Israels nätverk inom den politiska världen 

 

 

"Det finns bara en makt som verkligen räknas: Den politiska påtryckningens makt. Vi judar är världens mäktigaste folk, eftersom vi besitter denna makt, och vet hur man tillämpar den."

- "Jewish Daily Bulletin", 27/7-1935.

 

Index:

Introduktion

 

Strategier för judisk politisk makt:

Det indirekta maktutövandet

 Det direkta maktutövandet

Samverkan massmedia - politik

Samverkan pengar - politik

 

Sverige:

Judar, Israel och politiken i Sverige

De svenska judarna och Mellanösternfrågan

Hur sionisterna arbetar i Sverige - ett belysande exempel:
Per Gahrton utrensad efter judisk kampanj

Judar och politisk inflytande i Sverige - några historiska exempel

 

Partierna:

Folkpartiet

Socialdemokraterna (LO, KF)

Moderaterna

Kristdemokraterna - KDS

Centerpartiet

Miljöpartiet

Stockholmspartiet

 

Övrigt:

De "pro-palestinska" grupperna

Den s.k. "antirasistiska" grupperingarna - Afa/Elevkampanjen

Högergruppen Contra

De s.k. extremhögerpartierna - Framstegspartiet (sedermera Sverigepartiet), Sverigedemokraterna, Skånepartiet

Feministrörelsen

 

***


  

Introduktion

 

 
"... there is a new brand of Jew alive today that believes that G-d gave the Jew power, and that power needs to be used and exercised ... there will be no changes unless we decide to take history into our own hands."

- Dr. Israel Singer, generalsekreterare i World Jewish Congress, i The Jewish Press, 20:e februari, 1998).

  

När man ger sig in på temat judar och politisk makt närmar man sig genast minerad, farlig, terräng.

Citaten som vi här redovisar, hämtade från ledande judiska källor anger dock att det faktiskt kan vara så att judarna genom sitt flitiga bruk av den politiska påtryckningen som effektivt maktverktyg kommit i stånd att utöva politisk makt - på den internationella, globala skalan - och vida överstigande proportionerlighet till judarnas antal av världens sammantagna befolkning.

 

I det här avsnittet kommer vi att ta upp några vanliga metoder för judisk maktutövning inom den politiska världen, redovisa några konkreta exempel, och sedan ge oss in på förhållandena i Sverige.

 

Når man läser det som följer skall man komma ihåg att källorna till allt vi redovisar inte kommer från några skumma "nynazistiska" flygbladspamfletter - utan är hämtat från sådana källor som judarna själva godkänner (förutom Sions Vises Protokoll förstås, ett dokument vi citerar nedan).

Vad vi har gjort är att samla data från icke-judiska och judiska källor om olika personers bakgrund och politiska aktivism för att sedan försöka bearbeta och sytematiskt kategorisera innehållet.

 

Det är upp till var och en att bilda sig en egen uppfattning i dessa frågor, förstås, men vi har här samlat information som gör att man som icke-jude kanske kan börjar betrakta det politiska spelet på ett annat sätt. För den s.k. "judiska faktorn" finns alltid med i dagens skeenden, även om den sällan diskuteras i de medier som majoritetsbefolkningen läser. Många politiska händelseförlopp, allianser och dylikt, kan förklaras om man känner till dessa bakgrundsfakta. Exkluderar man den judiska faktorn kan förloppen bli svåra eller omöjliga att begripa. (Typ "hur kan han som är sosse helt plötsligt vara bästa vän och politisk allierad med han som är från högern?")

 

Judarna själva betraktar hela sin omgivning genom sina judiska glasögon. För att förstå deras inflytande måste man tyvärr tillfälligtvis göra likadant, d.v.s. man måste anlägga ett judiskt perspektiv där man tar hänsyn till folks bakgrund avseende judiskt påbrå, vilka de umgås med och deras kända förhållande till den judiska staten Israel.

 

 

 

"Jag anser att alla judar i diasporan och i Frankrike ska ge sitt stöd till Israel, det är därför det är viktigt att judar tar politiska uppdrag. Sammantaget, i mitt dagliga liv och mina göranden, i allt jag företar mig, försöker jag ge mitt blygsamma bidrag till uppbyggandet av Israel."

- Dominique Strauss-Kahn, fransk-judisk politiker och f.d. minister, intervjuvad i France Inter, 13:e maj 2004.

 

 

***


Strategier för judisk politisk makt

Det indirekta maktutövandet

 

Den judiska maktutövningen i sin klassiska form utövas ej av judar direkt utan genom deras ombud eller genom att judarna via penning- och mediemakt kan utöva just påtryckningar och således foga de icke-judiska politikerna till att dansa efter den judiska pipan.

Detta påpekande vi nu gjorde är enligt judarna och deras tillskyndare ett typiskt "antisemitiskt" påstående, "myten om 'den judiska världskonspirationen' ".

Men hur är det med verkligheten? Stämmer påståendet eller inte?

 

Benjamin Disraëli-Beaconsfield, Storbritanniens judiske premiärminister under 1868 och 1874-1880 och en av historiens främsta judar enligt judarna själva, skriver i sin bok "Coningsby", 1844:

"Som ni ser styrs världen inte alls av de personer som är synliga på den politiska arenan, utan av dem som håller sig bakom kulisserna... "

Detta efter att dessförinnan berättat om alla de judar han under sina resor stöter på i de icke-judiska ländernas styrelseskick.

 

Detta autentiska judisk citat från 1800-talet passar väl ideologiskt överens med det lika judiska citat som här följer och som är taget från den israeliska tidningen Jerusalem Post (Internet utgåvan, Jewish World sektionen), och som publicerades den 4/9-2000. Där kan man läsa en artikel med rubriken "Good for the Jews?" ("Bra för judarna?") av juden Stuart Weiss som skriver apropå den ortodoxe juden Liebermans utnämning till vicepresident kandidat för demokraterna i USA, inför valet 2000:

"Others [Jews] are clearly uncomfortable with the huge amount of exposure being given Lieberman, preferring the time-honored role of Jews as behind-the-scenes movers and shakers, who traditionally advance their agenda while letting someone else occupy the public spotlight."

En del judar räds således den massmediala exponeringen av juden Lieberman som aspirant på en av de högsta politiska posterna i USA, utan önskar snarare: "[...] the time-honored role of Jews as behind-the-scenes movers and shakers, who traditionally advance their agenda while letting someone else occupy the public spotlight."

Här tillstår Jerusalem Post att de kritiker av judendomen som alltid hävdat att judar föredrar att röra sig bakom scenen och dra i trådarna för att på så sätt få igenom sin politik utan att för den skulle hamna i rampljuset och avslöjas, att dessa kritiker alltid haft rätt.

 

Hur det judiska strategiska politiska tänkandet fungerar avslöjas av judiska berömdheter som exempelvis den judiske greven Richard N. Coudenhove-Kalergi, grundare av den Pan Europeiska Unionen, i dennes bok "Praktischer Idealismus" (Wien, 1925). Här följer ett utdrag som vi har tillgängligt i engelsk översättning från originalspråket tyskan. Juden Coudenhove-Kalergi skriver:

"Today democracy is a facade of plutocracy. Because the peoples will not tolerate naked plutocracy, power is nominally turned over to them, while real power rests in the hands of the plutocrats. In democracies, whether republican or monarchical, the statesmen are marionettes, and the capitalists are the wire pullers: they dictate the political guidelines, they control the voters by buying public opinion, through business and social connections [they control] higher government officials ... The plutocracy of today is more powerful than the aristocracy of the past, because nothing stands above it except the state, which is its tool and helper."

 

Här är också en judisk antidemokrat som vet att s.k. "demokratier" bara är detta på pappret. Ett samhällssystem där man bedrar folket genom att ha en skenbar folkrepresentation men där i verkligheten de icke valbara makthavarna "kapitalisterna" - läs judarna - i det fördolda drar i trådarna på sina marionetter. Ett totalt odemokratiskt maktutövande som har sin grund i den penninga och mediala makt de besitter.

 

Not: Denne Richard N. Coudenhove-Kalergi omnämns också i den svenska judenhetens tidskrift Judisk Krönika som en politisk auktoritet.

 

En strategi som judarna verkar använda sig av när de ska välja sina icke-judiska galjonsfigurer och frontmän som de skall lansera och massmedialt sponsra, är att välja folk som ofta har någon komprometterande affär bakom sig. Man förstår snabbt det djävulska med en sådan taktik då dessa icke-judar - gojer - alltid kommer att vara lojala mot husse Juden, en husse som sitter med kopplet på journalistdrevet i sin ena hand och kan se till att kandidatens pikanta affärer och andra skandaler kommer till den s.k. "allmänhetens" kännedom skulle han eller hon visa sig ej vara foglig.

 

Redan i Sions Vises Protokoll, protokoll nr.10 talar man i detta judiska dokument om en sådan strategi i det judiska valet av politiska företrädare:

"För att försäkra oss om att vår plan ger ett sådant resultat ska vi arrangera val av presidenter som i sitt förflutna har någon okänd, mörk affär, något "Panama". Då kommer de, av fruktan för att bli avslöjade och p g a av det för varje människa, som uppnått makten, kännetecknande begäret att försöka behålla sina privilegier och det anseende som är förenat med presidentvärdigheten, att bli tillförlitliga personer att verkställa våra föreskrifter."

 

Och i protokoll nr. 8 skriver man:

"Åt vem bör man anförtro de ansvarsfulla posterna i regeringen?
Tills vidare, medan det ännu inte är ofarligt att anförtro de ansvarsfulla posterna i våra riken åt våra bröder, ska vi ge dem åt personer, vilkas förflutna och karaktär är sådan att det finns en klyfta mellan dem och folket. Personer som, i händelse av olydnad mot våra föreskrifter, kan vänta sig antingen dom eller landsflykt som påföljd - detta gör att de måste försvara våra intressen till sitt sista andetag."

 

 

***

 

Ett klassiskt exempel på den judiska påtryckningens makt kommer från George Bush d.ä..

 

Den f.d. amerikanske presidenten George Bush, blev 1991 förgrymmad över de judiska gruppernas ständiga krav på USA att förse deras internationella socialfall "Israel" med amerikanska skattebetalardollar i bidrag. Bush kunde inte hålla sig längre utan sade till slut ifrån.

I ett uppmärksammat tal i Vita Huset den 12 september 1991 kallade han således de pro-israeliska judiska lobbygrupperna för "mäktiga politiska krafter", ett ordval han snart skulle få ångra.

Den judiska reaktionen på uttalandet blev våldsam. Bush, som lagt ner så mycket tid och pengar på Israel, anklagades helt plötsligt för "antisemitism"!

Till det mest häpnadsväckande i denna affär är det fantastiska citat som stod att finna i den svensk-judiska tidskriften Judisk Krönika (nr. 4-5, november 1992, sid. 23). Där frågar man ut Phil Baum, biträdande direktör för American Jewish Congress, om George Bushs ovannämnda uttalande om den judiska lobbyn:

"Men Baum medger att det rådde en "viss känslighet" i lojalitetsfrågan när president Bush i sitt tal den 12 september 1991 kallade judarna för "mäktiga politiska krafter".

- "Men vår reaktion präglades inte av fruktan. Det var vrede och indignation. Vi tvingade honom att be om ursäkt.""

George Bush påpekar att det finns en stark judisk lobby, att de utgör "mäktiga politiska krafter", Den judiska lobbyn blir förbannad för att han högt sade sanningen, och använder sin makt till att tvinga Bush, USA:s president, att be om ursäkt.

Vad är detta om inte just makt! Skrytsamt berättat av American Jewish Congress´ biträdande direktör, och publicerat Judisk Krönika.

 

Den judiske författaren J. J. Goldberg skriver apropå denna affär i introduktionen till sin bok "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (Addison Wesley Publishing Company, 1997, sid. xxvi):

"[...] the Jews were undisputably a powerful political force. George Bush was not wrong i believing that when he convened his September 12 [1991] press conference.

Bush´s mistake was saying it aloud."

 

 

Sveriges judaiserade ledare

Partiledarna Lars Werner, Ingvar Carlsson och Carl Bildt med judiska kalotter på sina huvuden.

Bild tagen på den judiska begravningsplatsen i Stockholm i samband med en gravskändning som Radio Islam i Bonnier-pressen anklagades för att ha inspirerat och som passande för våra sionister sammanföll med att den franske revisionisten professor Robert Faurisson inbjudits till Sverige av Radio Islam för att hålla föredrag.

Det skall här tilläggas att historien har visat att flera av dessa gravskändningar av judiska begravningsplatser ute i världen, utförts av judiska aktivister som del i deras kampanjer mot sina politiska motståndare.

 

***

 


Strategier för judisk politisk makt

Det direkta judiska maktutövandet

 
 
 

"Även om den judiska gruppen utgör en mycket liten del av den totala befolkningen, så har judarna ett oproportionerligt stort inflytande över amerikansk politik. Det beror bland annat på [...] den framträdande (i vissa fall avgörande) roll som den judiska gruppen spelar inom amerikansk ekonomi, kultur och massmedia."

 - Den svenske juden Ricki Neuman, i tidskriften Menorah, nr.4-1976, organ för Förenade Israelinsamlingen.

 

På senare tid har judarna börjat känna sig allt mer säkra i sadeln. Som ett resultat därav har allt fler öppna judar börjat erövra minister- och partiledarposter i den icke-judiska världen varpå man börjar gå från det indirekta styret som utövades via påtryckningar och rådgivare till ett mer direkt styre.

Det direkta styret är förstås mer riskabelt eftersom skulle juden fallera i sitt värv finns det förstås risk att anti-judiska sentiment bland den icke-judiska befolkningen som drabbas av judens tabbar, skulle börja ge sig tillkänna. Således tar man bara detta radikala steg i länder där man sedan årtionden tillbaka preparerat terrängen med en bedövande judaiserings-propaganda där man försökt indoktrinera folk att judar är särskilt förträffliga, intelligenta och humanistiska och att kritik av judar är något fult, närmast kriminellt och självklart straffbart.

 

Det land där denna judiska direkt maktutövning har gått längst är supermakten USA där man särkilt under president Bill Clintons administration kunde se en otrolig ökning av antalet öppna judar på ledande poster.

 

United States of Israel?
"I phoned the State Department ... Suddenly someone picked up the receiver and then I heard a voice saying in perfect Israeli Hebrew: »Good Morning, how can I help you?«"
(Israeliska tidningen Ma´ariv, Tel Aviv, 2 september, 1994)

 

 

 

"The Jewish World Congress has got a vast political and economical influ-ence and has got a say on all political decisions in the USA."

Kommentar gjord av generalsekreteraren i World Jewish Congress, Israel Singer. Singer citeras i boken "Die Deutschlandakte" ("Tysklands filen", edition ferency bei Bruckmann, München, 1995, sid. 343), en bok skriven av den israeliske professorn Michael Wolffsohn (bilden).

 

Vi tar upp detta mer utförligt i vårt introduktionskapitel om den judiska makten i USA. Värt att notera här är att judarna själva ser det faktum att deras bröder och systrar börjar erövra höga politiska poster som en seger för den judiska saken och en ökning av den judiska makten.

Avi Beker, en prominent jude som är direktör för International Affairs of the World Jewish Congress, skriver i Internetversionen av den israeliska tidningen Jerusalem Post, 25/8-2000, en avslöjande artikel om judarnas politiska makt i USA. En artikel där han använder följande makttermer om de amerikanska judarna - några exempel:

"After reaching the top in almost every field of life and achieving great positions of influence"

"It will demonstrate how fully practicing Jews can integrate into the highest positions of power"

"Many Israelis, while recognizing the proximity of their American brethren to the centers of political po
wer"

"the American Jews‚ accession to power"

 

Beker är av övertygelsen att de amerikanska judarna kommit högst upp i makthierarkin; "the highest positions of power", "great positions of influence"," the centers of political power".

 

Och i Jerusalem Post, Internet upplagan, publicerad 27/12-2001, recenserar man den nyutkomna judiska boken "Jews in American Politics", en bok skriven av L. Sandy Maisel and Ira N. Forman (Rowman & Littlefield). Recensenten Elliot A. Green talar skrytsamt där om hur:

"[...] Jews and Jewish affairs are still a significant factor in the politics of the world's only superpower [...]."

Det mest intressanta är att judarna förutsätter att deras egna på höga positioner inom den icke-judiska politiska världen skall använda sina poster för att främja den judiska saken och driva fram de s.k. judiska frågorna där säkrande av apartheidstaten Israels överlevnad är en av hörnstolparna.

 

 

Tidningen "Ma´arivs" logga.

 

När det gäller judar i politiska topp-positioner kan vi se följande exempel från Clintons administration.  

I den uppmärksammade artikel från den israeliska tidningen Ma´ariv, "Judarna som styr vid Clintons hov" (publicerad 2/9-1994), skriven av tidningens Washington-korrespondent Avinoam Bar-Yosef, talar han om alla de "varma judar" som representerar den "den judiska makten i USA".

 

Avinoam Bar-Yosef rabblar också upp namnen på dessa judar, judar som bl.a. "alla Clintons administrativa tjänstemän som sysslar med Israel - Ross, Kurtzer, Indik och Miller" som "dock i allt" är "varma judar".

Ma´ariv skriver:

"Det är på grund av denna deras djupa tro [på Israel, Radio Islams anmärkning], som de åstadkommit, att Clintons regim helt anslutit sig till deras uppfattning om relationerna mellan USA och Israel."

Här illustreras också det vi brukar talar om. Att det är dessa judar på höga positioner i det icke-judiska landet USA som påverkat landets utrikespolitik gentemot den judiska staten Israel.

 

När Madeleine Albright erhöll posten som USA:s utrikesminister förstod judarna att det kunde bli känsligt, då denna judinna bl.a. skulle sköta USA:s relationer gentemot arabvärlden. Således talade man till att börja med tyst om hennes judiskhet då man räddes att hon som "öppen" judinna skulle bli mindre benägen att agera proisraeliskt, då sambanden med Israel ju skulle vara så självklara.

Den 13 februari 1997 kunde man läsa följande i tidningen Washington Posts elektroniska version. Rubriken är "Albright´s background known to Israel since ´94":

"More than two years ago, long before last week's public disclosure and before Madeleine K. Albright said she knew herself, the Israeli government learned of her Jewish roots and treated them as a sensitive diplomatic confidence, according to current and former Foreign Ministry officials.
[...]
It was of paramount importance to Israel, two current officials said on condition of anonymity, not to embarrass a woman they regarded as an influential friend in the Clinton administration -- and who now has become secretary of state. They said Israel was careful not to thrust upon her information she might not wish to know or discuss. Some officials also believed it was not in Israel's interest for Albright's Jewish roots to be widely known, lest she feel pressure to prove her even-handedness at Israel's expense."

Washington Posts judiske korrespondent Barton Gellman som skrivit artikeln erkänner att Israel betraktar judinnan Albright som "en inflytelserik vän i Clinton-administrationen".

Washington Post skriver också att israeliska regeringstjänstemän ansett att "om Albrights judiska rötter blev allmän känt, skulle det vara till Israels nackdel, eftersom hon skulle kunna känna en press på sig att agera opartiskt - på Israels bekostnad". Logiken är att om hennes judiskhet förblir okänd kan hon fortsätta verka, med sitt maktutövande, för sionismen och Israel, utan att någon amerikan eller annan börjar undra och misstänka att något lurt är på gång.

Washington Post fortsätter i artikeln att berätta hur den stora israeliska tidningen Yedioth Aharonoth skrutit om Albrights judiskhet; man hade t o m stoltserat med huvudrubriken om Albright som "One of Us" - "En av de våra" - tryckt i fet stil.

Med detta i åtanke kan man undra hur de israeliska massmedierna hade reagerat om den socialdemokratiske juden Jan Nygren hade blivit Sveriges statsminister, vilket var nära att hända på 1990-talet. Hade de också skrutit stort om att "en av de våra" nu tagit över styret i Sverige?

Innan vi går in på det egentliga området judarna och de politiska förhållandena i Sverige skall vi stanna upp vid några belysande exempel från Sveriges närområde och exempel på direkt judiskt inflytande i politiken.

I Judisk Krönika, nr.1-1985, skriver man skrytsamt om den danske juden Arne Melchior, en person som då var trafikminister i Danmark, och publicerar en intervju med honom:

"Trafikminister Arne Melchior är inte precis i känd för att vara till hundra procent pro-israelisk, Om något så är han till åtminstone femhundra procent pro-israelisk.

- Det står helt klart att jag inte skulle kunna vara medlem i en regering som inte vore pro-israelisk. Men det är den danska regeringen. Danmark hör fortfarande till Israels starkaste stöttepelare i internationella sammanhang. [...]"

 

På Judisk Krönikas fråga "- Kan du bekräfta att du drar den danska regeringen åt det pro-israeliska hållet?", svarar Arne Melchior helt kort: "Ja." och tillägger: "Men jag står långt ifrån ensam. Israel har många goda vänner i regeringen."

På frågan: "- Har du mött några reaktioner på ditt pro-israeliska engagemang i dansk politik?", svarar Melchior:

"- Det sker emellanåt att judar kommer fram till mig och frågar mig, om det inte vore bättre att jag höll en låg profil i judiska och israeliska frågor. Det har jag aldrig hört från icke-judar."

 

I grannlandet Norge har man länge haft juden Jo Benkow som inflytelserik politisk aktör. I Judisk Krönika, nr.2-1986, publiceras en hyllningsartikel om honom skriven av den politiska journalisten och judinnan Margit Silberstein (som vi berättar mer om i vårt avsnitt om SVT).

 

Jo Benkows farfar Chaim Benkowitz-Benkow var kejserlig hovfotograf i Grodna i Vitryssland. I slutet av 1800-talet flydde han med familjen till Göteborg och sedan Stockholm och Ystad för att senare sticka över till Norge.

Jo Benkow själv valde den politiska banan och blev talman i norska Stortinget, en karriär han berättar om i sin bok "Fran Synagoggen till Løvebakken". Løvebakken är den sluttning som leder till Norges storting).

 

Margit Silberstein skriver i Judisk Krönika

"Jo Benkow säger att han under hela sin ungdom drevs av ett behov att hämnas. Hämnd på alla dem som tryckte ned honom för att han var annorlunda. Han har fått sin revansch för länge sedan. I dag är det ingen som ser ned på stortingspresidenten för att han är jude."

"Fram till dess att Jo Benkow skrev sin bok talade han sällan offentligt om sin judiska bakgrund. Nu har han på senare tid integrerat sin judiska identitet med den politiska. För en tid sedan var han en av huvudtalarna vid en stor konsert i Oslo för Sovjets judar. Han gav ryssarna svar på tal efter att den sovjetiska ambassaden i Oslo gått ut med aggressiva protester mot konserten och dess deltagare.

[...] Till saken hör att Jo Benkow skall leda en delegation norska parlamentariker som skall göra ett offentligt besök i Moskva. Benkow tvekar inte och tycks inte vara rädd för att eventuellt störa de norsk-sovjetiska relationerna. Han lovar att ta upp de ryska judarnas sak."

Här visar man hur en jude "integrerar sin judiska identitet med den politiska" vilket i klarspråk betyder att han missbrukar sin position i det icke-judiska samhället för att driva den judiska politiska agendan, och detta på ett sådant sätt så att han riskerar skadar relationerna mellan sitt värdland och en annan främmande stormakt.

 

 

*** 

  

I Tyskland har man sedan återföreningen gjort ett stort nummer av den tyske juden, författaren och politikern Stefan Heym.

Heym föddes 1913 i Chemnitz (senare östtyska Karl-Marx-Stadt) som Helmut Flieg. Som den jude han var lämnade han Tyskland p.g.a. nazismen 1933. Efter andra världskriget återvände han i amerikansk soldatuniform och valde att bosätta sig och verka i den sovjetiska ockupationszonen där han blev en känd författare. Efter återföreningen av Tyskland valdes han 1994 till den tyska förbundsdagen som kandidat för partiet PDS och fick som alla judar av hans kaliber en oproportionerlig positiv uppmärksamhet i sionistpressen. Denne judes band med Israel var också stark, så starka att det var just "under ett besök i Israel", som DN uttrycker det i en mindre artikel, 18/12-2001, som han plötsligt och oväntat avled.

 

***


 Strategier för judisk politisk makt

 Samverkan massmedia - politik

 

Vad som mer och mer framträder som en oerhört potent maktkombination som kanske tidigare underskattats är kombinationen massmedia och politik. Den politiker som har tillgång till mediemegafoner, medier som i sin tur åtnjuter ett förtroende från det s.k. "folkets" sida, den politikern har ovedersägligen det bästa trumfkortet på sin hand, oavsett vilken politik han eller hon önskar genomdriva.

Om en politiker säger en sak bakom talarstolen i riksdagen är en sak. Vad han eller hon säger brukar allmänt betraktas med viss skepsis av gemene man. Men skulle i princip samma ideologiska tankegångar artikuleras i ett modernt massmedium, låt det vara i en tidning, ett TV-program eller liknande, så får budskapet en helt annan pondus och möjlighet att tränga in och få acceptans och sympati hos den som tar del av budskapet.

Därför är det numera A till O i en politisk kampanj i ett modern västerländskt land att på något sätt som politiker försöka vinna massmediernas gunst då man utan deras välvilliga inställning är såld.

Ett alternativ är ju förstås att som politiskt parti bygga upp en egen mediesfär, som sossarna och deras A-press men det är vanskligt och kan bli kostsamt.

 

Det är här kopplingen judisk media och politik framträder.

Ty judiska mediemagnater utnyttjar detta medieberoende från de icke-judiska politikernas sida för att ingå politiska allianser med de partier som de anser kan främja deras egna egoistiska, judiska, mål. På så sätt kan de använda sin mediamakt för att forma politiken. 

Detta är inte något konspiratoriskt påstående utan väl känt bland de som studerar moderna politiska förhållanden och förstås en logisk konsekvens av mediernas ständiga expansion.

 

Som vi sagt har vi i Sverige just familjen Bonniers, men utomlands finns det en rad exempel på samma politiska påverkan styrd av judiska mediemagnater.

 

Ett exempel är Rupert Murdoch och hans påverkan på partipolitiken i Australien och senare även Storbritannien, där politikerna gjorde allt för att vara mediekungen Murdoch till lags.

Som den brittiske journalisten Sam Kiley skriver i brittiska The Evening Standard, 5/9-2001, är Rupert Murdoch "en nära vän till Ariel Sharon, Israels premiärminister" och en person som har "investerat tungt i Israel".

 

Och den framlidne juden Robert Maxwell är en annan judisk mediemogul som ägde tidningar både i England och Israel och var en person vars medie-konglomerat politikerna i Storbritannien ville hålla sig väl med.

En sionist som t.o.m. vid sin död förärades med begravning som heders-sionist på Oljeberget i Jerusalem!

 

***

 


 Strategier för judisk politisk makt
 Samverkan pengar - politik
I andra länder grundar sig den judiska politiska makten också på ekonomiska donationer.

I USA är det demokratiska partiet väldigt beroende av judiska pengar.

 

 

"Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment",
av J. J. Goldberg.

I den judiska boken "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (Addison Wesley Publishing Company, 1997, sid. xxi) berättas att amerikansk-judiska donatorer står för "mellan en fjärdedel och hälften av hela det Demokratiska partiets kampanjstöd".

I samma bok (sid. 288) berättar författaren J. J. Goldberg att judarna som styr Hollywood också "utgör en stor källa för finansieringen av de Demokratiska valkandidaterna".

Om något går dem emot kan de raskt dra undan sitt ekonomiska stöd.

Ett bra exempel på hur judar söker använda sin kraft av ekonomiska donatorer, ses i fallet med den äldre George Bush.

Han hade som vi berättade ovan gjort judarna förbannade då han officiellt i ett tal i september 1991, tröttnat på deras ständiga påtryckningar och kallat dem för "mäktiga politiska krafter".

Det Republikanska partiet som George Bush företrädde hade inte alls så många judiska donatorer som Demokraterna, men likväl mobiliserade judarna ändå de tunga judiska finansiärer som fanns på Republikan-sidan och dessa såg genast till att bestraffa Bush för vad han - som demokratiskt vald president - sagt i sitt tal. Detta genom att förflytta sina donationer till Demokraterna.

J. J. Goldberg beskriver i sin bok "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (sid. xxiv) hur den Republikanske kandidaten och Bush-vännen Dick Thornburgh i valet om senatorsposten för Pennsylvania helt plötsligt såg hur de judiska finansiärer han förlitat sig på snabbt växlade över till hans konkurrent från det Demokratiska partiet Harris Wofford, som ett direkt resultat av Bushs tal. Något som ledde till att Thornburghs ledning inför det stundande senatorsvalet i ett kast förvandlades till en förlust och där den viktiga senatorsposten istället gick till Israelvännen Harris Wofford.

 

Att de judiska ekonomiska donationerna påverkar politiken i USA till att bli mer pro-israelisk är uppenbart. J. J. Goldberg skriver på sid. 266 i boken "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment":

"One scholarly study published in 1990 compared senators' voting records on Israel-related issues with their campaign contributions from Jewish donors. The study found a strong correlation between donations and voting records. Looking at the voting records of 130 senators who served between 1970 to 1982, the study found that a senator's likelihood of voting in a "pro-Israel" manner - backing arms sales to Israel, opposing arms sales to Arab states, resisting administration efforts to pressure Israel - rose in direct relation to the amount of funding received from Jewish sources.

Of the 130 senators examined, ten received 15 percent or more of their total campaign funding from Jewish sources, meaning pro-Israel PACs and donors with Jewish surnames. These ten voted pro-Israel, on average, 95 percent of the time. By contrast, the fifty-three senators who received less than 2 percent of their funding from Jewish sources voted pro-Israel only 53 percent of the time (Table 4) [se tabellen intill]."

 

Tabell publicerad i den judiska boken "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment", sid. 267, som visar hur amerikanska senatorers pro-israeliska röstningsbeteende ökar i direkt proportion till hur mycket pengar de får från judiska donatorer.

***

 

 

Förutom USA har Radio Islam gett prov på när det gäller Storbritannien och Australien. I en artikel i den israeliska tidningen Jerusalem Post (11/5-1997) under rubriken "British Jews set to back Blair" avslöjades att Storbritanniens Labourregering delvis finansierade sin valkampanj med pengar från hemliga judiska donatorer. Motprestationen för detta var att landet skulle trappa ner sitt engagemang i Mellanöstern för att inte stöta sig med de judiska intressena.

 

Ytterligare en artikel i ämnet publicerad i the The Sunday Times (25/6-2000, se "Blair tycoon paid just £5,000 tax") berättar hur en av dessa donatorer, en jude vid namn Michael Levy sedan premieras av Labourregeringen - en s.k. arbetar regering - genom att både upphöja den judiske miljonären till Lordstatus, och sedan se mellan fingrarna när det gäller hans mystiska skatteinbetalningar.

Och denne Levy, som t.o.m. är vän till den israeliska premiärministern Ehud Barak, belönas för sina pengar med att han får ta över Storbritanniens Mellanöstern-politik då Sunday Times berättar att Levy "utnämnts av Blair till att bli hans "personliga sändebud" för Mellanöstern" ("appointed by Blair as his ´personal envoy´ to the Middle East").

 

Den brittiske journalisten John Pilger i Aftonbladet, 9/1-2002 skriver under rubriken "Blairs svek mot palestinierna":

"Kort efter att han blivit vald 1997 utnämnde Blair skamlöst en vän, Michael Levy, en välbärgad affärsman som hade dragit in pengar åt new labour, till posten som "särskilt sändebud" i Mellanöstern, efter att dessförinnan ha gjort honom till Lord Levy. Denne före detta ordförande i Jewish Appeal Board och före detta styrelsemedlem i Jewish Agency, som både har ekonomisk verksamhet och ett hus i Israel och en son som arbetade för den israeliska justitieministern, var den man som den brittiske premiärministern gav uppdraget att föra opartiska samtal med palestinier och israeler."

 

Och i en artikel i den australiensiska Melbourne-tidningen "The Age" (10/8-2000), som vi citerat berättas det om hur den judiske stordonatorn, affärsmannen Joseph Gutnick, använder sig av sina donationer för att försöka styra politiken till att följa hans politiska smak och önskemål.

 

Och i det postkommunistiska Ryssland har vi exemplet juden Boris Berezovsky och hans medieimperium.

Det är känt att det var tack vare denne jude och hans medieimperium som praktfyllot Boris Jeltsin blev återvald. Boris Berezovsky skryter själv om hur han finansierade Boris Jeltsins valkampanj:

"Vi hyrde Tjobajs [den judiske vice premiärministern]. Vi investerade stora summor pengar. Vi garanterade Jeltsins återval. Nu har vi rätt att överta regeringsposter och njuta frukterna av vår seger."

(Sagt till London Financial Times och citerat i den NewYork-judiska tidningen "Forward", 4/4-1997.) 

Förövrigt är den judiske magnaten Berezovsky känd för sitt citat att han och sex andra av hans (huvudsakligen judiska) gelikar "kontrollerar 50 procent av Rysslands ekonomi".

 

Boris Berezovsky har dessutom haft ett israeliskt medborgarskap(!) vid sidan om sitt ryska, något han fick problem med då han skulle tillträda som vice chef för Rysslands Nationella Säkerhetsråd. Berezovsky svarade då sina kritiker:

"Varje jude, oavsätt var han är född eller bor, är de facto en medborgare i staten Israel."

"Det faktum att jag idag annullerat mitt israeliska medborgarskap ändrar inte på något sätt det faktum att jag är jude och närhelst jag vill igen kan bli israelisk medborgare. Det får inte finnas några illusioner om saken, 'varje jude i Ryssland har dubbelt medborgarskap´."

(Citerad i den ryska tidningen "Segodnya", 14/11-1996.)  

 

 
Judar ledande partidonatorer (2003-03-04)

Australien. Den australiensiska valkommissionen (Australian Electoral Commission) avslöjar i en ny rapport namnen på de främsta bidragsgivarna till partipolitiska fonder i landet åren 2001 och 2002. Bland de allra främsta finns det en kraftig överrepresentation av judar. Den främste bidragsgivaren är Frank Lowy, ledamot i den sionistiska lobbyorganisationen AIJAC (Australia-Israel and Jewish Affairs Council) och ägare av varhuskedjan Westfield. Lowy gav 624.200 dollar till det Australiensiska Arbetarpartiet (ALP) och 312.300 dollar till Liberalerna. Juden Harry Trigboff gav 277.917 dollar till Liberalerna och 107.400 dollar till ALP. Juden Richard Pratt, tidigare ägare av tidningen Australian Jewish News, gav 206.000 dollar till Liberalerna, 125.000 dollar till ALP och 25.000 dollar till Nationella Partiet (NP). Juden John Gandel, en klädesmagnat god för 1 miljard dollar, gav 95.000 dollar till ALP och 86.300 dollar till Liberalerna. Juden Isador Magid gav 50.000 dollar till ALP.
Trenden i Australien korrelerar väl med situationen i flera andra länder som USA och Storbritannien, där en övervägande del av de främsta donatorerna till de ledande politiska partierna är judar. Detta återspeglas sedan i såväl inrikes som utrikespolitik där just USA, Storbritannien och Australien hör till de mest pro-israeliska länderna i världen samtidigt som de ligger i förgrunden för de länder som förespråkar en invasion av arablandet Irak, något som inte ligger i ländernas egna intresse utan enbart i Israels.

 
***


Judar, Israel och politiken i Sverige

  

 
"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak."

"Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."  

- Willy Salomon, vice ordförande i Stockholms Judiska Församling, i Judisk Krönika (nr.4-5/1988, sid. 36 och 37).

 

I Sverige finns det ett stort judiskt inflytande inom politiken som inte är helt uppenbart för den som bara ytligt betraktar den svenska politiska världen. Men gör man lite efterforskningar och går igenom den judiska pressen kommer man ganska snart att se att det under årens lopp alltid har funnits stadigt med judar och deras närmaste på maktpositioner.

Förutom direkt påverkan av judiska partiaktivister har vi också den generella proisraelism som länge genomsjudat det politiska etablissemanget (likväl som det massmediala och kulturella).

Den judiske forskaren David Fischer skriver i sin doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 39) om Sverige och sionismen:

"Efter kriget var opinionen i Sverige odelat Israelvänlig. Insamlingar till förmån för Israel, t.ex. Svenska Israelhjälpen, stöddes av ett flertal politiker och kulturpersonligheter."

 

Och tittar man på dessa politiska höjdare häpnar man över hur många från etablissemanget under åren efter andra världskriget - då man så vackert talade om fred och fördömde angreppskrig som metod - som samtidigt lät sig värvas till att stödja den judiska ockupationsstaten och aggressorn Israel. Ett land vars hela existens bygger på brott mot allt det FN pläderar.

En del av dessa var förstås aningslösa naiva stackare som gått på den judiska propagandan om den lilla staten Israel, skapad av trashankar som överlevt de "nazistiska dödsfabrikerna" och som nu hotades av horder av hatfyllda araber. Men andra, och det en stor del, stödde Israel trots att de förstått de reella förhållanden och kan inte ursäktas med att de skulle ha varit okunniga om sanningen om vad den judiska staten åstadkommit för brott.

 

Stöd för Israel och beundran av sionismen som politisk rörelse och judendomen som livsfilosofi är inget annat än ett omhuldande av äkta fascistiska idéer om den starkes rätt, vapnens makt och djungelns lag.

 

 

Rubrik och text från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1990.

31 riksdagsmedlemmar är också medlemmar i Samfundet Sverige-Israel år 1990.

 
Journalisten och författaren Jan Guillou analyserade de traditionellt mest proisraeliska partiernas hycklande inställning till det judiska apartheidsystemet i Israel, i en krönika publicerad i Aftonbladet (18/5-1998):
"Inte en enda moderat politiker, folkpartist eller kristdemokrat, eller deras skribenter i morgonpressen var anhängare av apartheid, statligt rasistiskt förtryck, i Sydafrika. Det är möjligt att jag missat någon enstaka kuf som inte vågade tala riktigt ur skägget.

Men inte en enda moderat politiker, folkpartist eller kristdemokrat, eller deras skribenter i morgonpress, är motståndare till apartheid-politiken i Israel. Det är möjligt att jag även här missat någon enstaka avvikare.

Allt som var fel i Sydafrika före demokratins införande är enligt dessa människor dock rätt om det görs i Israel."

 

***

 

Propaganda riktad mot de folkvalda samt judiska förhör

 

En taktik judarna har utvecklat är att ständigt tvinga på makthavare s.k. "information" om judefrågan och Palestinakonflikten.

Det finns en rad andra judiska organisationer som i Sverige för ett välfinansierat arbete för Israel-propaganda. Solidaritetskommittén för Israel, sedermera Svensk Israel-Information, bildades, enligt organisationens egen hemsida "av Sveriges judiska församlingar, judiska föreningar och sionistiska organisationer" där "syftet var att informationsutbudet om den arabisk-israeliska konflikten skulle balanseras".

Den sionistiska organisationen Solidaritetskommittén för Israel har en helsidesannons i Judisk Krönika, nr.1-1982 där man ber om "stöd för fortsatt informationsarbete om Israel", för att bemöta den "hatpropaganda" som "skadar Israels anseende" då Israel "blivit en internationell syndabock". Organisationen förespråkar i sin annons "Israels rätt att leva". Man skryter där hur man "kunnat sända informationsmaterial till aktiva personligheter i de demokratiska partierna och c a 15 000 andra opinionsbildare inom olika verksamhetsfält".

Och i en artikel om Solidaritetskommittén för Israel i Judisk Krönika, nr.3-1987, skriver man att:

"En av Solidaritetskommitténs uppgifter är alltså att reagera när något händer. Det gör man dels genom inlägg i massmedia, dels genom att ta personlig kontakt med politiker."

 

Efter detta bombardemang med pro-judisk, pro-israelisk propaganda bjuder man sedan in de icke-judiska politikerna på judiskt dirigerade s.k. "diskussions-forum" där man provokativt frågar ut dem om deras hållning i dessa frågor.

I Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-1998. redovisas exempelvis hur man en kväll i början av mars 1998 i Stockholms Judiska Församlings sessionssal, hade ett sådant möte under ledning av utfrågaren och moderatorn, Thomas Gür, turkisk jude och ledarskribent på Svenska Dagbladets och som då t.o.m. var SvD:s utrikespolitiske redaktör.

Denna panelutfrågning av svenska riksdagspartiers representanter och deras partiers ställning till Israel sköttes av den sionistiska propagandaorganisationen Svensk Israel-Information.

 

Och den judiska tidskriften Judisk Krönika brukar regelmässigt inför valen ha en utfrågning av framträdande representanter för riksdagspartierna om deras respektive partiers inställning till olika judiska frågor. Tidskriften redovisar svaren på utfrågningarna och när man läser dessa får man en stark känsla av att representanterna för de olika riksdagspartierna känner trycket att svarar så fogligt som möjligt för att klara sig undan en eventuell "Israelfientlig" stämpel. Således vågar de ej, på sedvanligt fegt sätt, bemöta judarnas insinuationer utan försöker överträffa varandra i deklarationer om att just deras parti stödjer Israel.

Och skulle någon uttrycka sig lite kritiskt mot Israel är det alltid från ett perspektiv av att man är vänligt sinnad och en "vän" till den judiska staten.

Ett annat exempel som Radio Islam tidigare påtalat var hur den förre centerpartiledaren Lennart Daléus och ett gäng andra pro-sionistiska riksdagsmän och partirepresentanter höll en speciell paneldiskussion inför valet 1988. Frågan som panelen skulle besvara var "Vad kan Sverige göra för Israel?"! Om detta kunde man läsa i den pro-israeliska tidningen Dagen 13/9-1988.

 

Tidningen Dagen, 13/9-1988.

Förtydligande av bildtexten ovan:

"I panelen som skulle besvara frågan Vad kan Sverige göra för Israel? ses från vänster kds-aren Dan Eriksson, folkpartisten Hadar Cars, socialdemokratiska statsrådet Anita Gradin, diskussionsledaren Bonnie Bernström, centerpartisten Lennart Daléus och moderaten Henrik Landerholm."

(Illustrationerna i nedre hörnen kommer från Radio Islams bok "Vad är Israel?" där Dagen-artikeln finns återgiven.)

  

 ***


De svenska judarna och Mellanösternfrågan

 

I vårt introduktion har vi ett långt kapitel som visar den intima mentala kopplingen mellan de svenska judarna och den judiska staten Israel.

Den judiske forskaren David Fischer har gjort en mycket intressant doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996) som handlar om olika aspekter av det judiska livet i dagens Sverige.

På sida 49, under rubrikerna "Israel och zionism" / "Förhållandet till Israel", berättar forskaren Fischer om hur denna svenskjudiska proisraelism mycket riktigt lyste igenom deras politiska ställningstaganden:

"Det framkom också att en klar majoritet av medlemmarna tar stor hänsyn till de olika riksdagspartiernas inställning till Israel när de röstar vid riksdagsval. [...] Israelfrågan har med andra ord stor praktisk betydelse för medlemmarna i Församlingen."

 

Fischer har således visat att lojaliteten till Israel alltid går i första hand för de svenska judarna; att sionismen och stödet till apartheidstaten Israel och dess statsterrorism är den stora gemensamma nämnaren för den svenska diaspora-judenheten.

 

I en artikel i DN (25/11-1996) kunde man läsa följande om Fischers doktorsavhandling:

"Israel har stor betydelse för svenska judar när de röstar i de svenska valen.

En ny doktorsavhandling vid Uppsala Universitet visar att nästan alla medlemmar i Stockholms judiska församling tar hänsyn till partiernas inställning till den judiska staten när de lägger sin röst.

- Resultatet är överraskande, säger David Fischer, som har gjort undersökningen. Jag kunde inte tro att Israel betydde så mycket i politiken.

55 procent av den judiska församlingens medlemmar säger sig ta stor hänsyn till riksdagspartiernas inställning till Israel i samband med val till riksdagen.

36 procent säger sig ta viss hänsyn och endast 9 procent säger sig strunta i inställningen till Israel.

Allra viktigast tycks partiernas hållning gentemot Israel vara för de äldre och för de judar som invandrat från Östeuropa."

Just ett fint hycklande från Fischer att han skulle vara "överraskad" av resultatet.

 

Det är viktigt att med detta ånyo svart på vitt, också ha i minnet de judiska ledarnas ständiga deklarationer att det är en plikt för judarna utanför Israel att verka för Israel, att deras lojalitet alltid i första land skall vara till den judiska staten, och inte till värdlandet de bor i.

I vårt introduktion till detta arbete gjorde vi också en summering av de två judiska ledarna Nahum Goldmanns (judisk ordförande för World Jewish Congress och World Zionist Organsiation) och David Ben Gurions (chef för Jewish Agency, partiledare och Israels förste premiärminister) officiella uttalanden till sina judiska fränder i diasporan:

  • "Israeler och diaspora-judar är ett och samma folk."
  • "Alla judar i diasporan, alltså utanför Israel är i landsflykt."
  • Diaspora-judarna kan endast "befrias och fullkomnas i Israel".
  • Det är diaspora-judarnas "plikt att säkra Israels fortsatta existens".
  • Diaspora-judarna skall "hjälpa Israel ekonomiskt, finansiellt, politiskt och kulturellt".
  • Och de skall bistå Israel "lika mycket om inte mer som om de bodde i Israel".
  • All länders diaspora-judar skall "samla mod och öppet förklara en dubbel lojalitet".
  • Diaspora-judarna skall ha "en lojalitet till landet de bor" men samtidigt skall de ha "en annan starkare och avgörande lojalitet till Israel".

Ty "de skall endast vara fulla patrioter till den judiska staten Israel".

 

Vi återger här än en gång ett annat tungt citat av David Ben-Gurion inför Världssionistiska Organisationens 23:e kongress om plikten för en jude som lever "utomlands", i diasporan:

"...det är de olika ländernas sionistiska organisationers kollektiva plikt att under alla omständigheter, villkorslöst, bistå den judiska staten, även om ett sådant ställningstagande skulle komma i konflikt med myndigheterna i de respektive nationerna."

(David Ben-Gurion, "Tasks and character of a modern sionist", "Jerusalem Post", 17 augusti 1952, och "Jewish Telegraphic Agency", 8 januari 1951.)

 

 

Man skall då fråga sig; till vilket land hyser vår statsminister Göran Perssons högra hand, det judiska statsrådet Leif Pagrotsky, sin lojalitet?

Och de andra judarna i den socialdemokratiska maktapparaten, Jan Nygren (som skriver i den judiska tidningen Judisk Krönika). Var står han?

Och landet judiske rikspolischef Sten Heckscher, var står han? Vad sade Heckscher till den judiska frimurarorganisationen B´nai B´riths representant när denne besökte Sverige och skulle instruera Heckscher hur han skulle bekämpa "antisemitismen" i Sverige (d.v.s. Radio Islam)? På vilket sätt kan Israel utnyttja att de har en så framstående jude på en så känslig position i den svenska maktapparaten? (T.o.m. Judiska Muséet i Stockholm visade tidigare stolt upp Heckschers fotografi som ett av otaliga exempel på judiskt inflytande i det svenska etablissemanget.)

Och vår EU-judinna, "Madame Europa" - Anita Gradin, EU-kommissionären som sagt att vi svenskar "har mycket att lära av Israel" - är det svårt att se var hon står på lojalitetsskalan Sverige-Israel?

Hur kommer dessa judar och tusentals andra judar i vårt etablissemang att reagera om deras Israel utlöser ett storkrig, där t.ex. EU blir indraget, tack vare deras förtjänst.

Kommer de då att skicka svenska soldater att dö för Israels sak, i s.k. "fredsbevarande operationer"?

Skall våra bröder och söner användas som tennsoldater i deras storpolitiska spel, för att mörda araber och underkuva antisionistiska stater?

Tyvärr ger en reflektion över den judiska makten i USA och hur den används för Israels räkning, ett entydigt Ja-svar på denna fråga. Och därför är det extra angeläget som svensk medborgare och humanist att bekämpa det judiska maktövertagandet i vårt gemensamma land.

 

***


 

 
Hur sionisterna arbetar i Sverige - ett belysande exempel
Per Gahrton utrensad efter judisk kampanj

 

Här följer nu en berättelse om en snuskig historia som utspelade sig i det svenska politiska livet under det tidiga 1970-talet. Ett nu känt exempel på hur sionister i detta land - d.v.s. de som stöder staten Israel i trots mot FN och omvärldens fördömanden och resolutioner - hur dessa politiska aktivister för en sjuk sak med smutsiga metoder avpolletterade och politiskt avrättade en av sina ideologiska meningsmotståndare.

Den historia som följer handlar om Per Gahrtons uppgång och fall inom den folkpartistiska maktapparaten.

Den numera framträdande miljöpartisten Per Gahrton var, långt innan miljöpartiet skapades, en frontgestalt i folkpartiet. I slutet av 1960-talet och tidigt 1970-tal var Gahrton aktiv folkpartist, bl.a. som redaktör för tidningen Liberal Debatt 1968-1969 och ordförande för folkpartiets ungdomsorganisation FPU åren 1969-1971.

Tidigt fick han problem med den judiska, proisraeliska falangen som då, och alltjämt, dominerade partiet. Gahrton hade nämligen brutit mot ett folkpartistiskt tabu, han hade officiellt kritiserat ett land på andra sidan Medelhavet som bombar flyktingläger, han hade vågat fördöma Israel.

Dessa folkpartijudars hat mot Gahrton ökade efter det att han fullt ut deklarerade sin hållning i Mellanösternfrågan i.o.m. utgivningen av sin insiktsfulla bok "Kampen om Palestina" år 1970.

 

Att judarna bedriver skumraskarspel mot sina politiska motståndare är något som sedan länge är känt i antisionistiska kretsar. Den amerikanske kongressmannen Paul Findley tog upp detta tema i sin mycket läsvärda bok "They Dare to Speak Out". En bok som handlar om hur just judemaffian i USA rensar bort alla politiskt oliktänkande, alla antisionister, från den amerikanska politiska arenan. Genom judiskt inflytande över massmedia missbrukas den för att sprida förtal mot motståndarna med syfte att smutskasta dem och på detta sätt tillintetgöra deras politiska verksamhet. Paul Findley har just själv blivit offer dessa judiska hetskampanjer.

Att även den Israelkritiske Gahrton också blev det i samband med att han lämnade folkpartiet, är inte nytt, men detaljerna kring hur det gick till är det ingen som vetat, förutom sionisterna själva.

Ända fram tills nu.

Den 28 januari 1997 kunde man i tidningen Dagenledarsidan läsa en artikel av tidningens andreredaktör Torbjörn Freij. Man bör veta att den "kristna" dagstidningen Dagen är en av de mest proisraeliska tidningarna i Sverige, ibland nästan överträffande självaste Judisk Krönika. Man bör också känna till att Torbjörn Freij, under tidigt 1970-tal, var vice förbundsordförande för just FPU och därför jobbade parallellt med Gahrton, och dennes efterträdare som FPU-ordförande, Lars Leijonborg.

Artikeln i Dagen handlade om Leijonborgs dåvarande kandidatur (1997) till posten som ny folkpartiledare. Eftersom Gahrton uttalat sig negativ om Leijonborg som ny partiledare tog Freij upp historien bakom konflikten mellan Gahrton och Leijonborg. Rubriken på artikeln var "Sanningen om Gahrton och Leijonborg":

Eftersom Lars Leijonborg kan bli ledare för folkpartiet liberalerna är det av allmänt intresse vad som egentligen hände när Leijonborg 1971 ersatte Gahrton som ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU).

Jag var själv viceförbundsordförande till både Gahrton och Leijonborg, men idag räknar jag mig som partipolitisk vilde med frisinnade rötter. Den utgångspunkten ger mig en viss inblick i vad som hände de där heta åren.
[...]
Själv blev jag viceordförande i FPU under Gahrtons tid. På västkusten blev vi mer och mer skeptiska till Gahrton. Det som slutligen blev droppen till att vi frisinnade såg Gahrton som ett avgörande problem var hans hållning i Mellanösternfrågan. Här kände vi större samhörighet med liberaler som Per Ahlmark och Olle Wästberg i Stockholm"

 

Radio Islams kommentar: Här sägs tydligt att "det avgörande problemet" med Gahrton "var hans hållning i Mellanösternfrågan", d.v.s. att han stödde de terroriserade och etniskt rensade palestinska folket. Freij avslöjar också sin sionism när han säger att han kände "större samhörighet" med Per Ahlmark och juden Olle Wästberg (Hirsch). Båda är fanatiska sionister.

Ahlmark är Mr. Israel Number One i Sverige och "hedersjude" på köpet. Wästberg (Hirsch) är en av landets ledande judiska profiler. Han figurerar i tidskriften Judisk Krönika, och som Expressens chefredaktör har han hållit appell för Israel och Förenade Israelinsamlingen. Båda har arbetat för den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel, Ahlmark som vice ordförande, Wästberg som styrelseledamot.

 

Artikeln fortsätter:

"När västkustfrisinnade och unga Stockholmsliberaler fann varandra blev fronten ganska stark.
[...]
Vi bestämde oss: Gahrton måste bytas ut. Planerna gjordes upp hemma hos Jan Friedman i Stockholm, och vi började se efter hur starkt stöd vi hade inför FPU-kongressen i Falkenberg 1971."

 

Radio Islams kommentar: Jan Friedman är en av de judar som infiltrerat folkpartiet. På senare tid är han engagerad i massmediebranschen och ordnar judiska kulturtillställningar.

Freijs artikel fortsätter:

"Vi lanserade den unge Leijonborg som motkandidat till Gahrton. Med hans djupa rötter i frikyrkligheten var han ett intressant alternativ för oss frisinnade.

Det blev en lång och tidvis mycket smutsig kampanj. Vi formade en "rörmokargrupp" som gjorde de mindre fina jobben. Leijonborg hölls hela tiden utanför sådant för att bevaras okorrumperad. Några av de mest aktiva rörmokarna var Olle Wästberg och jag själv. Det var också jag som höll i det sista anförandet före omröstningen i Falkenberg, då jag hotade med sprängning av hela FPU, om Gahrton skulle vinna.

