan t. ex. få till livs ett tjogtal stora sidor om någon utländsk äventyrare, varken född

(142)

eller död i Sverige, men några år i svensk tjänst, och skildringen kan vara både välskriven och pikant, men skulle av en svensk Bricka antingen ha helt utmönstrats eller åtminstone ha obarmhärtigt nedskrivits till omfånget. Man kan ej undgå intrycket av, att ett stort antal historiska och personhistoriska författare släppts lösa och tillåtits att här förtjäna så och så mycket pr sida. Så gott som utan någon övervakande eller återhållande hand.

Detaljrikedomen i de olika biografierna är också ytterligt ojämn och oerhört godtycklig. Med nästan barnslig, enfaldig skrytsamhet förkunnades redan från början, att man skulle vinnlägga sig om den yttersta noggrannhet och fullständighet ifråga om angivande av de biograferades befordringar och utnämningar. Och ganska riktigt finner man i massor av biografier förteckningar på flera sidor över resp. personers karriär, särskilt ifråga om alla civila ämbetsmän eller militärer. Man får i sig inte bara de huvudsakliga befordringarna utan de minsta förordnanden, t. o. m. sådana på bara några dagar. Det verkar ibland fullkomligt vanvettigt, liksom förhållandet är synnerligen ojämnt och godtyckligt. Så t. ex. finner man rörande Carl Johans gunstling Magnus Brahes karriär, och han var ju en av sin tids allra mest framskjutna personligheter, blott ett fåtal rader, ytterst knapphändiga och delvis ovederhäftiga. Oaktat det naturligtvis inte bort vara omöjligt att därvidlag visa åtminstone något av den noggrannhet, varmed man på andra ställen nödgas följa jämförelsevis obetydliga personer år från år under karriären, fast denna icke slutade som Brahes med excellensvärdighet och riksmarskalksstav, generalsrang och Serafimerorden. Men det har tydligen

(143)

varit för besvärligt att ifråga om Brahe söka i handlingarna från för ett hundra år sedan eller mera, medan det däremot ifråga om exempelvis någon officer eller byråchef under Gustaf V:s regering varit bara att låta någon skrivmaskinsfröken avskriva hela "meritlistorna" rubb och stubb, till fyllande av några sidor i det i alla fall tillspillogivna arbetet.

Men hur i all världen kunde väl abonnenterna stillatigande finna sig i att på dylikt skandalöst sätt bli dragna vid näsan och formligen avlurade var för sig flera hundra kronor utan att erhålla ens närmelsevis den med all emfas utlovade valutan? Ja, det kan man sannerligen med fullt skäl fråga. Ty det har verkligen även vid tidigare tillfällen hänt, att ett och annat bokförlag, dock aldrig ett stort och med så stora later uppträdande som Moses' förlag, råkat att av olika anledningar komma på efterkälken med något större verk, som av resp. förlag utlovats bli levererat häftesvis inom viss tid och till visst pris pr häfte. Vi erinra oss särskilt ett visst naturvetenskapligt planschverk, ävensom en stor geografisk-historisk beskrivning över Sverige. Men i bägge dessa fall föll det icke någotdera förlaget in att helt enkelt behålla abonnenternas erlagda pengar utan att ge dem den utlovade fulla valutan: de abonnerade arbetena kompletta. Om det än dröjde långt om länge, och om än fortsättningen och avslutningen nog ej blev precis vad som från början lovats, så ha dock förlagen ifråga sökt att efter förmåga slutligt fullgöra de förpliktelser de åtagit sig. Intet av dem har vidare gjort sig skyldigt ens tillnärmelsevis till sådan vanvettig oförmåga att planera och beräkna som detta Bonnier-förlag, med dess hundra år på nacken, under vilken långa tid åtminstone er-

(144)

farenheten borde ha kunnat lära, vad inte vanlig ansvars- och anständighetskänsla förmått.

Ifråga om de andra förlagens försenade arbeten gällde emellertid, att bland deras abonnenter fanns en stor del småfolk, som inte hade lust att låta sig luras ens på några tior utan motsvarande valuta, varför de också klagade i olika tidningar, vilket naturligtvis blev ytterst besvärande för förlagen, så att de också gjorde rätt för sig. Men beträffande abonnenterna på det utlovade Bonnierska standardverket, som ju skulle komma att komplett betinga ett pris på mellan 900 och 1.000 kr., var det i allmänhet fråga om rikt eller åtminstone välbärgat folk, som visserligen kunde med all rätt bli förgrymmade över att för sina pengar få i stället för ett komplett verk bara en liten bråkdel därav, men som dock höllo sig för goda för att vilja "bråka". Åtminstone inte officiellt, i tidningarna, eller inför rätta. Men vi tro oss veta, att herrarna Bonnier fingo mottaga åtskilliga skarpa och saltade epistlar från en och annan lurad förnämitet, som firman icke vågade svara med vanlig självtillräcklighet, utan endast med den skamsna tystnadens vältalighet.

Men varmed hade väl Moses sökt förklara, om än inte försvara, det inhiberade utgivandet?

Jo, inte med något annat, än att det blivit för få abonnenter, så att Moses i stället för den beräknade vinsten måste motse förlust! Och att offra något i patriotiskt eller kulturellt syfte, ånej, man är väl bara invandrad och naturaliserad här i landet och behöver därför ej känna sig ha några alltför långt gående förpliktelser! Dock förklarade sig Moses i januari 1932 ha med Boethius överenskommit, att denne skulle åter-

(145)

upptaga redaktionsarbetet om några månader, då förlaget hoppades kunna på något sätt ordna saken. Naturligtvis var detta rama bluffen, som ingen människa trodde på. Moses hade emellertid den ännu utsöktare fräckheten att antyda, att eftersom tiderna då, 1932, voro så dåliga, kanske det vore så gott; att abonnenterna fingo vila sig litet ifråga om avbetalningarna på detta bedrövliga verk.

