Moses Smith

Martin Brandt

 
24

 

Kap. XXIV.

 

MECENATSKAP OCH WALUTA-SCHWINEREI.

 

Rikedom medför ansvar och förpliktelser mot det samhälle, där rikedomen vunnits. Tyvärr torde det nog få medges, att just i det hänseendet de mosaiska rikmännen försynda sig ännu mer allmänt än sina mer eller mindre kristna medtävlare. Vad nu beträffar det Moses-hus, som här är tal om, har förvisso ingen hittills kunnat göra gällande, att därifrån visats någon som helst känsla för de ekonomiska förpliktelser, som borde följa med förvärvandet och innehavet av en rikedom, som numera ger dess medlemmar en årsinkomst på mellan halvannan och två miljoner minst. Den s. k. självdeklarationen gömmer ju på många hemligheter och möjligheter, och mångfalden av de företag i form av bolag eller bulvanföretag i en eller annan form, vari herrar Hirschel numera äro mer eller mindre direkt intresserade, gör det ytterst svårt

(148)

att komma till någon säker uppfattning rörande den verklighet, som döljer sig bakom de officiösa taxeringssiffrorna.

Först hör framhållas, att vi beträffande det eventuella mecenatskap, som kan påvisas, avse sådant, som utövats av själva huset och inte smärre, rent personliga, individuella stiftelser eller donationer av enstaka familjemedlemmar, vilka förresten oftast varit rena affärsdonationer, t. ex. upprättandet av mosaiska lärdomsstolar vid Stockholms högskola.

Den efter Albert Banniers bortgång år 1900 av arvingarna stiftade s. k. "Stipendiefonden för svenska författare", på ett belopp av 150.000 kr., kan betraktas såsom den första verkliga Bonnierdonationen i här avsedd mening.

Så inbröt året 1912 såsom ett slags jubileumsår för förlaget, 75-årsjubilet. Att detta hugfästes med en del gratifikationer och stiftelser till förmån för firmans egna arbetare, följde ju så gott som av sig självt och kan på intet sätt anses innebära något slags mecenatskap. Av rent praktiska skäl måste det för en firma sådan som den ifrågavarande vara ytterst angeläget att stå väl med först och sist sin stora arbetarestab; frånsett den arbetarekurtis, som sedan gammalt hört samman med det hycklande Bonnierfrisinnet, frotterandet med bror Branting och andra pampar i det lägret, o. s. v.

Vid detta 75-årsjubileum utökades emellertid stipendiefonden med 75.000 kr. Stipendierna tjäna emellertid ingalunda bara litterära intressen, utan fullt lika mycket, ja ännu mera det stora förlagets egna, praktiska intressen. Huset Bonnier bör åtminstone alltid kunna påräkna, tack vare denna stipendiestiftelse, en

(149)

fast och pålitlig liv- och hustrupp, ett troget garde, som näppeligen kan undgå att ständigt behjärta den gamla praktiska regeln om "gåvor och gengåvor".

Men förgäves söker man under den hittills gångna tiden några uttryck för något djupare socialt och kulturellt eller nationellt intresse hos mångmiljonfirman. Och hur litet man egentligen kan vänta sig ifråga om mecenatskap av ett företag med en sådan total brist på allt vad mänskliga principer heter, kan man inse, om man erinrar sig ett par episoder från världskrigs-, kris- och gulaschtiden.

De båda episoder, som här avses, tillhörde egentligen den närmaste efterkrigstiden. Det var under den tid, då det i grund besegrade, skenbart krossade och förintade Tyskland under dess tragiska valutakaos översvämmades av främmande "valutasvin", som hänsynslöst bökade i tysk mark efter vad det vara månde, som den svältande befolkningen såg sig nödsakad att realisera till vilket pris som helst.

Detta skändliga utnyttjande av en stor nations nödläge befanns också kunna utsträckas till den tyska arbetsmarknaden. Inte nog med att man i det arma landet kunde för några spottstyvrar köpa in tomter, hus och egendomar, slott, dyrbarheter och antikviteter, utan man kunde också där få arbete utfört för spottstyveravlöning. Här var för det Bonnierska bokfabrikationsgeschäftet naturligtvis ett tillfälle, som inte finge försummas. Medan man hemma i Sverige måste betala sina stockholmska sättare och tryckare, sina svenska pappersleverantörer, bokbindare etc. i svensk valuta, så kunde man få motsvarande arbete utfört för bara en ringa bråkdel av kostnaden, ifall man köpte papper i Tyskland och beställde sina tryckeri-

(150)

arbeten på Berlins, Leipzigs eller andra tyska städers tryckerier, vilkas uthungrade arbetare arbetade för så gott som ingenting, från svensk synpunkt sett.