När debatten var avslutad sent på kvällen visste vi att röstställningen var 50 mot 50. Det var då Olle Wästberg visade mitt pressmeddelande (som var förberett) om sprängningen av FPU för ett vacklande Gahrton-ombud. Ombudet bröt ihop och bestämde sig för att lägga ned sin röst. Så vann Lars Leijonborg med 50 röster mot Gahrtons 49.

Det är faktiskt sant att Leijonborg stod utanför mycket av detta smutsiga spel. Själv hade jag varit desto mera inblandad och genomgick en rejäl personlig kris de närmaste följande åren."

Här erkänner alltså denne sionist, på ledarplats i sin tidning hur man utrensar en obekväm politisk motståndare, för att denne vågat kritisera den judiska apartheidstaten Israel. Freij kallar själv det för en "mycket smutsig kampanj", och den styrdes av kända sionister som Ahlmark och Wästberg. Den senare deltog dessutom själv som "rörmokare" med uppdrag att smutskasta och underminera Gahrtons politiska ställning i folkpartiet.

Den judiska cirkeln blir sluten när Freij avslöjar att hela kampanjen planerats hemma hos juden Jan Friedman. Det låter som om historien var inspirerad av självaste "Sions Vises Protokoll" - den judiska strategin för maktövertagande i de icke-judiska samhällena.

 

Sionisterna kan numera kosta på sig sådana här avslöjanden av hur de tillskansat sig den politiska makten i Sverige. De vet att de inte kommer få några repressalier, ingen offentlig debatt kommer att föras, Expressen och DN kommer att låta deras avslöjanden gå förbi med en talande tystnad.

Det hela får symbolisera den sionistiska rötan i det svenska samhället. Det visar hur fräcka sionisterna blivit de senaste åren, när de nu öppet vågar berätta om sina skumraskaraffärer, de tror sig sitta säkert i sadeln. Och samtidigt har de den oerhörda fräckheten att trots dessa bevis på den värsta politiska korruption och åsiktsförtryck, kalla sig för "frisinnade" och "liberala"!

Hur många liknande, smutsiga, sionistiska kampanjer pågår idag, just i detta nu, som vi inte får reda på? Det är den relevanta frågan.

Per Gahrton får i tidningen Dagen av den 20/3-1997 kommentera de ovannämnda avslöjandena från andreredaktören Torbjörn Freij.

Gahrton är självklart mycket upprörd över Freij och hans kumpaners gangstermetoder. I Gahrtons artikel, som har rubriken "Ahlmarksekten gör come-back", skriver han att "det viskades om hot och odemokratiska metoder" riktade mot honom för att se till att han ej blev återvald till FPU:s ledare. Men nu har en av de ansvariga för kampanjen mot Gahrton erkänt hur det gick till, svart på vitt! Gahrton skriver:

"Nu bekräftar Torbjörn Freij de allra snuskigaste ryktena!"
[...]
"Visst var det ett ungdomsförbund. Visst har drygt ett kvartssekel passerat sedan det skedde. Ändå: Metoder man trodde tillhörde stalinismens Sovjet eller möjligen Nixons USA. Maffiametoder. I ett parti som ständigt skryter om sin egen speciella rättrådighet när det gäller demokrati. Dessutom: Dessa unga herrar som 1971 ansåg utpressning och skrämsel utgöra legitima metoder i en demokratisk organisation sitter fortfarande på förbluffande många inflytelserika poster i det svenska samhället, inte minst inom massmedia."

Gahrton går även till verbal attack mot Per Ahlmark, Sveriges mest rabiate arabhatare och Israelpropagandist:

"Efter Per Ahlmarks år som FPU-ordförande 1960-62 bildades kring honom en gruppering som har alla likheter med en fanatisk sekt. Byggstenar i tron var anti-kommunism, krav på svenskt atomvapen och svensk Nato-anslutning, McCarthyisk misstänksamhet mot alla vänstertendenser. Herbert Tingsten var gud, hans profet var Per Ahlmark och paradiset hette Israel."

"Minsta förståelse för palestiniernas situation var liktydig med medbrottslighet till Hitlers judeutrotning."
[...]
"Jag kom lyckligtvis aldrig in i den stockholmsbaserade slutna sekten, som dessutom bedrev inavel i en utsträckning som måste få Livets ord att blekna av avund."

Och Gahrton är mycket kritisk till Lars Leijonborg, mannen som var sionisternas favorit under kampen mot Gahrton 1971, och som nu senast valts till partiledare för folkpartiet.

Freij påstod i sin artikel att "Leijonborg hölls hela tiden utanför [skumraskeriet] för att bevaras okorrumperad", d.v.s. han skulle ha varit omedveten om vilka metoderna var som ledde till att han vann ordförandeposten för FPU från Gahrton 1971. Gahrton bemöter detta påstående, och skriver:

"Även om det vore sant, lär Lars Leijonborg knappast i efterhand ha hållits ovetande om med vilka metoder hans seger hade säkrats. Vilket inte hindrade honom från att sitta kvar.

Och nu går han [Leijonborg] bildligt talat över lik för att återföra partiledarposten till sekten. Allt medan gurun själv [Per Ahlmark], som för ett antal år sedan försökte inbilla omvärlden att han drabbats av mänsklighet och blivit poet, nu åter för femtioelfte gången har gett ut en skrift där han försöker bevisa att större delen av nuvarande och politiska ledare i Sverige egentligen är själsliga folkmördare och medbrottslingar till Hitler, Stalin med flera. Det är omöjligt att inte instämma med Anders Ferms recension av Per Ahlmarks "Det öppna såret - massmord och medlöperi" i Sydsvenskan (14 februari) - denne Per Ahlmark är sannerligen en "illvillig och intolerant människa". Via sin gamle torped Lars Leijonborg gör han nu slut på ett mellanspel där folkpartiet gjorde några förtvivlade försöka att damma av sin stendöda socialliberalism. Tillbaka till hätskheten, antivänsterismen, personförföljeriet, Nato-förälskelsen, Israel-hyllningarna och förgudningen av Herbert Tingsten.

Liksom 1971 blir det gurun själv, Per Ahlmark, som håller i tåtarna"

 

Så här fungerar alltså de politiska aktivister som omhuldar sionismen, som vi visat på är fanatiska sekterister intimt allierade med en stat som ständigt smider planer för anfall och territoriell expansion för att trygga terräng för ytterligare miljoner judar. Ett land som behärskar en skrämmande arsenal av massförstörelsevapen.

Dessa sekterister från den sekten "judendomen" och dess sionism, som enligt Per Gahrton "ansåg utpressning och skrämsel utgöra legitima metoder i en demokratisk organisation" ja, dessa individer "sitter fortfarande på förbluffande många inflytelserika poster i det svenska samhället, inte minst inom massmedia", för att återkalla Garhtons egna formuleringar.

 

***


 Judar och politisk inflytande i Sverige - några historiska exempel

 

 

I vårt introduktionskapitel berättar vi bl.a. om hur judar genom ingift i den s.k. "eliten" fick tillträde till de fina salongerna och kom närmare den ekonomiska och politiska makten i Sverige. Det finns åtskilliga exempel att ge.

Som exempel kan vi nämna Sveriges statsminister, Erik Gustaf Boström (1842-1907). Han var ledamot i Andra Kammaren 1876-1893, tidigare ordförande för riksgäldsfullmäktig, och tillträdde 1891 posten som statsminister, en position han behöll t.o.m. september 1900.

Erik Gustaf Boströms hustru, född Maria Augusta Karolina Almqvist, var av judisk börd då hennes mor stammande från den döpta judiska släkten Levin (d.v.s. Adolf Ludwig Lewin, se denne). Marias far var det icke-judiske statsrådet Almqvist.

Paret Boström fick en dotter Lisa Boström, som gifte sig med direktören Karl Reuterskiöld, där denne Reuterskiöld, som "av en slump" också råkade ha judiskt påbrå då Karl var son till judinnan Henriette Benedicks, som i sin tur var sondotter till den välkände judiske affärsmannen Michael Benedicks.

För att visa vilken typ av inflytelserik familj judarna valt att gift in sig i kan vi också nämna att Erik Gustaf Boström var brorson till Christopher Jacob Boström (1797-1866) som ansågs vara "Sveriges störste filosof", och Erik Gustaf hade en bror Filip Boström (1843-1908) som satt i Första Kammaren fr.o.m. 1887 och som varit bl.a. landshövding för Södermanlands län.

 

Erik Gustaf Boström ersattes på statsminister posten år 1900, av friherren Fredrik Vilhelm von Otter (1833-1910), en person som på mödernet stammade från den döpta tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms").

Fredrik Vilhelm von Otter hade dessförinnan varit statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet 1874-1880, amiral fr.o.m. 1900, ledamot av Första Kammaren 1891-1899, (samt 1902-1905 och Andra Kammaren 1900-1902).

Fredrik Vilhelm von Otters bror Carl Gustaf von Otter (1827-1900), hade en likartad karriär. Carl Gustaf var statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet åren 1880-1892, d.v.s. efter sin bror, och blev sedan "bara" vice amiral år 1889.

Fredrik Vilhelm von Otters son, Kasten von Otter, blev kammarråd och sekreterare i Nobelstiftelsens styrelse, och svärsonen greve Alarik Hansson Wachtmeister var viceamiral.

 

Politikern Oscar von Sydow (född 1873), som varit expeditionschef för civildepartementet, civilminister och statsråd, landshövding, riksmarskalk och Sveriges statsminister 1921, var f.ö. gift med en kvinna Mary Wijk, som också stammade från den döpta tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms").

Paret von Sydow-Wijks son Erik von Sydow (född 1912), var verksam i UD och placerad i Berlin (1937), byråchef på UD 1947-1949, utrikesråd och chef för UD:s handelsavdelning 1959-1963 och senare ambassadör och chef för Sveriges delegationer till EFTA och FN-organisationerna i Genève och EG i Bryssel. Erik von Sydow gifte sig med dottern till Estlands forne president och utrikesminister, Fredrik Akel.

Erik von Sydows bror Kristian von Sydow (född 1917), är direktör och var bl.a. VD för Svenska Ostasiatiska kompaniet.

 

Genom denna typ av inlemmande i det svenska etablissemanget har judar alltmer kunnat få sin röst hörd och sina krav genomdrivna.

Not: Vi har i vårt introduktionskapitel berättat hur judar själva anser att dop och konvertering till "kristendomen" ej nämnvärt påverkar en persons judiskhet. Under utarbetandet av detta arbete har vi också sett åtskilliga exempel - som vi redovisar - för hur personer med ett mycket avlägset judiskt påbrå, ändå agerar för den judiska saken.

 

 

Det har också tidigt funnits flera exempel på direkt och öppen judisk participation i det politiska livet i Sverige.

 

När det gäller direkt judisk påverkan och deltagande i det offentliga svenska politiska livet brukar judarna nämna juden (Salomon) Moritz Rubenson (1834-1906), ursprungligen från Malmös Mosaiska Församling, som en av de två första judarna som invaldes i den svenska riksdagen.

Rubenson var Stockholms stadsfullmäktiges sekreterare 1867-1904, d.v.s. han innehade den viktiga posten som chef för ledningen av huvudstadens förvaltning, och var ledamot av Andra Kammaren 1873-1884. F.ö. var hans lika judiske bror Semmy Rubenson (1839-1922) fr.o.m. 1885 polismästaren i Stockholm (Semmy var farfar till operachefen Göran Gentele, SvD-journalisten Jeanette Genteles far).

(Salomon) Moritz Rubensons andre bror var Robert Rubenson, känd professor och meteorolog.

 

Den andre personen som omnämns är den judiske advokaten i Göteborg, Aron Philipson (1826-1881), som representerade Göteborg i Andra Kammaren 1873-1877 (då han efter 1877 skall ha blivit "sinnesjuk"). Denna jude hade dessförinnan haft ett stort politiskt inflytande i hemstaden Göteborg, där han under åren 1863-1877 satt i stadsfullmäktige (likt en drös andra judar), där "intog han en ledarplats under ett för stadens [Göteborgs] utveckling viktigt skeende" (se Nordisk Familjebok, 1931).

I Göteborg var f.ö. den judisk politiska makten redan stor på denna tid och helt utan proportion till judarnas ringa andel av stadens befolkning. En disrepresentation som grundade sig i de Göteborgsjudiska klanernas stora ekonomiska makt i denna stad.

Något som med skrytsamhet upprepas av chefredaktören Jackie Jakubowski, då han i Judisk Krönika, nr.1-1989, skriver:

"Som en intressant parentes kan tilläggas att under en period på. I870-talet tillhörde 20% av Göteborgs stadsfullmäktige stadens mosaiska församling."

 

 

Hur som helst är det från denna period som den judiska makten inom den svenska politiken ändrar karaktär och går från indirekt maktutövande via korruption av adeln och de högre stånden m.h.a. av det judiska guldet, till direkt judisk representation.

Sedan skulle det dröja ytterligare innan judar börjar framträd som statsråd och partiledare då det tidigare fanns restriktioner mot att inlemma icke-kristna personer i regeringen.

Den judiske affärsmannen Josef Sachs (1872-1949), VD för NK i Stockholm blev exempelvis uppringd av dåvarande civilministern Walter Murray (i nytillträdde statsminister Louis de Geers regering) som ringde upp Josef Sachs en morgon 1920 och frågade denne om han vill bli finansminister i den nya regeringen. Sachs avböjde erbjudandet. Samtalet återgives i Josef Sachs memoarer. DN:s judiska journalist Magdalena Ribbing, skriver i sin artikel "Från Leja till NK" i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 103):

"Josef Sachs betydelse för svenskt näringsliv var så stor, och hans person så självklar att den tillträdande statsministern inte noterat hans judiska börd som ett hinder: regeringsformens fjärde paragraf stadgade att regeringens ledamöter skulle omfatta "den rena evangeliska läran". Josef Sachs själv insåg genast problemet."

 

F.ö. var Walter Murray själv gift med en en Emma Albertsdotter Uggla, som också var judisk-ättad och härstammande från business-juden Michael Benedicks.

 

 

Magdalena Ribbing skriver även i sin artikel i boken "Det judiska Stockholm", om den judiske finansmannen Ernest Thiel (på sid. 103-104) och hur:

"[...] finansmannen och konstmecenaten Ernest Thiel på 1890-talet tillfrågats underhand om han ville ta finansministerposten. Ernest Thiel hade enligt familjetraditionen blivit lika lycklig över frågan som sorgsen över att hans judiska börd hindrade att han accepterade. Det var enligt samma familjehistoria denna händelse som åstadkom att Ernest Thiel lät döpa sina barn." 

 

***


Partierna

Här följer nu en analys, parti för parti, för deras relationer med den judiska maffian, vilka aktörer från det judiska nätverket som verkar inom dessa partier, samt namnen på sionistsympatisörer och judarnas närmaste allierade.

 

 


Folkpartiet

  

Introduktion

 

 

När det gäller de svenska riksdagspartierna så är det traditionellt mest pro-israeliska det "liberala" folkpartiet.

Folkpartiet är det part som de svenska judarna kallad för "vårt parti". Partiets ledning och riksdagsrepresentanter har alltid visat upp en judisk-sionistisk profil, där ohämmat stöd för den judiska staten Israel har varit A-O. 

 I Judisk Krönika, nr.4-1979, återges en intervju med Sveriges nytillträde utrikesminister, folkpartiledaren Ola Ullsten, under rubriken "Utrikesminister Ola Ullsten: Stödet till Israel står fast", där Ullsten stolt deklarerar:

"Inom mitt parti hyser vi starka känslor for Israel som en demokrati och vi vill ge Israel allt stöd vi förmår."

 

Inom partiet har man haft en mängd aktivister direkt från den judiska gruppen, personer som Arnheim, Romanus, Schück, Friedmann, Wästberg (Hirsch), Tarschys, Kvart, Wolodarski och Schatz

Därutöver ses en mängd personer med kopplingar till de prosionistiska frireligiösa grupperingarna, personer som Torbjörn Freij, Jan-Erik Wikström (från Svenska Missionsförbundets Ungdom och Frikyrkliga studieförbundet) och fp-allierade Bo Strömstedt på Expressen.

Och den nuvarande partiledaren Lars Leijonborg tillhör Svenska Missionsförbundet där han varit aktiv sedan 10 års ålder (se DN, 15/7-2002), och Leijonborgs far var t.o.m. pastor i Missionsförbundet.

Dessa pseudokristnas pro-israelism berättar vi mer utförligt om i vårt avsnitt om kristendomen i Sverige och dess relationer till judarna och Israel.

 

Att man kallar sig för "folkpartiet" är just ett enda stort skämt då det knappast någonsin har varit ett parti som representerar folket, utan de utgör en liten klick från de övre skikten, vana att handskas med makt.

Men till denna makt kommer hycklandet där man inte låtsas om sin maktfullkomlighet utan försöker ge sken av att man är för frihet och äkta demokrati. Och det kan väl hända att några enstaka aktivister genuint tror på sitt partiprogram, men de ledande kretsarna visar med sitt agerande att de egentligen bara fnyser åt folkstyre, äkta liberalism och pluralism.

 

***

 

Ma Oftedal skrev några tankväckande rader i tidningen Arbetet, 11/3-1988, om varför hon lämnade folkpartiet, ett parti som öppet stöder Israels statsideologi - sionismen:
"Sionismen är en politisk livsåskådning, där ideologi/teologi är av rasistisk karaktär. Detta är en uppfattning som de flesta av världens länder anser. Även världssamfundet Förenta Nationerna tog 1975 med överväldigande majoritet avstånd frän sionismen som grund för ockupation och erövring av de landområden där palestinierna bodde.
Man har anfört skäl för sionismen som menar att vi skall uppfatta den israeliska militärens framfart som en "befrielserörelse".
Vem, undrar jag, är i dag i behov av befrielse; staten Israel eller det palestinska folket?
Snarare kan man jämföra den sionistiska ideologin med apartheidideologin i Sydafrika. Om man vill kämpa för demokratisering av stater så kan man inte vara anhängare av någon rasistisk åskådning.
"

 

 
 

Artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1999.

 

Länge hade Vestmanlans Läns Tidning K. G. Arrbäck som utrikespolitisk redaktör. Han var en stor vän av Sion och begräts av Förenade Israelinsamlingen vid sin död. 

 

Hans dotter Gunnel Arrbäck har fortsatt i fadern spår både som journalist och aktiv för Israel. Hon är numera chef för Sveriges censurmyndighet - Statens Biografbyrå sedan 1981, och har således ett ansvar för vad som får och vad som inte får visas på film. Något som kan vara av intresse med tanke på de judiska propagandafilmer som med jämna mellanrum dyker upp i våra biografer. Gunnel Arrbäck började sin karriär inom folkpartiet, likt så många andra sionister, och var bl.a. ordförande för liberala studentförbundet 1967, tillhörde Uppsala Studentkårs fullmäktige 1968-1969 och satt i kommunfullmäktige i Uppsala. Hon utmärker sig såpass pro-sionistiskt att hon var talare på den judiska kvinnoorganisationen WIZO:s - Womens International Zionist Organisations - s.k. "WIZO-kväll", 13/3-2001. (Vi har t.o.m. sparat annonsen för detta evenemang, som kan beskådas genom att klicka här).

Som en kvinna av etablissemanget var hon först gift med departementssekreteraren Anders Falk, men sedan 1981 är hon gift med direktören Roland Agius som också varit gammal kommunpolitiker i Uppsala och styrelseledamot i Sveriges Kommunförbund 1971-1986 (vice ordförande 1980-1983). Agius har också suttit i Vattenfall, 4:e AP-fonden och varit VD för AB Stadsfastigheter bland mycket annat. 

 

***

 


Den tidiga historiken

Karl Staffs judiska följeslagare 

 

Den liberale politikern och statsministern Karl Staaff (1860-1915), var enligt Bonniers "det kanske största namnet i den svenska liberalismens historia" (Bonniers lilla uppslagsbok, 1992).

Denne Staaff stödde tidigt sin verksamhet på judar som Ivar Bendixson, Otto Mannheimer och Leodor Levy och Karl Otto Bonnier

 

Karl Otto Bonniers "politiska vänner" (enligt sonen Tor Bonnier i dennes memoarer "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 243), skall ha varit just liberalen Karl Staaff och dennes bror Per Staaff, samt de båda judiska bröderna Ivar och Artur Bendixson och Otto von Zweigbergk. Otto von Zweigbergk (1863-1935) var Dagens Nyheters chefredaktör åren 1898-1921 samt VD i Dagens Nyheter AB 1915-1919, och var en nära allierad till Bonniers, som även satt som liberal ledamot i Första Kammaren 1919 och i Konstitutionsutskottet.

 

Den judiske matematikprofessorn Ivar Bendixson, liberal föregångare till dagens folkpartister och en av Karl Staaffs "politiska livvakter", satt även i stadsfullmäktige för Stockholm i början av 1900-talet. Ivar Bendixson var tillika rektor för Stockholms Högskola 1911-1927.

Ivar Bendixsons bror, pedagogen Artur Bendixson, var också en liberal. Artur var en på sin tid känd rektor som organiserade den 1901 upprättade Göteborgs högre samskola och var dess rektor t.o.m. 1904. Artur Bendixson redigerade också tidskriften Skolan och pedagogiska skrifter i början av 1900-talet och var sedan 1913 medlem av redaktionen för Nordisk familjeboks 3:e upplaga.

Artur Bendixson var som vi berättade ovan nära vän med familjen Bonnier där han umgicks med och tillhörde Karl Otto och Lisen Bonniers diskussionsklubb "Juntan". Karl Ottos son Tor Bonnier berättar i sin memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972, sid. 43), hur juden Artur Bendixson dels var Tor Bonniers "lärare i historia i realläroverket och dels var en av mina föräldrars intima vänner".

 

Karl Staaff var också involverad i den liberala föreningen Verdandi, där juden Axel Hirsch (1879-1967) som student 1901 var mycket aktiv. Axel Hirsch var en förmögen äldre judisk släkting till bröderna Olle och Per Wästberg (Hirsch), och på sin tid medlem i Mosaiska Församlingens styrelse.

 

Bland de mera betydelsefulla judarna får vi inte glömma Leodor Levy, sekreterare i Mosaiska Församlingen i Stockholm. Han var på sin tid affärskompanjon till förre statsministern Karl Staaff i den advokatfirma Levy innehade, Lidforss & Levy. Juden Levys största roll framför hans businessinsatser torde dock ha varit hans plats som rådgivare vid Staaffs sida.

Leodor Levy var styrelseledamot i det malmbolag samt i Restaurangbolagen Continental och Rosenbad. Levy sitter också som styrelseledamot i brodern Isaak Levys firma AB Svenska Pälsvarufabriken.

 

***

 

Några andra judiska namn från de liberala kretsarna

 

Juristen, politikern och häradshövdingen, juden Otto Mannheimer (född 1860), räknas också som en av liberalen Karl Staaffs pålitligaste vänner. Otto Mannheimer var en av de ledande i den liberala organisationen i Göteborg, medlem av stadsfullmäktige 1902-1919 och tillhörde riksdagens Första Kammare 1911-1919. Han var ledamot av Konstitutionsutskottet 1914-1919 och t.o.m. dess ordförande 1918.

Otto var son till den judiske bankiren Theodor Mannheimer som 1864 var med att grunda Skandinaviska Kreditaktiebolaget, (senare kallad Skandinaviska Banken).

Otto Mannheimer började sin karriär som delägare i Dr. Philip Lemans Advokatbyrå i Göteborg 1896, och blev känd affärsjurist. 1912-1920 var Mannheimer ordförande för Sveriges Advokatsamfund.

Liberalen Mannheimer var dock lite fascinerad av den italienske fascisten Mussolini. Göteborgs-Postens Harry Hjörne skriver i sin självbiografi "Äventyr i tidningarnas värld" (utgiven på det judiska förlaget Gebers 1965, sid. 182-183):

"En dag ringde häradshövding Otto Mannheimer och sade att han gärna ville lära känna mig och inbjöd till en pratstund. För mig var det en stor ära, då jag beundrade Otto Mannheimer för hans egen skull och för att han hade varit en av Karl Staaffs pålitligaste vänner. Mannheimer tog emot mig vänligt och samtalet kom att röra sig om mångahanda ting. Plötsligt blev Mannheimer allvarlig. Han lät mig förstå att jag var ung och oerfaren och saknade förutsättningar att förstå vad som hände i Italien. Mina artiklar voro enligt hans mening felaktiga, onyanserade och hätska. Naturligtvis betonade han att han i och för sig inte gillade fascismen men menade att förhållandena före Mussolinis marsch mot Rom varit kaotiska och att Mussolini skapat stabilitet och på alla områden varit en framgång. Självfallet ville han inte förmena mig att skriva vad jag ansåg vara riktigt, men han menade att det var hans skyldighet att fästa den unge journalistens uppmärksamhet på de verkliga förhållandena. "Ingenting vinnes med smädelser." Hundens skäll mot månen föreföll honom inte imponerande, och han citerade klassiska ord om moderation.

Detta samtal avspeglar den kulturella överklassens i Göteborg syn på Mussolini. Den kom också till synes i Segerstedts ledare. Ofta kom jag att tänka på detta samtal, när jag såg hur våldsamt dessa kretsar reagerade mot Hitler-regimen."

 

Henrik Mannheimer, son till häradshövdingen Otto Mannheimer, var enligt Judisk Krönika, nr.1-1972, en av grundarna av Samfundet Sverige-Israel i Göteborg år 1952, och "de senaste årtiondena kom han att arbeta mest hängivet för staten Israels sak".

Enligt Judisk Krönika: "Dels arbetade han för att de organisationer, vilka han kunde påverka, skulle ge Israel största möjliga stöd."

  

Dr. Philip Leman (1837-1905) var en berömd Göteborgs-judisk advokat och kommunpolitiskt aktiv i Göteborg "i vars kommunala liv han länge intog en framskjuten och inflytelserik ställning" (se Nordisk Familjebok, 1931). Under åren 1896-1904 var Philip Leman medlem av Första Kammaren och satt som ledamot av lagutskottet 1900-1904.

  

Anatomi-professorn vid Konstakademin i Stockholm, Knut Kjellberg, på mödernet från den judiska familjen Raphael-Arnoldson var liberal riksdagsman och ordförande i folkbildningsförbundet m. m. Av hans fem barn var en av hans döttrar gift med en judisk ingenjör Sten Thiel.

 

Juden Karl Warburg var den bekante professorn, känd som litteratur- och konst-kritiker i den judevänliga Göteborgs Handelstidning - GHT. Karl Warburg var även bibliotekarie i Svenska Akademiens Nobelbibliotek. Som riksdagsman tillhörde han liberala partiet. Med sin judiska kollega Schück monopoliserade han under en period den svenska litteraturhistorien. Under pseudonymen "professor Stenkåhl" figurerar han i Strindbergs nyckelroman "Svarta fanor".

Karl Warburgs fosterdotter Maud giftes med den halvjudiske operaregissören Ragnar Hyltén-Cavallius, vars mor var en judinna från klanen Lewertin. Brodern Simon Warburg var handlande och dansk generalkonsul i Göteborg.

 

***

 

En annan jude inom den liberala inriktningen var Herman Lamm, handlande, stadsfullmäktig och liberal riksdagsman, som bl.a. hade den upphöjda positionen som Första Kammarens vice talman, riksbankfullmäktig och under flera år Stockholms Stads finansminister, samt mycket annat. Hermans ena syster giftes med den judiske bokförläggaren Hugo Geber (Gebers Förlag), en annan med den världsbekante målaren Anders Leonard Zorn.

Med en judinna från de judiska Philipson-klanen fick Herman Lamm fyra söner där Martin Lamm (1880-1950) blev en känd judisk litteraturprofessor och riddare, Kurt Lamm blev Sveahovrättsråd, Olof Lamm blev generalkonsul och försäkringsdirektör, och Erik Lamm var bankdirektör.

Ovannämnde professorn Martin Lamms dotterdotter är f.ö. judinnan Stina Hammarström som varit förlagsredaktör för Bokförlaget Prisma och Rabén & Sjögrens bokförlag och gift med Gösta Åberg som bl.a. varit VD för Bokförlaget Prisma. 

 

 

Några tidiga samarbetsmän

 

Den liberale tänkaren och författaren Viktor Rydberg (1828-1895) var i sitt skrivande beroende av sina judiska vänner då han som förläggare hade juden och rabbinsonen Joseph Seligmann samt Albert Bonnier (Sr.). Därtill skall juden Carl Simon Warburg (död 1865) varit "en av Viktor Rydbergs närmaste vänner", enligt den judiske historikern Hugo Valentin i dennes bok "Judarna i Sverige" (Bonniers, 1964, sid. 103). Och Viktor Rydberg tillhörde den av judar genomfyllda diskussionsklubben "Diskuterande sällskapet".

Viktor Rydberg var helt korrumperad av sitt beroende till sina judar och var starkt involverad i kampen för att judarna i Sverige skulle få "fulla medborgerliga rättigheter", vilket betyder att de skulle få tillgång till rikets nycklar. Rydberg kunde utöva inflytande politiskt för sin judiska sak då han var representant för Göteborgs stad i Andra Kammaren (1870-1872). Viktor Rydberg bedrev projudisk propaganda i riksdagen och höll ett långt anförande tills stöd för judisk "emancipation" vid den stora riksdagsdebatten 16 februari 1870.

Efteråt blev han Rydberg 1884 professor i kulturhistoria vid Stockholms Högskola, efter 1889 utbytt mot en professur i konsthistoria och estetik.

Efter Viktor Rydbergs död år 1895, skrev sedan judar som litteraturprofessorn Karl Warburg och Oscar Levertin hyllningar till Rydberg för att denne skulle ha varit en sjusärdeles intellektuell.

 

***

 

Magnus Mauritz Höjer (1840-1910), satt i Andra Kammaren 1891-1908 och tillhörde folkpartiets förtroenderåd 1895-1899 och år 1900 anslöt sig till det nybildade Liberala Samlingspartiet.

Han gift sig med en judinna född från den judiska klanen Elliot, vars farfar var den öppet judiske ättfadern Abraham Josephson-Josephssohn och vars farmor var judinnan Blomma Magnus.

Deras son Torvald Magnusson Höjer (född 1876) var en inflytelserik politiker och diplomat och historiker som började sin karriär då han 1906-1909 var andre arkivarie i Utrikesdepartementet. Han blev 1909 förste sekreterare och chef för Utrikesdepartementets nyupprättade pressbyrå samt var 1912-1919 kansliråd och chef för den ur denna framgångna pressavdelningen, "en under [det första] världskriget synnerligen ansvarsfull befattning", enligt Nordisk Familjebok (utgåvan för år 1929).

1919 blev han chef för Utrikesdepartementets politiska och handelspolitiska avdelning. Han var sekreterare vid monarkmötet i Oslo 1917 samt vid de efterföljande nordiska ministermötena 1920 och blev 1921 minister "av 1:a klass". Sedan 1923 var han verksam som envoyé i Oslo och 1925-1927 var han suppleant för de svenska ombuden vid Nationernas Förbunds församling.

Torvald Magnusson Höjer var därutöver docent i historia vid Stockholms Högskola och 1905-1921 sekreterare i Svenska Historiska Föreningen samt utgav 1906-1920 Historisk Tidskrift.

Torvald Magnusson Höjer blev far till fyra judiska barn där sonen Torvald Höjer (Jr.) (född 1906) blev professor i historia vid Stockholms Högskola fr.o.m. 1950 samt medlem av universitetsberedningen 1945-1951 och utgivare av Historisk Tidskrift sedan 1949. Ännu ett bra exempel på hur makt går i arv från far till son.

 

 

Borgarrådet Yngve Larsson (född 1881) var gift med Elin Bonnier, syster till Tor Bonnier. Yngve var folkpartist och borgarråd i Stockholm (se hans barn i avsnittet om Dagens Nyheter). Han umgicks tätt med Tor Bonnier och satt t.o.m. i styrelsen för Bonniers Dagens Nyheter AB.

Till saken hör att Yngve Larsson blev vän med Tor Bonnier redan långt innan han gift in sig med familjen Bonnier. I sin memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 43) berättar Tor hur han och Yngve Larsson redan på gymnasietiden blev vänner, då Yngve var ordförande för gymnasieföreningen Saga och de fortsatte umgås nära även som studenter i Uppsala där de tillhörde samma kompisgäng. I deras krets fanns även Yngves och senare även Tor Bonniers vän Otto Järte som kom att bli en ledande högerpolitier och som vi skriver mer om i vårt avsnitt om moderaterna.

Tor Bonnier skriver också i sin memoarbok hur han tillsammans med författaren Sven Lidman och dennes judiska hustru Karin (född Thiel och kusin till Tor Bonnier), samt kompisarna Otto och Ester Järte och svågern Yngve Larsson och dennes hustru Elin (född Bonnier, syster till Tor) bildade "ett slags Djurgårdsjunta, som diskuterade litteratur och politik" (se "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 113).

 

***

   


 

Perioden efter Israels etablerande 1948 - Israel-anhängarna

 

På ett mycket tidigt stadium kom ledande folkpartister att utmärka sig som förkämpar för den rasistiska ockupationsstaten Israel. Vi kommer i detta avsnitt att behandla några av de viktigaste namnen.

Först tänkte vi ta upp fallet Boheman som väl belyser hur judiskt inflytande i det svenska etablissemanget kan se ut.

 

Erik Boheman (född 1895) var en jude med höga poster inom diplomatin och politiken och som på mödernet stammade från den judiska klanen Abrahamson/Abramson. Erik Bohemans judiska koppling påtalas exempelvis av den judiske forskaren Steven Koblik i dennes propagandabok "Om vi teg, skulle stenarna ropa", sid. 57.

Erik Boheman var kabinettssekreterare vid UD under andra världskriget, något som var högintressant för judarna då hans syster Maud Boheman samtidigt var gift med juden Gunnar Josephson, den dåvarande ordföranden i Stockholms Mosaiska (judiska) Församling.

Erik Boheman har en gedigen karriär. Han blev attaché i Paris 1918, i London 1919, byråsekreterare på UD 1921, legationssekreterare 1925, byråchef på UD:s politiska avdelning 1926 och dess chef 1928, senare utrikesråd 1930, envoyé i Ankara (Istanbul) och Sofia 1931 samt i Aten 1933, Warszawa och Bukarest 1934. Boheman var biträdande ombud i NF:s församling 1927.

Inför och under andra världskriget såg man Erik Boheman, från den judiska gruppen, som kabinettssekreterare UD 1938, envoyé i Paris (1944) 1945, ordförande för delegationen för krigshandelsavtal med Storbritannien 1939-1940, 1943 års sakkunnig för utrikesrepresentationens sammansättning vid handelsförhandlingarna med Sovjet 1940, ordförande för handelsförhandlingarna med Storbritannien 1944-1945, 1947 och med Frankrike 1945.

Erik Boheman fortsatte sedan sin diplomatiska karriär och innehade absoluta nyckelbefattningar som svensk ambassadör i London 1947, i Washington 1948 och var ombud FN:s församling 1949 och 1950 - under en tid då judarna behövde mobilisera alla krafter inom sitt världsomspännande nätverk för att driva igenom sitt koloniala ockupationsprojekt i Palestina.

Inom svensk försvarspolitik har man också sett Erik Boheman som ledamot 1929 års försvarsutredning 1930-1931, sakkunnig i 1930 års försvarskommission, och biträdande ombud vid nedrustningskonferensen i Genève 1932.

Efter sin diplomatiska karriär gick han över till politiken på heltid, till det av judar omtyckta folkpartiet. Boheman satt som folkpartistisk riksdagsman i Första Kammaren 1959-1970 och innehade den höga posten som talman 1965-1970. Han har f.ö. skrivit boken "Tankar i en talmansstol" (1969).

Även inom företagsvärlden har juden Boheman haft makt. Han satt som styrelseledamot i Stockholms Enskilda Bank under åren 1958-1970, han var styrelseordförande för SAAB 1958-1970, Svenska Tändsticks AB 1973-1976, och vice styrelseordförande för Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson.

Som ännu ett exempel på hur dessa judar alltid lyckas gifta in sig i maktens sfärer var Erik Boheman i sitt första giftermål 1919-1927 gift med grevinnan Gunnila Wachtmeister, dotter till universitetskanslern greve Fredrik Wachtmeister och friherrinnan Louise af Ugglas.

 

 

Erik Bohemans judiska syster Gerda Boheman giftes med Sveahovrättsrådet Olof af Geijerstam och deras son Sven af Geijerstam, systerson till Erik Boheman, blev också en makthavare med proisraelisk böjelse.
 

Sven af Geijerstam (född 1913) började först som assessor i Svea hovrätt 1948, hovrättsråd 1957.

Han trädde sedan in i politiken där han var sakkunnig på Social- och Inrikesdepartementen 1947-1948, byråchef för lagärenden på Inrikesdepartementet 1949, och statssekreterare där 1953-1958.

Sven af Geijerstam fortsatte sedan som konsult statsråd 1958-1963, vilket måste betraktas som bra gjort av en av Sions handgångna män.

Bland andra positioner ses posten som landshövding i Jönköpings Län sedan 1964, delegat till WHO församlingen 1954-1958, ledamot av fideikommissnämnden sedan 1964, där han var ordförande 1972, ledamot av hemslöjdsnämden 1974,

Sven af Geijerstam deltog också i diverse utredningar bl.a. JK-utredningen 1974 och har också författat skriften "Flyktingarna i Sverige" (1951).

I Judisk Krönika, nr.3-1972, i sektionen för den sionistiska organisationen Keren Kajemet nämns Sven af Geijerstams namn bland den långa lista på sionister som för att hylla den då avlidne juden och sionisten Gunnar Josephson "föreslår [...] att en lund planteras i Israel i hans [Josephsons] namn som ett bestående minnesmärke för hans stora insatser under hans innehållsrika liv". Här sällar sig alltså Sven af Geijerstam med de värsta Israelfanatikerna, inklusive Israels dåvarande ambassadör i Sverige, Max Varon.

 

Sven af Geijerstam gifte sig 1940 med Annhild Eberstein, dotter till professor Gösta Eberstein. Det skall här påpekas att en annan av professor Gösta Ebersteins döttrar gift sig med en annan Israelanhängare, Nils Thedin, på Kooperativa Förbundet - KF.

 

***

  

Åke Holmbäck (född 1889), var en folkpartist som var prorektor 1948 och rektor 1952-1955 för Uppsala Universitet. Holmbäck var en av grundarna av Samfundet Sverige-Israel och var denna sionistiska organisations förste ordförande.

Holmbäck var professor i privaträtt vid Uppsala sedan 1926. Inom politiken satt han i Andra och Första Kammaren och var bl.a. sakkunnig på Ecklesiastikdepartementet och Justitiedepartementet. Dessförinnan hade han bl.a. varit konsultativt statsråd på 1930-talet.

 

 

 

Hugo Osvald (född 1892), var professor i växt- och odlingslära vid Lantbrukshögskolan fr.o.m. 1933 och gjorde en politisk karriär inom folkpartiet där han var landstingsman 1943-1954, och satt i riksdagens Första Kammare sedan 1948 (där han var ordförande i 3:e lagutskottet sedan 1953).

Hugo Osvald var en av Sveriges främsta sionister då han kombinerade sitt professorsskap med att vara ordförande för Samfundet Sverige-Israel. Hugo var t.o.m. ingift med den judiska maffian då han sedan 1921 var gift med en judinna Agnes Almstrand, vars mor var född Heyman.

Hugo var också ordförande i Sveriges Allmänna Lantbrukstjänstemannaförbund 1941-1945, och i Svenska naturskyddsföreningen 1947-1953, där han senare fortsatte som hedersledamot efter 1954. Sionisten Osvald var också vice president för den 7:e internationella botanistkongressen som hölls i Stockholm 1950.

 

Hugo Osvalds släktingar har också erövrat positioner i det svenska samhället:

 

Brodern och direktören Gunnar Osvald var exempelvis också ingift med den judiska Heyman-klanen via sin hustru som var judinna. Gunnar Osvald var bl.a. VD för Sveriges fartygsbefälsförening 1934-1944, hamndirektör i Göteborg 1944-1947, VD för Koppartrans olje AB 1947-1955.

 

Systern Ingrid Osvald-Jacobsson var byråchef för överstyrelsen för yrkesutbildning 1947-1961, styrelseordförande för Svenska hemslöjdsföreningens riksförbund 1961-1972, president för Nordens hemslöjdsförbund 1971-1974, fick Illis Quorum medalj 1951 och var politiskt aktiv som ledamot i Uppsala Läns Landsting 1939-1949 och satt i Första Kammaren för folkpartiet 1946-1950.

Hon blev gift med den liberale politikern, landshövdingen och professorn i Göteborg, Malte Jacobsson, som tidigare varit gift med judinnan Emma Stiasny, vän till den österrikiske judiske designern Josef Frank

 

Hugo Osvalds broder Gösta Osvald (född 1895), blev direktör och VD för Svensk gummifabrik AB i Gislaved och VD för Karlholms AB, styrelseledamot i Svenska Oljeslageri AB, ledamot i delegationen för atomenergifrågor, styrelseledamot i KF (Kooperativa Förbundet) och dess dotterföretag.

 

Brodern Olof Osvald (född 1903), blev en känd tandläkare och var ordförande för Nordens Odontologiska förening, medicinalråd, tandläkarexpert på internationella FN-organet WHO, men blev också stadsfullmäktig för det sionistiska folkpartiet i Göteborg 1955-1960, samt styrelsemedlem och sedan ordförande för Göteborgs vatten- och avloppsverk.

 

***

 

En för judarna mycket viktig strategisk allierad med en mängd viktiga poster inom det svenska samhällslivet var den kristne sionisten och Israelvännen Einar Rimmerfors.

Rimmerfors (född 1900) satt i Andra Kammaren för folkpartiet åren 1953-1968 och tillhörde t.o.m. folkpartiets styrelse och förtroenderåd 1959-1969.

Därutöver var han Sveriges FN-delegat till Generalförsamlingen på 1960-talet och ledamot av 1961 års U-landsberedning och styrelseledamot i SIDA 1962-1971.

Inom den kristna världen började Rimmerfors som teolog inom Svenska Missions Förbundet och pastor för att senare bli aktiv inom International Christian Leadership sedan 1964, och ordförande för Svenska Journalens läkarmission sedan 1969. Han satt också i överstyrelsen för Svenska Röda Korset 1958-1972.

 

Einar Rimmerfors i Menorah, nr.2-1976.

 

Rimmerfors har en gedigen sionistisk karriär och satt exempelvis tillsammans med bl.a. Expressens Carl Adam Nycop och ambassadör Agda Rössel i arbetsutskottet för Svenska Israelhjälpen, en sionistisk organisation bildad 1951. Han var också medlem i den fanatiskt projudiska organisationen "Judarnas Vänner".

Under åren 1968-1973 var Einar Rimmerfors ordförande för Samfundet Sverige-Israel, och hade sin adept Per Ahlmark som 1:a vice ordförande. Han stod nu på toppen av sitt sionistiska engagemang.

Einar Rimmerfors har författat flera prosionistiska propagandaböcker som "Från Abraham till Golda Meir" (1972) "Ett folk på hemväg" (1952) och den hycklande boken "Folke Bernadotte, en fredens ambassadör" (1948).

 

 

Gunnar Helén (1918-2002), var ordförande för folkpartiet 1969-1975 (och för ungdomsförbundet 1952-1954) och satt i riksdagen 1953-1966 och 1970-1976. Han var landshövding i Kronobergs Län 1965-1970 och för Stockholms Län 1977-1984. Han räknas som en av landets historiskt viktigaste oppositionspolitiker.

Helén hade också inflytande i media och var ordförande för Liberala tidningarnas kommanditbolag sedan 1976 och ordförande för Nerikes Allehanda 1976-1990. Dessförinnan hade denne vän av Israel varit chef för kulturavdelningen på Stockholms-Tidningen 1949-1955, och var medarbetare på Radiotjänst 1942-1949, d.v.s. under brinnande världskrig och under etablerandet av staten Israel.

En riktig position av betydelse var när Gunnar Helén var ordförande för Sveriges Radio AB under åren 1978-1983, således då ännu ett exempel på tongivande media i händerna på en anhängare av israelisk apartheid.

Gunnar Helén intervjuas apropå Israels 30 års jubileum i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr. 2-1978, där Helén förkunnar att den viktigaste händelsen i Israels historia var "inträdet i Förenta Nationerna". Själv var Helén medlem av Sveriges FN-delegation 1962-1963 och ledamot av Nordiska Rådet. Han har också suttit i SNS.

Gunnar Helén har senare gått vidare med sin sionistiska aktivism inom ramen för organisationen Tel Aviv Universitetets Vänner, där han var ordförande fr.o.m. 1977.

 

 

 

En annan sionistisk aktör inom folkpartiet var Erik Huss, som vi berättad om i vårt avsnitt om Bonnier-tidningen Dagens Nyheter där han under en lång period var vice VD och VD för DN och Expressen AB.

Inom folkpartiet avancerade den Bonnier-tränade Erik till att bli ledamot av folkpartiets Stockholmsavdelning 1951-1956, stadsfullmäktige i Stockholm 1950-1959, borgarråd 1954-1959 (finans- och kultur-rotlarna) för att sedan bli ledamot av folkpartiets partistyrelse och vice ordförande för dess förtroenderåd 1958-1971. Huss avancerade sedan till att bli ordförande för partistyrelsens arbetsutskott, en post han höll 1966-1970. Därefter fortsatte Huss sin karriär för att bli statsråd och chef för Industridepartementet 1978-1979 - en absolut topp-position inom landets administration. Därutöver var Huss landshövding i Göteborg och Bohuslän 1971-1978.

Därutöver har han haft en mängd uppdrag, bl.a. på känsliga propagandaområden som Svenska pressbyrån 1974-1978 och Sveriges Radio 1976-1978. Erik Huss har haft en mängd andra uppdrag som exempelvis VD för Sveriges automobilindustriförening på 1940-talet, VD i Sundsvallsbanken på 1960-talet, styrelseledamot i Trygg-Hansa på 1970-talet och mycket, mycket annat.

Som en man av etablissemanget kommer Erik Huss själv från en trygg miljö där hans far var tidigare generaldirektören Gunnar Huss

 

 

Bild och text ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1973.

När man från sionistiskt håll firade Israels 25-års jubileum i Göteborg, 1973, var Erik Huss en av huvudtalarna. Den forne DN-chefen Huss sade bl.a. i sitt tal att:

"Ett beundransvärt samhällsbyggande har utförts av staten Israel."

Etnisk rensning, massakrer, tortyr och internering utfört i Israels namn och vilka var förutsättningarna för grundandet av en judisk kolonialstat i det arabiska Palestina, kallas således av folkpartisten Erik Huss för "ett beundransvärt samhällsbyggande".

Man kan undra vad Huss tyckte om nazi-Tyskland på sin tid. Var han också imponerad av deras bedrifter och samhällsbyggande?

 
Att Erik Huss alltid varit en fullblodssionist avslöjas mer än väl när man i nr.3-1999 av den judiska tidskriften "Menorah" - organ för den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen - som vi nämnde ovan, kan läsa att Erik Huss i denna tidskrift avtackas för dennes ekonomiska bidrag till nämnda organisation. Detta, om något, avslöjar graden av sionistisk böjelse, där man t.o.m. samlar in och donerar pengar till stöd för den sionistiska staten.

När Israel firade sitt 30-års jubileum var exempelvis Erik Huss med i festligheterna till Israels ära som hölls på Park Avenue Hotel i Göteborg 16 maj 1978, ihop Per Ahlmark och Israels dåvarande Sverigeambassadör Kidron, detta enligt Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1978.

 

***

 

 

Den sionistiske juden, folkpartisten och Expressen-medarbetaren Frans Arnheim.

 
Frans Arnheim (1909-1971), var en judisk aktivist som på den tid han levde var redaktör och tillhörde folkpartiets näringspolitiska delegation

På Expressen var denne jude under femton år tidningens ekonomiske medarbetare. Han var även verkställande direktör i Swedish Magazine Service AB, i Swedish Design AB och Träindustrins Branschorganisation, och sedan 1964 var han chef för Sveriges Industriförbunds förlagsverksamhet. Han var också en tid sekreterare i Valutakontoret och Statens krigsförsäkringsnämnd.Frans Arnheim är begravd i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.

 

Sionisten Einar Rimmerfors från Samfundet Sverige-Israel skriver i Judisk Krönika, nr.7-1971, sin hyllning till den då nyligen avlidne Arnheim:

"Till dem som med sorg och saknad mottog budskapet att Frans Arnheim avlidit hör också Samfundet Sverige-Israels medlemmar. Frans Arnheim tillhörde under många år dess styrelse och han berikade in i det sista dess sammanträden med sina kloka synpunkter och sitt varmhjärtade intresse för de svensk-israeliska vänskapsförbindelserna. [...]

Nedtecknaren av dessa rader har mest samarbetat med Frans Arnheim i företag och intressen som låg Israel nära: Vi möttes i styrelsen för Svenska Israelinsamlingen 1951. [...]

Frans Arnheims inlägg i debatter och rådslag i Samfundet Sverige-Israel var präglade av hans brinnande nitälskan, hans sinne för kritisk analys och hans självständiga väsen. Vi kommer att sakna honom vid rådsbordet och i vänkretsen och vi lyser frid över hans minne. Personligen skall jag alltid minnas våra samtal om Israel och dess roll i historien, om Messias-frågan och de andliga problem som aldrig upphörde att oroa denne rastlöst sökande och kämpande ande. Det var han som första gången tog mig med till en gudstjänst i synagogan, och det var genom samtalen med honom som jag fick en fördjupad inblick i några av det judiska folkets mest fängslande särdrag. [...]

Trädplanteringen i Israel låg honom varmt om hjärtat. Därför är alltjämt en gåva till Keren Kajemet, postgiro 15 03 76, ett värdigt sätt att minnas vännen och medarbetaren Frans Arnheim."

Frans Arnheim var ingift med den judiska klanen Bonnier. Han var på slutet av sin levnadstid gift med Suzanne Bonnier, dottern till bokförläggaren Kaj Bonnier. Suzanne Bonnier var dessförinnan gift med Per Sjögren, bokförläggare och vice VD och VD på Rabén och Sjögren Bokförlag.

 

*** 

 

En annan av sionisterna uppskattat nära allierad inom den folkpartistiska maktapparaten är juristen Ingrid Gärde-Widemar. Hon satt för folkpartiet i Andra Kammaren 1949-1953, i Första Kammaren 1953-1960 (ordförande i lagutskottet) och sedan ånyo i Andra Kammaren 1961-1968. Åren 1968-1977 var Ingrid Gärde-Widemar justitieråd.

Inom politiken har hon suttit i flera nämnder som kriminalvårdsnämnden och filmcensurnämnden och 1967-års polisutredning och som ordförande för ungdomsfängelsenämnden efter 1970 och hon har också varit ledamot av Nordiska Rådet.

Ingrid Gärde-Widemar var ordförande för stipendie- och minnesfonden för den avlidna sionistiska judinnan och fotografen Anna Riwkin-Brick, en av de främsta sionistiska aktivisterna i Sverige och även ett stort namn i Israel (se Judisk Krönika, nr.5-1971).

Ett stipendium som enligt Judisk Krönika, nr.5-6/1972, för detta år gavs ut på Judiska Kulturinstitutet. Att detta stipendium är ett sionistiskt jippo som Widemar är ordförande för framkommer i samma nummer av Judisk Krönika där man på den första stipendiefestligheten såg ledande sionistiska personer som Israels dåvarande Sverige-ambassadör Max Varon, israeliska ambassadrådet Ganor och chefen för Israels turistbyrå, Shany och direktören för israeliska flygbolaget El Al, Bousso.

Juryn i stipendiefonden bestod förutom Widemar av den forne Expressen-redaktören och sionisten Carl-Adam Nycop, Bonnier journalisten Barbro Alving ("Bang") och fotografen Karl Werner Gullers

 

Justitierådet Ingrid Gärde-Widemar på trevlig middag med bl.a. Israels Sverige-ambassadör Max Varon (t.v.). Bild från Judisk Krönika, nr.5-6/1972.

 

Justitierådet Ingrid Gärde-Widemar var också en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel och där man tiggde pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel.

Ingrid Gärde-Widemar, i egenskap av juristråd, var också en av de prosionister och sionismens nyttiga idioter som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras. Se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987.

Ingrid Gärde-Widemar var också en av de rabiata sionister (de andra var Torsten Brandel, Inga Thorsson, Rita Tornborg, Göran Tunström och Berit Hedeby) som skrev på ett sällsamt sionistiskt upprop för Israel i Dagens Nyheter 1988 i samband med den första Intifadan mot den judiska ockupationen, under rubriken "Gud bevara Israel för dess vänner".

Hon var sedan också ordförande för Raoul-Wallenberg föreningen.

1962-1980 var Ingrid Gärde-Widemar gift med läkaren och docenten Lars Preber, som bl.a. varit generalsekreterare för Nordiska otolaryngologiska föreningen och ordförande för den svenska motsvarigheten.

 

Ingrid Gärde-Widemars dotter med direktören Sven Widemar, Mari Widemar, blev i sin tur gift med hovmarskalken Claes Nordström. Således en direktlänk från sionismen till hovet.

 

***

 

En annan mäktig folkpartist med sionistisk böjelse är Karin Ahrland. Under åren 1976-1989 var hon riksdagsledamot för folkpartiet. Dessförinnan var Ahrland föredragande i regeringsrätten och regeringsrättssekreterare 1964-1968. Som riksdagspolitiker var hon landets hälsovårdsminister 1981-1982 och satt på den viktiga posten som ordförande för justitieutskottet 1985-1989. Därutöver har Karin Ahrland styrelseledamot i Riksskatteverket 1987-1989 och vice ordförande och också ordförande för jämställdhetskommittén 1976-1981.