Sedan dess ha nu över fem år gått, och under denna tid har Moses bara en enda gång rört vid den förargliga saken; antagligen efter någon hotfull påstötning från abonnenthåll. Moses antydde då i en förklaring, publicerad i hans eget blad och kanske även i några andra, att han funderade på, om inte svenska staten och Sveriges riksdag skulle kunna tänkas vilja genom anslag till verkets fortsättande hjälpa förlaget ur klistret.

Den fräckheten visade sig emellertid för stark. Inte ens Moses' egen press vågade öppet tillstyrka saken, och hela den övriga pressen teg, snällt och beskedligt, liksom den förut inte med ett tecken låtsat om eller reagerat mot det unika fiaskot eller givit plats åt de insändare, som verkligen då och då mottagits, men icke införts utan fått vandra i papperskorgen. Insändare från en och annan mindre bemedlad abonnent, som gjort en verklig uppoffring genom utbetalandet av dessa 420 kr. och så blivit sittande med bara en bråkdel av det utlovade verket.

Tidningarna äro som bekant annars inga dygdemönster, när det är fråga om vanliga, enkla människors goda namn och rykte. När det är fråga om för olika slags brott anhållna eller bara misstänkta personer, vare sig det är fråga om svindel, förfalsk-

(146)

ning eller de grövsta brott, som t. ex. rånmord, drar man sig inte för att i mångspaltiga, feta rubriker stämpla folk som svindlare, förfalskare och rånmördare redan innan vederbörande ens hunnit häktas av polisen. Man behöver ju bara erinra om en sådan urbota fräckhet, som när tidningarna, såsom oftast med Hirschels Nyheter som ledare och anförare av kopplet, under omkring en vecka frossade i detaljskildringar ur den oskyldigt anhållne och senare häktade löjtnant Bombergs hela antecedentia, och med anlitande av alla sin resurser sökte åstadkomma en så fullständig indiciekedja mot den förmente skurken som möjligt, när inte ens polisen lyckades med denna uppgift. Hundratals liknande fall ha inträffat under de senaste tre eller fyra decennierna, varför tidningarna redan hunnit förvärva en enastående rutin på området.

Alllnog: de flesta abonnenterna tego, tidningarna tego, och då var det ju klart att den, som först och sist borde tiga, det var Moses själv - och inte öka sin fräckhet med förslag om statsanslag genom riksdagsmotion. Den gången varnades dock förlaget för att än en gång framkomma med dylika urbota förslag, vid risk att i annat fall bli offentligen avhånat just i Sveriges riksdag.

Den största svenska förlagsskandalen och det största svenska förlagsfiaskot kan därmed anses tillräckligt belyst, men man kan verkligen undra, om herrarna Bonnier inte skämmas för att i sina bibliotek placera de makabra tio banden, som firman ej hade råd att ge den utlovade fortsättningen på. En enda blick på boktorson ifråga borde få dem att på österländskt vis hölja sina ansikten för att visa sin blygsel - om de nu

(147)

inte redan för mer än två tusen år sedan bitit huvudet av all skam . . .

Hur många abonnenterna varit, eller hur mycket Moses förlorat på affären vilja vi låta vara osagt. Men det är inte alls omöjligt, att han kanske i en framtid, sedan fiaskot och skandalen råkat falla något så när i glömska, kommer att vilja framhålla de tio delarna av sitt makabra "Biografiskt Lexikon" såsom en mecenathandling av huset Bonnier, en gåva till Sveriges folk!


 


INNEHÅLL.

 

 Index

1. Ett 100-årsjubileum

2. Från 66 riksdaler till 40 miljoner

3. Hur ghettojuden Hirschel stal franska familje-namnet Bonnier

4. Varför Bonnier ej fick bli svensk medborgare

5. Hur Hirschel blev Moses Smith

6. Moses Smiths ogenerade affärsmetoder

7. Moses slår ihjäl sina konkurrenter

8. Moses bjuder Pelle Snusk-honorar

9. Hur man skapar litterära storheter

10. "Jag skall bli Sveriges Hegel!"

11. Den gamle lumpjuden som litteraturbedömare

12. "Ad Helvede til med disse svenske Digteres uforskammede Fornærmelser, hvis bare vi tjener mange Penge..."

13. Moses blir skrämd och gömmer sig bakom busken

14. Svenskarna protestera mot Mosesmetoderna

15. Bokschackrarens debut som tidningsägare

16. Herodes och Pilatus bliva vänner

17. Moses & Wallenberg contra Kreuger

18. Moses klappar på högfinansens port

19. Bonnierska Pressbyrån

20. "Låt Jerusalem brinna!"

21. Svarta Handen från Sveavägen

22. Bonniersk Epa-litteratur - och författare som sprängts

23. Svenska bokmarknadens största bluff- och svindelaffär

24. Mecenatskap och Waluta-Schweinerei

25. Död åt konkurrenterna!

26. Hämnaren Hirschel

27. Bonnier-deklarationer

28. Moses Junior

29. Bonnierska pristävlingsbedrägerier

30. Kristna fronten


No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi
© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.com) where they are located - is mentioned.

HOME