Man kunde verkligen få allting, t. o. m. Frödings eller Heidenstams dikter salta och tryckta på de tyska tryckerierna, man skickade bara iväg en svensk korrekturläsare dit ned, så att åtminstone stavningen inte blev alltför rosenrasande. Men vad allt övrigt beträffar, blev arbetet under all kritik, såväl ifråga om det urusla papperet som ifråga om de söndriga stilarna, det bedrövliga bokbinderiarbetet i jämmerligaste pappband m. m. Men så kostade det också förlaget så gott som ingenting, och Hirschel-firman kunde på så sätt sedan här hemma i Sverige avyttra dessa underbara upplagor - vilkas papper nästan genast söndertrasades, medan pärmarna lossnade och föllo sönder under läsningen - till verkliga gottköpspris för dem, som inte kunde ana, vilka underpris förlaget självt betalat.

Det påstås, att Bonnierna samtidigt på spekulation lade sig till med hela tyska stadskvarter, varför kanske ett och annat av de anlitade tyska tryckerierna rent av inrymdes på Bonniersk grund, i av Bonnierna ägda hus. Emellertid förefaller det kuriöst, att förlaget inte visade så mycken slughet, att man ställde om, att de i Tyskland tryckta böckerna åtminstone finge sig påtryckta fingerade namn på bulvanförläggare. Kanske visade man i några fall den försiktigheten, men inte i alla.

Att man inte skämdes för eländet, det var ju egentligen inte så märkvärdigt, ty Moses är som bekant tjockhudad! Men däremot förefaller det obegripligt, att vederbörande inbillade sig, att den snygga trafiken skulle kunna få opåtalt fortgå någon längre tid till

(151)

fromma för den Bonnierska kassakistan, men till påtaglig skada för de Bonnierska arbetarna här hemma i Sverige. Dessas antal kunde ju med skäl väntas bli decimerat, ifall den värda firman funne anordningen med Tysklandstryckningen så genialisk och tilltalande, att den komme att alltmer utvidga denna form av valutasvineri. Men det fanns också något här i Sverige, som hette Svenska Typografförbundet, och det tog inte saken lika kallt som de svenska köparna av trasböckerna. Det blev nämligen till sist anmälan och åthutning åt den minst sagdt ogenerade firman, som ålades att omedelbart göra slut på trafiken. Precis samma trafik försöktes någon tid också med anlitande av tryckerier i Finland, och troligtvis ungefär samtidigt; även i Finland rådde då svåra nödförhållanden och valutakaos, och i Finland har det Bonnierska valutasvineriet pågått mera ostört, och pågår ännu.

Tillvägagångssättet är för övrigt synnerligen karaktäristiskt för det förlag, som gör anspråk på att vara Sveriges främsta. Att dylika episoder dock inte kunnat påräkna plats i den historik, som av K. O. Bonnier utarbetats för hans s. k. familjebok, torde vara överflödigt att nämna.

Två av K. O. Bonniers söner ha också, typiskt nog, skickats ut på studieresor till det stora landet i väster för att där grundligt studera, hur långt man kan gå ifråga om att utnyttja sina medmänniskor. Ett av de mest påfallande resultaten av dessa studieresor västerut tog sig uttryck i en serie braskande humbugsannonser i olika svenska tidningar, där svenska folket fick veta, att man stod inför upprättandet av en hel stor akademi, ett slags Bonnier-akademi, samt att hela svenska folket genom korrespondenskurser hos den nya akade-

(152)

mien kunde nå upp till jämnhöjd med forntidens och nutidens visa, ifråga om såväl kunskaper som mänsklig intelligens och genialitet i allmänhet. Det hela befanns till sist vara ett uppkok på den obeskrivliga humbug, som kallas Pelman-systemet; senare försökte man sig på en annan avläggare av det amerikanska humbugssystemet, som döptes till Freeman-systemet. Huvudsaken var, att man i jätteannonser på hela sidor i de dagliga tidningarna visade porträtt av en hel härskara lärda människor, vetenskapsmän och författare, uppfinnare, affärsmän, etc., vilkas undervisning man skulle kunna komma i åtnjutande av genom den underbara Hirschelska akademien, med en av Bonnier-sönerna som Rector Magnificus.