En del av sitt jämställdhetsarbete missbrukade hon till att ge politiskt stöd till den judiska apartheidstaten Israel, knappast en stat som symboliserar jämställdhet. Karin Ahrland från Jämlikhetskommittén deltog tillsammans med statsrådet Marianne Wahlberg vid den sionistiska världskvinnoorganisationen WIZO:s anordnade kvinnokonferens i Jerusalem juni 1979, en konferens som skulle låtsas att den inte vara helt sluten för endast judar. Marianne Wahlberg var ordförande för en av sessionerna under konferensdagarna och Karin Ahrland utvaldes att sitta i den s.k. Steeringkommittén (se artikel i WIZO:s sektion i Judisk Krönika, nr.3-1979).

Karin Ahrland har även haft ett kulturengagemang som ordförande för Statens konstråd 1980-1981, styrelseledamot i Statens kulturråd 1983-1986 och ordförande Bildkonstnärsfonden 1988-1990.

Därutöver har Karin Ahrland kombinerat ett internationellt och kvinnoinriktat engagemang bl.a. som ledamot av FN:s kvinnokommission 1976-1979 och delegat till FN:s kvinnokonferens 1980 och 1985 samt till FN:s Generalförsamling 1983 och 1985 liksom sionister som socialdemokraten Inga Thorsson och Karins partikollega Einar Rimmerfors. Efter 1989 har hon gjort karriär inom UD, först som ambassadör på UD Handels 1989-1990 och sedan som generalkonsul i Montreal efter 1990.

Bland hennes övriga engagemang har vi posten som ordförande för Fredrika Bremer förbundet 1970-1976, f.ö. ej förvånande då även författarinnan och kvinnosakskvinnan Fredrika Bremer (1801-1865) var en antiarabisk rasist som i sin bok "Lifvet i gamla verlden", del IV (1859), skriver att araberna "omintetgör all kultur och trevnad i Palestina. för att sätta sig i respekt måste europeiska konsuler och missionärer bilda kolonier, och med vapenmakt försvara sig mot denna gräshoppsplåga; men det är inte så svårt, eftersom araberna inte är det minsta modiga".

Karin Ahrland har också varit ordförande för Svenska Afghanistankommittén åren 1986-1989, därutöver har hon varit medarbetare i tidningar som Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet - SDS där hon kunnat sprida sina uppfattningar och politiska budskap.

Hon har fortsatt sitt stöd till sionismen i egenskap av s.k. stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Karin Ahrland satt, liksom folkpartisten Bert Levin, i priskommittén för den sionistiska "Kiki och Bertil Neumans Fond" för att premiera judisk-sionistiska aktivister 1989 (se Judisk Krönika, nr.3-1989).

F.ö. kan vi nämna att denna för sionisterna viktiga shabbez goj är gift med en försvarsdirektör Nils Ahrland.

 

*** 
 
Ahlmark-sekten

 

I avsnittet om Expressen berättade vi ganska ingående om den mängd aktivister från den judiska falangen inom folkpartiet och sionismens nyttiga idioter som tjänstgjort på denna tidning, framförallt dess ledar- och utrikesredaktion och där de under åratal kunnat sprida en Israelförhärligande och arabhatisk propaganda.

När man tittar närmare på deras karriärer framträder ett visst mönster; de lärde känna varandra inom folkpartiets ungdomsförbund på 1960-1970-talet. Alla var starkt prosionistiska. De hade ofta en sidokarriär inom Bonnier-pressen framförallt i den arabhetsande Expressen där de hade just inflytande över tidningens Israelvinkling men även inom Bonnier-tidningen Dagens Nyheter. Och senare har det sammanstrålat i framförallt organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Per Ahlmarks politiske motståndare, den nuvarande miljöpartisten Per Gahrton (som haft ett gediget förflutet inom folkpartiet men som rensades ut p.g.a. humanistiska hållning i Palestinafrågan), talar i tidningen Dagen 20/3-1997 om vad han kallar för "Ahlmarksekten":

"Efter Per Ahlmarks år som FPU-ordförande 1960-62 bildades kring honom en gruppering som har alla likheter med en fanatisk sekt. Byggstenar i tron var anti-kommunism, krav på svenskt atomvapen och svensk Nato-anslutning, McCarthyisk misstänksamhet mot alla vänstertendenser. Herbert Tingsten var gud, hans profet var Per Ahlmark och paradiset hette Israel."

"Minsta förståelse för palestiniernas situation var liktydig med medbrottslighet till Hitlers judeutrotning."
[...]
"Jag kom lyckligtvis aldrig in i den stockholmsbaserade slutna sekten, som dessutom bedrev inavel i en utsträckning som måste få Livets ord att blekna av avund."

 

De personer i denna "slutna sekt" vi främst tänker på är förutom Per Ahlmark, personer som Ernst Klein, Olle Wästberg (Hirsch), Johan Schück, Jan Friedman, Håkan Holmberg, Bonnie Bernström Gabriel Romanus, Hadar Cars och nyttiga idioter som Thomas Hammarberg, Torbjörn Freij och Hans Bergström.

Not: Även Hans Blix, numera vapeninspektör i Irak, har ett förflutet från dessa kretsar.

Personer som enligt f.d. FPU-mannen Per Gahrton i tidningen Dagen, 20/3-1997, "ansåg utpressning och skrämsel utgöra legitima metoder i en demokratisk organisation", personer som "sitter fortfarande på förbluffande många inflytelserika poster i det svenska samhället, inte minst inom massmedia", för att återkalla Garhtons egna formuleringar.

 

Det är detta vi nu kommer att visa på, hur människor som visar att de stödjer rasism och apartheid och som ser hot och skrämsel som politisk metod samtidigt har gjort en strålande karriärer inom vårt samhälle och erövrat absoluta nyckelpositioner. Positioner där de missbrukat sina befogenheter för att sprida pro-israelisk och judaiserande propaganda som en del av deras smutsiga krig mot det palestinska folkets grundläggande mänskliga rättigheter och som en del av deras strategi för att mobilisera kristna icke-judar i religionskrig mot Islam och således göra det smutsiga jobbet för judarna.

 

***

 

Sektledaren Per Ahlmark - "Mr Israel"
 

Först ut på planen är sektledaren Per Ahlmark själv.

Då de övriga är en sorts adepter till Ahlmark är det viktigt att visa gradens av Israelfanatism och hätskhet hos honom, då de andra i princip sedan bara leker "följa John" och härmar "mästaren".

Gahrton talat också i nämnda Dagen-artikel om "hätskheten", "personförföljeriet" samt "Israel-hyllningarna och förgudningen av Herbert Tingsten" som just Per Ahlmarks hörnpelare - och man kan bara nickande instämma.

 

 
"Att svika Israel vore att svika mig själv."
- Per Ahlmark i tidskriften Vecko-Journalen, nr.18-1979.

 
Per Ahlmark började sin karriär som ordförande för folkpartiets ungdomsförbund (FPU) 1960-1962, avancerade till att bli suppleant i folkpartiets partistyrelse 1962-1964, och ledare fr.o.m. 1964. Under åren 1967-1978 var denne Israels man riksdagsledamot och ordförande för folkpartiet fr.o.m. 1975 och t.o.m. landets vice statsminister och arbetsmarknadsminister 1976-1978!

Således en av Israels närmaste allierade på en absolut topp-position i Sveriges politiska styrelse.

Därutöver var Ahlmark ordförande för Svenska Filminstitutet 1978-1981, för övrigt en institution som sedan länge legat i sionistiska händer på personer som judarna Harry Schein, Erland Josephson, och sionistvännen Jörn Donner (gift med en kvinna från den judiska Bonnier-klanen).

Ahlmark har också haft mycket inflytande inom media.

Per Ahlmark var skribent på Expressen fr.o.m.1962 och stor del av tiden därefter.

I ett fräckt utspel i Expressen (31/3-1970) påstod Ahlmark att Jan Guillou varit inblandad i mordförsök alternativt mord.

Ahlmark blev sedan ånyo kolumnist i tidningen i samband med sin judiske vän Olle Wästbergs chefredaktörskap 1994 "med den utsagda uppgiften att som ett av sina teman ha sambandet mellan kampen mot antisemitismen för demokratins överlevnad" (som Olle så fint uttryckte det i Judisk Krönika, nr.1-1996), för att sedan enrolleras av Bonnier-ägda Dagens Nyheter för att där servera sina sionistiska tirader och fr.o.m. aug 2000 är han gästkrönikör på juden Peter Hjörnes tidning Göteborgs-Postens ledarsida.

Andra medier som Ahlmark figurerar i är som skribent i tidningen "Liberal Debatt", som vi skriver mer om nedan. Han har också vid flera tillfällen skrivit i tidningen MånadsJournalen bl.a. om israeliska författare samt om Elie Wiesel.

 

 

 "[...] riksdagsman Per Ahlmark, som aldrig är sen att dra en lans för Israels sak."

- Judisk Krönika, nr.2-1972, sid. 44.

 

Redan tidigt kom Ahlmark att bli en ledande sionistisk aktivist och var 1:a vice ordförande i Samfundet Sverige-Israel fr.o.m. 1970, på den tid organisationen leddes av Ahlmarks folkpartistiske partikollega Einar Rimmerfors, som vi nämnde ovan. Ahlmark har sedan fortsatt inom denna organisation i över 30 år. Som en del av sitt sionistiska engagemang var Per Ahlmark också en av de tre medförfattarna till boken "Det Hotade Israel" (1970).

Som sionistisk fanatiker där nedtryckandet av Israel-kritik är A till O var Per Ahlmark 1982 grundaren av och vice ordförande i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Per Ahlmark går så långt att han kallar "antisemitism" (d.v.s. kritik av judar, judendom och Israel) för en sjukdom som antisemitiska icke-judar är besmittade med och som judar för lida för. I sin bok "Vänstern och Tyranniet" (1994), skriver Ahlmark (sida 94):

"Antisemitism orsakas inte av judar; den är en sorts sjukdom bland många icke-judar."

Och i samma bok, "Vänstern och Tyranniet", (sid. 93-94), skriver Per Ahlmark:

"Om man hävdar att sionism är rasism utan att samtidigt påstå att amerikansk eller rysk nationalkänsla är rasism, är man antisemit."

 

Bland de åtskilliga jippon för Israel denne man gästar var Ahlmark huvudtalare vid solidaritetsmöte för Israel i Smyrnakyrkan i Göteborg, i samband med kriget mot Irak, februari 1991 (se Judisk Krönika, nr.2-1991) och Per Ahlmark var med i den delegation med Jackie Jakubowski, professor Georg Klein, Knut Ahnlund (Svenska Akademien och f.d. ordförande i Rikssamfundet Sverige-Israel) och Torgny Segerstedt Jr. (också Svenska Akademien och f.d. ordförande i Rikssamfundet Sverige-Israel) som efter massakern av Irak 1991 gick och tackade de "allierade" genom besök till USA:s, Storbritanniens och Israels ambassader i Stockholm (se Judisk Krönika, nr.2-1991).

 

 

De sionistiska utmärkelserna bara haglar över Ahlmark.

År 1999 erhöll Ahlmark Samfundet Sverige-Israels Torgny Segerstedt-pris för detta år. I den judiska tidskriften Judisk Krönika, nr.6-1999, citerar man ur motivationen till priset, och anger att Ahlmark får den "...för årtionden av obrutet, tveklöst engagemang och sannaste vänskap med Israel".

Och i tidningen Menorah, nr.4-1999, organ för Förenade Israelinsamlingen skriver man i en hyllningsartikel apropå Ahlmarks emottagande av Torgny Segerstedt-priset, om "Per Ahlmark, som så länge och så oförtröttligt kämpat för Israel i svensk motvind".

I samma artikel med Ahlmark:

"Israel är ju ett mirakel"

Givetvis undrar man, hur det kom sig att Per Ahlmark blev så intensivt gripen av Israel.

- Israel är ju ett mirakel, svarar han, och för omedvetet vår tanke till Ben Gurions klassiska uttalande om att den, som inte tror på mirakel inte är någon realist.

- Aldrig tidigare har det hänt att en nation varit dödshotad i flera krig och hundratals terrorattacker. Ändå har Israel förblivit en vital demokrati med fria val och fri debatt. Dessutom är Israel den enda demokratin i hela området. Alla de tjugo arabiska länderna är ju diktaturer med olika hårdhetsgrad. Därför är det en moralisk och ideologisk skyldighet för fria människor världen över att stödja Israel. 

- Min väg till Israel inleddes i början av 50-talet, när jag som tonåring läste allt jag hittade om Förintelsen på stadsbibliotekets filial vid Medborgarplatsen. Varför jag blev fascinerad av det judiska, vet jag inte. 

- Däremot minns jag den oerhörda upplevelsen av att komma till Israel 1968. Jag hade året innan varit på Henry Kissingers sommarseminarium vid Harvard University. Vi var en från varje land, ungefär 30 deltagare. Från Israel kom Gad Yaacobi, då politisk sekreterare till Moshe Dayan, senare statsråd i mer än 10 år. Han bjöd in mig till Israel, och det var den kanske största upplevelsen i mitt liv.

Sedan har det blivit ytterligare 70 resor dit. Varje gång jag landar i Israel känner jag mig hemma. Varje gång jag lämnar Israel känns det oroande. 

- På sätt och vis har tanken på Israel blivit mitt öde, eftersom jag nu i mer än 30 år har funderat varje dag på vad som händer där. Demokratin är kanske det viktigaste för mig. Men lika dramatisk är ju insikten att det folk, som Hitler nästan utplånade, kunde återfå sin nation och förvandla den till ett föredöme för många andra länder.

- Jag satt ju 30 år i Samfundets styrelse och har väl slitit ut sju ordförande. De vänskapsband, som byggs mellan människorna i Samfundet Sverige-Israel, är nog unika i vårt land."

De vågar vi nog hålla med om då vi just lägger märke till hur dessa "vänskapsband" leder till att sionister sitter på allsköns höga positioner i samhället där de sedan kan samordna sina kampanjer.

En annan intressant not är att Ahlmark inte skäms att nämna att han var en adept till juden Kissinger då ju den senare är känd som anstiftare av massmord i Asien under Vietnamkriget. Likaså är det talande hur Ahlmark skryter om sin vänskap med en annan judisk krigsförbytares politiske sekreterare, vi syftar här på Gad Yaacob som arbetade för Moshe Dayan, den senare mannen bakom Israels blitzkrieg och etniska rensning 1967.

 

Per Ahlmark utnämndes också till den smickrande utmärkelsen som "Honorary Fellow" vid Hebreiska Universitet i Jerusalem, 1991. Han fick denna utmärkelse för "sina intellektuella kvaliteter och sitt lysande stöd till Israel", som med den officiella motivationen löd, enligt en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1991.

Därutöver fick han hedersbetyget - Ben Adam - Människoson av de danska judarna för några år sedan.

 

 
Ahlmark har en synnerligen hätsk inställning till sina politiska motståndare, något som visar den äkta graden av "liberalism" hos denna folkpartistiska ledargestalt.

I ett publicerat brev till Judisk Krönikas Jackie Jakubowski skriver Per Ahlmark om: "[...] antijudiska grobianer som Guillou, Gahrton, Axelson och Myrdal [...]." Brevet återges i Jackie Jakubowskis essäbok "Judiska prövningar och omprövningar" (Brombergs Förlag, 1993, sid. 176).

Per Ahlmark fick i sin tur sin hätska och intoleranta inställning från sin far Axel Ahlmark, som på sin tid var en känd professor i hygien. Han gjorde sig exempelvis känd för att han fick den s.k. NJA-pjäsen fälld av Radionämnden. I boken "Osakligt & partiskt" skriven av Marianne Bergquist och Miki Agerberg (Arbetarkultur, Stockholm, 1973, sid. 30), handlar just om maktutövande och påverkan på Sveriges Radions Granskningsnämnds arbete

"Men de samhällsbevarande krafterna verkar också genom direkta påtryckningar utifrån mot radioledningen. Så gjorde t ex professor Ahlmark vid Arbetsmedicinska Institutet när det började bli tal om att sända NJA-pjäsen. Han bombarderade radioledningen med skrivelser som krävde att pjäsen skulle stoppas. Radioledningen tvekade länge innan pjäsen sändes - framförallt ville man inte sända den förrän gruvstrejken var över. När den till slut sändes följdes den av en debatt, avsedd att "balansera" pjäsen. Ahlmarks skrivelser fick direkta konsekvenser för debattens utformning. Han blev själv inbjuden som debattdeltagare, medan han genom att ställa ultimatum lyckades förhindra att teatergruppen och NJA-arbetarna fick hjälp av en expert. Arbetsgivarsidan var massivt överrepresenterad i debatten, men ändå var Ahlmark inte nöjd. Han anmälde omedelbart programmet till radionämnden och fick det fällt."

Man känner igen kampanjmentaliteten och de oförsonliga fanatiska dragen hos sonen Per.

Denne Axel Ahlmark hade dessutom en nyckelpost inom den akademiska och fackliga världen då han var ordförande i Saco - Sveriges akademikers centralorganisation - på 1950-talet.

 

Klipp från Judisk Krönika, nr.2-1979. En skog planteras i Israel av den sionistiska organisationen Keren Kajemet "till Per Ahlmarks ära". Vid invigningsceremonin deltog bl.a. "flera israeliska riksdagsledamöter".

 

Många är den kampanjer mot Israelmotståndare och Radio Islam som inkvisitören Ahlmark initierat. Han har sedan länge en grundmurad vänskap med den judiske terroristen Elie Wiesel, en man som med vapen i hand dödat människor för att säkra det judiska rovet av Palestina. Denne s.k. "författare" erhöll Nobels "fredspris" 1986 (!) och tjänade 2 miljoner kronor då hans sionistiske vän Per Ahlmark, efter en längre tids intensiv lobbyverksamhet lyckades förmå norska stortinget att utse Elie Wiesel till Nobels fredspristagare. Som tack för denna för honom lukrativa väntjänst stiftade Elie Wiesel ett särskilt pris för "Jerusalems försvarare" (Defender-of-Jerusalem-Award) på 230 000 kronor till Per Ahlmark.

Not: Priset kallas f.ö. i judiska kretsar också för "Jabotinsky-priset", syftande på den judiske fascisten och sionistledaren Zeev Jabotinsky.

Ahlmark har därefter mobiliserat Wiesel att i internationella kretsar starta upp en kampanj mot just Radio Islam, för övrigt en kampanj som fortsätter med oförminskad styrka till dags datum.

Sålunda skall man ej överraskas av att Ahlmark sedan 1987 är rådgivare åt Elie Wiesel Foundation i New York.

En annan sionistisk allierad till Ahlmark är Michael Melchior, danskfödd rabbin i Oslo och senare partiledare och minister i sioniststaten Israel. Denne sionist hyllas i Judisk Krönika, nr.2-1996 där Judisk Krönika berättar att han: "[...] bland annat samarbetat mycket med Svenska kommittén mot antisemitism och sin gode vän Per Ahlmark."

 

När man tittar på Per Ahlmarks kvinnor är det också undervisande hur den s.k. eliten inavlar sig med sina likasinnade.

Per Ahlmark har exempelvis varit gift med Bergman-skådespelarinnan Bibi Andersson, en kvinna som i sin tur tidigare haft ett äktenskap med filmaren Kjell Grede, mannen som bl.a. gjort propagandafilmen om den judiske Raoul Wallenbergs "hjälteinsats" - filmen "God afton, herr Wallenberg" (1989-1990). Bibi Andersson har också valt sida och fortsatt umgås med sionisterna bl.a. som aktiv styrelseledamot i Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter där hon sitter ihop med Israelaktivister som Gerald Nagler, Karl Birnbaum, Susanne Urwitz, Maciej Zaremba och Lennart Groll (Seidel).

En annan kvinna Per Ahlmark varit gift med är TT-journalisten Lillemor Melsted. Hon är en sedan länge aktiv journalist med specialinriktning på riksdagsbevakningen och som haft den inflytelserika och viktiga posten som ordförande för Föreningen riksdagsjournalisterna 1979-1982 vilket kan vara värt att påminnas då man vet vilken fanatisk Israelaktivist hon haft ett så intimt förhållande med.

Per hade även en amorös relation med judinnan Maude Adelson (1941-1977), skådespelerska och känd proisraelisk propagandist. Hon var bl.a. aktiv inom den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO (se sionisten Allan Schulmans artikel i Menorah, nr.2-2000). Maude Adelson är begravd på den södra judiska begravningsplatsen, vid Skogskyrkogården, Stockholm. Hennes död var bl.a en av orsakerna till att Per Ahlmark lämnade politiken.

Per Ahlmarks nuvarande kvinna Lilian Edström skriver i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.4-1991) och hjälper honom att översätta dikter av den judiske diktaren Jehuda Amichai (se Judisk Krönika, nr.4-5, 1988).

 

 

Per Ahlmarks son, John Ahlmark, har också gjort karriär inom folkpartiet under den borgerliga epoken på 1990-talet. John Ahlmark var då informationssekreterare till den judiske folkpartistiske sjukvårdsministern Bo Könberg. John Ahlmark har därefter varit politiskt aktiv i Bryssel som politisk sekreterare vid Europaparlamentet och var en av folkpartiets kandidater för Stockholms stad till riksdagen 1998. Samma år, d.v.s. 1998, kunde man läsa att läkemedelsjätten Astra skulle ha John Ahlmark som sin talesman för att bland annat hantera sexskandalen i USA.

John Ahlmark, skall tidigare ha varit ledarskribent på Dagens Nyheter.

Sonen John är minst lika fanatisk sionist som sin far. I Judisk Krönika berättas att han följde med sin far på dennes resor till judarnas "Israel".

John Ahlmark förefaller också ha gått över helt till den judiska gemenskapen då han angavs som "informatör för den judiska världskongressen" (World Jewish Congress) i en artikel om Judiska Världskongressens möte i Stockholm i januari år 2000, publicerad i Aftonbladet 11/1-2000.

Pappa Per Ahlmark själv skall enligt judarna inte vara jude, men han talar om att han har "en tydlig dragning till judendomen" när han skall presentera sitt diktande, vilket refereras i Judisk Krönika, nr.6-1983, sid. 40. 

 

Arbetet Nyheterna, 6/3-1996. Per Ahlmark mutanklagad.

  ***

 

Ernst Klein - rabbin-ättlingen

 

Näst på tur är juden Ernst Klein, barnbarn till ingen annan än Stockholms överrabbin Gottlieb Klein. Ernst far var dessutom den kände judiske fysik-professorn vid Stockholms Universitet, Oskar Klein, (1894-1977), som t.o.m. är begravd som jude på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.

Sonen Ernst har alltid varit en hätsk Israelpropagandist - som den jude han är - men fräck nog - också som den jude han är - att aldrig öppet redovisa sitt judiska påbrå. Ty han vet ju då att hans effektivitet som propagandist skulle rasa. Det är istället bäst att ligga lågt med sin judiskhet, då tror den stora majoriteten som inte är insatta i de judiska förhållandena att Klein är vilken svensk som helst som bra råkar ha ett tyskklingande namn, och att hans kraftiga proisraelism är uttryck för den prosionism som finns bland Svensson. Då förstår man inte att hans åsikter bara är ett utslag för en rasistisk inskränkt etnocentrism då den judiska stat herr Klein försvarar ju är en potentiell fristad för alla världens judar. Herr Klein och hans jude-kompisar kan närhelst de vill göra "Aliya", flytta dit och automatiskt få israeliskt medborgarskap. 

Som sina sionistvänner Jan Friedman, Olle Wästberg, Per Ahlmark och Johan Schück gjorde Ernst Klein tidigt en politisk karriär inom folkpartiet och var vice ordförande för folkpartiets ungdomsförbund 1960-1961. Därefter fortsatte han som propagandist hos Bonniers, folkpartiets massmediala stödtrupp. Således började den judiske aktivisten Klein först som chef för Expressens ledaravdelning 1962-1968, för att sedan bli politisk redaktör på tidningen 1968-1975 och slutligen utrikeschef 1977-1990, en post han övertog från sin sionistiske kollega Thomas Hammarberg, som vi strax kommer att ta upp nedan.

Ernst Klein visade tidigt sitt sionistiska engagemang och var med redan 1970 som medförfattare till boken "Det hotade Israel" som skrevs tillsammans med hans partikamrater Per Ahlmark och just nämnde Thomas Hammarberg.

 

I Expressen 9/9-1996, deklarerade Ernst Klein högaktningsfullt att:

"För mig är tillkomsten av staten Israel, liksom den judiska statens överlevnad, ett av vår tids stora mirakler."

Enligt juden Klein är den judiska usurpatorstaten ett "mirakel"!

Not: I samma Expressen-artikel skrev Klein falsk att:

"Jag har svårt att förställa mig ett orimligare språkbruk än att beteckna sionismen som en kolonialistisk företeelse." 

Den listige Klein kör här antingen med "chutzpah" (judisk fräckhet) eller så har han drabbats av politisk hjärnblödning. Ty vad sionismen verkligen står för artikuleras ju självfallet bäst av rörelsens ledande frontfigur och skapare, juden Theodor Herzl. Han sade stolt just att "mitt [sionistiska] program är ett kolonialistiskt sådant" (se Herzls dagboksanteckning "Tagebuch", Vol III, sid. 105). Herzl sökte dessutom intensivt stöd för sina idéer om en judisk stat från den brittiske superkolonialisten Cecil Rhodes.

 

Klein har utmärkt sig såpass med sin sionism att han förärats med det sionistiska Torgny Segerstedt priset för år 1990 (vilket uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.6-1990), samma pris som supersionisten Per Ahlmark erhöll 1999. Och Ernst Klein skriver även direkt i den judiska tidskriften Judisk Krönika (se exempelvis Judisk Krönika nr.1-1985).

Ernst Klein samarbetar också öppet med Förenade Israelinsamlingen och deltog bl.a. på deras årsmöte 1999. Enligt organisationens egen tidskrift, "Menorah", nr.3-1999, ( sid, 14):

"Efter de formella årsmötesförhandlingarna som leddes av Kim Scharf gav redaktör Ernst Klein sina förhoppningar och farhågor om läget i Mellanöstern och de problem som Israels nya regering har att lösa."

 

  

Ernst Klein, folkpartist och chefredaktör för Östgöta Correspondenten, på fest för firandet av staten Israels 50 års-jubileum.

Saxat från den sionistiska tidskriften "Keren Kajemet", numret för april 1998.

 

Henry Haskel, ordföranden för den sionistiska frimurarorganisationen B´nai B´rith, avslöjar i en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1986, att Expressens judiske utrikesredaktör Ernst Klein, varit gäst hos B´nai B´rith. Ett anmärkningsvärt faktum då denna organisation är något av en underrättelsetjänst för den internationella judendomen.

Ernst Klein har haft ytterligare möjligheter att sprida sitt sionistiska gift då han var chefredaktör och ansvarig utgivare på Östgöta Correspondenten 1990-1998. F.ö. har han även suttit med i Pressens opinionsnämnd.

Som son till inflytelserika judar har han även andra släktingar på betydande positioner. Ernst fru Helena Lundgren är redaktör.

Hans dotter Pernilla Klein, har exempelvis också gjort karriär inom folkpartiet och var under en period sakkunnig på Finansdepartementet under Ann Wibble för att sedan gå vidare som ekonom Handelsbanken (2000).

Ernsts syster Birgit Klein har avancerat till professors rang och gift sig med professorn Erik Arrhenius, och brordotter till Ernst Klein är ingen annan än Helle Klein, ledarskribent och politisk chefredaktör på Aftonbladet

 

***

 

Olle Wästberg - agent för Israel 

 

Folkparti-juden Olle Wästberg började sin karriär som redaktör för tidningen Liberal Ungdom 1965. 1966 blev Olle förbundssekreterare för folkpartiets ungdomsförbund - FPU - och åren 1969-1971 var han dess viceordförande, under åren1976-1982 var han riksdagsman för folkpartiet.

 

DN, 20/1-1994. Liksom juden Göran Rosenberg så byter Olle Wästberg åsikter som andra byter skjorta. Så länge det går att tjäna på det, d.v.s..

Fr.o.m. 1974 var Olle medlem i folkpartiets partistyrelse, i nära 20 år framåt! Och 1979-1982 var han vice ordförande för folkpartiets arbetsutskott och 1983 t.o.m. arbetsutskottets ordförande.

1992 blev Olle Wästberg statssekreterare i Finansdepartementet och arbetade som sakkunnig åt Ann Wibble med utformandet av Sveriges ekonomiska politik.

Olle Wästberg motionerade i riksdagen 1979 för det absurda förslaget att en folkgrupp, eller organisationer som företräder en folkgrupp, själva borde få väcka åtal om hets mot folkgrupp, alltså gå förbi åklagarens roll i detta. Ett förslag som i artikel i Judisk Krönika, nr.3-1979, hyllas som en akt för att "ge minoritetsgrupperna i Sverige bättre rättskydd".

Olle Wästberg har varit styrelseordförande för Bertil Ohlin Institutet och satt som ledamot i stiftelserådet för Bertil Ohlin Institutet för året 1999/2000. Han har också erhållit Liberala Ungdomsförbundets Ohlin-plakett. 

 

Sedan 1962 har han varit medarbetare på Bonnier-tidningen Expressen. Under det tidiga 1970-talet var han t.o.m. ledarskribent varpå Bonniers i denne man såg en troget redskap och utsåg honom till chefredaktör för Expressen 1994. Olle Wästberg höll dock ut på denna befattning bara t.o.m. 1995.

Som en annan av Olle Wästbergs åtgärder på Expressen inledde han sin kampanj "Bryt med Iran - Nu!" på Expressens kultursidor som skulle vara ett svar på att Salman-Salomon Rushdies förläggare skjutits i Norge. Detta trots att polisen aldrig kunde bekräfta att det verkligen fanns ett iranskt spår bakom dådet. Detta oroade dock inte sionisten Olle Wästberg som med denna kampanj såg en möjlighet att defamera Israels fiender. 

Efter sin korta chefredaktörsperiod på Expressen satt han också på den mycket känsliga posten som styrelseordförande i Sveriges Radio, en post han tog över efter sin sionistiske kollega Jan-Erik Wikström.

1995 var Wästberg så tillbaks till folkpartiet och var bl.a. medlem i beredningsgruppen för utarbetandet av ett nytt avtal mellan regeringen och Sveriges Television.

Före att ytterligare illustrera den sionistiska komedin som utspelas i Sverige av idag, ingick Bonnier-mannen Olle Wästberg också i den av kulturminister Marita Ulvskog tillsatta "Mediekoncentrationskommitté" som skulle utreda om eventuella lagliga åtgärder mot massmediekoncentrationen i Sverige (d.v.s. Bonniers) kunde vidtagas, och där förstås juden Olle gick emot eventuell lagstiftning.

Juden Olle Wästbergs senaste karriärbooster är att åka till USA för att där uppträda som Sveriges generalkonsul. Förövrigt intressant då vi redan tidigare haft just en judisk generalkonsul i New York - vi tänker på juden Olle Lamm.

I egenskap av Sveriges generalkonsul i New York sedan 1999 har Olle Wästberg varit mycket verksam inför Stockholmskonferensen om "förintelsen" i januari 2000. Han berättar själv på sin egen hemsida hur han inför konferensen "etablerat goda kontakter med flera judiska organisationer och med ADL (Anti Deformation Leuge [sic! Han åsyftar Anti-Defamation League, Olle kan inte stava!])" och berättar att han "talade för några dagar sedan på en konferens där American Jewish Congress presenterade en ny Wallenbergbok". Ollefraterniserar alltså med judendomens främsta organisationer. Han berättar också att han "avser att bygga vidare på dessa kontakter" och har ännu mer planerat:

"I höst vill jag ordna ett seminarium om "Förnekarna, historierevisionisterna och Internet" som en uppföljning av ett av seminarierna på Stockholmskonferensen. Förhoppningsvis kan statsministerns medverka." 

 

När det gäller Wästbergs judiskhet finns det en hel del att förtälja.

 

Olle Wästbergs far var icke-juden Erik Wästberg, chefredaktör för "Nya Dagligt Allehanda". Olle Wästbergs mor var judinnan Greta Wästberg vars far i sin tur var den judiske direktören Erik Hirsch och där Greta Wästbergs mor kom från den judiska klanen Sachs.

Greta hade således judiskt påbrå på både fädernet och mödernet och dessutom från två av de mer inflytelserika judiska klanerna.

I en lång artikel publicerad i Judisk Krönika (av alla tidningar!), nr.1-1996, skriver Olle Wästberg "om sin mors judiska släkt Hirsch", där han också mycket riktigt anger att hans mor var "judinna" men ändå berättar att: "Liksom mina syskon är jag döpt i svenska kyrkan och konfirmerades." Dock vet både judarna och vi som är emot dem att det judiska är starkare än så och dessutom gäller det enligt de s.k. ortodoxa judiska kriterierna just att man är jude om ens mor är judinna. Således kvalificerar Olle och hans bror Per gott för att fortsätta vara fullvärdiga medlemmar av den judiska maffian, oavsett om de nu bär det svensk-klingande namnet "Wästberg" som efternamn och både döpts och konfirmerats i Svenska Kyrkan. Historien är full av judar som gjort dessa strategiska kompromisser men som ändå - i identitet och även handling - agerar som riktiga fullvärdiga judar.

Olle berättar sedan vidare i samma artikel:

"När jag i mitten av 1970-talet, i 25-års åldern, hade fått ett stipendium till Israel träffade jag den dåvarande israeliske ambassadören, Max Varon. Jag berättade att min mamma var judinna, men att jag inte sett mycket av det judiska och inte var jude. Mina rötter till de norrländska soldaterna och bönderna på min pappas sida kändes aktuellare än de judiska.

Varon svarade: Det har ingen betydelse. Antisemiterna vet ändå. They will know.

Så är det naturligtvis. They will know."

Dock är detta att han "inte var jude" rena dumheter. I sin artikel i Judisk Krönika tangerar ju samme Wästberg i något kryptiska ordalag sin egen judiska identitet: "Känslan fanns inte på ytan [...]." "Förmodligen är sambanden starkare än jag själv kan formulera." Och judarna i Judisk Krönika betraktar honom som "en i familjen" annars hade man aldrig bett honom skriva artikeln i första hand.

Olle berättar i sin artikel i Judisk Krönika att han tidigt blev påverkad av den tyske juden Erwin Leisers, film "Den blodiga tiden" - "mig grep den djupt" skriver Olle. Olle tog också djupt intryck av den sionistiske juden Hugo Valentins Verdandi-häfte "Antisemitismen", den senare skriften "bidrog också till ett samhällsintresse" hos Olle. Han blev sedan som 15-åring skolredaktör i Svenska Dagbladets ungdomsbilaga Presens, där han bedrev förintelsepropaganda och skrev artiklar om hur svenska läromedlen försummade att omnämna "förintelsen". Olle berättar att detta i sin tur ledde "till den kontakt som fick mig engagerad för Israel". Ty: "Per Ahlmark var den som fick mig att läsa om Israel [...]."

När det gäller Wästbergs Israelengagemang kan vi berätta att han förutom sitt stipendium till Israel där han helt plötsligt träffar denna stats ambassadör, dessutom var styrelsemedlem i den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel 1970-1977.

Och när Förenade Israelinsamlingen höll sin årliga Israelfestival på Folkoperan i Stockholm, den 20/1-1994 var det Expressens chefredaktör Olle Wästberg som höll i appellen för insamlandet av ekonomiska medel till den sionistiska staten för att befästa ockupationen av det fördrivna palestinska folkets hemland.

Wästberg bidrar också med artiklar i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (exempelvis nr.1-1988). 

I artikeln i Judisk Krönika ovan berättar Olle också att han "under några år" var ordförande i den sionistiska vänorganisationen Hebreiska Universitetets Vänner. Olle Wästberg var där ordförande 1979-1983, en post han delat med andra Israel-allierade som Uppsala Universitets rektor Martin H:son Holmdahl och f.d. Tel Aviv-ambassadören Sten Sundfeldt.

Olle Wästberg avslöjar också i Judisk Krönika att detta sionistiska engagemang spillt över på hans politiska och publicistiska gärning:

"En hel del jag sysslat med i politik och publicistik sedan dess har handlat om antisemitism och om Israels rätt att överleva som demokratisk stat." 

Och när det gäller politiken skryter juden Wästberg:

"I Folkpartiets ungdomsförbund bekämpade jag - på denna punkt framgångsrikt - Per Gahrton som ville göra ungdomsförbundet till PLO-förespråkare."

Detta är Olle Wästbergs omskrivning av denna fula affär som vi precis nämnt med hemliga möten och "rörmokargrupper".

Han berättar vidare:

"I riksdagen bidrog jag till avslöjandet av Telub-äffären [...]."

Denna "affär" handlade om att Sverige hade ett militärt utbildningssamarbete med arablandet Libyen. Wästberg: "Dock ledde avslöjandet [av Telub-affären] till att utbildningen avbröts och libyerna fick resa hem." Detta var resultatet av en drygt ett-årig kampanj från Expressens och Olle Wästbergs sida riktad mot arablandet Libyen.

Wästberg fortsätter sedan sin uppradning av sina sionistiska insatser:

"Jag motionerade också om att Sverige, liksom t ex Holland och USA skulle förbjuda svenska företag att ge efter för arabstaternas ekonomiska bojkott av Israel." 

Sedan går han in på hur han som chefredaktör i tidningen Expressen också utnyttjade sin position för att framföra sin egen politiska agenda:

"Som chefredaktör för Expressen - en snabbt avslutad tid - skrev jag en del om både antisemitism och om Israel. En av mina första åtgärder var att ta tillbaka Per Ahlmark som kolumnist - med den utsagda uppgiften att som ett av sina teman ha sambandet mellan kampen mot antisemitismen för demokratins överlevnad. Tyvärr har nu Per Ahlmark tvingats bort från Expressen."

Som vi ser är alltså Olle Wästberg en troligen Per Ahlmark-adept, det var Per som tog in Olle i den sionistiska gemenskapen och det är Olle som sedan när han får den betydande posten som chefredaktör återinför den rabiate Ahlmark som kolumnist i tidningen.

Bland övriga massmediala engagemang var Olle Wästberg medarbetare på Dagens Industri sedan 1976, VD för Dagspressens Marknadsinformation AB 1983-1992, och viceordförande stiftelsen Medieforskning och medieundersökning 1984.

Som en maktmänniska av rang måste man även ha ett pseudokulturellt engagemang varpå Olle Wästberg varit verksam inom Sveriges allmänna konstförening 1988-1992 och inom Stockholms Stadsteater AB 1988-1992 bl.a. som styrelseordförande. 1995 var Olle tillfrågad av Stockholms Stadsteater att skriva en pjäs, han avböjde, men hans förslag till titel på en ev. pjäs "Bonnier & Clyde".

Därtill har han varit utredningssekreterare Studieförbundet Näringsliv & Samhälle 1972-1976, VD stiftelsen Aktiefrämjandet 1976-1981, och suttit i Stockholmsfondbörs 1979-1983 och 1988-1992.

Olle Wästberg har också varit ordförande i Samhällsrådet 1984-1990, suttit i AB Rekolid, Nordiska Investeringsbanken (fr.o.m. 1992) och Götabankens allemansfond 1985-1992.

Det är uppenbart att Olle Wästberg ärvt sitt sinnelag från just sin judiska mor Greta Hirsch då modern också varit VD för Rekolid AB 1955-1982 och bokförläggare Rekolid AB sedan 1983, samt ledamot av VU i Stockholms handelskammare. Och på samma sätt var Greta Hirsch på sin tid styrelseledamot i den judiska Stiftelsen Isaak Hirschs minne åren 1963-1984, en post som sonen Olle också innehar sedan 1985.

Olle Wästberg har också erhållit Liberala Ungdomsförbundets (LUF) Ohlin-plakett samt Svenska marknadsledargruppens guldmedalj.

Olle Wästberg är gift med den f.d. generaldirektören, och Handikappsombudsmannen Inger Claesson (-Wästberg).

Not: Radio Islam har sedan tidigare noterat att en person med namnet "Inger Wästberg", sitter med i styrelsen för det Judiska Muséet i Stockholm, men vi vet ej om det är samma Inger som Olles hustru, eller någon annan det rör sig om.

 

***

 

Schück och Kvart

 

En annan folkpartistiskt aktiv jude från det ovannämnda gänget är Johan Schück. Han kommer från den kända judiska Schück-klanen där hans far är den judiske historieprofessorn Herman Schück.

Johan Schück tillhör numera Dagens Nyheters samhällsredaktion och ekonomisidor men har tidigare suttit i folkpartiets ungdomsförbundsstyrelse och är gammal polare med sionistgänget Olle Wästberg, Jan Friedman och Per Ahlmark & Co. Vid sidan om DN verkar Johan Schück som ordförande i stiftelsen "Liberal Debatt" vars tidning med samma namn har juden Peter Wolodarski - tillika DN:s ledarskribent - som redaktör.

Johan Schück är gift med judinnan Sussi Kvart, också från folkpartiet men som nu avancerat inom advokatkåren för att 1999 tillträda som ny biträdande generalsekreterare i Sveriges Advokatsamfund. 

På Samfundets hemsida 1999 berättas att Sussi Kvart härstammar från en "judisk släkt" från Polen "då hennes judiska farfar vid sekelskiftet invandrade till Sverige". Liksom maken Johan Schück var hon också verksam i judarnas parti - folkpartiet - enligt advokatsamfundets hemsida "eftersom Sussi Kvart redan under gymnasietiden tog politisk ställning och sedan dess flitigt rört sig i folkpartiets kretsar".

Inom folkpartiet har hon haft en rad viktiga uppdrag. Först hade hon uppdrag i folkpartiets ungdomsförbund och därefter studentförbund, senare till kommunala uppdrag i Göteborgs kommun. Sussi Kvart var sedan politisk sekreterare i folkpartiets riksdagsgrupp 1989-1991. Efter regeringsombildningen 1991 gick hon över till samordningsuppgifter i Statsrådsberedningen. Judinnan Kvarts ansvar gällde i första hand samordning inom Justitiedepartementet, Näringsdepartementet och Finansdepartementet. Uppdraget i Statsrådsberedningen lämnade hon ett år innan tiden var ute för den borgerliga regeringen för att gå tillbaka till advokatbanan.

Sussi Kvart har varit bolagsjurist på telefonaktiebolaget L M Ericsson under drygt fem år. Sedan 1997 är Sussi Kvart ledamot i Aktiebolagskommittén, vars uppdrag är att göra en total översyn av hela aktiebolagsrätten. 1998 blev hon ledamot av Styrelsen för Hennes & Mauritz AB. Dock fortsätter hon att verka inom de folkpartistiska kretsarna och sågs sitta i styrelsen för Bertil Ohlin Institutet för året 1999/2000. 

 

***

 

Jan Friedman - judisk entreprenör och konspiratör

 

I artikeln i tidningen Dagen ovan som avslöjade konspirationen för att förgöra Per Gahrton inom folkpartiets ungdomsförbund, avslöjades att hela kampanjen planerats hemma hos juden Jan Friedman.

Jan Friedman var tidigare folkpartistiskt aktiv med början i FPU där han 1972 var suppleant. Friedman satt som ledamot av Stockholms kommunfullmäktige 1976-1981 och var bl.a. informationssekreterare i Utbildningsdepartementet 1977-1979.

1984-1989 var Jan Friedman VD för Medvik 1984-1989 och således med om att starta TV3, men även TV 1000 och tidningen Z. 1989 etablerade han sig som egenföretagare och planerade att starta ett bolag för ett samarbete mellan kommersiella lokalradiostationer om radioreklam det s.k. Svensk Radioutveckling AB (SRU) som vi berättade mer om i vårt avsnitt om TV-radio. Därutöver var Jan Friedman marknadschef på Dramaten 1979-1981 och chef för AB Pressurklipp 1981-1984.  

Jan Friedman har som aktiv jude också suttit i fullmäktige i Judiska Församlingen i Stockholm (se Judisk Krönika, nr.3-1979) och är medlem i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Friedman deltar också i det judiska kulturlivet och satt också med i festivalkommittén för den Judiska Festivalen i Riga (se Judisk Krönika, nr.1-1991).

I Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1978, intervjuas Jan Friedman i samband med Israels 30-års jubileum, där han kallar Israel för "en stor internationell tillgång" och minns särskilt varmt sin första resa till Tel Aviv.

 

*** 
 

"Liberalen" Håkan Holmberg - mannen som ger intoleransen ett ansikte

 

Av de lite senare tillskotten till sionistmaffian har vi Håkan Holmberg som efter att ha drillats i sionistisk polemik i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning gick över till Expressen 1974.

Efter Expressen fortsatte han sin karriär inom folkpartiets ungdomsförbund där han tillhörde förbundsledningen 1972 (förbundskassör) och var förbundssekreterare 1974-1975. Holmberg var senare folkpartistisk riksdagsman 1988-1997.

Hans främsta karriär är numera på Upsala nya Tidning - UNT, där han började 1978. Han har skjutit fram sin positioner på denna tidning som länge varit präglad av juden Lennart Hirschfeldts chefskap. Således blev Holmberg tidningens politiske redaktör 1984, utrikesredaktör 1997 och slutligen 2001 fick han den tunga posten som politisk chefredaktör.

Han har även varit ordförande för Ohlin-institutet på inrådan av framlidna Ann Wibble och ledamot i Uppsala Universitets konsortium. 

 

Håkan Holmberg har flera sionistiska meriter. Något som är bra att känna till då han har ett stort inflytande på en hel tidning.

 

Holmberg var ordförande för Svenska Kommittén mot Antisemitism 1989-1998, en organisation där en mängd av hans kolleger från folkpartiet medverkar.

Håkan Holmberg har även samarbetat med Samfundet Sverige-Israel. I Menorah, nr.1-1994 berättas hur Holmberg deltog vid ett som möte som hölls av Samfundets lokalavdelning i Eskilstuna oktober 1993, där han höll ett föredrag för de sionistiska åhörarna om "Antisemitismen - förr och nu".

Som belöning för sina insatser för Sion erhöll Håkan Holmberg 1996:års "Aaron Isaac"-stipendium från Judiska Församlingen i Stockholm. Enligt Judisk Krönikas bilaga "Magasinet", nr.1-1996, fick Holmberg utmärkelsen för "hans insatser för de rysk-judiska invandrare, som sökt asyl i Sverige", men vi tror snarare att det är hans allmänt projudiska/prosionistiska aktivism som på detta sätt belönas.

 

 ***
Bernström, My Bonnie

 

Sionisten Bonnie Bernström började sin karriär inom FPU för att sedan ha den framträdande och politiskt tunga rollen som ledarskribent på Expressen åren 1974-1975. Efter Expressen gick hon över till storpolitiken och var riksdagsledamot för folkpartiet 1976-1982 och ordförande för dess ungdomsförbund FPU 1975-1977. Hon har senare önskat finslipa sina propagandafärdigheter och gett sig in i kommunikationsbranschen och är VD för AB Bonnie Communications sedan 1989.

Hon fortsätter dock också ha kontakt med sitt folkpartistiska nätverk och sågs sitta i styrelsen för Bertil Ohlin Institutet 1999/2000.

 
Annons från en bilaga till Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1988), i samband med firandet av Israels 40-års dag.

Bonnie Bernström och de gamla vanliga Israelanhängarna.

 

Under 1980-talet var Bonnie Bernström ordförande för Samfundet Sverige-Israels lokalsamfund i Stockholm, (en post som numera hålls av folkpartisten Inge-Britt Lundin).

I denna roll åkte Bonnie Bernström tillsammans med TCO-juristen Stig Gustafsson, som också då satt i styrelsen för Samfundet Sverige-Israel, ned till sin älsklingsstat. Menorah, nr.1-1988, rapporterar hur Bernström nöjt efter resan sade:

"- Jag rekommenderar gärna andra föräldrar att åka dit [till Israel] med sina barn i låg- och mellanstadiet."

 

Bonnie är också stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism

 

Som flera från sionistmaffian är hon gift med en inte helt obemärkt partner då hennes man, direktören Magnus Lagerkvist, bl.a. varit planeringschef på Vin- & Spritcentralen, sakkunnig på arbetsmarknadsdepartementet, VD för Lagerqvist och Partners AB och ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademiens industriella råd.

 

***

 

Systembolagsjuden Gabriel Romanus

 

Gabriel Romanus, jude och på mödernet från den judiska Rosenbaum-släkten, började sin politiska karriär som förbundssekreterare inom FPU 1961-1962. Han fortsatte sedan vidare som informationschef för folkpartiet 1967-1968 och var partiets riksdagsledamot 1969-1982 då han t.o.m. var gruppledare för partiet.

Under åren 1877-1978 var Gabriel Romanus sakkunnig på Arbetsmarknadsdepartementet och 1978-1979 var denne sionistiske jude Sveriges socialminister.

Därtill fortsatte Romanus toppa folkpartiet och var ledamot i partiets styrelse 1966-1982 och ordförande för folkpartiet i Stockholms Län 1976-1982.

Efter 1982 fortsatte Gabriel Romanus som VD för vin- och spritmonopolet - Systembolaget, men har även suttit på andra känsliga poster som styrelseledamot av rikspolisstyrelsen 1974-1977, ordförande riksförbundet Hem och Skola 1980-1984, ledamot i Nordiska Rådet 1979-1982 och sedan chef för socialvetenskapliga rådet.

Bonnier-tidningen Expressen var han likt flera av sina andra FPU-kolleger varit ledarskribent. Romanus tjänstgjorde sitt pass där under åren 1965-1967, då ledarsidan stod under ledning av juden Ernst Klein.

Gabriel Romanus´ sionistiska engagemang har visat sig i hans framträdanden på de olika sionistiska evenemangen och hans uttalade stöd till den judiska apartheidstaten. Åren 1984-1989 var han ordförande i Svenska Kommittén mot Antisemitism t.o.m. Håkan Holmberg tog över, och numera är Romanus "bara" medlem i organisationen. Han är också suppleant i riksstyrelsen för Samfundet Sverige-Israel. (se "Menorah", nr.3-2000) och i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah annonseras Gabriel Romanus i tidskriftens "tacklista" som tack för hans bidrag till EXODUS - d.v.s. ryska judars invandring och kolonisation i Palestina (se "Menorah", nr.3, 1999, sid. 15).

Den judiska sionisttidskriften Judisk Krönika, nr.2-1979, berättar också hur Gabriel Romanus, i egenskap av Sveriges socialminister, höll ett tal "å regeringens vägnar" i Stockholms synagoga, den 1:a april 1979. Judisk Krönika återger delar av talet där juden Romanus bl.a. sade att "Israels existens som en judisk stat är för oss en självklarhet", "Israel måste få bestå som en fri judisk stat" (se kopia på del av artikeln, här intill).

Del av artikel från Judisk Krönika, nr.2-1979.

Den sionistiske juden Gabriel Romanus var f.ö. också värd å den svenska regeringens vägnar för den israeliske social- och arbetsmarknadsministern Israel Katz, under dennes besök i Sverige 1979 (se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1979).

Här har vi således ytterligare exempel på ur sionister som har sionismen och dess Israel som sina sidoengagemang missbrukar sin poster inom den svenska politiska administrationen för att stärka banden mellan Sverige och den judiska ockupantstaten.

 

Som en gosse av etablissemanget var Gabriels far kirurgprofessorn Ragnar Romanus (bl.a. med i socialstyrelsens vetenskapliga råd, Riksföreningen mot cancer, viceordförande i Svenska läkarsällskapet, ordförande i Svenska kommittén för vetenskapens frihet), och Gabriels mor var judinnan och RFSU-aktivisten Vera Starck-Romanus (Rosenbaum).

Hans farbröder var justitierådet Sven Romanus som också likt sin brorson Gabriel är medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, i Svens fall som "stödmedlem". Sven Romanus var ordförande för Högsta Domstolen 1969-1973, statsråd, och hade den strategiska posten som chef för justitiedepartementet åren 1976-1979. Därutöver har sionisten Sven suttit på viktiga massmediala poster som vice ordförande för Pressens opinionsnämnd 1956-1959 och senare även ordförande där. Han var också med i Massmedieutredningen 1970-1976 och kommittén för lagstiftning av yttrande- och tryckfrihet 1965-1972.

En annan farbror till Gabriel, och således bror till Ragnar och Sven, är civilingenjören Harald Romanus som haft flera poster som kanslichef för Statens uppfinnarnämnd, VD för Svenska uppfinnarkontoret, överingenjör och avdelningschef Styrelsen för Teknisk Utveckling (STU), ledamot av Statens konsumentråd 1956-1972 och slutligen President of the International Federation of Inventors Association, London.

 

 

Del av artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1995. 

Gabriel Romanus bror Mikael Romanus berättar om sitt judiska engagemang för Israel.

 

Gabriel Romanus´ egen bror, läkaren Mikael Romanus, verksamhetschef på Cityakuten, Göteborg, är också politiskt aktiv inom folkpartiet i Göteborg och var kandidat till riksdagen i valet 1998. Han var medgrundare och vice ordförande för "Stiftelsen Torgny Segerstedts minne" och han har samarbetat med det av sionistiske aktivisten Stéphane Bruchfeld Svenska Kommittén mot Antisemitism inspirerade "Levande Historia"-projektet . Mikael Romanus´ Israel-engagemang utgörs av hans ordförandeskap för Samfundet Sverige-Israels avdelning i västra Sverige.

Mikael Romanus berättar avslöjande om sitt sionistiska engagemang i Menorah, nr.2-1995 (se delar av denna artikeln här invid):

"- Jag är liberal och har varit intresserad av Israel så länge jag kan komma ihåg. Som bror till Gabriel och son till en judisk mor låg ju det nära till hands för mig redan i tonåren. Det var på Tingstens tid med Per Ahlmark och Gabriel som hans adepter på 50-talet och början av 60-talet."

 

Mikael Romanus fortsätter om sin roll som lokalordförande för Samfundet Sverige-Israel och judarnas fortsatta inflytande i Göteborg:

"- En höjdpunkt blev vårt riksårsmöte, där jag mötte samfundsfolk från olika delar av landet. Det lockade också fram stort engagemang såväl i styrelsen som bland övriga lokala medlemmar, och Göteborgs kommun var högst tillmötesgående. Så är ju också många judiska familjer, ofta köpmannasläkter, med i stadsfullmäktige och kulturlivet."

Här avslöjar Romanus att judar alltjämt har makt i denna stad och dessutom använder den för att gynna Israel och dess vänskapsorganisation.

Mikael Romanus berättar sedan om Israel:

" - Vid mitt första besök i Israel deltog jag i en forskarkongress i Jerusalem. Det ligger i det judiska arvet att vilja forska och undersöka. Jag har också varit i Israel med min maka och vår yngsta dotter, som var på kibbutz, och vi fick alla en väldigt stark känsla för detta landet."
 

Bland sionisten Gabriel Romanus´ övriga släkt i det svenska etablissemanget skall här än en gång nämnas hans judiska kusiner Claes Borgström (JÄMO), Anette Kullenberg (Aftonbladet, PK) och Kerstin Vinterhed (Dagens Nyheter), (barn till judinnan Helen Starck vi nämnt tidigare) samt Kerstin Vinterheds dotter Stella Fare (Stockholmspartiet). 

 

***

 

Hadar Cars - agent i svensk politik för Samfundet Sverige-Israel

 

Ett sedan länge välbekant namn från de sionistiska kretsarna är juristen och politikern Hadar Cars. Han började inom folkpartiet som vice ordförande för FPU 1963-1964. Cars var handelsminister och chef för Handelsdepartementet 1978-1979, riksdagsledamot för folkpartiet 1980-1982 och sedan igen fr.o.m.1985. Inom partiet har han varit ordförande i folkpartiets internationella råd 1983-1991.

I egenskap av Sveriges handelsminister var det Hadar Cars som mötte upp med en israelisk industridelegation i samband med deras besök till Sverige 1979, där "båda parter", enligt artikel i Judisk Krönika, nr.4-1979, uttryckte "en önskan om utökade affärskontakter" (se bild intill). Här ser man ett bra exempel på hur sionister när de får makt shanghajar i detta fall svensk utrikespolitik och använder sina maktposter för sina egna syften.

Tänk tanken att en boerättling i Sverige fått posten som Sveriges handelsminister och som denna sedan tagit emot en delegation från apartheids Sydafrika. Hade det varit accepterat?

 

 

Sionisten Hadar Cars får "en gåva" från sina judiska vänner från Israel. Saxat från Judisk Krönika, nr.4-1979.

 

Hadar Cars har lett flera statliga utredningar och var ledamot av EFTA:s parlamentariska kommitté och var ordförande för riksdagens EG-delegation (1993-1999).

Därutöver har han under åren haft en mängd andra uppdrag. Redan tidigt på 1950-1960-talet var han sekreterare för Svenska Unescorådet. Han har även varit biträdande generalsekreterare på Internationella handelskammaren och sekreterare och vice VD på Stockholms handelskammare innan han blev minister. 

Hadar Cars sitter också som adjungerad i styrelsen för "Invandrare och Minoriteter" (2000), en organisation präglad av judar som David Schwarz och Nora Weintraub.

 

Som en del av sitt engagemang för Israel var Hadar Cars år 2000-2003 riksordförande i Samfundet Sverige-Israel.

Cars berättar om Israel i tidskriften "Menorah", nr.3-2000:

"- Israel har spelat en oerhört stor roll i mitt tänkande ända från unga dagar och har så fortsatt hela livet, säger Hadar Cars. - Israel är ett land som fascinerar - hur det kom till, hur det försvarat sig mot numerärt överlägsna fiender, hur det utvecklat sin demokrati och kultur, och hur det byggt upp sin forskning och ekonomi. För en politiskt intresserad person som jag är, är det dessutom spännande att komma till ett land där alla man möter verkar ha ett eget starkt politiskt engagemang.

Hadar Cars var bara 15 år, när Ben Gurion utropade den nya staten, och ynglingen följde uppmärksamt utvecklingen. Drygt tio år senare skrev han i Liberal Debatt att Israel borde komma med i Nato och få det skydd det innebär. Sitt Israelintresse delar han med sin maka Jane, och även familjens ungdomar har varit med i Israel och rest runt i landet.

- När jag varit i Israel har jag självklart haft kontakter inom det politiska livet. Jag har tittat på deras energiteknik, eftersom jag ägnat mycket tid åt det ämnet sedan jag var handelsminister."

Hadar har också mycket gott att säga om sin socialdemokratiska sionistkollega Anita Gradin som också bisitter honom i Samfundet Sverige-Israels styrelse:

"Nu skall han alltså dessutom sätta till en del av sin tid och energi för att öka Samfundets aktiviteter för Israel.
- Jag tror att syftet från Samfundet sida med att välja in Anita Gradin och mig i styrelsen är att vi skall medverka till att ge Samfundet en klarare profil i samhällsdebatten, fortsätter Hadar Cars. Anita och jag träffades som fullmäktige i Stadshuset på 60-talet och har samarbetat i riksdagen och i EU. Det är roligt att få fortsätta med det i Samfundet."
 

Och om situationen i Mellanöstern har Cars ytterligare att tillägga:

"- Låt oss anta att parterna når en uppgörelse - vad händer då? På israelisk sida skall uppgörelsen underställas folket i en folkomröstning. Inför den - allra senast! - bör Sverige och andra länder göra klart att man flyttar sina ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Det är Israels huvudstad. - Statsminister Göran Persson har gjort värdefulla insatser för att förbättra relationerna mellan Sverige och Israel. I den situation som nu råder är det av största betydelse att de vänskapliga kontakterna stärks ytterligare."

Ännu en ledande sionist som hyllar Göran Persson - och ännu en sionist som tycker att det i strid mot FN ockuperade Jerusalem skall bli den judiska ockupantmakten huvudstad och att Sverige skall bryta mot FN:s fördömande av denna ockupation och flytta sin ambassad dit för att legitimera rovet! 

 

Vi kan också här påminna om Hadar Cars engagemang för ett väpnat angrepp mot Irak där man så sent som 15 februari 2003 kunde se Cars flinande nuna på den patetiska demonstrationen för ett krig mot Irak som hölls i Stockholm utanför Iraks ambassad med deltagande av samfundsordföranden Cars och c:a hundra CIA-irakier (TV4 Nyheterna, 15/2, kl. 18:30).

 

Cars efterträddes på posten som Samfundet Sverige-Israels ordförande av ingen annan än den moderate topp-politikern Gunnar Hökmark (en person vi skriver mer om i vårt avsnitt om moderaterna).

Själv fortsätter Hadar Cars politisk och som toppnamn inom den svenska avdelningen av den Pan Europeiska Unionen, en organisation grundad av den judiske greven Richard N. Coudenhove-Kalergi, en person vi omnämnde och citerade i vår introduktion Strategier för judisk politisk makt - Det indirekta maktutövandet.

 

Hadar Cars´ far var en överste av 1:a graden vid namn Hadar C. Cars och modern var en kvinna född Magnuson, vilket kan betyda att hon kommer från den gamla judiska Magnuson-klanen.

 

 

***

 

Sionisten Thomas Hammarberg - Israelsidans agent i Amnesty International och Svenska Rädda Barnen

 

 

Thomas Hammarberg är en annan aktivist som började, liksom sina sionistiska vänner, som FPU-aktivist där han var förbundsordförande för folkpartiets ungdomsförbund 1966-1969.

Dessförinnan, 1965, var Hammarberg ledarskribent på den judeofila tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning 1965, som då stod under den öppet sionistiske Harald Wigforss´ ledning, (gift med en judinna från de judiska klanerna Felländer-Ahronowitsch och som också var verksam på GHT). Man kan tänka sig att det var där den unge Hammarberg, icke-jude så vitt vi vet, blev duperad och fick insupa sionistisk propaganda om "Israels rätt". Thomas Hammarberg gick sedan in på den journalistiska och opinionsbildande banan, först som ulandskommentator Expressen 1969-1973 och sedan på Expressens utrikesredaktion där han var chef för utlandsredaktionen 1973-1976. En post som sedan övertogs av den folkpartistiske juden Ernst Klein.

Efter sejouren på Expressen fortsatte denne fullfjädrade sionist in i den statliga radion som utrikesmedarbetare på Dagens Eko, SR, åren 1976-1978, och han har även varit utrikeskrönikör på tidningen Vi.

Andra poster som Thomas Hammarberg innehaft var posten som generalsekreterare för Amnesty International 1980-1986 (där hans samarbetat med juden Per Wästberg) samt generalsekreterare för Svenska Rädda Barnen 1986-1992. Han har även varit ledamot av Svenska Unescorådet 1977-1980, ledamot av svenska Unicef-kommittén 1986-1989 och ledamot av FN:s expertkommission om barnens rättigheter sedan 1991, och Hammarberg har haft ansvar att leda en regeringstillsatt samordningsgrupp för att samordna det svenska agerandet i frågor om de palestinska flyktingbarnen. Extra makabert då sionisten Hammarberg i boken "Det hatade Israel", i sitt eget bidragande kapitel skriver under rubriken "Ockupation för fred"!

I Judisk Krönika, nr.1-2/1971, uppmärksammas att Thomas Hammarberg under en aktion ihop med sionister från Judiska Studentföreningen tågade till Sovjets ambassad där "Hammarberg höll ett uppmärksammat tal" till stöd för judar i Sovjet som anklagats och dömts för flygplanskapningar av Sovjetstaten.

Flygplanskapningar är nämligen helt OK enligt våra sionister, bara det är judar som genomför dem.

I samband med den palestinska al Aqsa Intifadan mot den israeliska - läs judiska - ockupationen har det dock visat sig att herr Hammarberg börjat vakna upp ur sin sionistiska dvala och insett att stöd till Israel faktiskt är inget annat än stöd till en rad brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten. Därför har han på senare tid (d.v.s. efter 2000) skrivit flera bra inlägg angående den israeliska ockupationsmaktens framfart och till och med attackerats för detta på det lömskaste av sätt av sina forna bundsförvanter i den judiska maffian. Detta visar att det faktiskt finns hopp att icke-judar, som tidigare p.g.a. propaganda och hjärntvätt blint hyllat det sionistiska projektet, när de senare väl sett med egna ögon vad sionismens tillämpning egentligen innebär i form av mänskligt lidande faktiskt kunnat omvärdera sina tidigare ståndpunkter.

Detta inger hopp inför framtiden.

Samtidigt är det talande att se hur judarna häcklar sina tidigare bundsförvanter och "nyttiga idioter". Något som än en gång bekräftar bilden av hur judarna bara gynnar sina lakejer så länge de har nytta av dem och hur de sedan mer än villigt sticker - politiskt talat - kniven i ryggen på dem skulle icke-juden börja tänka självständigt och agera på ett för judarna misshagligt sätt.

 

***

 

Några övriga namn från Ahlmark och hans sekt

 

 

Den mångårige chefredaktören för Dagens Nyheter, shabbaz gojen Hans Bergström, har också ett gediget folkpartistiskt förflutet som det är sällan man öppet talar om. Han var exempelvis utredningssekreterare på riksdagskansliet för folkpartiet 1971 och 1:e vice förbundsordförande på FPU 1971-1972, där han präglades av sina kolleger som sionisterna Jan Friedman, Johan Schück (senare ekonomijournalist på DN under Bergström) och Håkan Holmberg.

Vidare i sin politiska karriär har Hans Bergström varit sakkunnig på Arbetsmarknadsdepartementet, aktiv på UD och som kansliråd på Statsrådsberedningen 1978-1979.

Bergström var politisk assistent åt partiordföranden åren 1972-1980 och t.o.m. talskrivare för supersionisten och folkpartiledaren Per Ahlmark, (kom ihåg Ahlmarks tjat om "Israels säkra gränser" under sina riksdagstal). Man måste därför utgå från att det finns starka ideologiska band dessa män emellan och således också angående den politiska rörelsen sionismen, då den alltid varit Ahlmarks hjärtesak och han svårligen skulle kunna tänka sig samarbeta med någon som i denna för honom så avgörande fråga hyste en avvikande uppfattning.

Man kan även se fortsatta tecken på denna politiska allians dem emellan då Ahlmark är regelbunden ledarsida- kolumnist under Hans Bergströms chefredaktörskap på Dagens Nyheter.

Bergström får också högsta betyg av Ahlmark. I ett tal som Ahlmark höll på Samfundet Sverige-Israels Chanukkafest den 6 december 1999 i samband med att han förlänats det årets Torgny Segerstedt-pris, gick han in på Hans Bergströms insatser på DN (talet återgivet i Menorah, Förenade Israelinsamlingens tidskrift, nr.1-2000):

"Naturligtvis bör vi tacka statsminister Göran Persson för att han har förvandlat den perioden till en parentes och återknutit till den traditionella vänskapen mellan Sverige och Israel. Samma känsla av tacksamhet bör gå till de publicister, som vägrat att falla undan för Israel-fienderna. Under de senaste åren har framförallt Dagens Nyheters ledarsida under Hans Bergström ändrat klimatet. Tidningens insikter om demokratins värden har återskapat DN-traditionen från Herbert Tingstens tid att slå vakt om Israels rätt att leva."

 

Hans Bergström har även på senare tid kvar sina kopplingar till sina folkpartistiska vänner från förr då han tillhör det "vetenskapliga rådet" på det folkpartistiska Bertil Ohlin Institutet.

Innan sitt chefredaktörskap på Bonnier-ägda Dagens Nyheter har denne nickedocka i sionisternas händer varit chefredaktör och ansvarig utgivare på tidningen Nerikes Allehanda 1980-1985. 1987 började han som ledarskribent på DN.

Likt många vi andra vi här rabblat upp kommer Bergström själv från mediaetablerade kretsar och hade en far Nils Bergström som på sin tid också var redaktör.

 
Vi måste här nämna ytterligare ett toppnamn inom folkpartiets ungdomsförbund och som har en stark koppling till den judiska gruppen. 

Vi tänker här på Hans Blix (född 1928), som var vice ordförande för folkpartiets ungdomsförbund 1959-1961. Han är son till Gunnar Blix som var professor i medicinsk och fysiologisk kemi och vars mor i sin tur var född från den judiska klanen Lamm.

Herr Blix var Sveriges utrikesminister 1978-1979 under Ullstens kortlivade fp-ministär.

Hans Blix är numera chef för FN:s vapeninspektioner i arablandet Irak.

 

Judisk Krönika skryter över Hans Blixs judiska påbrå i artikeln "Alla är de på något sätt...", från Judisk Krönika, nr.4-1985.

Artikeln visas nedan i översiktsformat, en artikel vars läsning enligt Judisk Krönika kan leda till att "icke-judar [...] kan få för sig att hela det svenska kulturlivet är en judisk angelägenhet". För att läsa denna högintressanta och för den judiska etnofixeringen och rasismen så avslöjande artikeln, klicka på respektive bild nedan så länkas ni till respektive artikelsida i läsvänlig storlek (kom ihåg att maximera bildstorleken i er webläsare/browser):

  

 

 

En annan FPU-man med starka kopplingar till den judiska gruppen är Nils Hallerby, politisk redaktör och även 2:e redaktör på Expressen.

Nils Hallerby var bl.a. styrelseledamot i folkpartiets ungdomsförbund 1947-1952 och borgarråd.

Dessutom var Hallerby samtidigt gift med en judinna med efternamnet Rosenbaum (-Herson). Under rättegången mot Radio Islam och Ahmed Rami satt samme Hallerby - som ju visat sig varit ordförande i Samfundet Sverige-Israels lokalavdelning i Stockholm - som folkpartistisk medlem av juryn! Den jury vars uppgift var att bestämma om Rami skulle kastas i fängelse eller inte.

Nils Hallerbys dotter Lena Hallerby skriver i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1978, och är gift med Christer Hallerby, som bl.a. varit biträdande partisekrekreterere för folkpartiet 1983-1988, och statssekreterare på Kulturdepartementet 1993-1994.

 

 

***
Några intressant folkpartistiska kvinnor

   

Studierektorn Ingegeärd Fraenkel, gift med en sjökapten Karl Erik Fraenkel från denna enligt judiska namnregler judiska klan, var riksdagsledamot för folkpartiet åren 1967-1979 och satt även som ordförande för Folkpartiets Kvinnoförbund 1967-1977. Därutöver har hon suttit i Systembolagets styrelse likt kollegan och juden Gabriel Romanus.

 

En annan folkpartistisk kvinna och judinna som haft inflytande över dess kvinnoförbund är Inga-Lisa Jakubowski som suttit i centralstyrelsen på Folkpartiets Kvinnoförbund.

 
 

Kerstin Heinemann, folkpartist från den judiska Heinemann-klanen, riksdagskvinna och vice talman för Sveriges riksdag.

Kerstin Heinemann (född 1942), är ännu en politiskt aktiv judinna inom folkpartiet som sedan 1994 sitter för folkpartiet i Sveriges riksdag. Kerstin Heinemann har i riksdagen haft inflytelserika poster som suppleant i konstitutionsutskottet, ledamot i socialutskottet, ledamot i krigsdelegationen, suppleant i valberedningen samt vice gruppledare och ledamot i förtroenderådet. Senast 2004 har samma Kerstin Heinemann intagit den principiellt viktiga posten som riksdagens vice talman, något som måste ses som en triumf för de sionistiska krafterna i landet.

 

Rumänskan Ana Maria Narti, som under samma period som Kerstin Heinemann sitter som riksdagskvinna för folkpartiet, är en annan aktör vi sedan länge haft upp ögonen för då många öststatsimmigranter som gått in direkt till det svenska etablissemanget brukar ha just judisk bakgrund. Dock har vi inte kunnat få det bekräftat i Nartis fall, även om hon länge varit kolumnist i Bonnier-pressens Dagens Nyheter. Ana Maria Narti sitter också som ledamot i stiftelserådet för Bertil Ohlin Institutet för 1999/2000.

 

 

Den folkpartistiska kvinnan Kerstin Ekman är en annan stark vän av Sion.

Inom folkpartiet började Kerstin Ekman som ledamot i kommunfullmäktige i Göteborg 1977-1979 där hon var 1: e vice ordförande för folkpartiet i Göteborg 1976-1979. Därefter var hon riksdagsledamot för folkpartiet 1979-1991 där hon tillhörde folkpartiets partistyrelse sedan 1983 och var vice gruppledare för folkpartiets riksdagsgrupp 1982-1991.

Inom politiken har denna sionist haft försvarsfrågor som specialintresse och var ledamot av försvarsutskottet 1986-1991, ledamot av militärledningens rådgivningsnämnd sedan 1985, ledamot av försvarskommittén 1988-1990 och försvarsberedningen 1990-1992. Därtill har hon suttit i Europarådet sedan 1986 och FN-delegationen 1984.

Kerstin Ekman sitter med i Rikssamfundet Sverige-Israel sedan 1985 och var ordförande för Samfundet Sverige-Israel, västra kretsen 1985-1990 (se också Mikael Romanus).

Kerstin Ekman erhöll Samfundet Sverige-Israels Torgny Segerstedt stipendium för 1992, med motiveringen att hon är en "ärlig och trofast Israelvän". Menorah, nr.1-1993 berättar vidare om "Kerstin Ekmans fasta övertygelse om vikten av att på alla sätt stödja Israel".

 

 ***

 

Ytterligare folkpartistiska aktivister

 

Juden Bert Levin började som sekreterare i folkpartiets riksdagsgrupp 1964, var kanslichef där 1965 och gick sedan vidare som statssekreterare Utbildningsdepartementet 1976 för att sedan bli statssekreterare i regeringens samordningskansli åren 1980-1982.

Levin har fortsatt sin folkpartistiska aktivism därefter och sågs senast som ledamot i stiftelserådet för Bertil Ohlin Institutet för 1999/2000.

Han har därutöver gjort karriär inom direktörsvärlden och var direktör för Svenska ManagementGruppen AB 1983-1984, VD Securitas Ö Sverige AB 1984 och sedan VD för statistikjätten SIFO AB under åren 1988-1992.

Bert Levin är dessutom aktiv inom media och var ledarskribent på Dagens Nyheter i början av 1970-talet t.o.m. den borgerliga valsegern 1976, då han gick helt in för politiken. På senare tid sitter Bert Levin i styrelsen för Vestmanlands Läns Tidning AB ihop med den sionistiskt aktive Ander H. Pers, som vi berättar med om under rubriken för denna tidning.

Bert Levin har också suttit, liksom Karin Ahrland, i priskommittén för den sionistiska "Kiki och Bertil Neumans Fond" för att premiera judisk-sionistiska aktivister 1989, se Judisk Krönika, nr.3-1989.

 

***

 
 

Daniel Tarschys.

Daniel Tarschys är en annan av den ständigt växande listan på judar inom den folkpartistiska partiorganisationens toppskikt.

Tarschys har varit riksdagsledamot för folkpartiet 1976-1982 och sedan 1985-1994. För folkpartiet har Tarschys haft flera tunga politiska uppdrag. Han var statssekreterare för Statsrådsberedningen 1978-1979 och var ordförande för riksdagens utrikesutskott 1991-1994 - en absolut topp-position i händerna på en sionist.

Tarschys har sedan gått över till Europarådet där han var dess generalsekreterare 1994-1999. Bonnier-tidningen Dagens Nyheter betonade just hans judiskhet som en faktor vid valet av Tarschys till generalsekreterare för Europarådet. I DN 7/8-1994 kunde man läsa:

"Själv verkar han lätt besvärad att påminnas om sitt halvjudiska påbrå och betecknar sig snabbt som ateist och okonfessionell. Men trettiotvå länders representanter var kanske inte helt likgiltiga för symbolvärdet i att välja någon med denna bakgrund till chef för Europarådet och dess tolv hundra anställda."

"Ateist"? "Okonfessionell"? Vi förundras. Varför medverkade då denne Daniel Tarschys i tidningen Judisk Krönika där han skrev under rubriken "Mitt judiska Sverige"? Att symbolvärdet är stort kan vi nog ändock hålla med om.

DN skriver vidare i sin artikeln att "den språkkunnige Tarschys sägs ofta ha använts som torped av svenska regeringen när det gällt att bygga upp relationerna till de nya ryska makthavarna".

Innan han blev generalsekreterare ledde Daniel Tarschys, som medlem i Svenska Europa-rådsdelegationen, Europarådets delegation för övervakning av valet i Ryssland 1993 och var huvudrapportör för Rysslands medlemskapsfråga inför Europarådet.

Därtill har Daniel fortsatt sin folkpartistiska aktivism och är likt flera andra ovannämnda knuten till Bertil Ohlin Institutet och sitter i dess Vetenskapliga råd 1999/2000.

Inom den akademiska världen har Daniel Tarschys en viktig post då han är statsvetare och s.k. öststatsexpert. Han var tidigare professor i öststatsforskning vid Uppsala Universitet för att efter 1985 bli professor vid Stockholms Universitets Statsvetenskapliga Institution.

Daniel var även nominerad som kandidat till rektor för Stockholms Universitet, något han gjorde i konkurrens med sin judiske vän från statsvetenskapliga institutionen, professor Kjell Goldman (se DN 27/2-1994).

Daniel Tarschys verkade också inom organisationen SIPRI under åren 1992-2000, samtidigt som den polske juden dr. Adam-Daniel Rotfeldt chefade. 1989-1994 var han ordförande för Sarec.

 

Att denne jude Daniel Tarschys är en 100 % sionist är inget man behöver tvivla på. Han samarbetar t.o.m. med den Zionistiska Federationen i Sverige och den världsomspännande sionistorganisationen World Zionist Organization, WZO, vilket artikeln härintill från Judisk Krönika, nr.4-1986, avslöjar.

 

Artikel från Judisk Krönika, nr.4-1986.

Här ser vi f.ö. också den kände tumörprofessorn Georg Klein, ett av vittnena mot Ahmed Rami i Radio Islam rättegången 1989, som aktiv sionist. För att inte nämna Edmund Rapaport, tidigare generaldirektör för Statistiska Centralbyrån och tillika ordförande för Stockholms Mosaiska (judiska) Församling.

Göran Holmberg är en känd socialdemokrat och tidigare Aftonbladet-skribent som vi berättar mer om i vårt avsnitt om socialdemokraterna.

 

När den judiska frimurarorganisationen B´nai B´rith den 22 april 1975 skulle informera sina loge-medlemmar om situationen för judar i Sovjet så bjöd man också in "docent Daniel Tarschys", där "docent Tarschys skisserade Sovjetunionens judepolitik under fem decennier" för sionistauditoriet. Detta enligt Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1975.

 

Daniel Tarschys avslöjar också sin rasistiska inkonsekvens då det blev känt att den nyligen mördade holländske politikern Pim Fortuyns parti gjort en stark framgång i det holländska parlamentsvalet 2002. Daniel Tarschys var inbjuden att kommentera valresultatet och Fortuyn-partiets framgångar i Aktuellt (kl. 21.00, TV2, 16/5-2002).

Det hör till saken att veta att denne Fortuyn var känd för sin antimuslimska retorik. Enligt vår mening var det denna anti-islamism och det faktum att han inte angrep judarna, samt hans homosexualitet som gjorde att våra etablerade medier inte förtalade honom så som man annars brukar göra med "nationalistiska" politiker. Man t.o.m. begrät honom när han på öppen gata i maj 2002 sköts ihjäl, bara några dagar innan valet.

Daniel Tarschys, inbjuden till Aktuellt i egenskap av professor i statskunskap, kallade själv Pim Fortuyns parti för "det nya protestpartiet", "han sa sanningar tyckte en massa väljare".

Tarschys betonade verkligen att han inte tyckte att de som röstade på Fortuyns parti var rasister och främlingsfientliga. Det var nämligen "skillnad mellan Fortuyns parti" och de andra främlingsfientliga partierna i Europa "där man verkligen gått åt hårt" mot invandrare. Fortuyn och hans parti skulle enligt statsvetargurun Tarschys ej jämföras med exempelvis Le Pens nationalistparti i Frankrike, då Fortuyn "hade en annan uppfattning" än dessa partier, "han drev en annan typ av främlingsfientlighet".

Ty som Tarschys sade, "han vill inte kasta ut folk", "han vill kanske kasta ut de som är fundamentala muslimer". Och det fanns ju en given förklaring till detta muslimhat ty det "kan ha att göra med muslimsk kritik mot homosexualitet, han var ju homosexuell och mycket radikal kritiker av Islam".

 

Annat var det när Tarschys intervjuades i TV-nyheterna under 1990-talet från en konferens där även den antijudiske "liberalen" Vladimir Zjirinovskij närvarade och som juden Tarschys var oerhört kvick att fördöma och ta avstånd ifrån.

 

Som vi berättade i avsnitt om judar och Sveriges Radio var Daniel Tarschys´ far den kände judiske universitetslektorn och litteraturdocenten Bernhard Tarschys (1905-1978), jude av litauiskt ursprung, tidigare föreståndare för den Mosaiska Församlingen i Stockholm och en känd liberal som exempelvis var programchef och styrelsemedlem vid Sveriges Radio. Bernhard Tarschys var sionistiskt aktiv och en kär vän av Israel och aktiv i den supersionistiska organisationen Zionistiska Federationen (han satt exempelvis i denna organisations "hedersdomstol", se Judisk Krönika, nr.5-6/1972). Bernhard Tarschys var dessutom ordförande för Sällskapet för judaistisk forskning.

Daniel Tarschys mor var Karin Tarschys, född Alexanderson. Hon var en dam av etablissemanget som dotter till förre justitierådet, professorn i processrätt vid Stockholms Högskola och liberale riksdagsmannen Nils Alexanderson (född 1875). Nils Alexanderson satt i Första Kammaren 1912-1921 och var ledamot av liberala samlingspartiets förtroenderåd och själv son till en överstelöjtnant vid namn Erik Alexanderson.

Karins bror Erik Alexanderson (född 1906), Daniel Tarschys morbror, var också en aktiv folkpartist. Han satt för för folkpartiet i Första Kammaren 1955-1970, i stadsfullmäktige för Stockholm 1946-1962, var lagutskottsordföranden, under perioden 1944-1951 tillförordnad byråchef och ställföreträdande generaldirektör för socialstyrelsen, ledamot av socialstyrelsen 1968-1971, häradshövding, ordförande i Länssparbanken i Stockholm 1958-1976 och mycket annat.

Själv var Karin Tarschys litteraturdocent, tillförordnad professor vid Stockholms Högskola på 1950-talet och senare universitetslektor där. Hon var därutöver ordförande för Kvinnliga akademiska föreningen 1951-1959, författare till utbildningslitteratur och också politiskt aktiv. Karin Tarschys ligger liksom sin döde judiske make Bernhard Tarschys begravd på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.

Av paret Tarschys-Alexandersons tre barn så avancerade förutom Daniel Tarschys även de två döttrarna Rebecka Tarschys samt Hedvig Tarschys - gift Hedqvist - inom det svenska etablissemanget.

Rebecka Tarschys arbetar på Dagens Nyheter sedan 1962 och tillhörde åren 1975-1981 DN:s redaktionsledning. Hennes syster Hedvig Hedqvist arbetar å sin sida som journalist sedan 1978 på Svenska Dagbladets-kultursidor. 

Hedvig har ett starkt judiskt engagemang liksom sin syster Rebecka och Daniel Tarschys och var tillsammans med dem med på den Judiska Festivalen i Riga på 1990-talet. Hedvig Hedqvist bidrog också med ett kapitel om den judiske möbeldesignern Josef Frank i boken "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998).

Hedqvist förvärvade sig ett icke-judiskt klingande namn då hon var gift med Staffan Hedqvist, f.d. produktionsledare på statlig TV, (han har tydligen preferens för just judinnor då han numera är gift med den judiska filmaren Maj Wechselmann).

1993 angavs det att hon levde ihop med Arthur Hald, f.d. konstnärlig ledare på Gustavsberg och styrelseordförande i Slöjdföreningen.

Hedvig Hedvist väljer sina partners från landets etablissemang-kretsar och har också varit gift med med den kände författaren Eskil Block (FOA), varpå han också måste räknas som sionistinfluerad då en judisk fanatiker och sionist som Hedvig, inte skulle tolerera att ha bli tillsammans med någon av avvikande uppfattning. 

 

 

 

 Del av artikel publicerad i Judisk Krönika, nr.6-1992. 

Daniel Tarschys skriver under rubriken "Mitt judiska Sverige".

 

***

 

En annan ledande sionist inom folkpartiet är Jan-Erik Wikström, en person som enligt den judiska leken kallar sig för "kristen" men som egentligen är av judisk börd.

Jan-Erik Wikström var ledamot i stadsfullmäktige 1962-1970 och tillhörde folkpartiets partistyrelse 1962-1993. Han har suttit som riksdagsledamot för folkpartiet 1970-1973 och 1976-1992 och var vice gruppledare för folkpartiets riksdagsgrupp1990-1992 och t.o.m. Sveriges utbildningsministerJan-Erik Wikström var statsråd och chef för utbildningsdepartementet åren 1976-1982. Vidare har denne sionist haft inflytande över skolväsendet då han var vice ordförande för skoldirektionen och länsskolnämnden 1967-1970 och 1988-1997 var han ledamot av Karolinska Institutets konsistorium. Därutöver har han varit landshövding i Uppsala Län 1992-1997.

Jan-Erik Wikström har också tillhört delegationen till FN-församlingen i flera perioder.

Inom media har han också varit verksam som ordförande för Sveriges Radio1985-1996 och han har dessförinnan suttit som folkpartistisk ledamot i Radionämnden 1967-1976. F.ö. ersattes Jan-Erik Wikström på sin post som SR-ordförande av ingen annan än Olle Wästberg.

Jan-Erik Wikström har en frikyrklig bakgrund och har varit sekreterare i Frikyrkliga student- och gymnasiströrelsen 1956-1959, Svenska Missionsförbundets Ungdom 1959-1960, vice ordförande för Frikyrkliga studieförbundet 1957-1970 och ordförande 1970-1976, samt ordförande för Immanuel kyrkans församling 1964-1990. Han har också skrivit flera böcker i ämnet som "Politik och kristen tro" (1964) och "Skall kyrkan skiljas från staten?" (1958).

Som en del av ett kulturellt engagemang har han varit ordförande för Operans styrelse 1991-1997, ordförande för Drottningholmsteaterns Vänner sedan 1989 och också styrelseordförande för Dramaten sedan 1997, samt hedersledamot i Musikaliska Akademien 1987, ordförande för kulturfonden för Sverige och Finland 1993 och ordförande i Sveriges allmänna konstförening sedan 1996.

Han har därutöver varit litteraturchef på Gummessons bokförlag 1961-1963 och var dess förlagschef 1963-1976 och samtidigt styrelseledamot av Gummessons grafiska klubb AB 1963-1976.

 

Jan-Erik Wikström dyker upp i allsköns sionistiska tillställningar och deklarerar sin kärlek till Israel i judarnas olika interna tidskrifter.

Wikström har också varit stödmedlem i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. I den sionistiska tidningen "Menorah" - nr.3, september 1994,organ för Förenade Israelinsamlingen kan man läsa hur de stolt berättar att just Jan-Erik Wikström valts till att bli ordförande i Samfundet Sverige-Israel - vänskaps och stödorganisationen för Sveriges sionister!

 

Jan-Erik Wikström var huvudtalare vid en stor sionistisk ceremoni i Göteborgs synagoga, med anledning av Israels 40-årsjubileum, och där KDS-ledaren Alf Svensson också prisade Israel.

Judisk Krönika, nr.4-5/1988, kallar Wikströms tal "ett ode till staten Israel", ett "varmt hyllningstal, buret av äkta vänskap till den jubilerande staten".

Jan-Erik Wikström var också deltagande vid invigningen av det Judiska Muséet i Stockholm.

Som en del av denna maffia är han självfallet ingen vän av Radio Islam. En artikel i Judisk Krönika, nr.2-1991, berättar att Jan-Erik Wikström "fördömer i skarpa ordalag" att Radio Islam enligt närradionämndens beslut, fick en timme sändningstid från, som man uttrycker det, "den pro-judiska" Filadelfiakyrkan.

 

Jan-Erik var tidigare gift med Inger Wikström, känd pianist och tonsättare som startade Nordiskt musikkonservatorium 1977 och som är ledamot av ovannämnda Musikaliska Akademien där hennes make också varit hedersledamot. Inger Wikström har också uppträtt på sionistiska tillställningar.

 

*** 

 

Norrskensflamman, Nr 38-1994. Bo Könberg visar hur populär han är. Som folkpartist kämpar han alltid för Israel och mot sina väljare. Han är en av de politiker som skrämmer bort fler väljare än de skaffar.

En annan folkpartistisk jude är Bo Könberg, som varit landstingsråd i Stockholms Läns Landsting från 1978 och som tillträdde som Sveriges sjukvårdsminister och minister för sjukförsäkringsfrågor mellan 1991 och 1994. Som vi nämnt ovan var sionisten Per Ahlmarks judiske son John Ahlmark, Bo Könbergs informationssekreterare.

Bo Könberg är i dag folkpartiets gruppledare i riksdagen.

Bo Könberg var också en av deltagarna och huvudtalarna på den stora proisraeliska manifestation som hölls på Raoul Wallenbergs Torg i Stockholm den 5/5-2002, en manifestation som anordnades av Svensk Israel-Information (se Rapport, TV1, kl.19.30, 5/5-2002 och Dagens Nyheter, 6/2-2002).

 

 

Claes Nisell, son till den judiske advokaten Sam Nisell, modern var född Sterner. Sekreterare i Tidningen Arbetsgivarföreningen 1955-1957. Direktörsassistent Grafiska Arbetsgivarförbundet 1957, biträdande direktör där 1963, vice-VD 1971 och VD Grafiska Arbetsgivarförbundet sedan 1982. tillhör Föreningen Svenska Re sedan 1977. Satt i kommunfullmäktige i Stockholm 1966-1970 (fp).

 

 

Inge-Britt Lundin sitter i kommunfullmäktige i Stockholm för folkpartiet. Lundin var ordförande för Samfundet Sverige-Israels lokalsamfund i Stockholm. År 2000 sågs Lundin sitta med som ledamot i riksstyrelsen för Samfundet Sverige-Israel (se Menorah, nr.3-2000). Inge-Britt Lundin har också suttit i Arbetsutskottet (AU) för den proisraeliska propagandaorganisationen Solidaritetskommittén för Israel, tillsammans med ledande judiska sionister som Henrik Bachner, Jackie Jakubowski, Harry Rock och Leon Gerson, (se Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah.nr. 4-1988).

 

Bengt Forsberg (född 1921). Bokförläggare i Malmö. Filmproducent 1966-1970. Kommunalpolitiker för folkpartiet 1953-1967. Styrelseledare för Fakiren. Piratensällskapet. Medlem i Samfundet Sverige-Israel. Annonseras i "tacklista" som person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras pengainsamlingar till Israel, se "Menorah", nr.3-1999.

 

 

Den folkpartistiske riksdagsmannen Karl Erik Eriksson har också haft ett sionistiskt engagemang. Han har suttit i riksdagen sedan 1966 där han bl.a. tillhörde inrikesutskottet 1971-1976 och var riksdagens 3:e vice talman 1977. Sedan 1958 är han innehavare av firman Auktions- och fastighetstjänst och i egenskap av detta känd från TV:s Skansenauktioner. I denna roll användes han också av sionisterna i deras favoritprojekt det Judiska Blindinstitutet i Jerusalem, där man 1972 höll en auktion bland sionister för att inskaffa medel till israeliska institut och där man gladdes åt att ha den nyttige idioten Karl Erik Eriksson som auktionsförrättare (se artikel i Judisk Krönika, nr.5-6/1972).

 

 

Det folkpartistiska borgarrådet Per Olof Hanson och hans maka omnämns i Judisk Krönika, nr.7-1972, som några av många kända personligheter däribland stora delar av sionistmaffian i Sverige, som besökt utställningen av den framlidna sionistiska fotografen Anna Riwkin-Bricks fotografier, en utställning som hölls till hennes minne i Stockholm 1972.

Per Olof Hanson var pressombudsman i folkpartiets huvudbyrå 1951-1956 och sedan borgarråd i Stockholm. Förutom stadsfullmäktige satt han i Första Kammaren för folkpartiet 1958-1964 och var delegat till Europarådet 1961-1965.

Hanson var också ordförande för SL 1967-1971.

Denne pro-israel har haft flera tunga poster inom media. Han var medarbetare i Aftonbladet 1949-1951, huvudredaktör och ansvarig utgivare för Morgon-Bladet 1956-1958. Hanson satt sedan som ledamot i presstödsnämnden fr.o.m. 1994 och var styrelseordförande för Gefle Dagblad och Ljusnan samt styrelseledamot i Sundsvalls Tidning.

 

 

***

 

I detta sammanhang skall vi inte här glömma den på 1970-talet så aktive debattören Andres Küng, enligt uppgift också av judiskt påbrå. Denne Küng har skrivit ett 50-tal böcker, bl.a. om Israel och Raoul Wallenberg (den senare boken, "Raoul Wallenberg, igår, idag" (AB Timbro) recenserade och hyllades i Judisk Krönika, nr.3-1985), men Küng har även varit partipolitiskt mycket aktiv inom det svenska folkpartiet.

Andres Küng.

Andres Küng (1945-2002) var t.o.m. ledamot av folkpartiets utrikesnämnd och partistyrelse under åren 1982-1993. Han har därefter fortsatt politiskt som ordförande för Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige 1990-1993 och arbetat med estländsk politik.

Innan sin politiska bana var juden Küng chef för OBS-redaktionen på Sveriges Radio 1969-1972, vilket tjänar som bra förklaring för den sionistiska framfarten inom radiomediet under denna period.

Han har på senare tid engagerat sig alltmer för Estland och är styrelseordförande IEG Estland som är generalagenturer för en massa storföretag verksamma i Estland.

I den sionistiska tidskriften Judisk Krönika, nr.4-1989, kan man läsa en lång artikel av Andres Küng om judarna i Estland, en artikel kryddad med den vanliga propagandabilden av den krympande förtryckta, missförstådda judiska minoriteten. I samma artikel passar Küng dessutom på att göra reklam för organisationen "Judiska Kultursamfundet" i Estland och ger adressen till dem, och skriver sedan: "Om någon vill besöka Estland och träffa judar går det också bra att kontakta undertecknad [...]."

Küng framstår här som någon sorts guide som kan förmedla spännande jude-safarin i det exotiska Estland.

Andres Küng bidrog med intervjuer med "profiler i Jerusalem" i den sioniststyrda tidskriften Studiekamratens dubbelnummer om staten Israel, 1983 (se Judisk Krönika, nr.6-1983).

Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1975, recenserar Küngs bok "Förlovat och förlorat land" där man gläds åt att han redan i sitt förord deklarerar sin inställning i Mellanöstern:

"Jag är dock partisk när det gäller solidariteten mellan palestiniernas nationella rättigheter och Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser."

 

***

 

Folkpartiets nyttiga idioter

 
Inom partiorganisationen finns det förutom alla de judar vi ovan nämnt ett flertal icke-judar som också fallit för den sionistiska propagandan om Israel som judarnas heliga land "den enda demokratin i mellanöstern" etc, etc.

En del av dessa icke-judar har vi nämnt tidigare. Vi vill nu visa att det sionistiska tänkande som vi ovan redovisat hos flera inflytelserika personer inom partiet också spiller över på exempelvis de partiledare som fortsatt bära facklan efter Per Ahlmarks avhopp på 1970-talet.

Ola Ullsten var folkpartistisk statsminister 1978-1979 och därefter Sveriges utrikesminister 1979-1982. Som vi berättat tidigare var Ullsten Bonnier-tränad, då han var en gammal medarbetare och ledarskribent på DN på 1960-talet.

 

Det var tidigare en tradition att en svensk utrikesminister på sin första ämbetsdag skulle ge en presskonferens for världspressen. Ola Ullsten följde således den traditionen vid sitt tillträde, men han valde inte vilken press som helst.

I Judisk Krönika, nr.4-1979, återges en intervju som Sveriges då nytillträde utrikesminister, Ola Ullsten, gav för de judiska medieorganen Israels radio, tidningen Jewish Chronicle i London och den svenska motsvarigheten - Judisk Krönika. Vi återger delar av intervjun som i Judisk Krönika har den talande rubriken "Utrikesminister Ola Ullsten: Stödet till Israel står fast":

"- Du har tidigare sagt att Du är en lika stor Israelvän som Per Ahlmark. Kommer Du som utrikesminister stödja Israel lika starkt som tidigare?

- Jag kan bara upprepa mina ord som statsminister och det jag sa även innan jag blev statsminister: Inom mitt parti hyser vi starka känslor for Israel som en demokrati och vi vill ge Israel allt stöd vi förmår.
[...]
- De sista frågorna gäller om Du varit i Israel och om Du planerar någon Israelresa.

- Ja, jag har varit i Israel och det är också en av anledningarna till att jag gärna återvänder dit någon gång."

Ola Ullsten berättar här att hela partiet genomsyras av Israelfanatism av Ahlmarks klass, partiet "hyser [...] starka känslor for Israel" och "vill ge Israel allt stöd vi förmår".

 

 

Den så "folkkäre" folkpartiledaren och f.d. vice statsministern Bengt Westerberg, kvinnornas favorit, var också grumlad i sin "humanism" när det kom till den judiska staten.

Exempelvis så skrev han, i egenskap av partiledare för folkpartiet, 1985 på en lista som skapats på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras. Se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987.

Detta trots att världsmajoriteten var på det klara med att apartheid i Sydafrika och i Israel var samma ideologiska, rasistiska system.

 

Artikel om folkpartiledarens Bengt Westerbergs pro-israelism, publicerad i Judisk Krönika, nr.6-1983.
 

Westerberg har också avslöjat sig som en Ahlmark-adept som tycker att man inte skall samarbeta med PLO, det palestinska folkets representanter, se artikel intill från Judisk Krönika, nr.6-1983.

 

Och i utrikesdebatten våren 1985 i Sveriges riksdag, kunde man höra folkpartiledaren Bengt Westerberg i sitt anförande deklarera "att palestinierna har rätt till en statsbildning enbart i fred med och bredvid Israel". Ett uttalande som glatt återgavs i Menorah, nr.2-1985.

D.v.s. om de inte gör fred med sina ockupanter då har de inte ens rätt till en ynka bit av sitt land.

Hur skulle Westerberg agera om Sverige blev ockuperat av främmande makt? Skulle han även då tycka att man först ska göra fred med ockupationsmaktens styrkor för att sedan - på ockupationsmaktens villkor på en liten plätt av det som tidigare var vårt land upprätta ett litet mini-Sverige - helst i Norrland?

 

***

 

Och den senare partiledaren Lars Leijonborg är förstås också inget annat än ett viljelöst instrument i händerna på de fräcka sionisterna. Vi skall ju inte glömma bort att det var just Lars Leijonborg som var sionistfalangens motkandidat i deras kupp mot Per Gahrton som vi nämnde ovan.

Per Gahrton var i sin ovannämnda artikel i tidningen Dagen 20/3-1997 mycket kritisk till Lars Leijonborg, mannen som var sionisternas favorit under kampen mot Gahrton 1971, och som nu senast valts till partiledare för folkpartiet.

Sionisten Torbjörn Freij påstod i sin artikel att "Leijonborg hölls hela tiden utanför [skumraskeriet] för att bevaras okorrumperad", d.v.s. Leijonborg skulle ha varit omedveten om vilka metoderna som ledde till att han vann ordförandeposten för FPU. Gahrton bemöter detta påstående, och skriver:

"Även om det vore sant, lär Lars Leijonborg knappast i efterhand ha hållits ovetande om med vilka metoder hans seger hade säkrats. Vilket inte hindrade honom från att sitta kvar.

Och nu går han [Leijonborg] bildligt talat över lik för att återföra partiledarposten till sekten. Allt medan gurun själv [Per Ahlmark], som för ett antal år sedan försökte inbilla omvärlden att han drabbats av mänsklighet och blivit poet, nu åter för femtioelfte gången har gett ut en skrift där han försöker bevisa att större delen av nuvarande och politiska ledare i Sverige egentligen är själsliga folkmördare och medbrottslingar till Hitler, Stalin med flera. Det är omöjligt att inte instämma med Anders Ferms recension av Per Ahlmarks "Det öppna såret - massmord och medlöperi" i Sydsvenskan (14 februari) - denne Per Ahlmark är sannerligen en "illvillig och intolerant människa". Via sin gamle torped Lars Leijonborg gör han nu slut på ett mellanspel där folkpartiet gjorde några förtvivlade försöka att damma av sin stendöda socialliberalism. Tillbaka till hätskheten, antivänsterismen, personförföljeriet, Nato-förälskelsen, Israel-hyllningarna och förgudningen av Herbert Tingsten.

Liksom 1971 blir det gurun själv, Per Ahlmark, som håller i tåtarna"

 

Det är därför föga förvånande att höra Lars Leijonborg förkunna i TV-programmet "Agenda", TV2, 13/5-2001, om supersionisten och "gurun" Per Ahlmark:

"Han är min mycket goda vän. Jag beundrar honom mycket."

Vi kan förövrigt påminna att sionisten och Ahlmark-beundraren Lars Leijonborg har en mäktig bror vid namn Ingemar Leijonborg som varit programdirektör vid Sveriges Television och är en av de två grundarna av TV4 (Nordisk Television AB).

 

Bild och bildtext ovan från tidskriften "Israels Vän", nr.6-2002.

Lars Leijonborg och Alf Svensson med judiska kalotter på sina huvuden som huvudtalare på ett judiskt möte i Malmö Synagoga, november 2002.

Lars Leijonborg är också gift med en kvinna inom partiet, Lotta Edholm, som suttit i riksdagen för folkpartiet sedan 1992. Hon har varit ordförande för FPU 1989-1991 och informationssekreterare på Kulturdepartementet 1991-1992. Likt sin framtida make Lars Leijonborg och juden Bert Levin har hon också tillhört Svenska ManagementGruppen på 1980-talet.

Lotta Edholm är ledamot av den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Ur denna aspekt är det klart graverande att hon samtidigt sitter i skolroteln för Stockholms stad.

Lotta Edholm har också i riksdagen agerat för ett genomförande av den judiska rituella koscher-slakten i Sverige, en slaktmetod som av våra jordbruksmyndigheter dömts ut som djurplågeri då just den judiska versionen av skäktning inte tillåter att djuret bedövas innan det dödliga snittet utdelas. 

 

Den sionistiska hätskheten mot sina motståndare ses även hos Jan Björklund förste vice-ordförande för folkpartiet och tänkt som Lars Leijonborgs efterträdare. Exempelvis skriver Jan Björklund på DN-Debatt (28/9-2001) där han attackerar journalisten och författaren Jan Guillou för USA-hat i samband med debatten efter den 11:e september 2001 och där "liberalen" Björklund kräver att Guillou ska bli av med sin post som ordförande för Publicist klubben (PK). 


DN, 5/2-1996. Jan Björklund vet att man kan göra politisk karriär på "förintelse"-industrin.

Man kan ju verkligen här undra hur detta överensstämmer med liberalismens tankar om allas rätt att uttrycka sig och om yttrandefriheten som helig princip. Det här visar på hur man inom folkpartiet satt det officiella hyckleriet i system. När det väl kommer till kritan är just dessa folkpartister några av de värsta fundamentalisterna som finns i vårt land, människor som vill nedtysta sina politiska fiender, helst bura in dem och som inte väjer undan för att bruka de fulaste av knep.

Och när SSU i sin tidning "Tvärdrag" publicerade en satirisk teckning med Stockholms folkpartistiske skolborgarråd Jan Björklund avbildad som en nitisk officer, en känga riktad mot den f.d. militären Björklund och hans åsikter i utbildningspolitiken, ja, då spelade Björklund skymfad och påstod att han på karikatyren avbildats "som en SS-officer" och krävde från SSU en personlig ursäkt som även måste publiceras i tidningen "Tvärdrag".

Och om SSU ej skulle hörsamma dessa krav hotade "liberalen" t.o.m. att polisanmäla dem för denna satiriska karikatyr! (Se artikel i DN 8/6-2002).

 

 

Del av ett Israel-tal av folkpartisten Jan Björklund återgivet i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-2003 (Internetversionen).

Orden skall enligt tidskriften komma från Björklund från "hans tal vid Israelfestivalen på Nalen i mars" 2003, en sionistisk tillställning där - enligt "Menorah" (samma nummer) - "Folkpartiets förste vice ordförande Jan Björklund skrädde inte orden".

 

 



 

Bild och bildtext ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-2003 (Internetversionen).

Folkpartiets förste vice-ordförande Jan Björklund (till höger i bilden) i glatt samkväm med den israeliske Sverige-ambassadören Zvi Masels hustru Michelle Mazel, på middagen under "Israelfestivalen" på Nalen i Stockholm, 16:e mars 2003.

Notera att ambassadör Zvi Mazel senare - i januari 2004 - gjorde sig känd för sin konstvandalisering på Historiska Muséet i Stockholm. En sann liberal han med!

 

 

 

En annan nyttig idiot inom partiet är Birgit Friggebo som bl.a. varit folkpartistisk bostadsminister, invandrar- och kulturminister. Hon är uppradad på listan som stödmedlem för sionistmaffians Israelorganisation, den s.k. Svenska Kommittén mot Antisemitism, vilket tyder på klart dåligt omdöme.

I egenskap av förste vice ordförande för folkpartiet var Friggebo inbjuden talare för Samfundet Sverige Israels Umeå-avdelning under en sionistisk tillställning där, i slutet av oktober 1984. Tidskriften Menorah, nr.1-1985, rapporterar därifrån:

"Hon var för en tid sedan på besök i Israel och fick [på samfundsmötet] tillfälle meddela "personliga erfarenheter" från besöket, som också innebar samtal med nuvarande [israeliska] regeringsmedlemmar."

  

 

Både Bengt Westerberg och Birgit Friggebo har intervjuats i den judiska närradiostationen i Stockholm, Radio Shalom.

 

***

 

Fortsatt judisk aktivism inom folkpartiets ungdsomsförbund - LUF
 
Då de judiska herrarna Romanus, Schück, Levin, Friedman, Wästberg (Hirsch) och Tarschys börjat komma till åldern är det nu dags för nya kadrer judiska aktivister att göra sina röster hörda inom partiet.

Vi kommer nu att nämna de mest framträdande, och högljudda namnen. De är nästan samtliga kopplade till något som kallas Kosmopol och som är det Liberala Ungdomsförbundets "nätverk mot rasism och antisemitism".

 

DN:s Israelpropagandist
Peter Wolodarski.

En av dessa nykläckta sionistjudarna inom folkpartiet är Peter Wolodarski, som kommer från en familj av s.k. "överlevande" från den påstådda nazistiska "förintelsen".

Wolodarski är en typisk judisk aktivist som hätskt angriper sina politiska meningsmotståndare med "antisemitism"-invektivet för att försöka få dem tystade, en person som ser hela världen bakom davidsstjärnans selektiva rasistiska filter.

Inom folkpartiet har han sett till att skaffa sig ökad makt då han sitter i förbundsstyrelsen för liberala ungdomsförbundet, LUF (2000) i Stockholm.

Wolodarski sitter också i styrelsen för Bertil Ohlin Institutet (med sionister som Daniel Tarschys, Håkan Holmberg och Mikael Kamras), är redaktör för LUF:s Stockholmstidning "Radikalt Forum" och redaktör och redaktionssekreterare samt skribent i tidningen "Liberal Debatt" (2000), en tidskrift där DN-juden Johan Schück är ordförande för Liberal Debatts Stiftelse.

Wolodarski är också kopplad till det sionistiska nätverket Kosmopol.

 

Därutöver har Peter Wolodarski sedan 2000 profilerat sig som propagandist på DN:s ledarsidor där han under det pågående judiska utsvältningskriget mot palestinierna har missbrukat sin post på ett inflytelserikt medieorgan för att där skriva pro-israeliska artiklar.

Wolodarski har också agerat på DN-Debatt (14/3-2000) med upprop där han och hans medsignatörer (Fredrik Malm, Daniel Schatz och David Lagerlöf) krävt att man stoppar av den brittiske revisionisten David Irvings böcker i Sverige.

Just en fin liberal det!

Och när DN skall hylla den judisk-sionistiske finansmannen Robert Weil (DN, 4/8-2002) är det förstås den likaledes judiske Wolodarski som gör intervjun.