Vad vi alldeles särskilt erinra oss, är den sida av huset Bonniers system, som gick ut på att få tusen och åter tusen svenskar att binda sig till ett slags skatt-skyldighet till den företagsamma humbugsfirman. Liksom vi också erinra oss den mängd mer eller mindre celebra personer här i landet, som Moses lyckats lura till att hjälpa firman att göra reklam för humbugen. Den alltid välvillige - men tyvärr inte alltid ekonomiskt oberoende - prins Carl befann sig bland många andra i hopen, som förklarade sig tro på möjligheten av att genom det blivande institutets eller akademiens s. k. undervisning, förmedlad genom Bonniers, få "samtliga själsförmögenheter tränade till att tänka och omsätta riktiga tankar i framgångsrik handling, stegrad duglighet och effektivitet".

Enbart i England hade, enligt vad det påstods, Pelman-humbugen räknat omkring 400.000 adepter. Och varför skulle ej kunna påräknas ett åtminstone proportionellt antal dumbommar här i Sverige?

(153)

Men egendomligt nog befunnos i detta fall de Bonnierska beräkningarna ha ohjälpligt huggit i sten. Jätteannonserna, alla porträtten, tidningarnas betalade puffartiklar, främst professor Jæderholms, ingenting hjälpte! Det var det mest hopplösa fiasko. Gud vet, om Bonnierna lyckades få in ett enda öre till grundandet av sitt utlovade institut. Inte ens Hans Kunglig Höghets, Hertigens av Västergötland rekommendation och borgen tycks ha utövat den avsedda verkan. Åtminstone den gången lyckades man inte håva in några pengar från die dummen Schweden, som sannerligen hade annan och nyttigare användning för sina, slantar än att därmed göda huset Bonnier. Att detta i stället fått sota för det misslyckade bondförsöket, kunde sannerligen vara det väl unnat. Därjämte torde man väl kunna utgå ifrån, att för framtiden åtminstone den sortens bondfångeri- och åderlåtningsförsök från husets sida inte skola förekomma, utan att den misslyckade initiativtagaren kommer att av familjekompanjonerna hållas på mattan.

Episoden är emellertid belysande och betänklig, så tillvida som den på ett frappant sätt visar, hur djupt den tredje Bonnier-generationen sjunkit ifråga om intelligensnivå, redan i jämförelse med farfar Albert och Karl Otto med kusiner. Släkten Hirschel visar med andra ord redan påtagliga degenerationssymptom, och degenerationen kommer förvisso att anta en katastrofartad karaktär. när resultatet av beblandelsen med de ariska urinnevånarna börjar visa sig på allvar. Man känner sig sannerligen frestad att fråga:

När sådant händer på den friska grenen av trädet, vad kan man inte då vänta i en snar framtid av de inympade och förtorkade grenarna?


 


INNEHÅLL.

 

 Index

1. Ett 100-årsjubileum

2. Från 66 riksdaler till 40 miljoner

3. Hur ghettojuden Hirschel stal franska familje-namnet Bonnier

4. Varför Bonnier ej fick bli svensk medborgare

5. Hur Hirschel blev Moses Smith

6. Moses Smiths ogenerade affärsmetoder

7. Moses slår ihjäl sina konkurrenter

8. Moses bjuder Pelle Snusk-honorar

9. Hur man skapar litterära storheter

10. "Jag skall bli Sveriges Hegel!"

11. Den gamle lumpjuden som litteraturbedömare

12. "Ad Helvede til med disse svenske Digteres uforskammede Fornærmelser, hvis bare vi tjener mange Penge..."

13. Moses blir skrämd och gömmer sig bakom busken

14. Svenskarna protestera mot Mosesmetoderna

15. Bokschackrarens debut som tidningsägare

16. Herodes och Pilatus bliva vänner

17. Moses & Wallenberg contra Kreuger

18. Moses klappar på högfinansens port

19. Bonnierska Pressbyrån

20. "Låt Jerusalem brinna!"

21. Svarta Handen från Sveavägen

22. Bonniersk Epa-litteratur - och författare som sprängts

23. Svenska bokmarknadens största bluff- och svindelaffär

24. Mecenatskap och Waluta-Schweinerei

25. Död åt konkurrenterna!

26. Hämnaren Hirschel

27. Bonnier-deklarationer

28. Moses Junior

29. Bonnierska pristävlingsbedrägerier

30. Kristna fronten


No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi
© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.com) where they are located - is mentioned.

HOME