Och i en artikel i Expressen 28/11-2000 skrev Wolodarski ett fegt angrepp på Herman Lindqvist där denne anklagades för "antisemitism" och att han skulle låta som Ahmed Rami - Gud förbjude! Dessa anklagelser framfördes då Lindqvist i en krönika i Aftonbladet talat om den judiska statens rasism och att svenskar som på plats sett denna rasism ej vågar skriva om det då de räds den sionistiska lobbyn.

Wolodarskis huvudlösa angrepp på Lindqvist illustrerade bara det Lindqvist skrivit.

 

Som den jude han är har Wolodarski på senare tid börjat agera öppet i den sionistiska tidningen Judisk Krönika och skrev exempelvis en artikel i Judisk Krönikas bilaga "Mash Mash", i Judisk Krönika nr.3-2001 - vilket visar även för dem som inte vill förstå det, att denne filur har den rätta tillhörigheten.

I Judisk Krönika, nr.6-2000 skriver Wolodarski också en artikel där han klagar på de svenska medierna som "brister framför allt i beskrivningen av orsakerna till våldet" i Mellanöstern.

Bland andra aktörer i det svenska samhället från den judiska klanen Wolodarski ses fadern Alexander Wolodarski, som är en känd stadsplanearkitekt på Stadsbyggnadskontoret i Stockholm och har ett stort inflytande på ombyggnationer i Stockholm, exempelvis Nybrokajen - "Plaza Wolodarski".

Anna Wolodarski är anställd på Kungliga Biblioteket, KB, handskriftsenheten, men samarbetar också med Riksarkivet.

 

 

Israelagenten
Daniel Schatz.

En annan ung judisk aktivist inom folkpartiet är Daniel Schatz, som tillhör liberala ungdomsförbundet, LUF och är samordnare för LUF:s nätverk "Kosmopol" som skall verka "mot rasism och antisemitism" bl.a. med studieresor till Auschwitz.

Schatz är en tränad judisk propagandist och aktivist som åker på kurser för att finslipa sin fräckhet.

I den judiska pressen dyker hans namn upp i skilda sammanhang.

I Menorah nr.1-1999, berättas det om att "ett nytt judiskt ungdomsförbund i Sverige" bildats 1997 med namnet Judiska Ungdomsförbundet i Sverige (JUS). Enligt artikeln är Daniel Schatz ett av JUS-ombuden och kontaktperson för organisationen.

Artikeln som är en rekryteringsartikel i JUF:s namn berättar:

"Ungdomsförbundets mål är att främja en djupare samverkan mellan de judiska ungdomsföreningarna i hela landet samt verka för att judiska barn och ungdomar skall aktivera sig i det judiska föreningslivet för att bevara och utveckla sin judiska identitet. [...] Ungdomsförbundet arbetar även för att sprida information om judarna och judisk kultur i Sverige och främja förbundenheten med det judiska folket och Israel bland judiska barn och ungdomar i Sverige."

Så att "främja förbundenheten med det judiska folket och Israel", är tydligen något som ligger den unge Schatz varmt om hjärtat.

Daniel Schatz som studerar statsvetenskap vid Lunds Universitet skriver också i den sionistiska tidskriften Menorah, (se exempelvis nr.4-2000 och nr.1-2003).

 

 

 

Artikel ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.1-2003 (Internetversionen).

Den sionistiske aktivisten Daniel Schatz propagarerar för krig mot arablandet Irak. Schatz skriver i ovannämnda nummer av "Menorah", innan den förestående invasionen av Irak 2003:

"En brittisk rapport från hösten 2002 bekräftar att Irak idag även kan avfyra Scud-missiler med biologiska och kemiska stridsspetsar mot mål bland annat i Israel, Cypern och Grekland inom loppet av 45 minuter. Världens demokratier måste ta på sig ansvaret att säkerställa internationell fred och säkerhet. I grund och botten handlar det om en dragkamp mellan demokrati och diktatur. Det är därför positivt att det internationella samfundet, med USA och Storbritannien i spetsen, har beslutat sig för att agera mot denna typ av utveckling."

 

Uppgifterna om Iraks massförstörelsevapen och 45 minuters kapacitet att avfyra dem är idag avfärdade som krigspropaganda och lögner.

 

Daniel Schatz tillhör numera den judiska frimurarorganisationen B´nai B´rith. och är ordförande i B´nai B´riths ungdomsorganisation BBYO (se Menorah, nr.4-1998).

Detta är klart anmärkningsvärt då denna världsomspännande judiska organisation utgör en sorts internationell judisk underrättelsetjänst vid sidan om det israeliska Mossad.

Tillhör man B´nai B´rith så är man en av de utvalda av de redan utvalda.

 

Daniel Schatz är son till den polsk-judiske aktivisten Jaff Schatz som ju också är baserad i Lund där han verkat vid Sociologiska Institutionen vid Lunds Universitet och som sedan flera år tillbaka är föreståndare för Institutet för Judisk Kultur.

Jaff Schatz fick f.ö. den judisk-sionistiska utmärkelsen från Bertil och Kiki Neumans fond, tillsammans med Judisk Krönikas Jackie Jakubowski och Per Ahlmark.

 

 

En tredje ung jude som utgör "the next generation" av sionistjudar i folkpartiet är Aaron Israelson, kommunikationskonsult i Stockholm.

Israelson är också samordnare för Kosmopol och anställd på LUF fram till Europaparlamentsvalet den 13 juni. Enligt hans gen beskrivning av sig själv på LUF:s hemsida är han en person som lyssnar på musik av Leonard Cohen och ser på film av Woody Allen - självklart faller valet på just judiska artister. 

Israelson gjorde för övrigt den stora tabben att försöka attackera Radio Islam och Ahmed Rami genom att intervjua denne för sin tidskrift Radikalt Forum, nr.7-1997.

Problemet för sionistgänget var dock att man för en gångs skull inte redigerade vad Rami sade utan i princip tryckte hans argument svart på vitt. Sedan spred man ut denna skrift i landets skolor som ett led i en propagandakampanj mot "antisemitismen". När sedan de mer erfarna sionisterna såg vad som var på väg att hända, att de själva spred en skrift som faktiskt inte gjorde något annat än delgav folket Radio Islams förstås helt sjysta uppfattningar, måste ha gjort att de satte kaffet i vrångstrupen ty de drabbades av akut panik.

Denna panik yttrade sig i den bisarra åtgärden att skriva ett brev till samtliga skolor som fått skriften och där man angav att det blivit fel i det berörda numret varför detta nummer raskt måste bort från hyllorna!

Det vore kul att höra hur internsnacket gick inom det folkpartistiska leden och hur mycket skäll juden Israelson fick för sitt välmenande men ändå helt misslyckade propagandanummer mot Radio Islam.

 

Kopia på Birgitta Ohlssons desperata brev för att förhindra att Radikalt Forums intervju med Ahmed Rami fick fortsatt spridning i landets skolor.

Notera hennes pinsamma bortförklaringar om "tekniska komplikationer och bristande fel i redigeringen".

 

 

En annan aktivist är Christian Dahlgren, fil. kand. i historia, Karlkrona, som suttit i liberala ungdomsförbundet (LUF), och på folkpartiets lista över kandidater till valet till Europaparlamentet 1999. Christian Dahlgren var tidigare politisk sekreterare för folkpartiet i Kalmar samt f.d. skolpolitiker i Karlskrona.

Dahlgren är ledarskribent på Gefle Dagblad (lib), och skriver en "gästledare" i Menorah, nr.2-2001, en artikel som tidigare publicerades i Gefle Dagblad 25/3-2001.

Han förfaller också ha varit ledarskribent på Västmanlands Läns Tidning och där bedrivit kampanj mot gymnasieskolan Franz Schartau på Södermalm i Stockholm och påstådd antisemitism på denna skola.

 

Dahlgren tillhör också nätverket kring Kosmopol.

Att nätverkets medlemmar är Israels vänner avslöjas också när man hittar Christian Dahlgrens namn annonseras i Menorah, nr.1-2001, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för ekonomiska bidrag till Israel.

Vi har här att göra med ideologiska fränder till de som idag utför folkmord i Palestina

 

Nästa person i detta triumvirat är Fredrik Malm, tidigare 2:e vice förbundsordförande i Liberala ungdomsförbundet, distriktsordförande i Stockholm och sedan 2002 ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Malm har också setts sitta i utbildningsnämnden för Stockholm Stad (1999).

Fredrik Malm arbetar därutöver för den sionistinfiltrerade organisationen Expo och dess tidskrift.

Fredrik Malm har också intressanta preferenser då man exempelvis kunde se honom som "liberal debattör" skriva en krönika i Judiska Muséets tidning, våren 2001 - av alla etno-tidskrifter som finns i det stora metropolen Stockholm. Och i Menorah, nr.4-2002, kan man i Förenade Israelinsamlingens officiella tidskrift läsa en längre krönika skriven av samme Malm under rubriken "Vem ska bestämma över våra minnen?".

Fredrik Malm var också medverkande som talare vid "Israelfestivalen" på Nalen i Stockholm, 21:a mars 2004. I en artikel om tillställningen härnedan från Menorah (nr.2-2004) ser man hur "liberalen" Malm med glädje umgås med psykopaten och kulturmördaren Zvi Mazel, Israels ambassadör i Sverige.

Notera att Malm gör detta efter Mazels absurda fysiska angrepp mot en som han och Israelmaffian tolkade det Israel-kritisk konstinstallation på Historiska Muséet i Stockholm, januari 2004.

Den bakom en "liberal" mask agerande Fredrik Malm avslöjar här sina riktiga - totalitära och fascistiska - sympatier.

 

 

 

Bild- och bildtext ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-2004 (Internetversionen), med Fredrik Malm i glatt umgänge med huliganen Zvi Mazel på "Israelfestivalen" på Nalen i Stockholm, mars 2004.


Till höger bilder från Israels Sverige-ambassadör Zvi Mazels omtalade vandalisering av en konstinstallation på Historiska Muséet i Stockholm, januari 2004.

 

***

 

 

Ytterligare en person inom Kosmopol är Karin Karlsbro som var förbundsordförande LUF 1995-1997.

Kosmopol uppger sig också samarbeta med David Lagerlöf, ansvarig utgivare på tidskriften Expo, också ett organ infiltrerat av Israels handgångna.

 

 

Daniel Schatz och hans kollegers aktivism går bl.a. ut på att skriva olika hätska attacker som deras redaktörsvänner sedan publicerar i media, där de hoppar på sådant de anser vara "antisemitism".

Juden och agenten för Israel - Daniel Schatz - skrev exempelvis en artikel på DN-Debatt, 17/10-2000, ihop med Fredrik Malm, där de var upprörda av de anti-Israel demonstrationer som hållits i Sverige, oktober 2000, till stöd för den palestinska al Aqsa Intifadan.

I debattartikeln kunde man bl.a. läsa:

"Under de manifestationer som ägt rum på olika platser i Sverige den senaste veckan har man kunnat beskåda den mest vulgära antisemitiska hetsen på länge i Sverige. Chockerande är också att den orgie i hat legitimerats av ledande svenska politiska företrädare.[...] Manifestationerna har dock mycket lite med legitim kritik [av Israels politik] att göra. [...] I demonstrationsleden [i Malmö] bars plakat där davidsstjärnan likställdes med det nazistiska hakkorset."

Har man läst judiska inlägg i Palestinafrågan de senaste åren så känner man väl igen skrivsättet och den hysteriska tonen. Ständigt denna klagan, trots att judarna via Bonniers förkrossande mediamakt har det totala övertaget.

 

***

 

Ytterligare två namn att nämna:

 

En annan ung aktivist som kommer att obehindrat fortsätta sin karriär inom partiet på sedvanligt korrumperat sätt är den unge Elias Wästberg, son till juden Olle Wästberg som vi berättade om ovan.

Elias tillhör LUF:s distriktstyrelsen i Stockholm (1999).

 

Birgitta Ohlsson, som varit ordförande för liberala ungdomsförbundet, LUF, är en annan hätsk person.

I en artikel i DN (11/8-2001) under rubriken "En karriärist som provocerar", kallar den till folkpartiet så starkt associerade tidningen Ohlsson för "en ytterst provocerande person".

Hon "ber inte om ursäkt för att hon vill ha makt och karriär".

I samma DN-artikel säger Birgitta Ohlsson själv:

"- Maktkonspirationer och konflikter är en del av politiken [...]."

 

Så som dess sionistiska folkpartister agerar med sina konspirationer måste man nog ta Ohlsson på orden.

 

***

 

Liberal Debatt
 

Denna liberala tidning, ett forum för våra folkpartister, har länge utgjort ett instrument för intern prosionistisk propaganda, och det är egentligen inte konstigt.

För att ta utgivningsåret 2000 som belysande exempel: sitter den välkände pro-israeliska aktivisten och juden Johan Schück som ordförande för självaste stiftelsen.

Och som redaktör för tidningen finner man den unge judiske aktivisten Peter Wolodarski, som vi nämnt ovan.

 

En annan individ som är aktiv i redaktionsrådet i tidningen Liberal Debatt är Ulf Isaksson, advokat och delägare i "Danowsky och Partners Advokatbyrå", som bl.a. har uppdrag för DN och där hans kollega är juden Peter Danowsky, en person vi berättar mer om i vår sektion om Dagens Nyheter.

Under dessa herrars överinseende släpps nu kända Israel-aktivister och judiska organisationer in i den liberala tidningen.

Man publicerar propagandamaterial från exempelvis Barbro Sollbe från Östersjöjudiskt Forum samt Håkan Holmberg från Svenska Kommittén mot Antisemitism.

I de bägge senare fallen har man även annonser för dessa organisationer i tidningen.

Eftersom tidningen har en så stark koppling till maffian runt folkpartiet och Bonnier-pressen är det inte heller förvånande att man också publicerar artiklar av kända sionister som Per Ahlmark (exempelvis nr.5-2000, där denne försvarar Israels dödskjutningar av palestinska demonstranter), Olle Wästberg (Hirsch) och Per-Martin Meyerson. Denne Meyerson kommer från en gammal judisk klan och är filosofie doktor i Nationalekonomi. Han kan som vanligt är bland judar inte undvika att göra propaganda-insatser för judendomen (se hans artikel om antisemitism, som han skrev i Liberal Debatt, nr.2-2001).

 

Innan vi avslutar denna lilla passus om Liberal Debatt kan vi nämna att tidskriften under åren 1958-1960 som chefredaktör hade Kai Henmark, en författare som bl.a. skrev i BLM, Tiden och Vår Lösen och som fr.o.m. 1961 var gift med en judisk redaktör Eva-Britt Lapidus, dotter till en judisk direktör Herman Lapidus och där hennes mor kom från klanen Goldenson.

Efter sin sejour på Liberal Debatt gick herr Henmark vidare som kritiker på tidningen Arbetet 1971-1975.

 

***

Bertil Ohlin Institutet 

 

Bertil Ohlin Institutet är liberalernas s.k. idéinstitut eller tankesmedja och som sådan genominfiltrerad av Israelanhängare och judiska rasister.

För att nämna några exempel tagna från 1999/2000.

Då såg man i Bertil Ohlin Institutets styrelse sionister och judar som Peter Wolodarski, Sussi Kvart och Bonnie Bernström. Som adjungerade fann man den tidigare Svenska Kommittén mot Antisemitisms ordförande Håkan Holmberg, en man som tidigare varit ordförande för Ohlin-institutet

Och samma period (1999/2000) såg man som ledamöter i Bertil Ohlin Institutets stiftelseråd samma Bonnie Bernström och Håkan Holmberg, men även den judiske affärsmannen Mikael Kamras (Proventus), den senare en person med kopplingar direkt till den Judiska Församlingen i Stockholm och som dessutom är ordförande i Stiftelsen Judisk Krönika.

Andra medlemmar i stiftelserådet var folkpartijuden juden Bert Levin och Olle Wästberg, där vi kan nämna att Olle tidigare också har varit ordförande för Bertil Ohlin-Institutets styrelse.

I Bertil Ohlin Institutets vetenskapliga råd 1999/2000 hittar vi personer som Daniel Tarschys (World Zionist Organization) och Hans Bergström, Dagens Nyheter.

 

Således kan man säga att folkpartiets ideologiska nervcentra faktiskt är övertaget av Israelmaffian vilket gör att detta parti för överskådlig framtid bara är att räkna som ett stödparti- eller snarare stödorganisation för den brutala sionistiska rörelsen och dess repressionsapparat.

 

 

***

 

Aktörer med en folkpartistiskt koppling
 

Under denna rubrik tänkte vi nämna några personer som har starka kopplingar till folkpartiet även om de senare numer är kända för sina professionella, yrkesmässiga insatser.

 

Först ut är juden Pehr Gyllenhammar - PG. Att han har ett gediget judiskt påbrå är det få ordinarie svenskar som vet om även om det är desto mer känt i de "etablerade" kretsarna. Pehrs mor är en judinna från den Göteborgs-judiska Kaplan-klanen och således är PG helt judisk enligt det traditionella judiska sättet att betrakta saken. Det är även så att judarna i Sverige också räknar honom till de sina då de tidigare i början av 1990-talet, i sitt judiska museum i Stockholm hade en bild på just Gyllenhammar, som den del av muséets fotosamling på prominenta judar i Sverige.

Även i sin gärning är Gyllenhammar klart judisk-sionistisk. När han var sommarpratare i radion framstod Israels skapelse som något som stod honom särskilt nära, och i en anmärkningsvärd artikel på DN-Debatt, den 31:a december 2001, avslöjar han sig som en typisk fräck sionist där han påstår att "Jordanien vore palestiniernas naturliga hemland". Därtill har Radio Islam sedan tidigare noterat att han och hans syster stöder den judisk-sionistiska organisationen Keren Kajemet och Pehr är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

P.G. har alltid haft mycket starka band med just folkpartiet och är f.d. medlem i folkpartiets styrelse. Således ännu en jude med starka emotionella band till sin judiska stat som infiltrerat detta partis toppskikt.

Pehr Gyllenhammars intressanta släktingar och deras makt, kommer vi att behandla närmare i vårt avsnitt om judar och affärsvärlden.

 

En annan judisk businessman, Mikael Kamras, är via sitt stöd till det folkpartistiska Bertil Ohlin Institutet också aktiv i sitt ideologiska stödet för partiet. Eftersom Kamras och hans judiska kompisar Gabriel Urwitz (Gotabanks-skandalen) och "mecenaten" Robert Weil är minst sagt urtäta skulle det inte förvåna om herr Kamras även ger monetära bidrag till detta parti, vid sidan av de pengar han försöker undkomma skatt och istället komma Israel till del via annonser i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah".

 

 

I den akademiska världen finns det också några intressanta fall med folk vars folkpartistiska engagemang är tämligen djupt rotat.

 

Vi tänker nu först på den framlidne Jörgen Weibull (1924-1998), som var professor i historia i i Göteborg 1977-1990 och är känd rö många som en av de vise i TV-programmet "Fråga Lund".

Denne man var t.o.m. ledamot av folkpartiets partistyrelse 1982-1987, och satt således i partiets absoluta topp. Jörgen Weibull samarbetade där med människor av vilka flera stycken hade direkta band till den pro-israeliska åsiktsnedtryckarorganisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Kunskapen om Weibulls folkpartistiska engagemang blir desto mer intressant när man ska komma ihåg att de var just denne Weibull som var åklagarsidan historiska expertvittne under både den politiska rättegången mot Ahmed Rami 1989 och mot revisionisten Ditlieb Felderer 1994.

 

En annan person som likt Weibull gett sig in i "antisemit" debatten och använt sin "akademiska" framtoning för att framställa sig som en "forskare" är Sverker Oredsson, f.d. universitetsdirektor i Lund 1982-1990 och högskolelektor sedan 1990 och numera professor i historia.

Oredsson har varit mycket aktiv i den fruktansvärda kampanjen mot konstnären Lars Hillersberg 2000/2001 för att denne gjort konst som inte ämnade behaga Israel-maffian. Sverker Oredsson gjorde under denna kampanj beställningsarbeten för judarna i Svenska Kommittén mot Antisemitism där han skrev mot Hillersberg och t.o.m. var inbjuden som "historiker" för att polemisera mot Hillersberg i programmet "Debatt", TV2, 20/3-2001.

Dock framkom det inte att Oredsson i högsta grad var en politisk varelse som länge varit aktiv i just det extremt pro-israeliska folkpartiet där han var partiets kommunalråd i Lund 1974-1982 och t.o.m. ordförande för kommunstyrelsen 1977-1982.

Efter Hillersberg-kampanjen har Oredsson också avslöjat sig som den sionistagent han alltid varit. På DN-Debatt, 9/4-2002, signerade han ett upprop mot att "partisk press uppmuntrar hat mot judar", där Oredsson angav sig som aktiv i organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism, just samma grupp som drev kampanjen mot Hillersberg.

Bland andra medsignatörer sågs f.ö. representanter från Samfundet Sverige-Israel (folkpartisten Hadar Cars) och Svensk-Israelinformation (judinnan Lisa Abramowicz).

Och nu senast meddelas det t.o.m. att Oredsson tagit över postens som kommitténs ordförande efter juden Kristian Gerner.

 

Leon Blank har varit 2:a vice ordförande i Liberala Invandrarförbundet och ordförande i Liberala Invandrarföreningen i StorStockholm. Han skriver i Judisk Krönika, nr.5-1990 och har också ett judiskt kulturengagemang (se Judisk Krönika, nr.5-1999).

 

Ingrid Segerstedt-Wiberg är dotter till Torgny Segerstedt Sr:s och syster till Torgny Segerstedt Jr., mannen som var ordförande i Samfundet Sverige-Israel

 

1949-1955 arbetade Ingrid Segerstedt-Wiberg på Göteborgs-Tidningen för att sedan träda in som redaktör på Göteborgs-Posten 1955, och där avancera till 2:e redaktör, 1969-1976.

Denna tidning var i händerna på den judaiserade familjen Hjörne.

Som dotter till agitatören Segerstedt var hon starkt påverkad av hans ord, men också hans fraternisering med den judiska maktens högre skikt i Göteborg.

Hon har alltid av judarna räknats som en när allierad som t.o.m. skriver i deras tidning Judisk Krönika, och som starkt engagerad folkpartist var hon riksdagsledamot 1958-1970. Med tanke på hennes pro-israeliska passioner kan det vara på sin plats att påminna om att hon sionist var ordförande för Sveriges FN-förbund 1968-1973.

Ingrid Segerstedt-Wiberg var också en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick.

 

***
 


 

Socialdemokraterna

 

Introduktion - SAP och Israel

Judiska aktörer inom SAP - en kort historik

Judarna inom arbetarrörelsen som kommit i samband med andra världskriget

Sionistgänget i SAP under Israels tidiga epok

Fenomenet Nerman

De socialdemokratiska statsministrarna och Israel
Erlander, Palme, Carlsson och Persson

Ännu fler judar och sionistmedlöpare i SAP

 

SSU

LO - Landsorganisationen - och fackföreningarna

Kooperativa Förbundet

Broderskapsrörelsen och tidningen Broderskap

Nyttiga idioter och utnyttjade fegisar

Kända sionister med koppling till socialdemokraterna

 

 

***


Introduktion

SAP-Israel 

 
 

"Inom svensk socialdemokrati finns en lång tradition av vänskap med Israel. I fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet finns några av de mest engagerade Israelvänner jag träffat."

- Olle Wästberg (Hirsch), jude och folkpartist aktiv i Samfundet Sverige-Israel.

 

Eftersom folkpartiet börjat dala i popularitet de senaste åren har judarna börjat gardera sig. Den senaste tiden har deras grepp över landets största parti - socialdemokraterna - ökat enormt. En av statsminister Göran Perssons närmaste män, handelsministern Leif Pagrotsky är en jude som flitigt går i synagogan och som i den svensk-judiska tidskriften Judisk Krönika talar öppet om sin judiskhet (se nr.6-1996). En annan prominent socialdemokratisk jude som också medverkat i "Judisk Krönika" är Jan Nygren, mannen som var snäppet ifrån att ta bli Sveriges statsminister!

Statsminister Perssons högra hand, Pär Nuder, är om inte jude ändock en känd pro-israel, som lär upp statsministern de senaste finterna i det politiska rävspelet.

Andra sionistiska personligheter är vår forne finansminister nu "etik" (erotik?)-expert Erik Åsbrink (Richter), den judiske rikspolischefen Sten Heckscher, EU-kommissionären Anita Gradin och Stockholms arbetarkommuns mångårige ordförande Oskar Lindkvist (Samfundet Sverige-Israel). Andra judar som påverkat och påverkar partiet är SSU-judinnan och Aftonbladet-redaktören Helle "superjudinnan" Klein, ABF-juden Kurt Stern, Konsum-juden och KF-aktivisten Göran Holmberg och trixaren Sigvard Marjasin för att bara ta några namn ut högen.

Andra judar som har och har haft ett tungt inflytande på socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen har varit Harry Schein (österrikisk jude) och den avlidne Hjalmar Mehr (rysk-judiskt ursprung), samt LO-ekonomen Rudolf Meidner (tysk jude).

I det här avsnittet kommer vi ta upp olika personer från den socialdemokratiska gruppen, samt ledande LO-män och till arbetarrörelsen ideologiskt kopplade individer, som haft ansvar för det starka stöd som länge funnits och alltjämt finns för den judiska apartheidstaten i Mellanöstern.

 

Socialdemokratins band till sionismen och det judiska "arbetarpartiet" har länge varit mycket starka, något som även konstateras i den "officiella" litteraturen.

 

Anders J. Carlberg, medförfattare till boken "Judisk Identitet", (Natur och Kultur Förlag, 1993) - skriver under rubriken "Sionismen som utryck för judisk identitet" om de svenska judarnas förhållande till Israel: (sid. 151):

"Mellan det socialdemokratiska partiet och Israel, vars arbetarrörelse var lika dominerande som SAP i Sverige, fanns det kontakter som gick tillbaka till 1910-talet."

Not: Anders J. Carlberg anses av de svenska judarna som expert på sionistisk historia och är idag också ordförande för Göteborgs Judiska Församling.

 

Den projudiska forskaren Karin Sjögren skriver i sin sammanfattning på svenska, till sin avhandling från 2001 vid Lunds Universitet med titeln "Judar i det svenska folkhemmet. Minne och identitet i Judisk krönika 1948–1958":

"Den framåtanda och bild av frivillig kamp som svensk sionism (och Judisk krönika) huvudsakligen förmedlade appellerade i det svenska folkhemmets drömmar om gemenskap, jämlikhet och välstånd. Pionjärernas arbete och det goda samhället rimmade väl med svensk socialdemokratisk ansträngning att överbrygga de klassklyftor som ännu fanns i dåtidens Sverige. Genom att inkludera skildringen i en svensk politisk och kulturell sfär blev Israels sak på sätt och vis även Sveriges. Sade man ja till det svenska samhället sade man också ja till det israeliska."

(Avhandlingen är publicerad på Brutus Östlings Bokförlag Symposion.)

Här ser vi en metod som sionisterna adopterar för att locka med svenska socialdemokrater till att stödja deras kolonisationsprojekt; de maskerar det som "socialistisk", kryddar det med lite spännade kibbutzim och en massa tomt prat om "pionjärsanda".

 

En viktig person i vridningen av den svenska arbetarrörelsen i pro-israelisk riktning var den Malmö-baserade juden Karl Berman som var mycket aktiv inom socialdemokratin högre maktsfärer.

Judisk Krönika, nr.1-1996 skriver:

"Genom sina insatser bidrog Karl Berman på många sätt till att forma en svensk positiv inställning till Israel. Ett viktigt hjälpmedel var de många rundresor han arrangerade för bland annat partifolk och fackföreningar. Det svenska socialdemokratiska partiet knöt, tack vare dessa, många kontakter med den unga staten och arbetarpartiet Mapai."

Men det finns flera andra exempel på judisk aktivism inom det socialdemokratiska partiets led som vi går in på längre ner.

 

På senare år har en ny aspekt på relationerna mellan socialdemokratin och den judiska minoriteten kommit i dager då den judiska familjen Bonniers alltmer börjat lägga under sig ledande svensk massmedia.

Journalisten Dan Josefsson, skriver i sin artikel "Marita Ulvskog och Goliat" i boken "Välkommen till dramafabriken" (Ordfront förlag, 2000, sid. 173), och talar om en förklaring till att sossarna och deras kulturminister Marita Ulvskog ej vågat bråka med TV4 och Bonniers övertag av denna kanal, 1997:

"Inget parti har idag råd att på allvar stöta sig med så starka mediekrafter som TV 4 och Bonniers. En utdragen rättsprocess skulle sträcka sig över minst ett riksdagsval, och i det valet är Marita Ulvskog och socialdemokraterna beroende av sin framtoning i TV4 och den samlade Bonnierpressen."

 

Det här en ny aspekt på ett ökande problem där det icke-judiska majoritetssamhällets politiska representanter blir allt mer beroende av judisk-styrda mediakanaler för att överhuvudtaget nå ut, vilket leder till skapande av "oheliga allianser" och icke uttalade överenskommelser av typen - vi lovar att inte lagstifta mot er ökade mediamakt om ni släpper fram oss i de medier ni kontrollerar.

 

Att det kommit till en sådan utveckling har man kunnat se då ledande socialdemokratiska personligheter under den sista mandatperioden beredes plats i den Bonnier-styrda annonsplatsen och åsiktstorget "DN-Debatt" för att där göra sina politiska utspel. I dagens Sverige har det gått så långt att man inte gör sina utspel i inför det svenska folkets valda representanter i riksdagen, utan man måste gå till någon blaska kontrollerad av en judisk familj, och om man ler och niger riktigt fint kanske kan få igenom ett halvredigerat meddelande "till nationen".

Det är känt bland massmediebedömare att just DN-Debatt är en av de betydelsefullaste kanalerna för att föra fram politiska frågor.

Not: I vårt avsnitt om Dagens Nyheter kommer vi också att visa att just redaktören för denna politiskt viktiga sida (Mats Bergstrand) själv är gift med dottern till en av den svenska sionismens primadonnor, den numera avlidna arabhaterskan Berit Hedeby.

 

Vi berättar mer om denna samverkan politik-media i vårt separata avsnitt om massmedia.

 

Andra exempel på den socialdemokratiska rötan och inkonsekvenserna, som sannolikt betingas av en desperat jakt på röster, var när det socialdemokratiska kvinnoförbundet skulle driva kampanj för bojkott av TV 1000:s porrprogram, efter att den judiska "dokumentärfilmaren" Alexa Wolf för dem visat sin film "Shocking Truth". En film där Wolfskan på sedvanligt spekulativt sätt blandat in lite råporr i en "dokumentärfilm" för att få de eftersträvade massmediala effekterna.

Samtidigt så vet man att just samma socialdemokratiska parti använder sig av "La Camilla" Henemark som dragplåster för att locka unga väljare, just en kvinna som gör karriär på sexindustrin och dess symbolspråk och som t.o.m. själv driver en klubb i Stockholm.

 

Och Mona Sahlin stoppar in judar som Rikard Wolff, och Margaretha Schwartz från Expressen (politiskt sakkunnig i jämställdhetsfrågor) i sina kommittéer för att "balansera" dessa samtidigt som hon själv åker ner med Gudrun Schyman för att fira den judiske partyfixaren Micael Bindefeld på dennes 40-års fest - nere i Grekland! (Se Göran Skyttes artikel om Bindefeld i tidskriften "Kupé Business", mars 2000.)

 

Är det f.ö. någon som tvivlar på våra påståenden om judiskt inflytande - och på så vis sionistiskt och i slutändan israeliskt inflytande över SAP - titta bara på detta partis ledande gestalter i Stockholm de senaste årtiondena.

 

Hjalmar Mehr vara öppen jude som till och med hade rabbinpåbrå och som var socialdemokratisk boss och landshövding i Stockholm.

Oskar Lindkvist var länge ordförande i Stockholms arbetarkommun samtidigt som han var ordförande för den Stockholmska avdelningen av Samfundet Sverige-Israel och vice ordförande för Rikssamfundet.

Den nuvarande socialdemokratiska Stockholmspolitruken och vice ordförande för kommunstyrelsen, Annika Billström är själv gift med en av "de utvalda", en jude vid namn Lennart Weiss.

 

Så nog har Israel sedan länge haft tentakler rakt in i den socialdemokratiska maktsfären i rikets huvudstad.

 

"Ja det är ju så för att skydda demokratin så kan man inte alltid godta ens demokrati."

- Sveriges socialdemokratiska utrikesminister Anna Lindhi TV 24 (SVT) den 4:e februari 2000, som förklaring till varför man skulle inleda bojkott mot den då nya folkvalda österrikiska regeringen p.g.a. dess band till Haider.

 

***
 


  

Judiska aktörer inom SAP - en kort historik

 

Staten Israel och den svenska arbetarrörelsen och dess parti SAP - socialdemokratiska arbetarpartiet - har ända sedan den judiska statens grundande haft ett intimt och nära samarbete.

 

Grunden till denna allians mellan ledande svenska socialdemokrater och rasistiska sionister från det israeliska s.k. arbetarpartiet är många. En anledning är att det svenska socialdemokratiska partiet redan från en tidig början var judaiserat, d.v.s. stod under inflytande av judiska aktivister, hade judiska finansiärer och judiska förebilder på kontinenten. På detta sätt hade judarna kunnat lägga grunden för att forma partiets inriktning så att det inte kom att utgöra något hot mot dem, och i tider av kris kunde denna judaisering användas för att mobilisera politiskt stöd för världsjudendomen (som under andra världskriget) eller dess rövarstat (som de sionistiska kampanjerna för staten Israel efter dess grundande 1948).

I det historiska perspektivet finns det rikligt med judar inom den socialistiska/socialdemokratiska rörelsen från dess början. Personer som Karl Marx, men även den tyske Breslau-juden Ferdinand Lasalle (1825-1864) hör till personer som lanserade de socialistiska idéerna.

 

Den svenska socialdemokratins fader Hjalmar Branting (1860-1925) stammar på mödernet själv från en gammal judisk släkt, de Georgii, vilket är ett faktum vi är övertygade att våra judiska antagonister och Branting-ättlingarna själva väl känner till.

I Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1972, publiceras en mycket intressant artikel där man hävdar att socialdemokraten Hjalmar Branting hade kontakt med sionistiska grupperingar i Stockholm och att samme Branting redan 1917 var "förste signatär" (undertecknare) av ett "Stockholms manifest" "om en oberoende fri, judisk stat i gamla Palestina".

Detta dokument var dessutom tidsmässigt äldre än de annars så omtalade Balfour-deklarationen.

Menorahs korrespondent skriver:

"Den som berättar denna nu kanske helt okända episod för mig är Morton Narrowe, Stockholms rabbin som återupptar sin tjänst i april efter 6 månaders "forskarlov". Han fortsätter:

- Själv fick jag tipset om dessa märkliga fakta och var underlag kunde finnas av ingen mindre än Israels president, Zalman Shazar, då han nyligen tog emot mig i Jerusalem. Han talade om att dokumenten fanns på Jewish Agency i Jerusalem, att de ingick i ett arkiv för Poale Zion (arbetare för Zion) som sedermera övergick till Poale L'Israel och Mapai. Alltså m. a. o. upprinnelsen till Israels Arbetarparti och tillika en av de viktigaste "byggherrarna" av det fria Israel.

Det stämde precis. Jag hittade sammanlagt 22 pärmar med svensk-zionistisk korrespondens från åren 1906-19 och bevis på att under tiden 1917-19 var rörelsens världskontor placerat i Stockholm.

Där fann jag alltså "Stockholms fredsmanifest" av 1917 - om en oberoende, fri judisk stat i gamla Palestina och med Hjalmar Branting som förste signatär!"

 

 
 

Artikeln ovan var publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1972.

Enligt den var Hjalmar Branting redan 1917 sionist och "förste signatär" (undertecknare) av ett "Stockholms manifest" "om en oberoende fri, judisk stat i gamla Palestina".

 

 

Socialdemokraten Hjalmar Branting och hans Anna umgicks f.ö. mycket nära med paret August och Augusta Lindberg och var "gamla vänner till familjen Lindberg" (Albert Bonnier Jr. i sin memoarbok "Personligt", Bonniers, 1985, sid. 35). Paret Lindbergs dotter Greta Lindberg var i sin tur var gift med Tor Bonnier i dennes första giftermål (och Albert Bonnier Jr. var deras son). Så redan här fanns det en beröring, på det personliga planet mellan Brantings och den judiska förläggarfamlijen Bonnier.

 

Hjalmar Brantings son var den kände advokaten Georg Branting. Juden Hjalmar Mehr, som vi berättar mer om nedan, arbetade under tre år som oavlönad åt just advokat Georg Branting. Georg Brantings syster, Sonja Branting-Westerståhl, var f.ö. också advokat och likt sin far Hjalmar avancerade hon inom det socialdemokratiska partiet till att bli styrelseledamot av Socialdemokratiska Kvinnoförbundet 1936-1952. Sonja Branting-Westerståhl var mycket "nära vän" med Karin Lindberg, yngsta dottern till teaterparet Lindberg ovan (se Albert Bonnier Jr. , "Personligt", Bonniers, 1985, sid. 41).

Georg Brantings likaledes judiskättade son Jacob Branting var å sin sida en känd socialdemokratisk journalist: han var kulturredaktör på Arbetarbladet åren 1958-1964 och sedan anställd på Aftonbladets kulturredaktion fr.o.m. 1965.

  

"Intressant fråga: Är Georg Branting underhållen av Aschberg? Borde klarläggas, om det låter sej göra."

- Tage Erlander i sin politiska dagbok, anteckning för 9/11-1949 (Tage Erlanders dagböcker 1945-1949, Gidlunds Förlag , 2001).

 

Kulturjournalisten Jacob Branting, Hjalmar Brantings sonson, måste uppenbart ha känt sitt judiska kall då han som sin gemål valde just en judinna Elsa Heyman, från den kända judiska Heyman-klanen.

Elsa Heyman är en mycket medveten judinna och sionist - Israel-advokat - som så sent som i Judisk Krönika, nr.4-1993, ses omnämnas som en av mecenaterna för denna sionistiska tidskrift.

För att ytterligare visa på den sionism som omhuldades av släkten till Aftonbladets kulturpersonlighet Jacob Brantings hustru, kan vi berätta att judinnan Elsa Heymans syster är ingen annan än den extremt prosionistiska judinnan Viveka Heyman. I vårt avsnitt om tidningen Arbetaren, där Viveka länge verkade och använde som plattform för att sprida sitt ideologiska gift, går vi in mer detaljerat på hennes göranden, men vi kan här berätta att hon var medlem i kulturredaktionen på Arbetaren mellan 1946-1949, medan hon under åren 1949-1954 var bosatt i den i blod födda sioniststaten Israel för att under åren 1954-1955 vara anställd på Israels legation i Stockholm! Viveka Heyman återgick därefter till att skriva i Arbetaren. Sedan 1969 har hon också varit verksam vid Tel Avivs Universitet.

I Judisk Krönika, nr.1-2/1971, sid. 20, kan man f.ö. se ett foto med Viveka Heyman dinerande med de absoluta topparna i Israel från Israels regering och utrikesdepartement, på en lunch som hölls i december 1970. Något som avslöjar hennes upphöjda status i de sionistiska kretsarna.

Elsa Heymans judiske bror Ernst Heyman var en bemärkt f.d. häradshövding som bl.a. suttit som hovråd i Svea Hovrätt och i Arvika tingsrätt. Ernst var som många andra judar ingift i de förfinade svenska familjerna och således gift med en Christina Curman, dotter till godsägare Carl Curman, och på mödernet från familjen Palme.

 

Efter att ha berätta om släkten Brantings judiska kopplingar (det kan mycket väl finnas fler som vi inte känner till), kan vi också berätta lite om friherren Erik Kule Palmstierna (1877-1959), en person som sedan 1910 gått över till det socialdemokratiska blocket och som var Sveriges utrikesminister i Hjalmar Brantings första ministär mars-oktober 1920.

Erik Kule Palmstierna hade också judiskt påbrå, och dessutom inte vilket som helst utan bland judiska kretsar att betrakta som ett av de förnämaste. Erik Kule Palmstiernas mormorsfar var nämligen ingen annan än den kände judiske hovjuveleraren Michael Benedicks (1768-1845). Denne Benedicks är en av de absoluta förgrundsgestalterna bland den tidiga judiska församlingen i Stockholm, en person helt i klass med "den förste juden i Sverige" Aaron Isaac, som förövrigt var Benedicks affärskompanjon. (Vi berättar mer om Michael Benedicks i vårt separata avsnitt om judiskt inflytande inom den svenska affärsvärlden.)

Denne judiske politiker Erik Kule Palmstierna var bl.a. chef för Sjöförsvarsdepartementet (sjöminister) i Edéns ministär 1917-1920. Efter sin korta sejour som Sveriges utrikesminister 1920 fortsatte Erik Kule Palmstierna som svensk envoyé i London 1920-1937.

Vi kommer nu att nämna några ytterligare intressanta släktingar till denne jude:

Erik Kule Palmstiernas far, friherren Carl Fredrik Herman Palmstierna (Sr.) (1823-1896), som ju gift sig med en judinna von Holst, var f.ö. själv överceremonimästare och envoyé i Konstantinopel 1865-1868.

Juden Erik Kule Palmstiernas son, Carl-Fredrik Palmstierna (Jr.) (född 1903), var också friherre, och blev arkivarie vid marinstabens sjöhistoriska avdelning 1934, föreståndare för krigshistoriska avdelningen 1937, arkivarie i riksarkivet 1944, samt därtill H. M. Konungens handsekreterare 1951-1975. Alltså den svenske kungens private sekreterare. Han var också bibliotekarie 1951-1980, sekreterare i Svenska kommittén för internationellt historiskt samarbete 1948-1967, ordförande i Bernadotte-Musei vänner 1959-1990, och har dessutom författat diverse historiska skrifter, bl.a. för Bonniers Världshistoria. Carl-Fredrik Palmstierna (Jr.) hustru sedan 1959 var friherrinnan Elisabeth Palmstierna, (född Tham). Elisabeth var anställd på UD 1940-1950 (tjänstgöring på beskickningarna i Helsingfors, Warszawa och Rom), Bofors och Sveriges Kreditbank på 1950-talet och därefter H. M. Konungens hovmarskalkämbete 1953-1961, sekreterare till H.K.H. Hertigen av Halland sedan 1962, hovintendent 1974, 1:e hovintendent 1979, och hovmarskalk 1991. Hovmarskalkandet hade hon i blodet då hon själv var dotter till hovmarskalken Wilhelm Tham.

Carl-Fredrik Palmstierna (Jr.) har själv varit aktiv för den judiska staten Israel och tillhörde den grupp av sionister som stod bakom den sionistiska stiftelsen "Israelhjälpen" på 1970-talet (se Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1975). En stiftelse för insamlande av ekonomiska medel till Israel. 

Juden Erik Kule Palmstiernas andre son, friherren Kule Palmstierna (född 1900), var en överläkare som äktade en judinna Vera de Monchy, född från den judiska släkten Herzog. Parets judiska dotter är den kända scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss som är känd från Stockholms Stadsteater, Dramaten, Riksteatern och som bl.a. har samarbetat med Ingmar Bergman i tjugotalet pjäser och som haft inflytelserika poster inom det svenska kulturlivet som ledamot av Statens kulturråd 1968-1972 och ordförande för scenografförbundet 1976-1984. Från och med 1952 var Gunilla gift med den kände judiske författaren Peter Weiss, t.o.m. hans död 1982. Paret Palmstierna-Weiss´ dotter är den numera så lanserade Dramaten-skådespelerskan Nadja Weiss. Peter Weiss var f.ö. även tidigare gift med den likaledes kända judiska konstnärinnan Helga Henschen (vars mor i sin tur var judinnan Signe Thiel). Paret Peter Weiss-Helga Henschen fick också en dotter, textilkonstnärinnan Rebecka Weiss, som tidvis bott i judarnas Israel och som också stödjer den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen med sin konst (se annons i Judisk Krönika, nr.6-1991).

(Not: När det gäller Helga Henschens intressanta släktingar hänvisar vi förövrigt till vårt avsnitt om judar och kulturen.)

Så när det gäller klanen Palmstierna och dess ättlingar kan man se att det judiska, från den i tidiga 1800-talet aktive Michael Benedicks fortfarande går igen i form av stöd till judestaten Israel och val av vem man skall gifta sig med - trots att 200 år förlöpt.

I konsekvens därmed kommer vi i detta arbete namnge idag kända svenskar om det visar sig att de har dylika band till den judiska grupperingen - historien och de judiska ledarnas egna uttalanden visar att det är hög risk att sådana personer "känner sig judiska" och därför även idag agerar för staten Israel.

 

***

Förutom herrarna Branting och Palmstierna ovan kan listan på judiska aktörer inom det socialdemokratiska partiet ytterligare förlängas. 

 

Bernhard Mehr var en jude född 1877 i Lettland. Hans egentliga namn var Boris Meyerowitsch och han var inget mindre än en son till en rabbin. Boris Meyerowitsch var en mensjevik - rysk socialdemokrat - och betraktades i Tsar-Ryssland som en revolutionär agitatör varpå han 1902 häktades för politisk propaganda. Juden Meyerowitsch rymde dock och kom till Sverige 1904 där han bytte namn till det mer försvenskade Bernhard Mehr. I Sverige verkade han politiskt aktivt på vänsterkanten som journalist och skribent på tidningen Social-Demokraten.

Bernhard Mehrs hustru Sara Mehr (judinna född 1887 i Grodno, Vitryssland) anslöt sig till det judiska socialistpartiet Bund, flydde sedan till Tyskland och därefter till Sverige.

Sara Mehr var i Sverige drivande bakom starten av den judiska teatern i Stockholm (1900-talets början) och senare engagerad i de judiska organisationerna Joint (se Ragnar Gottfarb) och ORT.

Det är känt att Hjalmar Branting och Gustav Möller hjälpte till att ordna svenskt medborgarskap åt paret (se Judisk Krönika, nr.9/10-1973).

Bernhard och Sara Mehrs hem i Stockholm blev centrum för politiska diskussioner i socialistisk anda där olika tunga namn huserade och diskuterade. Dessutom umgicks Bernhard med de övre skikten inom den socialistiska gruppen och var exempelvis nära vän med vänsterpolitikern Zeth "Zäta" Höglund (1884-1956), som bl.a. var chefredaktör för Social-Demokraten på 1930-talet och finansborgarråd i Stockholm 1940-1950.

Således hade detta aktiva judiska par med rötter både från den religiösa judendomen och den judiska socialistiska internationalen goda möjligheter att påverka ledande icke-judiska socialdemokrater i projudiskt, prosionistiskt tänkande.

Den judiske talmudisten Salomon Schulman skriver i Dagens Nyheter 12/4-1990:

"Mensjeviken [Bernhard] Mehr, Hjalmars pappa, var spindeln i nätet bland de ryska revolutionärer, många judiska, som med Sverige som bas stämplade mot den ryske tsaren. De skickade hemliga depescher, smugglade människor och smidde terrorplaner. Mehr var personlig vän med Lenin, och hans dotter Sigrid minns än idag hur skojigt det var att gunga i farbror Vladimirs knä."

 

Som sagt var Bernhard och Sara Mehr föräldrar till den kände judiske socialdemokratiske politikern Hjalmar Mehr, mannen som gjorde sig beryktad för sitt projekt att demolera centrala Stockholm och som var boven i den s.k. Alm-striden.

 

Hjalmar Mehr.

 

 

Hjalmar Mehr (1910-1979), började som oavlönad jurist i tre år åt den ovannämnde judisk-ättade advokaten Georg Branting, sosse-gurun Hjalmar Brantings son. Efteråt började Hjalmar sin karriär inom socialdemokratiska partiapparaten. Han var socialdemokratiskt borgarråd i Stockholm under åren 1948-1971, därav finansborgarråd, d.v.s. ledande borgarråd och ansvarig för huvudstadens finanser 1958-1966 och 1970-1971.

Redan 1950 tog Hjalmar Mehr över ledarskapet för Stockholms socialdemokrati efter Zeth "Zäta" Höglund,en person som vi ju påpekat var en vän med Hjalmars fader Bernhard Mehr. Förövrigt betecknas den judaiserade "Zäta" ha varit något av den politiske lärofadern åt Hjalmar. Så det är här fråga om växlande av maktpositioner mellan nära vänner och bekanta.

Därefter erhöll Hjalmar den framträdande posten som landshövding i Stockholms Län 1971-1977, förövrigt än strategisk post som även på senare tid (under åren 1992-2001) behärskats av en jude - vi tänker här på f.d. moderatledaren Ulf Adelsohn, som vi berättar mer om i vårt avsnitt om detta parti.

Hjalmar hade också flera andra intressanta poster, exempelvis var han ordförande för Sveriges Kommunförbund 1956-1971, ledamot av 1:a fondstyrelsen för APF sedan 1959, ordförande för 1971-års partistödsutredning och styrelseledamot i riksförsäkringsverket - RFV.

Hjalmar Mehr är f.ö. känd för att han skall ha myntat uttrycket: "Stockholmare är också människor: Det är bara det att vi är fler." Något som ges som ett exempel på hans spetsfundighet. Vad folk inte vet när de återger detta citat är att det bara är en variant på ett gammalt känt judiskt citat som ofta återges i den judiska litteraturen och som juden Mehr enbart kopierat och anpassat, där originalcitatet lyder: "Judar är precis som andra människor, fast lite mer."

 

Hjalmar Mehrs hälsning till det "sympatimöte för Israel" som Samfundet Sverige-Israel anordnade i Stockholms Folkets hus 15:e december 1974.

Mehrs meddelande ovan återgavs i Menorah, nr.1-1975, sid. 36.

 

Hjalmar Mehr var självklart en sionistisk aktivist. I en artikel för den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen, i Judisk Krönika, nr.1-1972, skriver man om sitt årliga sionistmöte där man skryter om Hjalmar Mehrs medverkan på festen i Operakällaren den 6:e februari 1972 och hur: "Landshövding Hjalmar Mehr tackade på sitt spirituella sätt för maten." Med på detta möte var bl.a. gästtalaren Ruth Dayan, hustru till den israeliske krigsförbrytaren Moshe Dayan, mannen bakom Sexdagarskriget 1967, och Max Varon, Israels dåvarande ambassadör i Sverige.

Och när det hölls en sionistisk hyllning i stora synagogan i Stockholm den 7:e september 1972 till de judiska idrottsmän som dog i "massakern" vid OS i München detta år, var förstås Hjalmar Mehr en av de dignitärer som kombinerade sitt arbete inom den icke-judiska världen. i detta fall som landshövding i Stockholm, med sitt sionistiska engagemang, och närvarade vid denna vämjeliga ceremoni (se Judisk Krönika, nr.7-1972).

Hjalmar Mehr tillhörde också styrelsen för den stiftelse som grundades till den sionistiska judinnan och fotografen Anna Riwkin-Bricks minne. Judisk Krönika, nr.5-1971, återger Mehrs tal på den minnesceremoni som hölls till Riwkins ära på det Judiska Centret i Stockholm, 10 maj 1971:

"Anna var väl 16-17 år, när jag träffade henne första gången. Själv var jag några år yngre. Vi umgicks familjevis i många år, därefter blev det mera sporadiskt. Under senare år återknöts vänskapen med Anna och Daniel, fördjupades, blev en väsentlig del av familjernas gemensamma liv.
[...]"

Här avslöjar Hjalmar Mehr att han nära och intimt umgicks med den svenska sionismens förgrundsgestalter. Daniel Brick berättar vi mer om i avsnittet om dennes tidskrift Judisk Krönika.

Hjalmar Mehr gifte sig 1937 med Liselotte Mayer (-Meier), som var dotter till den judiske professorn George Mayer (-Meier). Som troende judar är Hjalmar och hans fru Liselotte begravda på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.

Hjalmar Mehr hade också en syster, Sigrid Mehr, som å sin tur sedan 1933 var gift med borgarrådet i Stockholm Albert Aronson, av namnet att döma mycket väl också jude. Denne Albert Aronson började som journalist 1928-1944 och var VD för AB Svenska Bostäder 1944-1971. Han satt därefter i kommunfullmäktige sedan 1950 och var där ordförande 1958-1966.

 

DN, 22/12-1995. Hjalmar Mehr är mest känd som förstörde Stockholms innerstad med sitt ivriga rivande av gamla kulturmiljöer. Nu ligger han begravd på judiska norra begravningsplatsen.

Det var Hjalmar Mehrs egen svåger, denne Albert Aronson, som efterträdde Hjalmar på posten som socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm. Detta om något visar graden av familje- och vänskapskorruption i de "övre" skikten!

Albert Aronson hade f.ö. flera andra tunga poster som ordförande för SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag) 1967-1972 och ordförande i 4:e fondstyrelsen APF åren 1974-1977.

Journalisten Stefan Mehr är son till Hjalmar och Liselotte Mehr och har bland annat varit journalist på Bonnier-tidningen Expressen, chefredaktör för Bonniers tidning MånadsJournalen och senare rektor på Bonniers Medie Institut.

I den judiska boken "Det judiska Stockholm" skriver Stefan ett kapitel om sin fader Hjalmar Mehr och deras familj (sid. 249):

"Det judiska hade stor betydelse. Dock inte det religiösa. Judiska högtider firades aldrig hemma. På julbordet kastade vi oss skamlöst mellan skinka, grisfötter och gefüllte fisch.

Det var den judiska samhörigheten som betydde något. Judisk humor odlades friskt, svenska blandades med jiddisch-uttryck."

Stefan Mehr skriver vidare om Hjalmar (sid. 250):

"I den interna [politiska] debatten kunde han vara brutal. Finansminister Per Edvin Sköld lär ha klagat över att han som en blodhund högg käftarna i bytet och skakade tills varenda blodsdroppe runnit ut. Han högg och ville ha mothugg. Kände sig missförstådd när det tolkades som aggressivitet."

Ännu en av dessa trevliga judiska "humanister" som i våra medier hyllas och presenteras som alltid så blida och försynta.

Förövrigt har Stefan Mehr en hel del att säga om sin faders utseende som sprungo det ur en icke-judes penna genast skulle klassas som antisemitiskt och pestflaggas. Stefan Mehr skriver nämligen på sida 248 i boken "Det judiska Stockholm" om sin fader Hjalmar Mehrs "judiska utseende" och de "judiska dragen" i faderns anlete, som "stor näsa" "mörkt yvigt hår" "öron som står rakt ut" etc.

Ja det är nog tur att Bonniers nu tagit kontroll över Mehr Juniors fortsatta karriär.

 

***


Judarna inom arbetarrörelsen som kommit i samband med andra världskriget
 

Före, under och efter andra världskriget strömmande en mängd judar till Sverige varav flera fick ledande positioner i det svenska samhället och då flera stycken inom den svenska socialdemokratin.

Vi tänker här på judar som Rudolf Meidner, Harry Schein och Kurt Stern, som vi kommer berätta mer om nedan.

Rudolf Meidner, född i Breslau, i det gamla Tyskland kom till Sverige som flykting undan nazismen.

Om hans judiskhet finns åtskilligt skrivet. I vänstermannen Göran Greiders bok om Meidner ägnas en hel del utrymme åt detta.

Tidigare fanns även en fotografi på Meidner på en vägg i det Judiska Muséet i Stockholm, bland en drös bilder på andra prominenta judar i det svenska samhället.

 

I Sverige avancerade denne jude och var chef för LO:s utredningsavdelning under åren 1945-1966 och föreståndare för det statliga institutet för arbetsmarknadsfrågor 1966-1971. Därefter hade Meidner en forskartjänst på LO 1971-1980 för att sedan 1983 forska vidare på arbetslivscentrum efter 1980. 1983 erhöll Rudolf Meidner professors titel. 

Inom LO har denne man haft ett stort inflytande och bara nämnandet av de s.k. "Meidner-fonderna" borde räcka för att illustrera det.

 

 

 

Omslaget till pocketutgåvan av den österrikiske juden Harry Scheins bok "Makten" (1991).

Harry Schein å sin sida är en jude född i Wien, Österrike. Schein anges av f.d. Expressenmannen Carl-Adam Nycop i Nycops bidrag i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 224) som ett av flera exempel på de "intellektuella judar" som flytt undan nazisterna till Sverige.

Harry Schein kom i tidig ålder till Sverige och började etablera sig här som avloppsingenjör. Han hade en privat firma - Merkantila Ingenjörsbyrån (MIBIS) - som sedan såldes till Bonniers. Tidigt kom han att penetrera samhället inom en mängd olika områden och kom under Bonniers beskydd då han redan fr.o.m. 1948 var filmkrönikör i Bonniers Litterära Magasin.

 

  

Harry Scheins roll inom socialdemokratin är den typiskt judiska, att agera i bakgrunden och påverka och styra. Han älskar dock också att vara en offentlig person och sitta och tycka i tidningar (som Expressen, MånadsJournalen, Aftonbladet och nu senast på DN:s ledarsida) eller på TV.

Det allmänt känt att Harry Schein alltid varit en nära vän och tenniskamrat med Sveriges socialdemokratiske f.d. statsminister Olof Palme och stått honom mycket nära.

I sin bok "Makten" (1991, Månpocket), skryter Schein (sid. 144):

"Jag har varit socialdemokrat sedan mitten av fyrtiotalet. Två socialdemokratiska partiledare och andra framstående socialdemokrater har varit nära vänner till mig. Jag känner flera socialdemokratiska statsråd, umgås privat med två av dem."

 

F.ö. skriver Schein i samma bok (sid. 111):

"Olof Palme kallade till ett möte om Sveriges Radios organisation i Bonniervillan på Djurgården."

Man kan här undra varför man skall ha ett möte om statsradions organisation i någon "Bonniervilla".

 

 

När det sedan gäller renodlat politiska uppdrag har man kunnat se Schein som sakkunnig i Utbildningsdepartementet 1971-1976, som medsittande i Kulturrådet 1964-1968, och ledamot av filmutredningen 1968. Därutöver var Schein initiativtagare till Svenska Filminstitutet, chef för Svenska Filminstitutet 1963-1970 och sedan dess styrelseordförande 1970-1978. Han har också haft den mycket viktiga posten som ordförande för Sveriges Radio-koncernen, men han har också varit ordförande för STIM.

Inom business världen har juden Schein också satt sin fot. Han var VD för Sveriges Investeringsbank AB 1983-1987, ledamot av näringspolitiska rådet, exportkreditnämnden, AB Nynäs Petroleum och Småföretagsfonden.

Jan Guillou skriver i sin bok "Journalistik" (Oktoberförlaget, 1976, sid. 91) att Harry Schein på 1970-talet "verkar som inofficiellt ombud för den svenska regeringen i kulturfrågor".

Och Bonnier-redaktören Bertil Torekull skrev en artikel om makten i Sverige, i tidskriften MånadsJournalen, nr.3-1984, där man i MånadsJournalens presentation av Torekulls artikel skriver:

"Vem har makten i riket - regeringen eller media eller rent av Harry Schein?"

Detta illustrerar uppfattningen att den icke-folkvalde juden Schein har oerhört mycket makt i detta land.

Judarna själva har förstås varit stolta över sin Schein och hans framgångar men samtidigt finns det de som anklagat honom för att vara assimilationistisk, bl.a. den judiske aktivisten Gabi Gleichmann, tidigare kulturredaktör på Expressen. Gleichmann var upprörd över att Harry Schein sagt efter att ha sett den judiska filmen "Freud flyttar hemifrån" (som släpptes i början av 1990-talet), av typen att man kunde bli antisemit för mindre. D.v.s. filmen hade så många judiska klichéer och stereotyper att den snarare talade för judendomens kritiker. Men detta var som att svära i synagogan om man skall tro Gleichmanns eldiga reaktion.

Som flera andra aktörer i denna betraktelse var även Schein gift med någon från etablissemanget. Åren 1956-1989 var Schein således gift med Ingrid Thulin, en känd skådespelerska och regissör, som f.ö. innan Schein hade varit gift med teaterchefen Claes Sylwander (som i sin tur var son till f.d. hovfotografen Herrman Sylwander).

  

 

Artikeln (t.v.) och bilden ovan från Menorah, nr.1-1974.

Bild på Harry Scheins dåvarande fru, skådespelerskan Ingrid Thulin, under en filminspelning i Israel. Observera att hon firar den judiska helgen Chanukka med de "israeliska medverkande". De ser f.ö. ut, av uniformerna att döma, som om de kom direkt från Israels armé.

Artikeln berättar också att "Ingrid Thulin donerade en del av sitt gage till israeliska krigsskadade soldater".

Just en fin insats för sionismen och dess ockupationsstyrkor!

 

 

Därefter tänkte vi gå in på juden Kurt Stern, också bördig från Österrike och s.k. "flykting" undan nazismen.

 

 

ABF-juden Kurt Stern.

 

Kurt Stern var verksam under 40 år, varav 20 år som chef för Arbetarnas Bildnings Förbund - ABF, och hade i denna roll ett viktigt inflytande på skolningen av de nya kadrerna inom arbetarrörelsen. Judarna måste länge ha känt glädje av att ha en av de sina på en så viktig roll.

Kurt Stern kallas exempelvis i samband med att han tilldelades Sankt Eriksmedaljen, "Stockholms stads finaste utmärkelse", för en "ledande folkbildare i Stockholm" (se DN 21/5-2001). I samma artikel i DN berättas om fadern Eduard:

"Fadern var aktiv inom arbetarrörelsen i Wien. Dessutom var han jude, ett dubbelt handikapp i 30-talets Wien. Eduard, hustrun Hedwig och den då ettårige sonen Kurt flydde 1938 till Sverige för att börja ett nytt liv."

DN skriver vidare:

"Farbrodern Karl-Heinz, som var aktiv inom Socialistiska ungdomsinternationalen hade kommit i kontakt med Torsten Nilsson. Det var en bidragande orsak till att man hamnade i Sverige."

 

Därutöver kan man ju förstås erinra sig att ABF under just juden Sterns ledning vägrade låta Radio Islam anordna möte för den franske professorn Robert Faurisson i ABF-huset i Stockholm, i samband med Faurissons första besök i Sverige i början av 1990-talet.

 

Utöver sitt engagemang i ABF har Kurt Stern suttit i Stockholms skoldirektion på 1970-talet och tjugo år i kulturnämnden, och har därefter suttit som ersättare i stadsmuseinämnden.

Kurt Stern är gift med Karin "Kajsa" Odencrants, som arbetar med högskolefrågor på Utbildningsdepartementet. Kurt Stern har en dotter, Lisa Stern, som också gör karriär inom socialdemokratin. Judinnan Lisa Stern har senast setts på viktig post på Näringsdepartementet och som gruppsekreterare för den socialdemokratiska gruppen för Nordiska rådets partigrupper.

 

En annan sossejude är den ungerskfödde Stefan Szende som kom till Sverige 1937 och här verkade som fri skriftställare och publicerade politiskt färgade böcker. Szende tillhörde den politiska eliten, han var sedan länge en god vän med den tyske socialdemokraten Willy Brandt och Szende har bl.a. fått sin litteratur publicerad på Kooperativa Förbundets Bokförlag och för Arbetarnas bildningsförbunds skriftserie.

Szende ägnade sig också åt att sprida "förintelse"propaganda.

I Stefan Szendes bok "Den siste juden från Polen" utgiven på Albert Bonniers Förlag 1944, ges på sidorna 298-299 en detaljerad redogörelse av vad som beskrivs som "människokvarnen" och "likfabriken" i det tyska koncentrationslägret Belzec i det ockuperade Polen. Enligt boken är redogörelsen baserad på "ögonvittnesskildringar" från "två judar som bistått dessa ohyggligheter" och som sedan lyckats fly därifrån. De två judarna har därefter kunnat berätta för omvärlden "om den tekniskt fulländade djävulsapparat tyskarna ordnat i Belzec". Man skall ha i åminne att den etablerade versionen idag, som våra officiella s.k. historiker stödjer, är att tyskarna i Belzec skulle ha massmördat hundratusentals judar med kolmonoxidgas.

Här har vi Szendes beskrivning av hur judarna massmördades i Belzec:

"De med judar fullastade tågen körde genom en tunnel ned till de underjordiska rum där avrättningsplatsen var belägen. [...] De fördes in i stora hallar, vilka rymde flera tusen människor. Dessa rum saknade fönster, var helt i metall och hade golv, som kundes sänkas ned.

Genom en sinnrik mekanism sänktes så golven med alla de tusentals judarna ned i en bassäng under golvet - men inte längre än att vattnet nådde dem till höfterna. Så leddes starkström genom vattnet och på några ögonblick var alla de tusentals judarna avlivade.

Sedan lyftes golvet med alla liken upp ur vattnet. En annan ström kopplades på och i de stora hallarna blev nu glödande hett som i en krematorieugn tills alla lik förbränts till aska.

Väldiga lyftkranar vinschade upp golvet och tömde askan. Röken leddes ut genom stora fabriksskorstenar.

Proceduren var överstånden. Utanför infarten till tunneln stod nästa tåg och väntade. [...] Den moderna tekniken i nazistisk regi firade triumfer. Den hade löst massdödandets problem."

En högst pikant historia och f.ö. i linje med Nürnbergrättegångarnas historier om massavrättning med just elektricitet i Belzec (den idag rådande kolmonoxidversionen är av senare datum).

I förordet till den svenska utgåvan skriver Szende att "denna bok innehåller sanningen och inget annat än sanningen".

På baksidan av boken konstaterar Bonniers Förlag att Stefan Szende:

"...har verkställt en omfattande kontroll av alla uppgifter och kan på grundval av sin mångsidiga kunskap om Europa av idag gå i god för framställningens vederhäftighet. [...] Boken har alltså blivit den sanna och hitills enda berättelsen om 5 millioner judars förintande..."

Den "sanna" berättelsen?

Stefan Szendes bok blev hur som helst en bästsäljare - det fixade våra kära judar - och 1945 gavs den ut på engelska med titeln "The Promise that Hitler Kept".

 

 

Utöver dessa judar som haft stora möjligheter att påverka SAP och LO i projudisk och prosionistisk riktning har vi även en mängd andra aktörer inom de absoluta topparna i partiet och i partiets grannorganisationer, som under en mängd år var de som ledde alliansen mellan SAP och den judiska rövarstaten, trots att denna stat, baserad på massakrer och folkfördrivning borde stå mot den svenska socialdemokratins självaste väsen.

 

***

 


 
Sionistgänget i SAP under Israels tidiga epok

 

I Israels tidiga historia hängde hela det sionistiska projektets framtid på att det fanns en rad aktörer i de icke-judiska samhällena i Västeuropa och USA som agerade medbrottslingar och såg till att för sina respektive hemma-opinioner göra sionismen rumsren och ständigt överösa det blodindränkta Israel med hyllningar och lovord och försöka dölja och översläta dess uppenbart expansionistiska ambitioner och den rättframma apartheid som bedrevs (och bedrivs) i denna judendomens egna stat.

En del av dessa aktörer är judar.

Andra är judar även om de utåt sett, mot det icke-judiska samhället, nedtonade sin judiskhet på känt judiskt manér, för att framstå som icke-judar som plötsligt fått upp ögat för och börjat hylla just den judiska rörelsen sionismen av alla de tusentals politiska rörelser som finns globalt.

En tredje grupp är korrumperade icke-judar, de som judarna själva kallar för "nyttiga idioter" - eller shabbez gojim. Dessa spelar med i det fula spelet antingen för att de vet att det är bättre att stryka medhårs, det är de sanna opportunisterna som vill sitt eget väl och önskar klättra upp på karriärstegen. Därför söker de vänskap snarare än konfrontation med judarna och deras respektingivande nätverk.

Andra verkar för sionismen för att de faktiskt tror på den, varav en stor del av denna kategori faktiskt är äkta fascister som just tycker att judarna har rätt till palestiniernas land då judarna är militärt och ekonomiskt starkare - d.v.s. djungels lag skall råda, lagen om "den starkes rätt".

En annan kategori tror på sionismen som "det socialistiska projektet" och dess propagandabilder av tjoande och dansande kibbutzniks, solbrända och starka med kalotter på sina hjässor, en bild frammanad av Israels propagandabyråer. Ofta har de också förletts av nära umgänge med just judar inom det svenska etablissemanget och lyssnat på deras förskönande historier om deras judiska stat varpå palestiniernas lidande antingen helt glömts bort eller varit för avlägsen varpå de ej kunnat relatera eller visa medlidande.

Vi ska inte här urskulda de som stöder sionismen - alla är vi ansvariga för våra handlingar och faktiskt också för den kunskap vi besitter då vi uppges leva i ett upplyst samhälle med tillgång till medier och bibliotek där man, om man så vill, kan förkovra sig. Väljer man att blunda och slå dövörat till, skall man veta att sanningen en dag hinner ikapp en. Det tyska folkets ändlösa beklaganden sedan 50 år tillbaka för att de antingen inget visste eller att de gjort för lite avseende judarna under världskriget, kan tjäna som varnande exempel.

Vi kommer här ganska systematiskt att nämna dessa sionistiska aktörer inom den socialdemokratiska sfären.

Om texten nedan upplevs som tidvis telegrammässig så är det för att vi helt enkelt inte haft tid att elaborera mer med materialet. Det får komma vid ett senare tillfälle.

 

Den numera framlidne Alvar Alsterdal (1926-1991), författare, skriftställare och "Israel-vän" gjorde karriär inom arbetarrörelsen och var verksam inom den Socialistiska Internationalen.

Alsterdal hade stort inflytande över tidningen Arbetet där han blev kulturredaktör 1954, för att sedan avancera till tf. chefredaktör 1958-1960 och därefter 2:e redaktör åren 1961-1963. Alsterdal fortsatte sedan efter 1964 som politisk medarbetare på tidningen. 

Alsterdal satt även som anställd i Svenska naturskyddsföreningen (likt hans arbetarsionistiske kollega Göran Holmberg vi berättade om i avsnittet om Aftonbladet) och Alsterdal blev redaktör för tidskriften Sveriges natur. Men det var inom diplomatin som han hade stora framgångar då han blev pressråd på svenska ambassaden i Bonn 1976 och sedan var ambassadråd på svenska ambassaden i London sedan 1983.

Förutom det sionistiska propagandaarbete han bedrev i tidningen Arbetet, där han hade en nyckelposition, alstrade även Alsterdal flera alster av sionistisk karaktär, vi tänker då på böckerna "Antisemitism, antisionism, Exemplet Polen" (1969) och "Israel och judarna i Sovjetpropagandan" (1969). Han höll också ett intressant radioföredrag med titeln "Är det fult att hålla på Israel?" som sedan också utgavs i tryck.

Alvar Alsterdal var också en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel. Ett upprop där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel. Bland initiativtagarna till insamlingen sågs sionister som Per Ahlmark, juden och TV-producenten Allan Schulman från Förenade Israelinsamlingen, och Samfundet Sverige-Israels Einar Rimmerfors.

Den nu också framlidne juden Karl Berman (död 2004), är en annan jude inom arbetarrörelsen, från Malmös Judiska Församling.

Alvar Alsterdal, var hans vän och i Judisk Krönika, nr.3-1990, kunde man läsa en hyllning till juden Berman skriven av just Alvar Alsterdal. Det var således helt på sin plats att Berman på samma sätt skulle ödsla hedersord över Alsterdal när denne dog 1991

I sin hyllning till Alsterdal publicerad i Judisk Krönika, nr.2-1991, skriver Berman:

"Det uppstod ett tomrum, stort och ofattbart, efter Alvar, som betytt så mycket under så lång tid för så många människor. Jag tänker då inte bara på de kunskaper som han så gärna delade med sig av till yngre och äldre kamrater, utan också på det konkreta arbete han utförde till stöd för den europeiska judenheten och staten Israel. Det är således inte bara här hemma i Sverige, eller ens i Europa, utan också i Israel som tomrummet efter Alvar blir märkbart.[...] hans orubbliga solidaritet [...].
[...]

Det är naturligtvis främst inom socialistiska internationalen som Alvar Alsterdal har utfört sitt verkligt betydande arbete. Här har han under en mycket lång period av sitt liv, som sträcker sig bakåt till femtiotalet, ägnat framför allt sovjetjudarnas situation sitt intresse. Han har med broschyrer och praktiskt arbete inom internationalen verkat för förståelse för dessa judars allvarliga situation, och han är därmed en av dem som röjt väg för de ryska judarnas möjlighet att idag utvandra till Israel. Bland judarna i Sverige har detta arbete naturligtvis skapat stor respekt. Hans arbete har inte minst inneburit att fler människor talat för judarnas sak, och i svåra tider för staten Israel. Hans språkvirtuositet sträckte sig också till jiddisch, ett språk från vilket han ständigt hämtade fraser och lärdom.

Också under sina år som pressråd, först i Bonn och sedan i London, upprätthöll Alvar sitt arbetet för judenheten.

Vid sin 60-årsdag hedrades Alvar Alesterdal med en större trädplantering i Israel.

Hans nära kontakter med personer inom det israeliska arbetarpartiet skapade en grund för samtal när andra vände sig från Israel. Några illusioner om PLO hyste han aldrig, [...].

Den som vill hedra Alvars minne gör det lämpligast med ett bidrag till insamlingen Exodus 1991, postgiro 45 42 60-1."

 

Det är också intressant att notera att Alsterdal övertog Kerstin Foerster som fru från den sionistiske författaren Svante Foerster. Foerster var en vänsterförfattare som var påtagligt Israel-aktiv och exempelvis skrev förordet till Judiska Informationskommitténs skrift "1967 års krig mellan Israel och arabstaterna" (1969) och arbetade för den sionistiska organisationen Keren Kajemet - KKL - och som hedrats av denna organisation med en skog i Zippori i Israel.

I sitt förord i Judiska Informations kommitténs skrift skriver Foerster:

"Staten Israel var drömmen om ett folkhem. Drömmen förverkligades."

 

Den socialdemokratiske juden Karl Berman var å sin sida som ung aktiv i SSU och den socialdemokratiska ungdomsklubben. Därefter var han annonschef på Statsanställdas redaktion.

Utrikesministern Torsten Nilsson kallad Berman för en "känslosocialist".

Under kriget hade han Karl Berman kontakter med den danska motståndsrörelsen och var särskilt aktiv att ta hand om danska judar som kom till Malmö samt judar från de Vita bussarna. Karl Berman samarbetade bl.a. med Inga Gottfarb, en judinna som senare utvecklade rika kopplingar till Förenade Israelinsamlingen och var en av initiativtagarna till organisationens tidningen Menorah där Gottfarb kom att sitta i redaktionen.

För sina insatser under andra världskriget hedrades Karl Berman med en armbindel från danska motståndsrörelsen och blev utnämnd till riddare av Dannebrogen och belönades med Christian X:s frihetsmedalj.

I Judisk Krönika, nr.1-1996, publiceras en artikel om Karl Berman med rubriken "Karl Berman manar till förnyad kamp", där denne även intervjuas.

Judisk Krönikas Bella Danowsky skriver där:

"I Malmöförsamlingen var han [Berman] eldsjälen som drog igång verksamheter och kom med olika initiativ."

Karl Berman berättar sedan själv:

" - Både Tage Erlander och Arne Geijer var stora vänner till judarna och Israel. De litade på mig och jag på dem. [...] Jag kunde alltid vända mig till dem då det gällde något viktigt. De lyssnade varje gång och försökte hjälpa till [...]."

Karl Berman berättar hur han i sitt arbete under kriget med material från danska motståndsrörelsen, använde sitt kontaktnätverk:

" - Oftast kunde jag be bekanta, som riksdagsledamöter, fackföreningsrepresentanter eller partiledamöter att ta med materialet på Stockholmståget [...]."

Här ser vi hur en jude använder aktivt de kontakter som odlats i aktioner för att gynna den judiska saken.

Judisk Krönika skriver vidare i sin artikel om Berman under den talande rubriken "Utvecklade svensk-israeliska relationer":

"Genom sina insatser bidrog Karl Berman på många sätt till att forma en svensk positiv inställning till Israel. Ett viktigt hjälpmedel var de många rundresor han arrangerade för bland annat partifolk och fackföreningar. Det svenska socialdemokratiska partiet knöt, tack vare dessa, många kontakter med den unga staten och arbetarpartiet Mapai.

I samband med sexdagarskriget 1967 startade han insamlingen Israelhjälpen tillsammans med många ledande ickejudiska kultur- och partipersonligheter."

 

Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1990, skriver i sin hyllning till Karl Berman:

"Men viktigast är kanske ändå hans "diplomatiska" verksamhet. Han är en lika lidelsefull socialdemokrat som sionist, och han har varit en viktig länk mellan sionismen och partiet - läs regeringen. Det var i hög grad hans förtjänst att Tage Erlanders och dåvarande LO-chefen Axel Strands generation kände till Israels problem och hyste så varma känslor för det judiska landet."

 

Läser man det här och absorberar innebörden av orden så illustrerar de mer än väl det vi på Radio Islam vill visa; hur judarna inte helt behöver ta över en organisation genom att se till att finnas i majoritet, utan hur de genom ren och skär aktivism via ett fåtal men mycket aktiva infiltratörer kan se till att främja den judiska saken och mycket effektivt därvid arbeta för Israel.

Att ha en person som Karl Berman så högt upp i den socialdemokratiska maktapparaten måste ha varit ett guldläge för sionisterna, då denne judiske trollkarl sedan försökte och också lyckades förblinda och trollbinda stora delar av den icke-judiska sosse-majoriteten till att stödja den judiska staten.

Berman uppmanar i slutet av artikeln Judisk Krönikas (judiska) läsare att "aldrig" "glömma sina rötter":

"Därför uppmanar Karl Berman, alla ni som läser detta - glöm bort karriären en stund. Kämpa mot antisemitismen - både här hemma och på andra håll i världen! Hjälp dessutom Israel, vårt eget land, genom att på alla sätt bidra till en positiv uppfattning av landet hos din icke-judiska omgivning."

 

Några andra sionistiska meriter:

I Judisk Krönika, nr.1-2/1971, berättar man att Keren Kajemet planterat en lund i Israel till Karl Bermans ära på hans 60-års dag. Vid invigningsceremonin av lunden i Israel närvarade förutom "många vänner, särskilt inom den svenska arbetarrörelsen" också den israeliske Knesset-talmannen Reuven Barkat och där framfördes också budskap till Bermans ära från bl.a. Israels president Zalman Shazar. Detta visar på vilken vikt det sionistiska etablissemanget fäster vid Bermans arbete för sionismen.

Karl Berman tilldelades Zionistiska Federationens "Jerusalempris" för år 1987, enligt en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1987, "för judisk kultur- och utbildningsgärning i Sverige". Karl Berman har nämligen starka band till  Zionistiska Federationen och var tidigare en av organisationens "hedersledamöter" (se Judisk Krönika, nr.5-6/1972).

 

  

 
Gösta Netzén, (född 1908) socialdemokrat. Redaktör för tidningen Lantarbetaren 1936-1944 och sedan chefredaktör för en viktiga socialdemokratiska tidningen Arbetet i Malmö åren 1944-1957.

Satt i Andra Kammaren för socialdemokraterna 1949-1961 och var statsråd och chef för Jordbruksdepartementet 1957-1961 och sedan landshövding i Malmöhus Län 1961-1973.

I Judisk Krönika, nr.1-1972, uppmärksammas landshövdingen Gösta Netzéns tal vid firandet av Malmös Mosaiska Församlings hundraårsjubileum. Judisk Krönika skriver: 

"Som förste gästtalare uttryckte landshövding Gösta Netzén sin glädje över att vara inbjuden till jubiléet. "100 år", sade han, "är en lång tid. I judenhetens historia är det dock en kort period, men en period som bjudit på så mycket av heroism, offer, mödor och svårigheter. Omvärlden fylles av beundran och respekt för de insatser som göres på judiskt håll för att i lojalitet mot den ärvda religionen bevara den judiska särarten i den nya medborgarvärlden." [...]

Landshövdingen knöt fortsättningsvis an till vad herr Lewinschal sagt i sitt inledningsanförande om förhållandena bakom järnridån och om Israels kamp för sin existens. "Många tusenden", sade han, "har sina sympatier för Israel i dess ojämna kamp och följer denna kamp med förhoppning och förtröstan". - "Denna sympati", försäkrade landshövdingen, "är mycket större än vad massmedia tycks ge uttryck för." "

 

Intressant att se hur judarna accepterar talet om "den ärvda religionen" bara det kommer från en Israel-sympatisörs mun. 

Gösta Netzén var också en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel. Ett upprop där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel. Bland initiativtagarna till insamlingen sågs bl.a. Per Ahlmark, TV-producenten Allan Schulman från Förenade Israelinsamlingen, och Samfundet Sverige-Israels Einar Rimmerfors.

När Israels 25-års jubileum firades 1973 i Malmö, var Netzén en av de närvarande vid jubileumshögtiden tillsammans med Israels dåvarande ambassadråd i Sverige, Amos Ganor (se Menorah, nr.2-1973).

Och när Israel firade sitt 30-års jubileum var "Per Ahlmark och f d landshövding Gösta Netzén" med i firandet i Rådhuset i Malmö 15 maj 1978, ihop med Israels dåvarande Sverigeambassadör Kidron, detta enligt Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1978.

 

 

En av de mer framträdande sionistiska aktivisterna var den nu avlidna rektorn Eva Åsbrink (född 1912, OBS: ej släkt med forne finansministern Erik Åsbrink som vi skriver mer om nedan).

Hon var en "kristen" teologie kandidat och teologie licenciat som var ordförande för stadsfullmäktige i Skara 1963-1966, vice ordförande för kommunfullmäktige 1967-1976 för socialdemokraterna och ledamot i Skaraborgs läns landsting 1962 och dess vice ordförande 1974-1976.

På höjden av sin politiska karriär satt Eva Åsbrink i den svenska riksdagen för socialdemokraterna åren 1969-1976. Därefter var hon ordförande för det Nya partiet fr.o.m. 1979. Hennes specialområde var kvinnan och den kristna kyrkan vilket hon uttryckte i diverse skrifter som "Kvinnosynen i svensk predikan" (1968) och "Skapad till Guds avbild. Ideal o kvinnosyn i den kristna kyrkan" (1978).

Bakom denna fasad dolde det sig dock en fullfjädrad Israel-supporter och sionist. Inom sionistmaffian hade Eva Åsbrink en framträdande roll under 1970-talet och var exempelvis kontaktman för Samfundet Sverige-Israels lokalsamfund i Skara.

 

Eva Åsbrink var också en av sionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel och där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel.

När hon avled hyllades hon av sionisterna. Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-2002, skrev:

"Hennes engagemang för Israel och det judiska folket var helhjärtat, och hon var den som tog initiativet till bildandet av Samfundet Sverige-Israel i Skara."

Överrabbinen Morton Narrowe skrev i samma nummer av Menorah (nr.1-2002), sin egen hyllning till henne:

"Jag beundrade Eva Åsbrink för hennes politiska mod att stödja staten Israel [...]."

"Eva förblev en Israels vän" och "en god vän till den judiska religionen", enligt samme Narrowe.

 

Eva Åsbrinks man sedan 1970, var rektorn Gustaf Holmstedt som på sin tid också var en känd lokalpolitiker för socialdemokraterna och som var vice ordförande i stadsfullmäktige 1955-1960.  

 

 

Vid sida av Eva Åsbrink fanns en annan socialdemokratisk kvinna av högre dignitet som också missbrukade sin makt inom partiet för att knyta band med den stat hon av personliga skäl så sympatiserade med. Vi tänker här på f.d. statssekreteraren Inga Thorsson (1915-1994), en av socialdemokratins verkliga primadonnor.

Inga Thorsson var socialdemokratisk ambassadör i Tel Aviv 1967-1970, men visade sig snart hysa alldeles särskilt starka sympatier till den stat hon tillfälligt bott i, något klar exceptionellt och vida överträffande normal diplomatisk praxis.

Inga Thorsson hade en gedigen karriär som vi här kommer att rabbla upp då den visar hur Israels nära och kära länge lyckats besitta just toppmaktpositioner, något som varit till gagn för den sionistiska saken.

  

Inga Thorsson började som sekreterare för socialdemokratiska kvinnoförbund 1940-1943, politisk sekreterare 1950-1952, och var t.o.m. ordförande i det Socialdemokratiska kvinnoförbundet 1952-1964. Thorsson satt sedan i stadsfullmäktige i Stockholm 1950-1958 och var socialborgarråd 1958-1962, där hon verkade under juden Hjalmar Mehr, något som möjligen till en del kan förklara hennes prosionism.

Inga Thorsson satt också i riksdagen för socialdemokraterna 1957-1958 och 1971-1979

Därutöver hade hon en diplomatisk karriär som började med tjänst på UD 1962-1963, sändebud till Tel Aviv 1964-1966, särskilt uppdrag på UD 1966-1967, chef för FN:s avdelning för social utveckling 1967-1970, sakkunnig på UD 1970-1973, chefsförhandlare rörande internationella befolknings och miljöfrågor 1972-1975, ordförande för svenska delegationen till nedrustningskonferensen i Genève 1974-1982.

Thorsson tillhörde också svenska Unesco rådet 1954-1963, satt i rådet för Nämnden för Internationellt Bistånd (NIB) 1962-1963. Hon var regeringsexpert vid ILO i Genève 1950-1952, delegat till FN:s generalförsamling 1966 och 1970-1982, Ecosoc 1967 och 1970-1972, FN:s befolkningskommission 1972-1975, delegat till FN:s miljövårdskonferens 1972, ordförande för den svenska kommittén vid FN:s befolkningskonferens 1972-1974, styrelseledamot av UNITAR 1973-1982. Hon har också haft flera olika internationella uppdrag, bl.a. president första NPT -granskningskonferens, ordförande för FN:s första kommitté för stärkandet av FN:s roll på nedrustningsområdet i New York 1976, ordförande för FN:s expertgrupp för nedrustning-utveckling 1978-1981, ordförande för FN-panelen för eminenta personer för nedrustning-utveckling 1986, ledamot av RIO-gruppen (Reshaping the Intern Order) 1974-1976 och vice ordförande RIO-stiftelsen 1976-1980, ledamot av exekutivkommittén för International Foundation for Development Alternatives (IFDA) sedan 1975, ledamot av styrelsen för Society for International Development 1982-1988, styrelseordförande för Den Stora Fredsresan 1984-1989, och därtill knuten till det av sionister infiltrerade SIPRI 1988-1991 samt medlem av SIPRI:s vetenskapliga råd sedan 1992.

Andra poster sionisten Inga Thorsson innehaft är styrelseordförande för Svenska Institutet i Stockholm 1970-1973, och styrelseordförande för sekretariatet för framtidsstudier 1975-1976.

Som make hade Inga Thorsson dessutom socialrådet Sture Thorsson (1895-1979).

Hennes son Leif Thorsson (född 1945), är advokat och numera justitieråd och ordförande för Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut och vice ordförande för Aktiemarknadsnämnden.

 

I Judisk Krönika, nr.3-1972, i den speciella sektionen för den Zionistiska Federationen - Zionit, berättar man om hur man tänker organisera firandet av Israels 24:e självständighetsdag. Där kan man läsa att "festtalare" för detta sionistiska jippo "på orter ute i landet" är ingen annan än "ambassadör Inga Thorsson".

Och i Judisk Krönika, nr.4-1972, i samma särskilda sektion för Zionistiska Federationen, kan man läsa om den fest som hölls på Israels självständighetsdag på Grand Royal. På denna fest var Inga Thorsson en av huvudtalarna. Judisk Krönika skriver:

"En av Israels trognaste vänner i Sverige, tidigare ambassadör i Tel Aviv, riksdagsledamoten Inga Thorsson, besteg närmast talarstolen och framförde med all den klarhet och lugna klokhet vi vant oss vid att höra från henne, sina synpunkter i samband med högtidsdagen."

Man kallar således henne för "en av Israels trognaste vänner i Sverige". Det tal Thorsson läste upp för den sionistiska församlingen på denna fest skall enligt Judisk Krönika ha kännetecknats "av djupt kunnande, övertygelsens betvingande kraft och stor kärlek till Israel".

Inga Thorssons tal refereras i samma nummer av Judisk Krönika (nr.4-1972) där hon bl.a. sade:

"Det tillhör Israels storhet, själv ett land i utveckling, att det inte bara ständigt framstått som förespråkare för internationell samverkan i fråga om social rättfärdighet och ekonomisk utjämning, utan också i praktisk gärning tillämpat en sådan samverkan. Det som för Israels vänner framstår som en källa till glädje och förtröstan är att man har blivit det internationella samarbetet trogen även i tider av inre och yttre problem, av en sådan art och storlek att vi privilegierade svenskar saknar förutsättningar att rätt föreställa oss dem. Och jag har sett de praktiska yttringarna av denna samverkan över gränserna växa, förstärkas och finna nya former även i dessa tider."

Thorsson sade vidare:

"Det är oförmågan att intellektuellt förstå och känslomässigt uppleva denna israelernas historiska och kulturella samhörighet med landet och jorden som är grunden till den anti-israeliska rörelse som härjat i så många västländer, däribland Sverige.
[...]
Och därför kvarstår, tror jag, uppgiften att ständigt erinra om den imperialism för vilken under historisk tid det judiska folket gång på gång blivit offer, den heroiska befrielsekamp som krävts för att återvinna rätten till en självständig existens, den frihetsrörelse som sionismen utgör. Kampen för Israels självständighet under åren efter andra världskriget var en tidig förelöpare till dagens många märkliga frihetsrörelser. Också i det avseendet är Israel en pionjärstat.

I dessa dagar, då vi med skäl protesterar mot våld, förtryck och terror i alltför många delar av världen, är det allt skäl att erinra sig den sionismens karaktär av proteströrelse som ledde till staten Israels grundande."

 

I Judisk Krönika, nr.5-1971, kan man läsa om "ambassadör Inga Thorsson, sen många år en av [Israels premiärminister] Golda Meirs bästa vänner".

Golda Meir var som bekant av uppfattningen att det inte fanns några palestinier.

 

Inga Thorsson var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick. I samma nummer av Judisk Krönika, (nr.5-1971), citeras Inga Thorssons inställsamma tal till Anna Riwkin-Bricks ära efter hennes död, ett tal som hölls för ett sionistiskt auditorium på det Judiska Centret i Stockholm, 10 maj 1971.

 

Inga Thorsson var en av de rabiata sionister (de andra var Torsten Brandel, Bo Siegbahn, Rita Tornborg, Göran Tunström och Berit Hedeby) som skrev på ett sällsamt sionistiskt upprop för Israel i Dagens Nyheter i samband med den första Intifadan mot den judiska ockupationen.

Inga Thorsson var också en av de prosionister och sionismens nyttiga idioter som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras. Se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987.

Därutöver var Thorsson förstås stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.  

 

 

 

Den judiska rasisten Golda Meirs fan-club från Samfundet Sverige-Israel, där Inga Thorsson står strax bakom sionismens führer.

Bild och bildtext ovan från Menorah, nr.2-1978, med anledning av Israels 30-års jubileum detta år.

  

Det skrämmande är att denna kvinna gjort sig känd som en fredskämpe och aktivist mot kärnvapen samtidigt som hon på typiskt sionistiskt hycklarvis stött den judisk stat, en stat för vilket just militära attacker och aggression och hotet med sina kärnvapen (atom, neutron och vätebomber) är A till O.

Den påstådda fredskämpen Thorsson försvarade dessutom intensivt det totala sönderbombandet av Irak, med hänvisning till dittan datten paragrafen. Intressant att lägga på minnet då Israel uppenbart belönas för sina aggressioner trots alla de tjogvis med FN-resolutioner som fördömt den judiska staten och krävt dess tillbakadraganden från ockuperad mark.

Mot slutet av sin livstid började man dock ana en viss negativitet till USA, vilket sågs iden uppmärksammade SVT-dokumentären om den årliga tantträffen mellan Thorsson och hennes väninnor. Och i Judisk Krönika, nr.4-1990, kan man läsa under rubriken "Inga Thorsson klarar inte Israel":

"I en intervju i DN med anledning av detta [hennes nya bok] berättar hon om när hon blev ambassadör i Israel:

- Jag hade tur. Under hela min tid i Israel regerade labour. Kontakterna med regeringen gick smidigt. Men nu... jag klarar inte av Israel längre [...]".

 

Man kan se att tvivlen på den sionistiska saken långsamt börjar tränga in i hennes i sionistiska propagandabilder simmande hjärna. Samtidigt, likt vi sagt ovan, kan man inte urskulda hennes antiarabism. Stöd för Israel är en krigsförklaring mot folkens rättigheter till självbestämmande och stöd för etnisk rensning, apartheid och förtryck. Sionister som Thorsson fick länge varningssignalerna från den andra sidan om vad sionismen verkligen innebar, men hon och hennes gelikar valde istället cyniskt att göra karriär och utnyttja sionistkortet som karriärbooster.

För detta finns inget att förlåta.

 

Den sionistiska förvrängningen av det socialdemokratiska partiet och dess kvinnoförbund fortsatte även efter Thorssons avgång från ordförandeposten inom kvinnoförbundet.

Judisk Krönika, nr.2-1972, sid. 44, skriver skrytsamt om Ruth Dayans, den israeliske befälhavaren och krigsförbrytaren Moshe Dayans hustrus, upphaussade Sverigebesök 1972:

"Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, som alltid hyst ett så levande intresse för Israel, hade givetvis också tagit tillfället i akt att bjuda henne till möten både i Stockholm och Malmö."

 

 

 

Bo Siegbahn (född 1915). Satt som socialdemokratisk ledamot i Första Kammaren 1957-1961 och senare som moderat i riksdagen 1974-1982. Siegbahn var Sveriges ambassadör i Tel Aviv, Israel, 1966-1970. Har haft en hel del andra höga poster på UD, bl.a. som byråchef.

Siegbahn är en stark anhängare av judisk kolonialism i Mellanöstern. Ledamot i Samfundet Sverige-Israel. Skrev också på ovannämnda upprop för Israel i Dagens Nyheter.

Bo Siegbahn var med i en av Samfundet Sverige-Israel anordnad debatt 1972, där Siegbahn satt i panelen ihop med det israeliska justitierådet Chaim Cohn, medlem i Israels Högsta Domstol, samt folkpartisten Per Ahlmark. Judisk Krönika, nr.5-6/1972, rapporterar om dettta möte och skriver:

"Justitierådet Cohn var överens med ambassadör Siegbahn att ockupation av i krig förvärvade områden är fullt legal. Lagen säger också att ockuperat område skall hållas till dess att fred slutits. I enlighet med internationell lag är krig ett godkänt medel att lösa tvister mellan olika nationer, d. v. s. aggressionskrig är olagligt, självförsvarskrig är legalt." 

Vi skriver mer om Siegbahns aktivism för Israel i vårt avsnitt om den diplomatiska världen.

 

  

Thure Jadestig är en annan sionistisk sosse och f.d. socialdemokratisk riksdagsledamot som tillhör sionistmaffian och t.o.m. var stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Jadestig är också skribent i FiB/K och den kristna socialdemokratiska tidningen Broderskap och Arbetet.

Jadestig har skrivit boken "Kamp för åsiktsfrihet och debatthygien" där man i en artikel om boken beskriver det som att Jadestigs "grundtanke är att yttrandefriheten måste försvaras på två plan: dels på det juridiska planet, där vi måste värna starka och klara regler till skydd för allas rätt att komma till tals, dels på det individuella planet, där vi måste ålägga oss själva och kräva av andra en elementär debatthygien".

Jadestig är också medförfattare till boken "Narkotikan, friheten & välfärden" där den lanseras med följande syfte, från bokens inledning: "Vad en legalisering av narkotika kan medföra för människors frihet och samhällets välfärd är temat för denna bok. Bokens syfte är att vara en budkavle i kampen mot narkotikaliberalism och social cynism."

Således framkommer det att nämnde Jadestig är fiende till åsiktsförtryck och knarkliberalism. Hur går då detta ihop när nu Jadestig sällar sig till de kretsar i landet som anser sig ha rätten att nedtrycka för dem misshagliga åsikter och som hyllar den judiske finansmogulen George Soros som den godaste av själar, samme man som under åratal intensivt arbetar för just en liberalisering av knarket i Europa?

Det kan nog bara en sionist besvara. 

 

 

Redaktör Hemming Sten (född 1925), son till riksdagsledamoten med samma namn, var tidigare ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Studentförbund 1948-1949 och redaktör för tidningen Libertas 1947-1950. Hemming var anställd på Expressen där han under åren 1967-1982 skrev i egenskap av TV-krönikör för att sedan fortsätta på SvD. Han har också samverkat tätt med de pro-israeliska skribenterna på Vecko-Journalen, där han var aktiv 1972-1980.
 

Hemming Sten besvarar frågan "Varför är du för Israel", i Menorah, nr.2-1976.

 

Dessförinnan var Sten också redaktionschef på Förenade Landsortstidningar 1964-1966 och kulturredaktör på Norrköpings Tidningar/Östergötlands Dagblad 1966-1967.

 

Hemming Sten tillhör sionistmaffian och är stödmedlem i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Redaktör Hemming Sten var också en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel. Ett upprop där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel. Bland initiativtagarna till insamlingen sågs sionister som Per Ahlmark, juden och TV-producenten Allan Schulman från Förenade Israelinsamlingen, och Samfundet Sverige-Israels Einar Rimmerfors.

F.ö. skriver vi mer om Hemming Stens engagemang i vårt avsnitt om Expressen.

 

En annan för den israeliska sidan viktig allierad har länge varit Oskar Lindkvist, socialdemokratisk riksdagsledamot och under många år ordförande i Stockholms arbetarkommun.

Denne Lindkvist har visat sin sionistiska böjelse som vice ordförande för Rikssamfundet Sverige-Israel (1990) (se Menorah nr.3-1990), då var samtidigt moderaten Ann Cathrin Haglund ordförande för Rikssamfundet.

 

 

Således har denne man varit en uttalad fiende till Radio Islams lyckade informationskampanjer i Sverige - våra systematiska avslöjanden om den sionistiska medaljens fula baksida, den judiska statens brott och folkmord och Israel-anhängarnas maffiotiska metoder för att kväsa oppositionen i den intellektuella debatten i västerländsk massmedia.

När så Israel-lobbyn upptäckte att Ahmed Rami tillhörde det socialdemokratiska partiet, gjorde man snabbt en sionistisk fint och vips så berövades Rami sitt partimedlemskap, utan minsta möjlighet att dessförinnan föra fram sin sak.

Dock visade det sig att den som höll i trådarna bakom uteslutningen av Rami var just ingen annan än nämnde Oskar Lindkvist, den man som kommer från organisationen Samfundet Sverige-Israel och således utgör part i målet. Men nu agerade denne falskt som "socialdemokrat".

  

Beslutet om att kasta ut den Ahmed Rami, förkämpe för palestiniernas sak i Sverige, tas av Oskar Lindkvist, ordförande i Stockholms arbetarkommun och vice riksordförande för Samfundet Sverige-Israel.

 
Detta är ett fint exempel på den judiska rättvisan, Justitia Judaica.

 

Den socialdemokratiske riksdagsmannen Ingvar Svanberg (född 1915), som bl.a. var ordförande i näringsutskottet 1971-1982 och ledamot av utrikesnämnden 1973-1982, var under åren 1967-1980 gift med en sionistisk judinna, Lena Svanberg.

Judinnan Lena Svanberg har judiskt påbrå då hon på fädernet kommer från den judiska klanen Adelsohn och på mödernet från den judiska klanen Lempert. Hon har tidigare verkat på tidningar som Arbetet och inom Bonnier-pressen på DN, Expressen, Vecko-Journalen och Veckans Affärer. Hon är också angiven som redaktör Bonniers sedan 1992. Lena Svanberg agerar också politiskt och sitter sedan 1998 som utredare för ESO - Exportgruppen för studier i offentlig ekonomi - på Finansdepartementet.

Lena Svanberg har vid flera tillfällen visat prov på sionistisk aktivism och åsiktsförtryck, på senaste tiden då hon som journalist sitter agerar i Sveriges Radios P1.

Att en ledamot i den svenska statens utrikesnämnd haft intimt umgänge med en rasist och apartheidförespråkare som Lena Svanberg är anmärkningsvärt. 

 

Här måste vi också berätta om en annan tung aktör, Kaj Björk, som både haft makt inom socialdemokratin och media.

Kaj Björk (född 1918), var fr.o.m. 1952 gift med en judinna Suzanne Székely, dotter till en judisk köpman Moses Székely och dennes hustru född Kaufmann. Ett äktenskap som åtminstone höll t.o.m. 1957 och möjligen en bit därefter, men dock ej längre än till 1963 då Björk det året gifte sig med en annan kvinna.

Under samma period som Kaj Björk var gift med denna judinna och således ingift i den judiska gruppen, var Björk internationell sekreterare för SAP 1947-1955, SAP:s representant till den Socialistiska Internationalen 1948-1960, sekreterare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen 1955-1956 och redaktör för tidskriften Tiden 1951-1956 och chefredaktör för Ny Tid 1956-1963 (Ny Tid lades ner 1966).

Kaj Björk var dessförinnan anställd på Morgon Tidningen på 1940-talet. 1964 blev han sakkunnig på UD.

Då vi sedan tidigare vet att flera av de mer fanatiskt sionistiska aktörerna ofta blivit de som resultat av intimt umgänge med sionistiska judar och då inte så sällan för att de just gift sig in i någon judisk klan, så var sannolikt även herr Björk på ett likartat sätt påverkad i ett prosionistiskt tänkande.

Det är då man reagerar på hans ledande ställning inom socialdemokratin, dess internationella samarbete, den Socialistiska Internationalen (se Alsterdal ovan) men även inom den socialdemokratiska pressen.

 

Artikel från Keren Kajemets tidskrift, 5:e februari 1996.

Ingrid Almgren, socialdemokratisk politiker i Stockholms Kommun. Almgren är bl.a. ledamot i Kulturnämnden i Stockholm, ordförande i Stockholms Konstråd, vice ordförande i Stockholms Skönhetsråd och Stockholms Stads representant sedan 20 år i Stiftelsen Judiska Sjuk- och Servicehemmet. Almgren stödjer Judiska Nationalfondens arbete, se artikel intill från Keren Kajemets tidskrift för 5:e februari 1996.

 

 

Olle Svensson (född 1925) är en annan mäktig social demokrat som prostituerat sig för Israel. Svensson har arbetat mycket med socialdemokratisk media och var anställd på Morgon-Tidningen 1946-1954 och chefredaktör på Statsanställdas tidning 1954-1956. Som vi berättade ovan var den sionistiske juden Karl Berman känd för att ha varit annonschef på Statsanställdas redaktion. Förmodligen var det under Bermans påverkan Svensson påbörjade sin tankebana som Israel-anhängare.

Olle Svensson fortsatte sedan som redaktör och ansvarig utgivare för Tiden 1956-1959 (efter Kaj Björk ovan), och var chefredaktör för den inflytelserika tidningen Folket 1959-1978. 

I samband med oktoberkriget i Mellanöstern 1973 kunde man i Folket, under Olle Svenssons chefredaktörskap, läsa hur tidningen förkunnade att det finns en "skyldighet för oss att uttala att Israels undergång vore en outhärdlig och ödesdiger förlust för demokrati, frihet och mänsklighet i världen" (citatet återgivet i Menorah, nr.4-1973, sid. 39).

Svensson var riksdagsledamot för socialdemokraterna fr.o.m. 1969 där han hade den höga posten som ordförande för konstitutions utskottet (KU) på 1980-talet och var ordförande för beredskapsnämnden för psykologiskt försvar 1970-1979. Här ser vi - än en gång - absoluta toppbefattningar inom den politiska världen i händerna på en anhängare av en stat som bryter mot de mesta av internationell lag och rätt.

Bland flera sionistiska jippon har man sett riksdagsmannen och redaktören Olle Svensson tillsammans med den socialdemokratiska sionistkvinnan Anita Gradin, som talare på en nordisk konferens om antisemitism i Sovjet, se artikel i Judisk Krönika, nr.2-1979. Dessa tillställningar har som vi berättat tidigare bara som syfte att ryska judar måste lämna "förföljelsen" i Ryssland för att bosätta sig i det stulna landet - Israel.

Olle Svensson är som så många andra av sina vänner från Israel-maffians led stödmedlem Svenska Kommittén mot Antisemitism.

 

 

Ulrik Fällman, är en annan socialdemokratisk sionist. Ulrik Fällman, då han var kommunalsekretare i SAP, och i egenskap av hans post som vice ordförande i kibbutzorganisationen SVEKIV (1987), var tillsammans med Israels ambassadör i Sverige Erell, den som höll föredrag för 300 personer vid firandet av Israels 39:e självständighetsdag 1987. En fest som f.ö. hölls på det Judiska Centret i Stockholm och där rabbin Aron Katz var konferencier. Se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1987. Hur mycket mer sionistiskt komprometterad man kan bli än herr Fällman är svårt att tänka sig. 

 

  

Socialdemokraten Lennart Geijer, stödmedlem i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Huruvida han är det i egenskap av ett äkta sionistiskt engagemang, eller om det rör sig om utpressning från judarnas sida, de veta vi icke. Hur som helst har även Lennart Geijer haft en intressant karriär, med början som jurist vid TCO 1957-1966, riksdagsledamot för socialdemokraterna 1962-1976, konsultativt statsråd 1966-1969 och gjorde sig sedan känd och ökänd som Sveriges justitieminister 1969-1976.

 

***


Fenomenet Nerman

 

Ture Nerman (1886-1969), hör till de som våra medier lanserar och hyllar som en sjusärdeles förträfflig individ.

Vi tror i alla fall inte att palestinierna håller med om detta, då de dagligen måste konfronteras med Nermans ideologiska fränder. Det är nämligen så att Nerman var en övertygad anhängare till ockupation och etnisk rensning - judisk sådan förstås.

Men när det gällde tysk expansionism, då agerade denne Nerman via sin tidning "Trots Allt" under andra världskriget fylld av "upprördhet" över tyskarnas idéer om utvaldhet och deras självpåtagna rätt att lägga landområden under sig som inte tillhörde dem.

Ture Nerman var förste redaktör 1916-1917 för vänstertidningen Politiken - Folkets Dagblad.

I yngre dagar var Ture Nerman socialdemokrat på vänsterflygeln. Han blev god vän med Lenin och tog bland annat hand om denne vid besöket i Stockholm. När Zäta Höglund bröt sig ur socialdemokraterna följde Ture Nerman med och anslöt sig senare till Karl Kihlboms socialistiska (kommunistiska) parti, som han representerade i riksdagens Första Kammare 1930-1937. Ture Nerman gick tillbaka till socialdemokraterna och blev på nytt riksdagsman, 1946-1953.

Dock hade många socialdemokrater varit purkna på hans aktivism i Trots Allt under kriget: vid den socialdemokratiska partikongressen 1944 antogs med stor majoritet (303 röster mot 15) ett fördömande av Trots Allt och det närstående Förbundet Kämpande Demokrati.

Ture Nerman kallas förutom politiker för journalist och kulturhistoriker, folkbildare inom ABF och nykterhetsrörelsen, översättare och författare. 

 

 

Ture Nerman, t.v., möter den judiske bankiren Olof Aschberg.

Ture Nerman var omgiven av judiska personligheter som han samverkade nära med. Han var vän med den judiske bankiren Olof Aschberg - "den röde bankiren"som stödde Folkets Dagblad - en figur vi berättar mer om i vårt avsnitt om judar inom bankvärlden (se också bilden invid).  

Den judiske förläggaren Kaj Bonnier, bror till Tor Bonnier, var aktiv medlem i Nordens Frihet, en ideell förening som bildades av Ture Nerman och dennes tidning Trots Allt! och som ivrade för ett starkt svenskt militäringripande för att hjälpa de finska styrkorna efter Sovjets anfall mot Finland, november 1939.

Ture Nermans gode vän var den norske juden och redaktören Charles Koklin, som dessutom tillhörde kretsen kring Trots Allt.

Denne jude var mycket sionistiskt aktiv och satt efter kriget bl.a. i styrelsen för Förenade Israelinsamlingen (se Menorah, nr.2-1972).

 

För sitt stöd för Israel var Sveriges ledande sionister inte sena om att visa sin uppskattning. Juden Bertil Neuman skriver i sin bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 123):

"När Ture Nerman 1946 fyllde 60 år blev han inskriven i den Judiska Nationalfondens Gyllene Bok i Jerusalem för sin storartade gärning under kriget: "För sin oförbrutna kamp för människovärde, frihet och individens rätt." I ett tackbrev skrev Nerman: "Det judiska folket har i dessa år alldeles speciellt representerat den hemlösa, jagade, plundrade Människan och mest av alla haft rätt till alla goda människors kärlek.""

 

När det gäller övrig släkt finns det lite att berätta. Ture Nermans bror var konstnären Einar Nerman (född 1888), som bl.a. gjorde karriär i Hollywood och New York. 

Ture Nerman var också far till Anders och Bengt Nerman där Anders Nerman utbildade sig till jurist, fick jobb på de helnyktra motormännens försäkringsbolag där han var hela sitt yrkesverksamma liv och numera fortsatt som talare hos IOGT-NTO (2001). För att återkoppla till det judiska kan vi berätta att Anders Nerman har suttit som medlem i Judiska Muséets styrelse - så han anses av "de utvalda" som invigd i gemenskapen. 

Den andre sonen, Bengt Nerman (född 1922), är en känd författare och docent. Bengt Nerman var generalsekreterare för Folkuniversitetet 1948-1958, redaktör för tidskriften "Folkuniversitetet" 1949-1974, lärare SÖ biblioteksskola 1954-1967, universitetslektor vid Journalisthögskolan 1968-1988 och forskare i Nordplan 1986-1989. Bengt Nerman har också skrivit en del om journalistik.

 

 

Annonsen ovan publicerad i Judisk Krönika, nr.9-1969.

Sveriges ledande sionister hyllar den avlidne Ture Nerman som varit "en varm och hängiven anhängare" till Israel, och förordar att en lund i Nermans namn skall planteras i det ockuperade Palestina, så att "Ture Nermans namn för alltid skall leva vidare i våra hjärtan och på judisk mark".

 

***


  

De socialdemokratiska statsministrarna och Israel

 

Tage Erlander

 

Tage Erlander, född 1913, Sveriges statsminister sedan 1946, var också en stark anhängare till Israel. Något som sionisterna länge gladdes åt och kunde utnyttja.

Den socialdemokratiske juden Karl Berman berättar i Judisk Krönika, nr.1-1996:

" - Både Tage Erlander och Arne Geijer var stora vänner till judarna och Israel. De litade på mig och jag på dem. [...] Jag kunde alltid vända mig till dem då det gällde något viktigt. De lyssnade varje gång och försökte hjälpa till [...]."

 

Samtidigt var Karl Berman med och försökte få Erlander att sälja vapen till den sionistiska sidan att användas i deras aggressions krig mot palestinierna.

Tage Erlander skriver i sin politiska dagbok, anteckning för 6/4-1948 (Tage Erlanders dagböcker 1945-1949, Gidlunds Förlag, 2001):

"I lördags uppsöktes jag av Storch och Berman, som ville köpa vapen för zionisternas räkning, 5 millioner dollars, kanske 10 millioner. Köpet skulle förmedlas av någon sydamerikansk stat, förslagsvis Mexiko. I går tog jag upp saken med Undén som var ytterligt avvisande. Sannolikt har han rätt. I varje fall måste det vara riktigt att inte omedelbart före Förenta nationernas sammanträde 16/4 bidra till inbördeskrigets upprustning. Storch visade sej otrevligt väl informerad om våra förhandlingar med Kina. Han uppgav vidare att zionisterna köpt vapen i Danmark!"

 

Notera att det här var en månad innan utropandet av den judiska staten.

"Storch" är ingen annan än Gilel Storch, far till AGA-direktören Marcus Storch.

 

 

Artikeln ovan av Karl Berman och publicerad i Judisk Krönika, nr.4-1985.

Artikeln förtjänas att läsas i sin helhet. 

Observera att den svenske antijudaisten Oscar Landhal, som hade bra kontroll på vilka som var associerade med den judiska maffian i Sverige, i sitt arbete från 1936 noterade professor Östen Undén som "besläktad med judar", ett begrepp Landhal använde för sådana som var nära relaterade till det judiska via familjeband.

 

 

David Fischer skriver i sin doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling" (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 42) om de svenska judarna och Sexdagarskriget:

"Sexdagarskriget kom att markera en vändpunkt för många judar i Sverige som inte sedan andra världskriget engagerat sig i det judiska. Den allmänna inställningen i Sverige var mycket Israelvänlig och statsminister Tage Erlander gav i riksdagen i maj 1967 sin mycket personliga och starkt Israelvänliga syn under en debatt då det allvarliga läget i Mellanöstern diskuterades."

  

Tage Erlander var gift med Aina Erlander som också var strakt proisraelisk och som vi på senare tid noterat som stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

 

***

Olof Palme

 

Olof Palme räknas av många som en av Sveriges största politiska ledare. När det gäller sionismen så talar Israels vänner idag som om Palme varit emot den judiska staten, de beskriver honom närmast som en anti-sionist.

Men tittar man tillbaks på Palmes relationer med den judiska gruppen och Israels anhängare träder snarare en bild fram av att han alltid i första hand varit en anhängare till den judiska staten, trots dess uppenbart kriminella natur.

 

Artikel från tidskriften Menorah, nr.1-1976.

Palme uppvaktas på sedvanligt vis av judarna. Alltid är det något de är upprörda över.

Att judarna här till Palme påstod sig vara upprörda över "antisemitism" i Sverige grundar sig i att FN strax innan i en resolution hade dömt ut deras rörelse - sionismen- "som en form av rasism". Därför var det dags att för hundraelftionde gången komma dragandes med "antisemitismspöket".

 

Palme har försvarat sig från angreppen från de svenska judarna med att han själv skulle umgås med judar, och mycket riktigt så brukar den brittiska judinnan Emma Rothschild vara "känd som god vän till familjen Palme" (MånadsJournalen, nr.1-1990).

Denna Emma Rothschild var på sin tid verksam vid Fredsforskningsinstitutet SIPRI i Stockholm. Hennes far är den brittiske lorden Victor Rothschild och hennes farfars farfars farfar var den närmast legendariske bankirjuden Mayer Amschel Rothschild - Rothschild-imperiets grundare.

 

Lisbeth Palme, änka efter f.d. statsministern Olof Palme, var f.ö. närvarade som gäst vid Stockholms Judiska Församlings hyllningsceremoni för den judiske aktivisten Gilel Storch i juni 1996.

Som ekonomisk-politisk rådgivare åt statsminister Palme hade han juden Klas Eklund (på mödernet från den judiska Zadig-klanen), då Eklund satt i kanslihuset och statsrådsberedningen där han var planeringschef i Finansdepartementet. Det intressanta är att Eklund dessförinnan hade ett förflutet som vänsteraktiv kommunist. Eklund har senare gjort karriär som chefsekonom på storföretaget Posten och därefter som chefsekonom på SE-Banken fr.o.m. 1994. P.g.a. dessa höga positioner har denne jude tillskrivits någon sorts roll som ekonomisk expert och orakel. Klas Eklund verkar fortfarande politiskt som sekreterare i socialdemokraternas 90-tals grupp.

Klas Eklunds hustru, journalisten Pernilla Ström, är pro-israelisk ledarskribent på Bonnier-tidningen Dagens Nyheter (hon är f.d. ledarskribent på Bonnier-ägda Expressen) och hon sitter t.o.m. i styrelsen för självaste Bonniers.

F.ö. hänvisar vi till vår information om Klas Eklund och hans släktingar, i vårt avsnitt om honom i sektionen om judarna och den svenska bankvärlden.

 

Vi hinner inte här göra någon djuplodad analys av Palmes förhållande till den judiska gruppen och deras stat mer än att vi återger lite intressanta citat och klipp.

 

När sionisterna anordnade den propagandistiska ceremonin i stora synagogan i Stockholm den 7:e september 1972 för att hylla de judiska idrottsmän som dog i "massakern" vid OS i München detta år, var även statsminister Olof Palme där med kalott på huvudet och höll ett tal som applåderades av sionisterna (se Judisk Krönika, nr.7-1972). 

 

Olof Palme, Sveriges statsminister, förödmjukar sig med en judisk kalott på huvudet inför en lyssnande sionistisk församling i Stockholms synagoga, 7:e september 1972. Bild från Judisk Krönika, nr.7-1972.

 

Denna s.k. "massaker" var ett resultat av den tyska polisens intervention, palestinierna hade ju dödat två av idrottsmännen i inledningsskedet av gisslantagningen, men de övriga hade de kvar för att kunna byta ut mot tillfångatagna palestinier i israeliska fängelser.

Som den normalt pro-israeliske författaren Ronald Payne skriver i sin bok "Mossad - Israels Most Secret Service" (sid. 114); "Det kan inte råda några tvivel om att både israelerna och den Tyska Federala Republiken bar ansvaret för att inte ha hindrat massakern".

Dagen efter "massakern" i München kom så den judiska hämnden där israeliska bombplan den 6:e september 1972, bombade 15 byar och städer i Libanon med bl.a. napalm! Även det palestinska flyktinglägret vid Al Nabatiyeh blev bombat denna skräckens dag.

Samma dag som bomberna regnade över Libanon invaderade israeliska marktrupper landet och trängde in hela 25 kilometer på libanesiskt territorium. Dessa angrepp mot huvudsakligen civila mål efterlämnade 61 döda libaneser och palestinier, och hundratals sårade därtill.

Den 8:e september, d.v.s. två dagar senare, gick Israel återigen till attack. Nu angrep de israeliska bombplanen de palestinska flyktinglägren i Nahr el-Bared, Rafed och Rashayya al Wadi. Dessa häftiga bombangrepp, riktade mot flyktingläger på ett suveränt lands territorium, dödade 59 människor, varav 10 var barn, och skadade över 40 andra.

Redan veckan därpå, den 15 och 16 september, gick den israeliska armén ånyo över den libanesiska gränsen. Den sionistiska invasionsstyrkan intog 18 libanesiska gränsbyar och i ett utfall av ren förstörelselusta sprängde de sönder ett 150-tal hus för att visa vem som är herre i arabernas eget land. Och för att verkligen poängtera detta sprängdes även två broar över Litani-floden. Denna israeliska aggression, utförd i sann gammal-testamentlig anda förorsakade än mer skador och lidande. Efter det att de judiska soldaterna dragit sig tillbaka, uppenbarligen nöjda med sitt värv, kunde man räkna 118 människor dödade av sionisterna och 46 skadade.

Aldrig att samme opportunist Olof Palme skulle hålla något tal för de tusentals palestinier som fallit offer för de sionistiska mördarna och terroristerna.

 

Olof Palme var talare ihop med Elie Wiesel på den av Stiftelsen Judiska Ungdomsfonden ordnade mötet "till minne av Nachum Goldman" som hölls 20 september 1983 (se artikel i Judisk Krönika, nr.6-1983). Det här är också ett intressant sällskap där Elie Wiesel är en f.d. judisk terrorist (och lögnare) och Nachum Goldmann är en sionistledare.

Det är f.ö. Nahum Goldmann som i sin självbiografiska bok "Den Judiska Paradoxen" (Tidens Förlag, sid. 112) återger sionismens überführer David Ben Gurions uttalande:

"Varför skulle araberna gå med på fred? Om jag vore arab-ledare skulle jag aldrig träffa några överenskommelser med Israel. Det är naturligt: vi har stulit deras land. Visst lovade Gud oss det - men vad betyder det för dem? Vår Gud är inte deras. Vi härstammar från det gamla Israel, det är sant, men för över två tusen år sedan - och vad betyder det för dem? Det har funnits antisemitism, nazister, Hitler, Auschwitz - men var det deras fel? De ser bara en sak: vi har kommit hit och stulit deras land. Varför skulle de acceptera det?"

 

 

Palme deltog igen med en judisk kalott - kippa - på huvudet - vid en ceremoni i den judiska synagogan i Stockholm, den 28:e april 1985, för att åminnas de judar som räddades till Sverige i slutet av kriget. Jackie Jakubowski, chefredaktör för Judisk Krönika, skriver i en kolumn i Judisk Krönika, nr.3-1985:

"Det har inte alltid varit en självklarhet att ett lands statsminister med en kippa på huvudet deltar i en judisk gudstjänst i en synagoga. Det är den judiska statens existens som tvingar vår omgivning att respektera sina judiska minoriteter och jag tvivlar på att Olof Palme eller någon annan statsminister, vare sig i Sverige eller i något annat land, hade talat i en synagoga, om staten Israel inte hade funnits."

 

   

Ivar Müller, f.d. ordförande för den Judiska Församlingen i Stockholm och aktivist i Solidaritetskommittén för Israel, skriver i Judisk Krönika, nr.2-1986, med anledning av Olof Palmes död:
"När jag som talesman för de Judiska församlingarna vill hylla Olof Palmes minne känner jag det naturligt att ihågkomma hans insatser för våra församlingar och för det judiska folket.

Jag har mött Olof Palme i olika sammanhang, under sista tiden i min egenskap av den Judiska församlingens i Stockholm ordförande. Han berättade för mig om den smärta han kände när han blev medveten om det ohyggliga i den nazistiska förintelsepolitiken mot det judiska folket, och det är lätt att konstatera att Olof Palme alltid var lyhörd för judiska synpunkter. Det var han som i regering och riksdag genomdrev det statliga stödet åt den judiska Hillelskolan och det var han som löste frågan om återbetalning till de Judiska församlingarna av importavgifterna för kosher kött.

Olof Palme gav vid våra samtal ofta uttryck för sin uppskattning och beundran av de insatser som den judiska Världskongressen gjorde för att tillvarata det judiska folkets intressen och han engagerade sig varmt för de sovjetiska judarnas sak.

Olof Palme var utan tvekan en vän till det judiska folket samtidigt som han var starkt engagerad för alla folk som saknade sin frihet och levde under svåra förhållanden. Till dem räknade han det palestinska folket. Vi hade olika meningar om händelser i Mellersta Östern, men Olof Palme ifrågasatte aldrig staten Israels rätt att existera och jag blev vid våra samtal övertygad om att han helhjärtat stödde det judiska folkets rätt till ett eget hemland. Den resolution vari FN:s Generalförsamling jämställde sionism med rasism, fann han olycklig och orättfärdig.

Den judiska befolkningen i Sverige känner stark avsky över det brutala mordet på Olof Palme och stor sorg över hans för tidiga död.

Olof Palme var - som jag redan sagt - en vän till det judiska folket."

Och i en debattartikel i Judisk Krönika, nr.1-1988, skriver samme Ivar Müller:

"Olof Palme var utan tvekan en vän till det judiska folket. Han drev igenom stödet till Hillelskolan, han och hans regering motsatte sig den FN-deklaration, som jämställde sionism med rasism och fortsatte att bekämpa deklarationen och han var - därom har Shimon Peres vittnat - beredd att ge allt möjligt stöd åt Israels rätt att existera."

 

Palme får högsta betyg från sionisterna år 1988. Kan vara bra att komma i håg när de på senare tid så högljutt lamenterar om den "förskräckliga Palme-epoken". 

 

 Saxat från Judisk Krönika, nr.5-1967. 

 

När det sedan gäller Palmekommissionen är det intressant att se det påfallande stora judiska inslaget i denna. Som bekant har det ju även framförts teorier om att den israeliska underrättelsetjänsten Mossad kunde vara inblanda i mordet, men med personer som de följande i Palmekommissionen kan man nog undra om några israeliska spår någonsin utreddes:

 

Juden Sören Mannheimer var ledamot av parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme, 1987-1988.

Sigvard Marjasin blev senare ordförande för Palmekommissionen. Som vi redovisat längre ner, är denne Marjasin en sionistisk jude som t.o.m. deltog aktivt på den judiska sidan i kriget mot araberna under Israels tillblivelse 1948.

Helle Klein, också från den judiska gruppen, var expert och sakkunnig i Palmekommissionen 1994-1996, under Marjasins ordförandeskap.

Hans-Gunnar Axberger, också jude och därtill ansluten till Bonniers och med band till Svenska Kommittén mot Antisemitism, var ledamot och huvudsekreterare i granskningskommissionen med anledning av mordet på Olof Palme, 1996-1999

 

Dessutom var den sionistiske juden Lennart Groll som var domare i hovrätten i målet mot Christer Pettersson 1989. Vi berättar mer om denne Groll i vårt avsnitt om rättsväsendet.

 

Med tanke på att judarna utger sig för att vara så i Sverige, och dessutom maktlösa, är det intressant att se hur de lyckas dyka upp på sådan strategiska poster som i det här fallet. Det ger en fingervisning om det egentliga läget i landet.

 

***
 
Ingvar Carlsson
 

Omslaget till Keren Kajemets tidskrift för 27:e januari 1994.
Dåvarande statsministern Ingvar Carlsson med judisk kalott på huvudet i färd med att plantera träd i Israel.

 

Ingvar Carlsson (född 1934), var skolad i samma proisraeliska anda som andra socialdemokrater av hans årgång. Redan när Carlsson var utbildningsminister sökte sionisterna, på sedvanligt sätt, påverka honom. Han inbjöds exempelvis till Israel där han fick besöka propagandainstitutionen Massada, och den sionistiske hövdingen Yigal Allons kibbutz.

 

 

Ingvar Carlsson i Israel. Saxat från Judisk Krönika, nr.4-1972.

I en artikel i Judisk Krönika, nr.4-1972, berättas om hur den då unge utbildningsministern Ingvar Carlsson blåögt åkt till judestaten för att där studera utbildningssystemet.
"Detta var inte min första resa till Israel - jag var där redan 1963. På den tiden var jag ordförande i SSU, hade goda kontakter inom Mapai [det israeliska arbetarpartiet] och dess ungdomsförbund och var allmänt intresserad av Israel."

Carlsson berättar där att "något som jag också uppskattade varmt var en utflykt till [sionistledaren] Jigal Allons kibbuts, Nof Ginosar, uppe vid Genesarets sjö".

Angående utbildningsväsendet tror Carlsson i intervjun "att vi har en hel del att lära av israelerna i detta avseende".

Carlsson berättar att "när det blir tid far jag gärna dit [till Israel] igen som turist med sightseeing i ambitiös bemärkelse på programmet"

 

Under Carlssons perioder som statsminister 1986-1991 och 1994-1996 kan man inte direkt klandra honom för några särskilda hemskheter men självklart så var vapenaffärer med USA under pågående krig mot Irak ett brott mot grundläggande svenska principer.

Sionisterna brukar själva vara förbannade på honom, då han hade deras hatobjekt Sten Andersson som utrikesminister, men också för Carlssons brev till Saddam Hussein innan Gulfkrigets utbrott, ett brev som av Israel-grupperingarna sågs som en hemsk eftergift.

 

Dock är det intressant att se att Ingvar Carlsson umgicks privat med en av de främsta anhängarna av staten Israel.

I samband med Hagge Geigerts begravning, en ceremoni där bl.a. Carola i inledningen sjöng en israelisk sång, närvarade också f.d. statsministern Ingvar Carlsson. Aftonbladet (7/3-2000) beskriver Geigert som en "vän med Ingvar Carlsson":

"Hagge och Ingvar Carlsson var goda vänner sedan Carlsson var med i tv-programmet Gäst hos Hagge. Deras familjer umgicks regelbundet."

 

Som vi redovisar i vårt avsnitt om TV-radio var Geigert en närmast fanatisk pro-israel, varpå det förstås är intressant att se att Carlsson stod på så vänskaplig fot med denne. På samma sätt som det skulle vara anmärkningsvärt om Carlsson hade varit bästa vän med en anhängare till vit övermakt i Sydafrika under apartheidtiden. För likheterna mellan apartheids Sydafrika och sionismens Israel är större än skillnaderna.

 

Vi kan här lägga till att Jens Orback, känd under 1990-talet som programledare i TV-programmet "Striptease", hade ett förflutet som talskrivare åt socialdemokraterna.

Om Ingvar Carlssons judiske samordningsminister Jan Nygren berättar vi om nedan. 

 
Ingvar Carlsson på ordergivning, månne?

 

***
 

Göran Persson och sionismen

 

 
 

"Det finns många som har judiskt blod i ådrorna men inte vågar visa det. Bakom en Svensson kan dölja sig den värsta fullblodssharon, Göran Persson ryktas vara en nittiosjundedels jude. Då förstår alla varför han är så projudisk. Fråga mig bara inte hur hans släktingar kopulerat fram denna biologiskt utmanande siffra. Men med judar är allt möjligt med prozent."

- Salomon Schulman i Dagens Nyheter, 21/7-2002.

  

Göran Persson, landets statsminister är närmast ett kapitel för sig.

Sedan han tog över rodret har Sveriges Mellanösternpolitik urholkats totalt, alla principer om mänskliga rättigheter och folkrätt är som bortblåsta.

När det gäller den judiska staten så är tydligen alla metoder i praktiken acceptabla för att kväsa det folkliga palestinska motståndet mot inkräktarna.

 

Göran Persson - under judiskt inflytande.

Att herr Persson, först efter månader av ockupantens terror gjort några lama uttalanden och "fördömanden" är helt ointressant i sammanhanget och bara att betrakta som ett pliktskyldigt spel för gallerierna. Det enda man ska titta på är vad det är man i praktiken gör - vilka handlingar man genomdriver för att i fallet Israel försvaga och bestraffa aggressorn, den stat som ockuperar territorier i strid mot FN och som utför rader av folkrättsvidriga brott.

 

Men under Perssons regim är det handlingsförlamning - en medveten sådan - som är normen. "Vi måste låta EU agera", "vi får inte gå för hårt fram så att israelerna känner sig utstötta och isolerade", "även palestinierna vill inte att man skall bojkotta Israel", och liknande klyschor.

Samtidigt fortsätter förnedringen av miljoner människor.

 

Att det verkligen skett en kursändring i svensk utrikespolitik är inget man skall betvivla. I den sionistiska pressen och hos ledande Israel-anhängare se man idel glädje över Perssons långdragna flört med sionismen.

 

Judisk Krönikas Jackie Jakubowski erinrar sig i sin ledare i Judisk Krönika, nr.3-1998, (ett nummer helt tillägnat Israels 50-års jubileum); "[...] statsminister Göran Perssons ord i Stockholms stadshus vid Israels 50-årsfirande (upprepade senare i hans 1-maj tal) - 'Israel är en omistlig del av världssamfundet'."

"En omistlig del av världssamfundet", det är vad svenska folkets valda representant Persson kallar den judiska staten Israel, när han är på fest med sionist-koryféerna. Har han verkligen folkets mandat att säga så?

Att Persson var en supporter till Israel framkom redan under hans första officiella resa ned till Israel i egenskap av Sveriges statsminister, oktober 1999.

I SVT:s Aktuellt (6/10-1999) kunde man höra Persson från Israel berätta om upplevelsen av att besöka den judiska staten:

"För mig personligen mycket, mycket stort", "En dröm som går i uppfyllelse".

 

Göran Persson citerades också i SvD, 10/10-1999, där Persson i en "specialintervju" till SvD:s judiska Israel-korrespondent Edvardson, sade att:

"- Israel är omöjlig att tänka bort från kartan. Under hela mitt politiska liv har jag omfattat staten Israel med varm beundran [...]".

 

Detta fjäsk för den militanta sionismen fortsatte sedan inför de samlade sionistanhängarna. Vid sitt tal till Israels premiärminister Ehud Barak under en officiell middag i samband med statsbesöket i Israel 1999, sade Göran Persson bl.a.:

"Herr premiärminister, kära israeliska och svenska vänner! [...] Under större delen av mitt liv har jag velat komma till Israel. För att se själv, för att bli inspirerad. Idag kommer jag med en djup känsla av ödmjukhet."

Persson avslutade sedan talet med att ett "skål!" för "herr premiärminister, för staten Israel och för de utmärkta relationerna mellan Sverige och Israel!". (Se www.regeringen.se/galactica/service "tal".)

 

Dessa sympatiyttringar gav förstås resonans bland Israelmaffians kretsar.

I den sionistiska tidskriften Menorah, nr.4-1999, organ för Förenade Israelinsamlingen, intervjuar man Per Ahlmark

"En glädjens dag för Per Ahlmark och alla Israelvänner

Den dagen då vår statsminister Göran Persson besökte [förintelsemuséet] Yad Vashem och höll ett långt anförande för ett par hundra personer, blev en glädjens dag för alla Israelvänner. Inte minst för Per Ahlmark, som så länge och så oförtröttligt kämpat för Israel i svensk motvind. Norma Wiel-Berggren har intervjuat honom inför hans mottagande av Samfundet Sverige-Israels Torgny Segerstedt-stipendium 1999.

 

- Göran Perssons besök i Israel och i Yad Vashem är en dramatisk förändring i svensk politik, som förvisar Olof Palme och Sten Andersson till en parentes, säger Per Ahlmark.

-Vi har i Göran Persson en statsminister, som är mer känslig för och kunnig om judiska frågor än någon föregående statsminister oberoende om vederbörande varit borgerlig eller socialdemokratisk

- Naturligtvis går tanken främst till Olof Palme, som var oerhört fientlig mot den judiska staten och satte tonen under närmare ett kvarts sekel. Hans mest otrevliga lärjungar var Sten Andersson, Pierre Schori och Carl Lidbom. Vad Göran Persson nu har gjort är att sätta stopp för den där perioden av förnedring och återknyta till traditionerna från Tage Erlander.
[...]
- Här hemma har det varit en demoralisering av hela debatten fram till att Persson blev statsminister. Och nu låtsas de återstående Palme-fansen att det handlar om palestiniernas rättigheter.
 [...]
- Att nu Göran Persson satt punkt för den epoken och helhjärtat stöder Israels rätt att leva och försvara sig är mycket glädjande. Jag är ju knappast känd för att uppskatta socialdemokraterna, men jag beundrar Persson - dels för kampanjen om Förintelsen, dels för Sveriges omläggning av politiken gentemot Israel.

- Att se en svensk statsminister stå i Israel och säga: "Vi beundrar Israel" - det är dagens glädjeämne."

 

TV-mannen Siewert Öholm skriver en recension i Judisk Krönika, nr.5-1999, av Israel-vännen Hagge Geigerts bok "Gökungen":

"Den djupaste civilkuragefrågan för Hagge har varit hans konsekventa kärlek till och försvar för Israel. [...] Politisk opportunism eller nya vindar i Mellanöstern har inte grumlat Hagges inställning om den judiska statens nödvändighet och Israel som fortfarande Mellanösterns enda demokrati. Han gläds säkert nu när Göran Persson just gjort sitt officiella besök i Israel. Liksom åt att Persson med sin bok till skolorna påmint hela världen om Förintelsen.

Förmodligen gläds han också åt att besöket markerar att Olof Palmes/Pierre Schoris israelpolitik kanske var en parentes mellan Erlander och just Persson. Inte ens vännen Sten Andersson undgår en ironi i boken när Hagge uppmanar honom "att inte kyssa Arafat så fort han kommer åt"."

 

Folkpartisten Hadar Cars fr.o.m. 2000 riksordförande i Samfundet Sverige-Israel, sade i en intervju i Menorah, nr.3-2000:

"Statsminister Göran Persson har gjort värdefulla insatser för att förbättra relationerna mellan Sverige och Israel. I den situation som nu råder är det av största betydelse att de vänskapliga kontakterna stärks ytterligare."

 

Det råder inga tvivel om att sionisterna i Sverige ser Perssons politik gentemot Israel som en kursändring och som en oerhört positiv ändring för den ena parten i konflikten i Mellanöstern - ockupationsmakten Israel. 

 

 

 

Göran Persson så som judarna vill se honom - kalott på huvudet och smörandes för dem, i Stockholms synagoga.

 
 

 

Göran Persson med kalotten på huvudet i samtal med den judiske mördaren och terroristen Elie Wiesel.

 

Göran Persson skäms uppenbarligen inte för att uppträda tillsammans med krigsförbrytare - bara det är judiska sådana.

På den hemlighetsfulla Bilderberg-gruppens möte i Stocksund i Sverige, maj 2001 (ett möte där den internationella makteliten träffas ostört för att diskutera sådant de anser att gemene man ej skall ta del av), figurerade både vår judiske handelsminister Leif Pagrotsky och statsminister Göran Persson.

Denna gång presiderades mötet av ordföranden och USA:s f.d. utrikesminister, Henry Kissinger, en sionistisk jude som aldrig dolt sin judiska bakgrund och sitt pro-israeliska engagemang.

För folken i Asien är denne jude dock mest beryktad för de massbombningar av civila som han genomdrev, och chilenarna i Sydamerika kommer också ihåg hans del i USA:s subversiva spel för att installera Pinochet-regimen - en CIA-operation som orsakade tusentals människors död.

Och som artikeln till höger vittnar om, var Bilderberger-ordföranden Kissinger även helt införstådd med och en supporter av den Argentinska miliärjuntans smutsiga krig och massakrer på 1970-talet.

 

Samtidigt som krav höjs på att starta en process mot Henry Kissinger för brott mot mänskligheten så går Göran Persson - i egenskap av representant för Sveriges befolkning - på ett möte i denne massmördares regi.










USA gav grönt ljus för juntamord

USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger var helt införstådd i att Argentinas militärjunta mördade och förföljde oppositionen på 1970-talet, enligt dokument som offentliggjordes på fredagen.

Tre månader efter militärens statskupp i Argentina 1976 möttes Kissinger och juntans utrikesminister Cesar Augusto Guzetti i Chiles huvudstad Santiago.

Guzetti vädjade om USA:s stöd och fick det.

- Vi önskar den nya regeringen all välgång. Vi hoppas ni lyckas, och kommer att göra vad vi kan för att hjälpa er, sade Henry Kissinger enligt amerikanska dokument vars hemligstämpling hävdes på fredagen.

Om de problem med "terrorism", det vill säga opposition mot diktaturen, som Guzetti påtalade kommenterade Kissinger:

- Om det finns saker som måste göras, så gör dem snabbt, och se till att sedan återgå till normala procedurer. Vi är medvetna om att ni befinner er i en svår period, när det inte går att skilja på politiska, brottsliga och terroristiska aktiviteter. Vi förstår att ni måste sätta er i respekt.

Henry Kissinger fick också kännedom om Operation Kondor, ett topphemligt diktatursamarbete med syfte att utplåna all opposition, mellan juntorna i Argentina, Brasilien, Bolivia, Chile, Uruguay och Paraguay.

En månad efter det vänskapliga mötet mellan utrikesministrarna 1976 fick Henry Kissinger en varning av sin Sydamerika-rådgivare Harry Schlaudeman, om situationen i Argentina.

- De tänker använda den chilenska strategin, det vill säga terrorisera oppositionen, och till och med mörda präster och nunnor, varnade Schlaudeman förgäves.

Responsen från Henry Kissinger till militärjuntan lät så här: "Ju snabbare ni lyckas, desto bättre".

En sanningskommission som inrättades efter det att Argentina åter blev demokratiskt 1983 fastställde att militären mördade omkring 10 000 människor i det så kallade smutsiga kriget mot oppositionella och vänsteranhängare. Människorättsgrupper sätter dödssiffran högre, till cirka 30 000.

 

Från TT-AFP

 

(Artikeln ovan publicerad i DN, 28 augusti 2004.)

 

 

När så Radio Islam lanserade vår hemsida våren 1996, leder de till närmast panikartade reaktioner i de sionistiska leden. Man försöker med rättsliga turer men lyckas inte stoppa hemsidan, samtidigt vet man att andelen svenskar som nu tagit del av de informationer Radio Islam under åren spridit börjar bli smärtsamt högt.

Då tar man till en ny taktik och skickar ut en av sina agenter - Stéphane Bruchfeld - från den Israel-allierade organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism för att som "forskare" från Centrum för invandringsforskning och Brottsförebyggande rådet (utan att nämna hans band till SKMA) helt plötsligt "upptäcka" att svenska skolelever inte har någon kunskap om den påstådda "förintelsen" av miljoner judar under andra världskriget.

Stéphane Bruchfelds "upptäckt" får en oerhörd massmedial uppbackning och Persson går upp i talarstolen i rikets riksdag och förkunnar att han minsann skall råda bot på detta onda genom att starta upp en rikstäckande kampanj för "information" om andra världskrigets judemord.

 

Så startar sedan bokdelen av projektet där hundratusenstals exemplar av boken "Om detta må ni berätta..." trycks ner i halsen på svenska föräldrar. F.ö. en bok skriven av samme Stéphane Bruchfeld som nu helt plötsligt slutat med sin forskning och istället förvandlats till en "historisk" expert på just andra världskrigets historia. Till hjälp har Bruchfeld en annan jude, Paul Levine.


Den judiska hjärntvättarduon Levine och Bruchfeld håller presskonferens om hur de skall "utbilda" det svenska folket angående "förintelsen".

Nu börjar Stéphane Bruchfeld allt mer öppet agera som den aktivist för Svenska Kommittén mot Antisemitism han alltid varit. När organisationen anordnar en grupp-resa i november 1997 till Auschwitz så är det just Stéphane Bruchfeld och Pia Enochsson från SKMA som leder det hela (se Judisk Krönika, nr.1-1998).

 

Till råga på allt så tillstår man bara några månader efter den preliminära rapporten att slutsatsen som dragits om elevernas påstådda okunskap om "förintelsen" var förhastade och ej stämde med verkligheten. Men då var redan kampanjmaskineriet igång.

 

Bruchfelds aktivism för Israel och Svenska Kommittén mot Antisemitism är för oss välkänd, redan innan dök upp som "forskare". Det var exempelvis Bruchfeld som in persona deltog i husrannsakan hemma hos den antisionistiske författaren Ditlieb Felderers lägenhet, 1994. Bruchfeld var redan då representant för målsägarna, Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Men Bruchfelds engagemang för sionismen och Israels sträcker sig längre tillbaks än så.

 
Stéphane Bruchfeld som f.d. kibbutznik, intervjuad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1986.

I Judisk Krönika, nr.2-1982, finns en halvsidesannons i tidskriften med rubriken "Stöd Zionistiska arbetarpartiet". Bland de 20-tal signaturerna av olika sionistiska judar bosatta i Sverige som står bakom uppropet finns också "Stephane Bruchfeld" angiven! Annonsen är utformad av "Svenska Mapai" - en del av den sionistiska arbetarrörelsen där man bl.a. skriver: "Tillsammans kan vi återge Mapai dess ledande roll inom den zionistiska rörelsen."

I samma annons anges det att för att få rösta i valet till den Zionistiska Federationen (Zionit) så måste man vara medlem i organisationen Zionit, något som Stéphane då också måste ha varit då han nu skriver under ett upprop inför valet.

Partiet som Bruchfeld sympatiserar med heter för övrigt i sin helhet just det "Zionistiska Arbetarpartiet Mapai".

 

Så det är alltså en aktivist från Zionistiska Federationen som tagit befälet över den pågående indoktrineringskampanjen riktad mot det svenska folket!

 

För mer data om denna kampanj och Stéphane Bruchfelds ohederliga karaktär hänvisar vi till vårt dokument "Vem är Stéphane Bruchfeld?- Göran Perssons judiske emissarie".

 

Att Levande historia verkligen är i SKMA:s händer är det lätt att förvissa sig om.

På sin egen hemsida www.levandehistoria.org tillstår man att "arbetet med Internetsatsningen genomförs tillsammans med SKMA, Svenska Kommittén Mot Antisemitism".

Levande historia har Lena Jersenius som sin kontaktperson för organiserade resor till koncentrationslägren i Polen. Vi vet sedan tidigare att samma Jersenius arbetar på Svenska Kommittén mot Antisemitism (hon har bl.a. varit kassör där). Lena Jersenius är en trogen sionist som förutom arbetet på Svenska Kommittén mot Antisemitism också arbetar inom Svenska Kibbutzvänner (SVEKIV), och på Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah.

Som chef för Levande historia utnämndes år 2002 "historikern" och "nazistexperten" Helene Lööw. Det hör till saken att veta att Lööw, ihop med Bruchfeld, var en av de tre bakom den ovannämnda feltolkade rapporten om de svenska ungdomarnas okunnighet om "förintelsen", och således var Lööw själv en av orsakerna till att propagandaapparaten Levande historia överhuvudtaget sattes igång.

Lööw värjer sig inte för att dyka uppp sionistiska sammanhang. Exempelvis kunde man se Helene Lööw som talare för Womens International Zionist Organization, på en av dem arrangerad s.k. "WIZO-kväll", den 17 april, 2001. Vi har t.o.m. sparat annonsen för detta evenemang, som kan beskådas genom att klicka här.

I Judisk Krönika, nr.4-1994, berättades det också att Lööw varit inbjuden till WIZO, för att sitta i en "expertpanel" under ett seminarium om nynazism tillsammans med israeliska Hadassa Ben Itto, domare från Israel som bl.a varit involverad under rättegången mot Radio Islam.

 

 

Ledande sionister gläds förstås åt Göran Perssons flört med deras sionistiska ideologi.

Per Ahlmark, intervjuad i TV4, 28/1-2000, under den pågående "förintelse"-konferensen i Stockholm:

"Det är ju en kursändring. Och det här har jag drömt om - att det skulle komma en sån statsminister någon gång som sade dom här sanningarna både om förintelsen och om Israel.

Och jag som liberal, vill bara tacka och hylla denne socialdemokratiske statsminister." 

 

Perssons drag har gett ännu mer beröm från sionisthåll.

Samfundet Sverige-Israels ordförande Hadar Cars, skrev i ett brev till statsminister Göran Persson, daterat den 27 februari 2001:

"För relationerna mellan Sverige och Israel var Ert besök i Israel av stor betydelse. Nära och vänskapliga relationer mellan de båda länderna och deras medborgare är målet för Samfundets verksamhet."

"Som uttryck för Samfundet uppskattning medverkar vi, och uppmanar våra medlemmar att medverka, till den trädplantering i Israel som bär Ert namn."

 

Och det är detta man nu börjat göra. Man planterar träd en masse nere i det av judar ockuperade Palestina för att hylla sin vän Göran Persson.

 

  

 

Göran Persson och den sionistiska judinnan Lena Posner-Körösi från Judiska Församlingen i Stockholm.

Artikel och bild publicerad i Judisk Krönika, nr.4-2000.

 

I DN, 27/3-2001, berättas att Göran Persson "ska hedras med en skog i Israel för sina insatser mot rasism och främlingshat, särskilt i samband med Förintelsekonferensen i Stockholm". Skogen anordnas av, enligt DN, "den opolitiska miljöorganisationen Keren Kajemet från Israel". Skogen ska omfatta 10 000 träd, á priset 50 kronor styck. Pengarna skall samlas in av Keren Kajemet, från "bidragsgivare i Sverige".

Samme Persson får nu ta emot den svenska Israel-maffians hyllningar. Göran Persson namnges t.o.m. i den sionistiska tidningen "Keren Kajemet" (trädplanteringsfonden) som en som erhållit "Jerusalem diplom" för en donation till "Jerusalem Park 3000" i Israel (se Keren Kajemets tidskrift, 10 september 1999) och på sin 50-årsdag hyllas han av sionisterna med en"jubileumsdunge" i Israel (se Keren Kajemets tidskrift, 22 januari 2000). 

Vad kommer sig då denna Perssonska sionism av? Först är det förstås ren skär opportunism. Som vi visat ovan har han nu vunnit sionisternas gunst och i dem har han också mäktiga politiska allierade, även på det internationella planet.

Sedan kan det mycket väl vara hans egen bakgrund.

Staffan Heimerson skriver i en omdiskuterad krönika i Aftonbladet, 31/3-2002, med rubriken "I dag borde Israels vänner göra avbön", om sin resa med Persson till Israel: 

"En minnesbild dyker upp, medan jag andlös och gråtfärdig ser israelerna i Ramallah bära sig åt som historiens fördömda vandaler och avarer, hunner och barbarer - härja och skrämmas och slå sönder.
   [...]  
  Minnesbilden är från juni i fjol sommar. Jag flög med statsminister Persson i hans privatplan till Jerusalem.
[...]  Under flygresan ner talade Persson länge och med många exempel om sin beundran för judarna, deras kultur, deras musik. Han hade det med sig, sa han, från Vingåker och statskyrkan. "

 

Det förefaller som en del av Perssons tycke för den judiska staten grundas i kristen pro-sionism, det kan nog stämma då många kyrkor betonar det judiska Gamla Testamentet och är fyllda av indoktrinering om "Israels barn" som skall hitta sitt förlovade land.

En annan faktor som enligt vissa är den avgörande, är hans högra hand, Pär Nuder, en person som är känd för sin pro-israeliska hållning och sitt stora inflytande på statsministern. Enligt flera bedömare är det Nuder, sionist, som fått Persson att inse fördelarna med att så öppet ställa sig på den israeliska sidan och spela med i det judiska falskspelet.

Aftonbladet (21/10-2002) skriver om Pär Nuders engagemang i Mellanösterkonflikten, enligt denna välinformerade sossetidning "ett engagemang som grundlades när han som barn tillbringade flera somrar i Israel".

I en avslöjande lördags-intervju i P1, 4/12-1999, berättade Nuder att "Jag har väldigt goda kontakter i Israel", "det är riktigt att några av mina allra bästa vänner bor i Israel".

Nuder berättade vidare om landets statsminister: "Göran Persson har ju själv en gammal relation till Israel", och bekräftade att Persson haft "ett flera decennier långt starkt engagemang för Israel".

 

Massmedia har senare avslöjat att en av Pär Nuders barndomsvänner i Israel är ingen annan än sonen till SvD:s judiska Israel-korrespondent Cordelia Edvardson, en man som dessutom är officer i de israeliska fallskärmsjägartrupperna (om det senare se intervjun med Cordelia i MånadsJournalen, nr.9-2001)!

Svenska Dagbladet skriver i en artikel om Pär Nuder, publicerad 27/10-2002:

"I omläggningen av Sveriges Israelpolitik har Pär Nuder haft en viktig roll och starkt engagemang. Det bottnar i en mångårig privat vänskap med en journalist, SvD:s Jerusalemkorrespondent Cordelia Edvardson: "Cordelia och hennes son Simon står mig väldigt nära"."

När Cordelia Edvardson, som står Nuder "väldigt nära", fortfarande bodde i Sverige under 1970-talet satt hon i styrelsen för den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel (se Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1978).

 

 

Vem är då denne Nuder?

Pär Nuder är en professionell politiker som vuxit in i makten då även hans far Ants Nuder, också socialdemokrat, under en period var politiskt sakkunnig i Bostadsdepartementet.

Israel-anhängaren Pär Nuder. Enligt Aftonbladet, 21/10-2002, "en av Sveriges mäktigaste män".

Pär Nuder gick redan som 14-åring med i SSU och när han var blott 22 år gammal knöts han till Rosenbad som sakkunnig i Justitiedepartementet. Hans uppgift då var att hjälpa sitt statsråd Sten Wickbom

Därefter avancerade denne Nuder ytterligare till posten som statsminister Göran Perssons statssekreterare och chef för Statsrådsberedningen, statsministerns kansli. Pär Nuders uppgift var där att, tillsammans med Statsrådsberedningen, samordna regeringens och regeringskansliets arbete.

Även officiella medier tillstår Nuders makt över statsminister Persson. Dagens Nyheter kallar Nuder för "ideolog" hos Göran Persson och Aftonbladet (3/1-2001), talar om: "[...] Perssons högra hand, statssekreterare Pär Nuder."

Ingvar Hedlund, Expressen, 19/6-2001, skriver en lång artikel under rubriken "Pär Nuder - starkare än statsråden":

"Tung doldis. Pär Nuder, 38, försöker efterlikna Anders Zorns modell i tavlan "Vid Siljan". Nuder är mäktigare än alla fackministrar. En del påstår att han i vissa frågor kan vara mäktigare än statsministern. Det Nuder säger och tycker påverkar de flesta människor i Sverige." 

 

"Pär Nuder, 38, är en av Sveriges mäktigaste personer. Det han säger och det han gör påverkar de flesta människor i Sverige. Men för de flesta är han okänd.

- Nuder har en starkare ställning än många av statsråden, konstaterar Anders Sundström, tidigare näringsminister.

- Den direkta kopplingen till statsministern ger Nuder denna makt, säger Ines Uusman, tidigare kommunikationsminister.

- Man blir nervös när Pär ringer, säger ett av de nuvarande statsråden."

 

"Flera av de personer Expressen talat med använder uttrycket "Perssons torped" om Nuder.

En säger:

- Statsrådsberedningen är liktydigt med Pär Nuder. Han fungerar som regeringskansliets styrelseordförande. Ibland är han mer statsminister än statsministern själv.

Banden mellan Göran Persson och Pär Nuder är mycket starka."

 

"Pär Nuder har skrivit ett stort antal tal som statsministern har hållit. [...] Nuder skrev valmanifesten både 1994 och 1998.

Visserligen har Persson genom statsrådsberedningen tillgång till tre talskrivare. Men det är Nuder som står för de viktigaste talen, de som riktar sig framåt, de som lyfter sig över den dagliga politiken och partikäbblet."

 

Och i Aftonbladet, 6/11-2001, skriver man under rubriken "Här är Perssons hemliga nätverk":

"Kungen i Perssons innersta krets är statssekretetare Pär Nuder. Han och en handfull personer på statsrådsberedningen är de enda som träffar Persson dagligen.

Perssons och Nuders personkemi stämmer perfekt. De är lika mycket kollegor som kompisar. Om två ministrar råkar i luven rycker Nuder in och löser tvisten. Inga nya utnämningar sker utan att Nuder granskat kandidaterna med lupp.

Vid sidan av Nuder är mobiltelefonen Perssons bästa vän."

 

Aftonbladet, 21/10-2002, skriver om Pär Nuder under rubriken "Mäktigaste ministern efter Göran Persson":

"Som statssekreterare har Pär Nuder länge varit en av Sveriges mäktigaste män. Nu blir han regeringens samordnare.

Som statssekretare åt Göran Persson de senaste fem åren har Pär Nuder, 37, varit statsminsterns absolut närmaste man och hans utrikespolitiske rådgivare.

– Göran Persson och Pär Nuder lever i symbios med varandra, säger statsvetaren Stig-Björn Ljunggren till aftonbladet.se."

 

"Statssekretarna brukar bekrivas som extraminstrar, de arbetar i det tysta men har ett mycket stort politiskt inflytande.

Och efter fem år som extraminster får nu alltså Pär Nuder en riktig post i regeringen som samordningsminister."

 

Skall man tro Hedlund och andra journalister är det Nuder som har mycket att säga till om. Detta trots att knappt någon människa vet vem han är, och egentligen har visat att de ger honom sitt förtroende.

 

Israel-aktivisten Pär Nuder är dessutom ingift i Bonnier-etablissemanget då hans hustru Ingrid Carlberg är mångårig journalist på Bonnier-ägda Dagens Nyheter där hon t.o.m. skrivit ledare.

När Pär Nuder september - oktober 2004 temporärt var Sveriges kulturminister, måste detta således setts som en triumf för Bonniers som dessförinnan haft konflikt med den föregående kulturministern Marita Ulvskog och hennes om än tafatta försök att begränsa Bonnier-koncernens monopoliseringstendenser. Nuder var ju nu via hustrun Ingrid Carlberg kopplad till och indirekt beroende av Bonniers.

 

Pär Nuder har sedermera fått en av de absolut viktigaste maktposterna i landet då han av Göran Persson oktober 2004 utnämndes till Sveriges nye finansminister.

 

 ***

 

Åter till statsminstern Göran Persson.

I kärlekslivet följer Göran Persson också den sionistiska vägen vid valet av hans senaste kvinna, Systembolagschefen Anitra Steen (som vi skriver mer om nedan), en kvinna som t.o.m. varit talare för den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO.

  

 

Vi kan runda av med att återge en liten intressant observation från Nobelfesten i Stadshuset, december år 2000.

När statsminister Göran Persson, söndagen 10/12-2000, fastnade i de utdragna EU-förhandlingarna i Nice blev hans stol vid kvällens Nobel-fest, bredvid prinsessan Victoria, vakant.

Ma såg då sig genast om efter en värdig ersättare till landets statsminister, att ta över den vakanta stolen. Och vem fann man? Jo, den judiske direktören Marcus Storch. (Se exempelvis SVT-text 10/11-2000 och Everyday (Stockholm) 11/12-2000.)

Storch är en f.d. AGA-chef som i de judiska kretsar är en stor auktoritet som son till den legendariske juden Gilel Storch (som Jerzy Einhorns dotter Lena gjorde en så "omtalad" pseudodokumentär om häromåret).

Symbolvärdet i att statsministern ersätts på sin plats med en känd judisk aktivist är stort och medför ännu en anledning för judarna i vårt land att känna "stolthet" för sina senaste avancemang.

 

 

"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak."

"Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."

- Willy Salomon, vice ordförande i Stockholms Judiska Församling, i tidskriften Judisk Krönika, nr.4-5/1988, sid. 36 och 37.

 

***


Ännu fler judar och sionistmedlöpare i SAP

 

Under 1990-talet har flera judar, ättlingar till judiska flyktingar från nazimen jobbat sig fram till absoluta topp-positioner inom den socialdemokratiska maktapparaten.

Vi tänker här på Jan Nygren och Erik Åsbrink, men även Inger Efraimsson, där vi går in på den senare i vårt avsnitt om den fackliga rörelsen

 

Jan Nygren (född 1950) agerar öppet som jude. Hans judiska mor kom med Vita bussarna till Sverige 1945.

Nygren avancerade snabbt inom den socialdemokratiska maktapparaten och under åren 1978-1984 var han ordförande för SSU. Han gick sedan vidare till Försvarsdepartementet 1984-1985 och 1986-1987 och blev sedan statssekreterare vid Civildepartementet 1987-1988 och statssekreterare vid Försvarsdepartementet 1988-1991.

Under åren 1994-1996 innehade Nygren "den mäktiga och viktiga posten som samarbetsminister", som Aktuellt (TV1) uttryckte det den 5/10-1994.

Därutöver har Nygren gjort karriär som marknadsdirektör på Riksbyggen 1992-1994, sedan som dess informationsdirektör 1996-1997 och slutligen Riksbyggens VD fr.o.m. 1997.

Jan Nygren kallar sig i en artikel i SvD, 27/12-2001, för "svensk med judisk bakgrund". Men ju mer man tittar på hur han agerar framträder det - som vanligt - att han är jude i första hand, och svensk i andra hand. 

Juden Nygren tvekar inte med att samarbeta med sionisterna på Judisk Krönika. Han skrev exempelvis under kolumnen "Mitt judiska Sverige" i Judisk Krönika, nr.6-1991, där han skrev under rubriken "Min mors mörka bakgrund har påverkat mig mycket".

"Även om mitt judiska Sverige inte är särskilt påtagligt, så har min mors upplevelser, bakgrund och sätt att vara påverkat mig mycket."

"Därför är jag stolt och tacksam över min bakgrund."

"Trots att jag levt med svenskhet som form, har det efter hand växt fram en medvetenhet om mitt judiska arv."

 

När Ingvar Carlsson tillkännagav sin avgång framträdde Jan Nygren som en av de två huvudkandidaterna till posten som ny partiledare för socialdemokraterna och därigenom landets nya statsminister.

Det är av vikt att notera att Jan Nygrens judiska bakgrund vid flera tillfällen använts vid lanseringen av honom. I bakgrundsporträtt av honom på TV nämns den judiska kopplingen och Aftonbladet gick ut med det stort när de den 23/8-1995 på första sidan och sedan i ett dubbeluppslag i samma tidning under rubriken "Hans mor flydde Förintelsen" berättade hur "Jan Nygren växte upp i skuggan av Auschwitz". Där kunde man bl.a. läsa följande:

"Den polska judinnan Rosa Nygren överlevde flera av nazisternas koncentrationsläger.
Bland andra Auschwitz.
Ingenting har präglats hennes son, samordningsminister Jan Nygren, 45, så mycket.
Strax efter krigsslutet anlände Jan Nygrens mamma med Bernadottebussarna till Sverige och så småningom också till Trollhättan.
Hon hade överlevt gettot i Lodz och koncentrationsläger i såväl Oranienburg som Ravensbrück.
Slutstationen var Auschwitz.
Men hon hade tur. När tåget med arbetskraft till Berlin skulle avgå råkade hon hamna i kön vid exakt rätt tidpunkt.
Rosa Nygren överlevde.
[...]
Trots att minnet från kriget plågar henne och hon därför bara sparsamt avslöjar sina upplevelser för Jan Nygren präglar berättelserna honom starkt."

Artikeln avslöjar dessutom en annan sak av intresse när man betänker de invändningar som sista tiden förts mot att Mona Sahlin skulle få posten som socialdemokratisk partiledare eftersom hon skulle ha sviktande språkkunskaper. I artikeln berättas det nämligen att Jan Nygren under sin skoltid "fick ettor i flera tunga ämnen" d.v.s. i engelska, matematik och fysik! Och i tyska fick han en tvåa och i kemi likaså. Men han kanske har ryckt upp sig sen dess, vem vet?

 

 Saxat från Judisk Krönika, nr.6-1994. 

 

 

Judarnas tidning nummer ett här i Sverige, Judisk Krönika, var inte sena med att skryta över att Nygren fått sin ministerpost efter valet. I numret från december (nr.6)-1994 kunde man läsa om den nye samordningsministern "med judisk bakgrund" under rubriken "Jag känner mig privilegierad". Judisk Krönika drog sig inte för att profetia:

"Sverige kan mycket väl få en statsminister med judisk bakgrund. Jan Nygren är samordningsminister och avlastar tillsammans med Mona Sahlin Ingvar Carlsson i det interna regeringsarbetet. Han har inte stött på någon antisemitism i svenska politikerkretsar. Däremot blev han påhoppad av Ahmed Rami när han skrev om sitt judiska Sverige i Magasinet [ovannämnda bilaga till Judisk Krönika, Radio Islams anmärkning] 1991.
- Det gladde mig enormt. Rami upptäckte att jag jobbade i försvarsdepartementet vilket var en källa till enormt förtret för den stollen. Det är det enda påtagliga jag själv råkat ut för."

Samma artikel talade också om "Jan Nygren som ändå har speciella känslor för Israel".

Juden Nygren avböjde sedan kandidaturen som partiledare och statsminister, officiellt av familjeskäl även om andra skäl skall ha varit ekonomiska. 

 


 

Expressen, 25/8-1995. Jan Nygren, en gång nära att bli Sveriges statsminister, tills de sa nej till hans lönekrav, visar hur han, som nyvald SSU-ordförande, använde bulvaner för att sköta det smutsiga arbetet.

  

Jan Nygren agerar numera inom affärssektorn och har den tunga posten som Group Senior Vice President, och informationschef för SAAB-koncernen.

***

 

Den före riksbankchefen Per Åsbrink (född 1912), var tidigare gift med en judinna, flykting från Tyskland, vid namn Richter. Parets judiske son är Erik Åsbrink, socialdemokrat och f.d. skatte- och finansminister, se mer nedan.

Per Åsbrink var riksbankchef 1955-1976. Han tillhörde också nordiska exekutivdirektionen för Internationella Valutafonden 1973-1976, styrelseledamot i Internationella Banken i Basel 1955-1973 och i Sverige bl.a. styrelseordförande för LKAB 1957-1974, förutom styrelseuppdrag på AB Tumba Bruk (ordförande), SAS och ABA.

Inom politiken var Per Åsbrink bl.a. sekreterare för 1946 års skolkommission samt sakkunnig på Ecklesiastikdepartementet 1946-1947, sakkunnig på Kommunikationsdepartementet 1948 och statssekreterare på Kommunikationsdepartementet 1953-1955 samt ordförande för utredningar och olika förhandlingar.

 

Den judiske sonen Erik Åsbrink (född 1947), har själv suttit som ordförande för riksbanksfullmäktige åren 1985-1990.

Bland Åsbrinks politiska uppdrag har han verkat på Konjunkturinstitutet 1972-1974, Finansdepartementet 1974-1976, Budgetdepartementet 1976-1978, socialdemokratiska riksdagsgruppen 1978-1982, som statssekreterare på Finansdepartementet 1982-1990, statsråd på Finansdepartementet 1990-1991 och slutligen statsråd och chef för Finansdepartementet 1996-1999 - d.v.s. Sveriges finansminister.

Bland andra intressanta poster denne jude inom bankvärlden innehaft ses bl.a. styrelseuppdrag i Sparbankernas bank och Sparbanken Sverige AB 1991-1993, posten som ordförande för Första Sparbanken 1992 och SkandiaBanken 1995-1996, och ordförande för Lantbrukskredit AB 1983-1985.

Därutöver har Erik Åsbrink också varit styrelseledamot i 1:a AP-fonden 1982-1985 och styrelseledamot i 4:e AP-fonden 1985-1990, han har suttit i Obligationsfrämjandet 1993-1996, styrledamot i ABB Fondförvaltning AB 1993-1996, Alliansen-Almega 1993-1996, SNS 1995-1996.

Han har också suttit som generaldirektör för Byggnadsstyrelsen 1992, VD för Vasakronan AB 1993-1996,ordförande för SBAB 1984-1985, vice ordförande för Systembolaget AB 1986-1990, styrelseledamot Vin & Sprit AB 1986-1990 och 1993-1996 och verksam inom AB Trav & Galopp 1989-1990.

Bland Åsbrinks senare åtaganden är han sedan 1999 på ABN AMRO Bank och ordförande för Citizen Yes AB.

Sedan 2000 sitter han också i en mängd förtag; Informed Portfolio Management, SPP, TopReach, styrelseledamot Bringwell International AB, Emerging Technologies, Lennart Wallenstams Byggnads AB, NetLight Consulting AB, SBI Holding AB och SignOn i Stockholm AB.

Åsbrink är också styrelseordförande i, det år 2001 nybildade, fondbolaget Humanix, som lanserar s.k. "etiska" fonder. Bakom Humanix står bl.a. organisationerna Diakonia, Rädda Barnen, Lutherhjälpen, Svenska Kyrkans Mission och Svenska Röda Korset.

Således en mängd kristna organisationer, men där en jude leder verksamheten. 

Som sidoverksamhet har han suttit i Stockholms Konserthusstiftelse 1995-1996 och sitter i Svenska Budoförbundet sedan 2000

Under stort massmedial uppmärksamhet blev Åsbrink sedan sambo med ministern och kollegan Ylva Johansson, och de lämnade politiken.  

Inför valet 2002 är Åsbrink dock tillbaka som ledare av "Etikkomissionen" som skall styra upp etiken inom näringslivet och på så vis öka förtroendet för företagandet. Dock visade det sig ganska snart att ett av de bolag i vars styrelse den tilltänkte etikchefen Åsbrink själv tillhörde, var en av de riktiga syndarna, där man under två års tid ägnat sig år klart skumma årsredovisningar (se DN 6/8-2002).

 

 

Den judiske politikern Sören Mannheimer, besläktad med bankirjudarna Theodor Mannheimer och dennes son Herman Mannheimer, är också en aktör som haft mycket makt inom socialdemokratin. Sören Mannheimer var nämligen ledamot i partistyrelsen för socialdemokraterna SAP 1969-1981.

Sören Mannheimer har också suttit i kommunfullmäktige i Göteborg, bl.a. som ordförande för kommunstyrelsen 1985-1988 och han har också varit ordförande för 4:e AP Fonden.

Sören Mannheimer var medlem i styrelsen för Volvo under den judiske Pehr Gyllenhammars epok och har också likt P.G. suttit i Procordia, samt i diverse rederier och i Götabankens styrelse.

Därtill har Mannheimer varit ledamot av Svenska Kommunförbundets styrelse och ledamot av den parlamentariska kommissionen med anledningen av mordet på Olof Palme (se även judarna Sigvard Marjasin, Helle Klein och Hans Gunnar Axberger), och mycket annat.

Som en del av Sören Mannheimers sionistiska engagemang är även han stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Sören Mannheimer var gift 1957-1977 med TV-producenten Carin Mannheimer (född från den judiska klanen Jacobson), en kvinna som av tidskriften Menorah kallas för en "Israelvän", och där deras dotter är den kända TV-profilen Anna Mannheimer.

 

Pia Enochsson (född 1949), är en viktig sionistisk aktivist, då hon har mycket makt inom socialdemokratiska partiets kvinnoförbund där hon var förbundssekreterare 1992-1994

Enochsson har annars varit politisk sakkunnig på Utbildningsdepartementet och UD 1986-1991, statssekreterare på Jordbruksdepartementet 1995-1996 och på Arbetsmarknadsdepartementet sedan 1996. Hon är numera utsedd av regeringen till chef för Glesbygdsverket i Östersund (1998)

Pia Enochsson var tidigare vice ordförande i Svenska Kommittén mot Antisemitism (1996) där hon samarbetat nära med den sionistiske juden Stéphane Bruchfeld.

Så det är mäktiga fiender Radio Islam utmanar, det är ett som är säkert.

 

 
Jordbruksministern Margareta Winberg skall enligt media ha juden Jerzy Glücksman som protokollchef

Jerzy Glücksman var tidigare UD:s jordbruksexpert och tillika jordbruksråd vid Sveriges EU-delegation och var en av huvudaktörerna bakom det framförhandlade EU-avtalet. Enligt SvD (1/3-1994) jordbruksminister Karl Erik Olssons "nyckelman i Bryssel".

Denne Glücksman har utmärkte sig i Bryssel för den slösaktiga avslutningsfest han höll och som svenska staten skulle betala 40 000 kr. för.

Aftonbladets Internet-version av den 5/5-2000 skriver om detta:

 

Svenskens EU-kalas kostade 60 000 kr

"Det var en investering för framtiden"

 

Jerzy Glücksman, avgående svenskt jordbruksråd vid EU-representationen, höll nyligen en avskedsfest i Bryssel. Av slutnotan på 66 000 kronor står svenska staten för cirka 40 000.

Dessutom sponsrades festen av mejeribranschen och Sveriges yrkesfiskare.
Efter nästan 13 år som jordbruksråd i Bryssel ska Jerzy Glücksman nu flytta hem till Sverige och bli protokollchef åt jordbruksminister Margareta Winberg.
Den 10 april höll han sin avskedsfest i Bryssel.
Omkring 200 gäster dök upp och bjöds, enligt Svenska Dagbladet, på en flerrättersmiddag med drinkar, vin och kaffe.
EU-ambassadören Gunnar Lund är upprörd över festens storlek och anser att den blev för dyr.
Förvisso är det brukligt att säga farväl, men då med en mottagning och inte med denna mängd av gäster, säger han till SvD.
Svenska utrikesdepartementet betalar, helt enligt representationsreglerna, ungefär 40 000 kronor av kalaset.

"Investering för framtiden"

Resten får Jerzy Glücksman stå för själv.
Gunnar Lund är också kritisk till att två intresseorganisationer Svensk Mjölk och Sveriges yrkesfiskares riksförbund skänkte delikatesser till festen.

Men Jerzy Glücksman förstår inte kritiken:
Festen var en investering för framtiden. Min efterträdare kan dra nytta av att den blev lyckad.

 

 

Radio Islam kommenterar: Märk att: den slösaktige juden Glücksman kallas för "svensken". Det brukar vara så att judar tycker om att exempelvis kallar sig för "svenskar" även trots att de närhelst de vill kan flytta till Israel och automatiskt, i egenskap av judar, bli israeliska medborgare. Varje gång de hamnar i klistret och gör bort sig så säger de att de är "svensk", "amerikan" eller "fransman", så att dessa respektive värdfolk istället får skulden och skammen över sig. Aldrig skulle de i sådana sammanhang betona att de är judar. Nej, det säger de bara ifall att de får utmärkelser, priser och berömmelser, då framhäver de gärna sitt "judisk arv" eller "judiska påbrå".

 

  
Leif Pagrotsky (född 1951), är Sveriges judiske utbildnings-, kultur- och forskningsminister sedan hösten 2004.

Han var innan statssekreterare på finansdepartementet och därefter den nye statsministern Göran Perssons högra hand, i egenskap av statsråd utan portfölj vid Statsrådsberedningen, för att sedan få den mäktiga posten som handelsminister (den senare innehade han t.o.m. hösten 2004). Pagrotsky har tidigare varit sakkunnig i ekonomiska och politiska frågor. 

 

Leif Pagrotsky kommer från en genuint judisk bakgrund där både fader är jude och modern, född Goldfarb, likaså. Pagrotsky är medlem i Judiska Församlingen i Stockholm.

I en artikel i tidningen "Dagen"16/4-1997 berättar Pagrotsky att "judendomen är ett viktigt del av mitt kulturarv och mina traditioner" och att han "slår vakt om sin judiska identitet". Han berättar också att hyser en "stark beundran för Israel" och att "engagemanget för Israel i hans barndomshem var en av de impulser som fick honom att bli socialdemokrat i ungdomen".

Pagrotsky har också talat ut om sin "judiska identitet" i Judisk Krönika, nr.6-1996.

I det svenska regeringsarbetet har man kunnat se Pagrotsky ständigt försöka knyta sig till olika judiska sammanhang. När det gällde Levande historia projektet var det Pagrotsky som åkte över till USA för att för den svenska regeringen förhandla med de judiska ledarna där, inkluderandes samtal med Hollywood-juden Steven Spielberg.

Och när krigsförbrytaren och den amerikanske juden Henry Kissinger var ordförande för Bilderberger-gruppens möte i Stenungsund, maj 2001, var förstås Pagrotsky inbjuden deltagare.

I egenskap av statsråd sammanträffade och spordes Leif Pagrotsky med presidenten för B´nai B´rith International, Tommy Baer, när denne besökte Sverige 1996 (om detta kan man läsa i Judisk Krönika, nr.3-1996, där det även finns ett foto på Pagrotsky med Tommy Baer, se ovan). B´nai B´rith är överorganisation för ADL, den internationella motsvarigheten till Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Och när Ingvar Carlsson åkte till Israel 1993, var det samme Pagrotsky som stod vid hans sida.

 

Det judiska statsrådet Leif Pagrotsky fraterniserar med sin judiske vän Tommy Baer från den judiska frimurarorganisationen B´nai B´rith. Bild saxad från Judisk Krönika, nr.3-1996.

 

 

Under den pågående israeliska massakern på den palestinska Västbanken, den s.k. "Operation Bålverk" april 2002, avslöjades det att Volvo sålde lastvagnar som stridsvagnsdragare till Israels armé. TV4 uppmärksammade detta handelsavtal mellan svenska Volvo och den israeliska armén och som i de flestas ögon var en försäljning av materiel som används av en krigsmakt för att genomföra sina aggressioner. Således ett brott mot den svenska lagstiftningen avseende försäljning av krigsmateriel.

Varför skulle man annars behöva förse lastvagnarna med skott/splitter-säkert glas om man inte trodde sig komma nära en stridslinje? Och det är just de israeliska Merkava stridsvagnarna - vars transport till och från de ockuperade palestinska områdena nu skulle underlättas av Volvos lastbilar - det är dessa stridsvagnar som utgör spjutspetsen i den israeliska arméns anfall.

Men utrikeshandelsminister Pagrotsky, juden för vilken Israel skall ha bringat inspirationen till att bli socialdemokrat, tycker förstås annorlunda.

I en intervju i TV4 Nyheterna (kl. 18.30-sändningen, 9/4-2002) blir denne cyniske sionist upprörd när frågan kommer på tal.

Reportern: "Är det moraliskt försvarbart att leverera till Israels armé just nu?"

Pagrotsky:

"Ja, vi har ju fört diskussionen vid olika tillfällen hur vidsträckta våra regler för krigsmateriel ska vara, men att gå så långt som att börja säga att all försäljning till militära kunder, skall betraktas som krigsmateriel, då hamnar vi så långt ute i ett kontrollsamhälle av export av allt ifrån ärtsoppa till skor och strumpor och kalsonger, att då tycker jag att det går för långt."

Klassisk judisk chutzpah - fräckhet - i aktion: att inte svara på frågan och sedan i svaret lägga in saker som inte ens nämnts.

Diskussionen - herr Pagrotsky - handlar om dragare av stridsvagnar, punkt slut.
Inte om ärtsoppa och kalsonger!

 

 

Under firandet av Israels 50-års jubileum var Pagrotsky hedersgäst och huvudtalare vid Förenade Israelinsamlingens festligheter i Göteborg. Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1998, berättar:

"En av programmets huvudtalare var handelsminister Leif Pagrotsky, som vuxit upp i Göteborgs judiska församling. Hans far Oskar Pagrotsky var organiserad sionist som deltog aktivt i insamlingen [till Israel] under många år."

Här avslöjas således att Leif Pagrotsky kommer från en utpräglat sionistisk miljö med fadern som en känd "fundraiser" för Israel.

Menorah fortsätter:

"Pagrotsky berättade om regeringens arbete mot rasism och främlingsfientlighet. Den stora spridningen av boken om Förintelsen Om detta må ni berätta har rönt stor uppmärksamhet utomlands, enligt handelsministern, som kunde berätta om Elie Wiesels, Nathan Sharanskys och Stuart Eisenstadts intresse för boken."

 

Elie Wiesel, Nathan Sharansky och Stuart Eisenstadt är samtliga judiska aktörer på den internationella skalan, och framstående sionister. Wiesel har dessutom varit judisk terrorist i Palestina och dödat människor i sionismens namn. Och dessa herrar ger Pagrotsky tummen upp för hans bokprojekt till de icke-judiska svenska barnen.

 
 

Bild och text ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1998.

Pagrotsky (i mitten) i trevligt judiskt umgänge med Israels ambassadör och Förenade Israelinsamlingens Göteborgsordförande vid firandet av Israels 50-års jubileum.

 

Leif Pagrotsky har haft en mängd viktiga uppdrag i den svenska statsapparaten; Ekonomidepartementet 1977-1982, Finansdepartementet 1984-1987, Statsrådsberedningen 1987-1990, Finansdepartementet 1990-1991, socialdemokratiska riksdagsgruppen 1991-1994, statssekreterare på Finansdepartementet 1994-1996, konsultativt statsråd sedan 1996.

Pagrotsky har också haft andra mer ekonomiska uppdrag. Han var anställd på Riksbanken 1975-1977, OECD 1982-1984, vice ordförande i Tipstjänst, styrelseledamot i Stockholms fondbörs 1985-1987, Vin & Sprit, och tillhör den Europeiska Investeringsbanken.

 

 

 

Sten Heckscher (född 1942), är son till den judiske forne högerledaren Gunnar Heckscher en person som vi berättar mer om i vårt avsnitt om moderaterna. Gunnar Heckscher var i sin tur son till den "liberale" judiske skribenten Eli Heckscher.

Sten Heckscher har haft en gedigen karriär inom den socialdemokratiska maktapparaten.

Han var sakkunnig på BRÅ 1976-1978 och sedan i Justitiedepartementet 1979, departementsråd på Justitiedepartementet 1984-1986, rättschef på Arbetsmarknadsdepartementet 1986-1987 och statssekreterare i Justitiedepartementet 1987-1991.


DN, 21/12-1995. Den gamla haschknarkaren och drogliberalen Sten Hecksher valdes till Rikspolischef, trots att hans främsta kvalitet var att han var dömd för misshandel.

Han har förutom sin karriär inom det juridisk-legala också varit generaldirektör för Patent- och Registreringsverket 1991-1994 och statsråd och chef för Näringsdepartementet, d.v.s. näringslivsminister, 1994-1996.

Sedan 1996 sitter Sten Heckscher på den oerhört tunga posten som rikspolischef i Sverige.

När Judiska Muséet i Stockholm hade sin fotoutställning på kända svenska judar, under rubriken "Vitaminer i svensk kultur", hade man mycket riktigt ett foto på just Sten Heckscher.

Som ett led i den judiska rollfördelningsleken kallar Sten sig inte öppet för "jude", även om hans far gjorde det och Stens upproriske bror, översättaren Einar Heckscher, gör det (se Dagens Nyheter, 10/11-2000). Ändå medverkade Sten Heckscher i de svenska judarnas tidskrift Judisk Krönika, nr.4-2000, i en lång intervju som avslöjade att han ändå var hundraprocentigt engagerad som ordförande i den heljudiska Heckscherska Stiftelsen som just är till för judiska ungdomar.

 

 

 Sista delen av en intervju med Sten Heckscher publicerad i Judisk Krönika, nr.4-2000. 

I egenskap av rikspolischef sammanträffade och spordes Sten Heckscher också med presidenten för B´nai B´rith International, Tommy Baer, när denne besökte Sverige 1996 (se Judisk Krönika, nr.3-1996).

 

Sten Heckscher hör till en av de många judar som är förbannade på Radio Islam.

I TV-programmet "Nattöppet", TV 2, 4/11-1999, hade man det "nazistiska hoten" som huvudämne. Som huvudinslag stod en längre utfrågning av landet rikspolischef - den judiske och sionistiskt engagerade Sten Heckscher.

Programmet handlade om vad Heckscher och hans poliskår gjorde för att skydda kändisar och andra som blivit hotade av "nazister". Efter ett längre tags svamlande från Heckschers sida om vad han åstadkommit, så började han plötsligt ändra tonläge och darra på rösten. Och orsaken till detta följde raskt: "Jag har bland annat judisk bakgrund..." berättade han för den lyssnande församlingen.

Därefter följde en snyfthistoria om hur den judiske rikspolischefen minsann också fick lida och bli hotad.

Denna upptakt i programmet var givetvis förregisserad, eftersom programledaren Sverker Olofsson raskt hakade på Heckschers vändning och nu började citera från "Internet" om vilka hemskheter där stod att finna om Heckschers judiskhet. Således gjorde Sverker Olofsson en högläsning av ett citat från Radio Islams uppslagsverk om just Sten Heckscher - dock angav inte Olofsson i programmet att Radio Islam var källan.

På frågan vad rikspolischefen kände inför detta citat kom kommentaren: "Avsky men inte rädsla" för det som han betecknade som "avskyvärda dumheter på Internet".

Man undrar om hur något som är en "dumhet" samtidigt kan vara "avskyvärt". Också vinklingen att Heckscher inte känner "rädsla" för Radio Islam-citatet är ett fräckt knep för att pådyvla att ett hot mot hans person utrycktes - vilket självklart inte var fallet. 

 

Sten Heckschers syster Eva Heckscher (född 1936), är en f.d. journalist som sedan 1966 är anställd på UD där denna judinna tjänstgjort i New York och Bonn och bl.a. varit ambassadör i Dhaka och Bangkok samt suttit på den tunga posten som departementsråd på UD:s politiska avdelning 1989-1992.

Under åren 1997-2001 var judinnan Heckscher dessutom säkerhetschef på UD - en absurditet då vi vet att just judar på sådana känsliga positioner hör till Mossads favoriter.

Eva Heckscher har också agerat politiskt och satt hösten 1960 som ledamot i det som kom att bli Fria Moderata Studentförbundet. 

Sten Heckscher har som sagt en bror, Einar Heckscher, som är känd som översättare. Den andre brodern, Ivar Heckscher, är i sin tur verksam inom cirkusbranschen.

 

Tora Heckscher är producent för barnprogrammet "Bolibompa", TV1, (2000), medlem och s.k. inslagsproducent i redaktionen för "Hjärnkontoret", SVT (2001) och har också varit produktionsledare på programmet "Humorlabbet" TV2.

Tora Heckscher anges också ha "djupa politiska rötter både till vänster och höger" och skall enligt media ha "jobbat på Rosenbad och hoppat av SSU i politisk protest". Information som talar för att hon helt enkelt måste vara dotter till nämnde Sten Heckscher.

 

 

 
Lennart Weiss är en jude inom socialdemokratin som vi tidigare uppmärksammat då han var sakkunnig på Civildepartementet (1989) och satt i Stockholms skolstyrelse (1994). Vi har också noterat att en "Lennart Weiss" är marknadsansvarig på HSB Sverige (1998), sannolikt rör det sig här om samme man.

Till saken hör att denne jude gift in sig i de högre socialdemokratiska sfärerna då han sedan 1989 är gift med det socialdemokratiska borgarrådet i Annika Billström.

Annika Billström (född 1950) började som sekreterare i Stockholms arbetarkommun 1976-1980 där man kan tippa att hon hade kontakt med den sionistiske Oskar Lindkvist som vi nämnde ovan. Billström fortsatte sedan som ombudsman på SSU 1980-1987, som kassör och personalchef på Handelsanställdas Förbund 1987-1994, och slutligen borgarråd och vice ordförande för kommunstyrelsen. Hon är också ledamot i KF sedan 1988.

 

TV-kändisen Jens Orback (född 1959), journalist, nationalekonom, och socialdemokratisk politiker utnämndes hösten 2004 till jämställdhets- och integrationsminister - den funktion som Mona Sahlin innehaft.

Namnet "Orback" är enligt judiska namnregler är att likställa med det judiska namnet "Orbach"-"Auerbach".

Jens Orback arbetade efter examen på regeringskansliet, var talskrivare för socialdemokraterna, innan han 1991 blev programledare för aktualitetsmagasinet "Striptease" på SVT. Orback har också varit programledare för "Inte bara Orback" och "Föräldratid".

2002 blev han ordförande för stadsdelsnämnden Maria-Gamla Stan i Stockholm och den 21 oktober 2004 utnämndes han till konsultativt statsråd.

 

 

Anita Gradin (född 1933), är en sionismens främsta aktörer.

 

Anita Gradin - "Madame Europa".

Ursprungligen journalist blev hon sedan känd som riksdagsledamot för socialdemokraterna fr.o.m. 1969. Anita Gradin var invandrar- och jämställdhetsminister 1982-1986 och socialdemokratisk utrikeshandelsminister 1986-1991.

Sommaren 1989 hade hon t.o.m. positionen som biträdande statsminister. Därefter fortsatte hon sin karriär som EU-kommissionär för Sverige - "madame Europa". 

Anita Gradin fick ROKS - Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige - nyinstiftade pris "Årets kvinnogärning" år 2000, för sina insatser som EU-kommissionär mot prostitutionen i Europa. Dock verkar det inte vara någon som betänkt den judisk-israeliska kopplingen till just denna problematik med modern vit slavhandel, Israel är ju f.ö. ett land Gradin sagt att "vi har mycket att lära av".

 

Redan tidigt började hon kombinera sitt politiska arbete med aktivism för den judiska saken.

Anita Gradin hade, enligt artikel i Judisk Krönika, nr.2-1979, på Europarådets uppdrag gjort utredning om de sovjetiska judarnas situation. Och var sedan talare, liksom riksdagsmannen och redaktören Olle Svensson, på en stor nordisk konferens om antisemitism i Sovjet, (se artikel i Judisk Krönika, nr.2-1979).

Anita Gradin var också en av de prosionister som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annuleras (se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987).

I egenskap av Sveriges invandrarminister var Anita Gradin talare på Förenade Israelinsamlingens Magbit-fest, 1:a februari 1986, där hon bl.a. sade: "Israel har en helhetssyn på invandringen." (se Judisk Krönika, nr.2-1986).

 Samma år, 1986, fick Gradin utmärkelsen "Årets kvinna", av WIZO - Womens International Zionist Organization.

 

Bild och bildtext ovan saxat från Judisk Krönika, nr.5-1986.

Socialdemokraten Anita Gradin (t.v.) erhåller den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO:s utmärkelse "Årets kvinna".

 

I Judisk Krönika, nr.5-1986, kan man läsa:

"Statsrådet Anita Gradin har utsetts till svenska WIZOs "Årets Kvinna". Anita Gradin är den första som får denna utmärkelse. I motiveringen till utmärkelsen heter det bl a att Anita Gradin får den för sitt djupa engagemang och sina insatser för att såväl i Sverige som internationellt genom Europarådet rikta uppmärksamheten på judarnas situation i Sovjetunionen och då främst Ida Nudel - WIZOs särskilda refusnik. Hennes situation uppmärksammas nu genom den italienska filminspelning som pågår om hennes liv och svåra situation i vilken Liv Ullman har huvudrollen.

Vid en ceremoni den 12 september överlämnade Charlotte Ettlinger, svenska WIZOs ordförande, ett diplom till Anita Gradin som bevis på utmärkelsen utfört av konstnärinnan Madeleine Pyk.

Närvarande vid utdelningen var även [israeliska] ambassadörsparet Erell samt ordförande i världs-WIZOs executive Mrs Michal Modai, som entusiasmerande talade om WIZOs nya insatser i Israel, men också påminde om vikten av goda kvinnliga förebilder och prisade Sverige som i regeringen har en sådan kraft som Anita Gradin."

Numera är hon ledamot i ledamot i riksstyrelsen för Samfundet Sverige-Israels och har samverkat där med folkpartisten Hadar Cars, som var organisationens ordförande 2000-2003.

Cars berättar i tidskriften "Menorah", nr.3-2000:

"- Jag tror att syftet från Samfundet sida med att välja in Anita Gradin och mig i styrelsen är att vi skall medverka till att ge Samfundet en klarare profil i samhällsdebatten, fortsätter Hadar Cars. Anita och jag träffades som fullmäktige i Stadshuset på 60-talet och har samarbetat i riksdagen och i EU. Det är roligt att få fortsätta med det i Samfundet." 

  

Anita var 1954 gift med Oloph Hansson, en man som efter sitt giftermål med Gradin blev redaktionschef på Rapport, direktör för radiochefens centrala kansli, programdirektör, och sedan chef för TV2. Vi berättar mer detaljerat om honom i vårt avsnitt om SVT.

Numera är denna sionistiska kvinna och mentalt allierad med Israel, gift med överstelöjtnanten Bertil Kersfelt.

 

 

Generaldirektören Anitra Steen (född 1949), är en annan pro-israelisk maktkvinna inom socialdemokratin - "en av Sveriges mäktigaste kvinnor".

Anitra Steen har haft flera tunga poster: Finansdepartementet 1981-1988 (departementsråd fr.o.m. 1985), statssekreterare under Göran Persson på Utbildningsdepartementet 1989-1991, generaldirektör för Verket för högskoleservice 1992-1994, statssekreterare på Finansdepartementet 1994-1995. Hon har också suttit som styrelseordförande för Stockholms Universitet 1998.

Enligt uppgifter i media i april 2002 skall Anitra Steen bli biträdande minister på Utbildningsdepartementet.

Därutöver har hon varit generaldirektör RSV 1996-1999, och tongivande i Systembolaget AB där hon var styrelseledamot 1996-1999 och VD fr.o.m. 1999 (en post som f.ö. också innehafts av en sionist, folkpartisten Gabriel Romanus).

Steen har också inflytande över kulturen och var styrelseordförande för Stockholms konserthus 1995-1997.

Vad vi har upptäckt är att denna makt-kvinna med viktiga poster inom landets utbildningsväsende också visar sympatier för den sionistiska ideologin.

Detta uttrycks av att man kunde se Anitra Steen, i egenskap av VD i Systembolaget, som talare för Womens International Zionist Organization, på en av dem arrangerad s.k. "WIZO-kväll", den 12 februari, 2002.

Vi har t.o.m. sparat annonsen för detta evenemang, som kan beskådas genom att klicka här.

 

Februari 2003 har det också avslöjats och blivit officiellt att Anitra Steen är Göran Perssons nya kvinna, en kvinna han sedemera gift sig med.

 

Israel-anhängarna Persson och Steen.

Expressen, 3/2-2003 skriver:

"Det var Göran Persson som upptäckte Anitra Steen på 1980-talet och numera beskrivs hon, av Veckans Affärer, som en av Sveriges mäktigaste kvinnor."

***

 

 

Bland andra till judarna allierade socialdemokrater ses Rolf Ekéus, som vi berättar mer om i vårt avsnitt om diplomatin. Denne socialdemokrat har länge varit Sions handgångne i den utdragna slakten av Irak.

När det gäller FN:s vapeninspektioner i Irak agerade Rolf Ekéus nyttig idiot för sionisterna i deras krigföring mor detta sargade land. Ekéus hjälpte hela tiden till att dra ut på det irakiska folkets helvete genom att tala om "too little too late". Oavsett vad irakierna företog sig fanns det alltid en chans att det fanns något fruktansvärt "massförstörelsevapen" kvar, dolt under sanden.

Att Rolf Ekéus, mannen som har hundratusentals irakiska liv på sitt samvete, genom sitt arbete för de s.k. vapeninspektionerna - var agent för Israel har man alltid kunnat misstänka, men nu är det även avslöjat svart på vitt.

I en artikel skriven av Expressens Irakhetsande judiske journalist Arne Lapidus (som även är skribent i tidningen Judisk Krönika!) kan man läsa följande, den 30/1-1998:

"Ekéus på hemligt besök i Israel

TEL AVIV. Den svenske diplomaten Rolf Ekéus var på topphemligt besök i Israel den här veckan. Det var ett led i Israels närmast desperata jakt på information om Saddam Husseins planer. Ekéus, tidigare chef för FN:s vapeninspektörer i Irak, berättade vad han vet om de irakiska giftrobotarna - som snart kan komma att avfyras mot Israel.

Både Sverige och Israel är mycket tystlåtna om Rolf Ekéus Israel besök. På UD säger man bara att det var en "privatresa". Israelerna påstår att det var ett "artighetsbesök" - som om Sveriges Washingtonambassadör av ren hövlighet plötsligt skulle ge sig iväg till Mellanöstern! - Rolf Ekéus träffade försvarsminister Yitzhak Mordechai och ledningen för armén. Samtalen handlade om Irak, sade den israeliske försvarsministerns rådgivare, Avi Banayahu, till Expressen i går. - Ministern tackade honom för hans insatser när det gällde att spåra upp Iraks massförstörelsevapen. Israel har mycket att tacka Ekéus för.[...]"

Där får man höra det: "... Israel har mycket att tacka Ekéus för"! Svensken som så hyllats av medierna åker nu på en hemlig resa, med UD:s goda minne, till apartheidstaten Israel, för att för sina uppdragsgivare berätta vad han vet om Israels fiender. Vad är man då om inte agent för den internationella judemaffian?

 

 
Bilden högst upp visar juden Göran Rosenberg (t.v.) i samtal med den socialdemokratiske diplomaten Jan Eliasson (t.h.), på festligheter på det judiska utbildningsinstitutet PAIDEIA i Stockholm.

Bild och bildtexter från skriften "Paideia Perspectives", nr.1-2002.

Jan Eliasson (född 1940) är en annan socialdemokratisk mästerdiplomat, också allierade med judarna då han sitter i den helsionistiska The Board of Trustees för det judiska utbildningsinstitutet PAIDEIA i Stockholm.

Där sitter han med andra Board of Trustees medlemmar som forne överrabbinen Morton Narrowe, den Israel-älskande biskopen Krister Stendahl, den höge juristen Elyakim Rubinstein från Israel, och den brittiske juden Lord Janner. Andra medlemmar i PAIDEIA:s Board of Directors är sionister som finansmannen Gabriel Urwitz, Anders J. Carlberg från Göteborgs Judiska Församling och Svensk-Israel Information och Lena Posner-Körösi, för att inte glömma självaste Göran Rosenberg.

 

"Säg mig vem du umgås med och jag skall säga vem du är", brukar det heta.

Nu vet vi alla fall vad Sveriges representant i bl.a. FN har för politisk hemvist när det gäller Mellanöstern och de judiska folkrättsbrotten där.

Att denne herre skulle stamma från den gamla kända judiska klanen Eliason/Eliasson, vet vi inte, men vi får lämna frågan öppen.

Vi rekapitulerar Jan Eliassons karriär, vilket kan ge hints om var han kunnat påverka den politiska processen till Israels fördel:

Eliasson började som attaché vid UD 1967, ambassadsekreterare i Bonn 1968-1970, ambassadsekreterare i Washington 1970-1974, departementssekreterare på politiska avdelningen på UD 1974-1976, kansliråd, chef UD:s informationsbyrå 1977-1980, departementsråd, chef för enhet III på politiska avdelningen på UD 1980-1982, departementsråd och utrikespolitisk medarbetare till statsminister Olof Palme 1983, chef för politiska avdelningen på UD 1983-1987, personlig representant för FN:s generalsekreterare i Iran/Irak-konflikten 1988-1992, chef för Sveriges ständiga representation vid FN 1988-1992, undergeneralsekreterare för humanitära frågor FN 1992-94, ambassadör och ordförande för ESK:s Minskkonferens för Nagorno-Karabach- konflikten sedan 1994.

Därutöver har han varit kabinettssekreterare på UD 1994, särskilda uppdrag för FN:s generalsekreterare i Irakfrågan 1997 och Sveriges ambassadör Washington DC USA sedan 2000.

Jan Eliasson har också varit styrelseledamot Exportkreditnämnden 1983-1987 och sekreterare i utrikesnämnden 1983-1987.

Han fick också utmärkelsen hedersdoktor vid American University i Washington 1994, en utmärkelse han aldrig fått om han inte betraktats som en allierad till judarna, då de har en avgörande makt över de högre amerikanska utbildningsinstitutionerna.

 

Hösten 2005 tillträder Jan Eliasson den mäktiga posten som ordförande i FN:s Generalförsamling, en post han skall inneha t.o.m. hösten 2006. Han skall där leda Generalförsamlingens ordinarie arbete samt vara ordförande för det toppmöte som skall hållas i september 2005.

Med PAIDEIA-mannen Eliasson vid rodret kan vi lova att inga sionistfientliga FN-resolutioner kommer att dyka upp och att man heller aldrig kommer att få se skymten av några kraftfulla fördömanden av USA:s och Storbrittaniens angreppskrig och ockupation av FN-medlemsstaten Irak

 

Själv är Eliasson gift med departementsrådet Kerstin Englesson, hon har bl.a. arbetat som statssekreterare åt ministern Tomas Östros.

 

***

 

Enligt vissa uppgifter skall Tommy Waidelich, riksdagsman för socialdemokraterna från Stockholm och som sitter i partiets styrelse (2001), också tillhöra "de utvalda". detta är dock inget vi fått bekräftat.

En annan aktör vi här ska nämna är Stefan Stern som var socialdemokratisk presschef och 1999 blev politisk chefsinformatör på Näringsdepartementet.

 

***  

Gunilla Thorgren är statssekreterare i Kulturdepartementet och journalist (2004), känd som sambo till författaren P.O. Enqvist. Vad folk inte känner till är att Gunilla Thorgren har ett politiskt ställningstagande för apartheid-ideologin sionismen, ett engagemang som är så starkt att hon t.o.m. samarbetar med den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO (Women´s International Zionist Organisation), under pågående sionistiska massakrer i Palestina.

I WIZO:s lokaler i Stockholm kunde man se statssekreteraren Gunilla Thorgren inbjuden som talare till organisationens "WIZO-kväll" den 18:e september 2003, kl. 19.00.

Organisationens hemsida ligger på adressen http://www.wizo.a.se/
Den aktuella sidan med Gunilla Thorgren har vi sparat innan sionisterna väljer att plocka bort den. Den fanns annars i organisationens kalendarium. Sidan kan nu beskådas hos oss med original layout och grafik genom att klicka här.

 

***


SSU
 
Ovan nämnde vi den polskjudiske Jan Nygren som under åren 1978-1984 var ordförande för SSU.

Vi skall nu berätta mer om en annan person från den judiska minoriteten som haft inflytande på socialdemokratin och dess ungdomsförbund.

 

Helle Klein är en judinna som också haft inflytande på SSU då hon varit ledamot av SSU:s verkställande utskott. Därtill är Helle Klein en av de i massmedia mer framträdande socialdemokratiska debattörerna.

I avsnittet om Expressen berättade vi om Helle Kleins farbror, supersionisten Ernst Klein samt hennes kusin Pernilla Klein, båda karriärister inom folkpartiet.

Helle, barnbarnsbarn till överrabbinen Gottlieb Klein har t.o.m. sagt att hon skall "minsann bli en superjude!", som reaktion på att omgivningen alltjämt tolkar henne som judinna, trots att hon är konvertit och öppen "kristen".

Helle har t.o.m. gått kristen teologisk utbildning och har varit ledamot av förbundsstyrelsen för Kyrkans ungdom, ordförande i Kristna Socialdemokraternas Ungdomsförbund, KSU, och i Aftonbladets nätutgåva 1/2-2000 berättades att hon var nominerad till ordförandeposten i Broderskapsrörelsen - de kristna socialdemokraterna.

Hur det f.ö. övrigt förhåller sig med judar och kristendomen och allvaret bakom deras "konversioner" går vi ytterligare in på i vårt introduktions-avsnitt.

 

Andra viktiga positioner Helle Klein haft var: posten som ledamot av Margot Wallströms ungdomsutredning, expert i Palmekommissionen under juden Sigvard Marjasins ledning, och ledamot av Humanistisk-Samhällsvetenskapliga forskningsrådet under två perioder.

Hon har också en massmedial karriär. 1990 blev hon ledarskribent på Örebro-Kuriren, för att sedan vara tidningens chefredaktör 1991-1995.

Helle Klein avgick sedan med buller och bång men fick genast en bra post som ledarskribent på Aftonbladet. 1999, tillsattes sedan som biträdande chef för Aftonbladets ledarredaktion för att 2001 bli politisk chefredaktör för tidningen.

Som politisk chefredaktör är hon ansvarig för Aftonbladets ledare- och kulturredaktioner - således en absolut toppställning i händerna på rabbin-ättlingen och "superjudinnan".  

Dessutom är Helle ihop med en Gunno Sandahl, som är kultur- och programchef inom riksorganisationen Folkets Hus och Parker.

 

***

 

Omskolning av SSU

 

I den svensk-judiska tidningen "Menorah" (den sjuarmade- ljusstaken), nr. 2, maj 1994, organ för Förande Israelinsamlingen i Sverige (alltså den organisation som ägnar sig åt att samla in pengar till den judiska staten för att befästa ockupationen av Palestina) kunde man läsa om hur SSU, Socialdemokraternas Ungdomsorganisation, ihop med inga andra än "Solidaritets kommittén för Israel" (ett annat av dessa utskott på det välförgrenade sionistiska trädet här i Sverige), i februari 1994 arrangerade "ett två- dagars Mellanöstern-seminarium för medlemmar av SSU's förbundsstyrelse, internationella utskott, samt internationella ledare i SSU-distrikten runt om i landet".

Enligt Menorah, sid. 47: 

"På seminariets program stod bl.a. shabbatmiddag med överrabbin Morton Narrowe, som berättade om den svensk-judiska historien, föredrag om arbetarsionism, Israel i svensk massmedia, samt om antisemitismen i Sverige idag."

Vidare i artikeln får men veta att den israeliske krigsförbrytaren Moshe Dayans dotter, som själv deltog i det krig som hennes far var med om att regissera, Sexdagarskriget 1967, var "seminariets huvudtalare". Vidare informeras vi om att sionisten Stefan Dominique från Samfundet Sverige-Israel "informerade" SSU:s ledande personligheter om den antiisraeliska propaganda som han påstår att våra massmedia är översållad av. Denne yrkeslögnare har t.o.m. publicerat en bok i ämnet, "Intifada - det glorifierade våldet", där han har mage att hävda att våra media skulle vara vinklat proarabiska. "Menorah" verkar tycka att SSU emottog informationen på rätt sätt.

 

***

 


LO - Landsorganisationen - och fackföreningarna
 
LO har starka band med Israels LO - "Histradut", dessa organisationer har samverkat tätt. 

Den judiske aktivisten Karl Berman vi tidigare berättat om var också under många år verksam inom LO och hade som sin huvuduppgift att föra dessa organisationer närmare varandra.

 

Den socialdemokratiske riksdagsmannen och 1:e vice talman i riksdagen och LO-ordföranden, Axel Strand (1893- ), var en trogen vän till den judiska apartheidstaten. Strand satt i Första Kammaren 1938-1970 (där han var ordförande 2:a lagutskottet, samt 1:e vice talman 1952-1970) och satt i riksgäldsfullmäktige åren 1943-1972.

Redan 1937 började han verka inom LO, där Strand avancerade till posten som ordförande i LO, en post han innehade åren 1947-1956.

Den judiske aktivisten (bl.a. medlem i Förenade Israelinsamlingens Representantskap) och författaren Bertil Neuman skriver skrytsamt i sin bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989) om hur:

"Riksdagens vice talman Axel Strand var ordförande i den parlamentariska stödkommitté, som 1964 ombildades till svenska ORT."

Till saken hör att ORT är en sionistisk organisation som enligt samme Neuman "grundades 1880 i Ryssland för att förbättra de fattiga judarnas situation genom yrkeskunskaper inom jordbruk, industri och hantverk" och där "bortemot 140 000 elever utbildas varje år i 800 "ORT-skolor" i femton länder".

Detta kan låta gulligt men betyder i klarspråk att det är ett stöd för judiskt befästande av rovet i Palestina.

Dessutom satt Axel Strand med i självaste styrelsen för Samfundet Sverige-Israel tillsammans med bl.a. Aftonbladets Lennart Ljunglöf (se Judisk Krönika, nr.8-1970).

Bertil Neuman själv är medlem i Svenska ORT:s Förtroenderåd och i hans bok "Något försvann på vägen" publiceras ett foto där sionistjuden Neuman skakar hand med professor Ephraim Katzir, staten Israels fjärde president, och som på den tiden var World ORT Unions president.

 

 

Arne Geijer, som Karl Berman ovan i Judisk Krönika, nr.1-1996, ansåg vara en stor vän av judarna och Israel och som alltid lyssnade på Bermans förfrågningar "och försökte hjälpa till".

Arne Geijer var inte vilken sosse som helst.

Efter att ha varit ordförande för Svenska metallindustriarbetarförbundet 1948-1956 blev han ordförande i Landsorganisationen - LO - under åren 1956-1973. Således hade judarna i denne Israelsympatisör en högst strategisk allierad.

Därutöver var Arne Geijer socialdemokratisk riksdagsledamot åren 1955-1976 där han bl.a. var ordförande för det så viktiga utrikesutskottet, också ett för Israel gynnsamt läge.

Andra positioner Arne Geijer besuttit är posten som styrelseledamot i Sveriges kreditbank sedan 1954, ordförande för Fria fackföreningsinternationalen 1957-1965, styrelseordförande för Folksam 1970-1973, styrelseledamot i Statsföretag AB sedan 1971 (ordförande 1971-1973), styrelseordförande för PK-banken sedan 1974, och Pensionärernas riksorganisation (PRO) sedan 1977.

LO-basen Arne Geijer ordnade stor middag när Israels premiärminister, rasisten Golda Meir kom på statsbesök 1971, en middag med "representanter för den socialdemokratiska riksdagsgruppen och partistyrelsen" (se Judisk Krönika, nr.5-1971).

Dagens Nyheters judiske f.d. utrikesredaktör Ulf Brandell skriver i en artikel i Judisk Krönika, nr.1-1985:

"[...] den bortgångne LO-ordföranden Arne Geijer, bland modern svensk arbetarrörelses ledargestalter kanske den som känt mest för Israel och som inte tvekade tala ut."

Således högsta betyg postumt till LO-chefen Geijer från en judisk Israelförkämpe. 

 

 

Gunnar Nilsson (född 1922) är en annan tung aktör som var 2:e ordförande för LO 1971-1973, och ordförande där 1973-1983. Han har axlat manteln efter Axel Strand.

Gunnar Nilsson har också varit ordförande för BRÅ sedan 1983 och var ordförande för Riksföreningen mot cancer 1976-1991.

Den förre LO-chefen Gunnar Nilsson satt under 1980-talet som styrelsemedlem i den sionistiska organisationen ORT (se Menorah, nr.1-1986). Gunnar Nilsson var också aktiv i Samfundet Sverige-Israel samt stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. 

 

 

 

 

Artikel från Judisk Krönika, nr.4-1986.

Göran Holmberg är en närmast fanatiskt pro-israelisk aktivist som haft ett stort inflytande på svensk arbetarrörelse och haft möjlighet att påverka denna i för honom önskvärd riktning då han senare blev anställd på Kooperativa Förbundet och Tidningen Vi, samt sedan blev presschef på KF och ombudsman i kooperationens förhandlingsorganisation KFO.

Holmberg var också ansvarig utgivare för tidningen Synpunkt åren 1980-1987, förbundsdirektör i Konstfrämjandet 1980-1987, styrelseledamot i Naturvårdsverket 1969-1981, Svenska naturskyddsföreningen, och t.o.m. rådgivare åt Nordiska Rådets allmänna kulturella kommitté åren 1981-1988, bland mycket annat.

Under 1950- och 1960-talet var han även journalist på Aftonbladet.

Göran Holmberg har skrivet böcker som "Tre premiärministrar om Israel, krigen och freden" (1975) samt "Tel Aviv - Stockholm" (1976).

Holmberg var medlem i den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel 1976-1987 och var t.o.m. dess ordförande i Stockholm. Därutöver var han vice ordförande i Förenade Israelinsamlingen samt medlem av Föreningen arbetarrörelsens vänner med Israel.

Därtill sitter han som medlem i Judiska Muséets styrelse och agerar fortfarande som skribent i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah" - den sjuarmade ljuststaken. Han har också skrivit i Judisk Krönika, vi kan åminnas en artikel hans skrev i Judisk Krönika, nr.1-1984, där han upprördes över att man i svensk media bara kritiserar den judiska krigsförbrytaren och Israels premiärminister Menachem Begin, och inte Arafat och hans PLO.

 

Göran Holmberg samarbetar t.o.m. med den Zionistiska Federationen i Sverige och den världsomspännande sionistorganisationen World Zionist Organization, WZO, vilket artikeln härintill från Judisk Krönika, nr.4-1986, avslöjar.

Här ser vi f.ö. också den kände tumörprofessorn Georg Klein, ett av vittnena mot Ahmed Rami i Radio Islam rättegången 1989, som aktiv sionist. För att inte nämna Edmund Rapaport, tidigare generaldirektör för Statistiska Centralbyrån och tillika ordförande för Stockholms Mosaiska (judiska) Församling, samt folkpartisten och juden Daniel Tarschys.

 

 

Sven Sörmark (1923-1987), arbetade som konsult på LO 1969-1971. Sörmark berättar vi mer om i vårt avsnitt om Aftonbladet där han varit chefredaktör och ansvarig utgivare. Sörmark har också varit direktör för Bonnierska Åhlén & Åkerlund Förlag. Sven Sörmark hade starka pro-israeliska sympatier och samarbetade med Svenska Kommittén mot Antisemitism innan sin död.

 
 

Del av artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1996.

Björn Ericson, riksdagsman, anhängare av apartheidstaten Israel i egenskap av vice riksordförande för Samfundet Sverige-Israel och ombudsman inom LO-distriktet i Stockholms Län. 

 

Sigvard Marjasin (född 1929), är en annan mycket intressant aktör. Marjasin var förbundsordförande för Kommunalarbetarförbundet åren 1978-1989, där han varit aktiv sedan 1963 och hade den tunga posten som LO:s landssekreterare 1979-1989. Han har också varit landshövding i Örebro län 1989-1994 och civilbefäl för Civo Mitt 1991-1995.

I Marjasins officiella historik berättas det inte mycket om hans bakgrund, utan man ser att föräldrarna kom från Vitryssland. Läser man dock den judiska litteraturen framkommer det att Marjasin är jude, men inte nog med det han var t.o.m. deltagande i rovet av Palestina som frivillig judisk militär.

I den judiska tidskriften Keren Kajemets nummer 16/1-1995 dyker nämligen Sigvard Marjasins namn upp i ett minst sagt graverande sammanhang.

Sigvard Marjasin hyllar nämligen, ihop med ett gäng andra judar som liksom han var med som frivilliga i den israeliska arméns 7:e brigad under "befrielsekriget" 1948, en av de sina som nyligen avlidit, en viss jude vid namn Herman Abrahamsson.

Och hur hyllar Marjasin och hans judiska vapenbröder från massakrernas tid, år 1948 i Palestina, sin nu döde frände? Jo, med att plantera en minneslund om 1000 träd, på ockuperad palestinsk mark!

Denne Marjasin är alltså inte vilken sionist som helst. Han har medvetet, med vapen i hand, slagits för sionismens sjuka ideologi och genom sina insatser gjort sig till en medbrottsling till de som planlagt och genomfört våldtäkten på palestinierna och deras land.

Expressens judiske Israel-korrespondent Arne Lapidus, har i Göteborgs-Posten skrivit en artikel "De kämpade för det nya Israel" som också tar upp Marjasins aktivism. Artikeln återgavs i Menorah, nr.3-1998, i samband med Israels 50-års jubileum:

"Mest känd av de svenska krigsfrivilliga blev så småningom Sigvard Marjasin, som var ung flottist i Israel innan han återvände hem för en omväxlande karriär i Sverige. Också Marjasin var på plats i Israel tillsammans med de andra veteranerna [vid en minnesceremoni för sina stupade kolleger]."

 

 
Annons i den sionistiska tidskriften för Judiska Nationalfonden, Keren Kajemet, numret för 16:e januari 1995.

Marjasin och hans svensk-judiska soldatkompisar från kriget mot palestinerna1948 hyllar en fallen sionistisk inkräktare med trädplantering - en minneslund - i Israel.

 

Under Marjasin-affären, då man försökte sätta dit honom för trixande med sina kvitton, något han systematiskt gjort, kom hjälpen till Marjasin från sionisthåll där hans vän Siewert Öholm upplät sitt TV-program för att måla upp ett snyftporträtt av Marjasin, och där Öholm själv i media använde sig av antisemitspöket för att försöka försvara Marjasin, och påstod att mediebevakning kring Marjasin-affären liknande det som hände under 1930-talet.

När det så blev rättegång så var det föga förvånande att Leif Silbersky blev Marjasins advokat.

Silbersky lyckades också ta hem segern i den rättegången. Men Marjasins rykte var ändå skamfilat efter denna process.

 


DN, 5/4-1997. Sigvard Marjasin fick klippa och klistra i godan ro bland sina kvitton. Hans advokat Silbersky ansåg att det var moraliskt riktigt eftersom han undvek att bli fälld.

*** 

 

Stig Malm (född 1942), är ett av de tyngre namnen inom svensk fackvärld då han varit andre ordförande i Svenska metallindustriarbetarförbundet 1979-1981, andre ordförande i LO 1981-83 och ordförande i LO 1983-1993.

Vi har noterat att även Stig Malm är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Att han stödjer denna sionistiska organisation kan ha två orsaker. Ena att judarna frågat om han vill skriva under med sitt namn. Ett erbjudande om man måste tacka ja till, då det annars tolkas av dem som att man är oppositionell. Det andra är att Malm påverkats av sina sionistiska föregångare inom fackföreningsrörelsen, det kan ju inte heller vara alltför otroligt även om det är ledsamt.

 

 

När det gäller övriga fackförbund kan vi påminna om att fadern till Mr. Israel - Per Ahlmark, var hygienprofessorn Axel Ahlmark var ordförande för Saco - Sveriges akademikers centralorganisation - på 1950-talet.

 

Inger Efraimsson, som är judinna enligt Dagens Nyheter, är ordförande för Svenska kommunaltjänstemannaförbundet (feb 2001). Därtill var hon ordförande under 1999 ordförande för Arbetslivsdelegationen, som arbetade på uppdrag av statsrådet Mona Sahlin.

  

 

Fackliga representanters hälsningar till det "sympatimöte för Israel" som Samfundet Sverige-Israel anordnade i Stockholms Folkets hus 15:e december 1974.

Uttalandena återgavs i Menorah, nr.1-1975, sid. 37.

 

***


 

 Kooperativa Förbundet

 

Precis som inom LO så har ledande personer inom det kooperativa förbundet länge haft starka band med den sionistiska statsbildningen.

Även här har sionister som Berman & Co verkligen lyckats i sin sionistiska propagandakampanj att skönmåla Israel som den ideala socialistiska mönsterstaten, och på detta sett lockat över flera höjdare inom kooperationen till den sionistiska ideologin, och således bort från de rättvise- och humanistiska patos dessa "socialister" själva officiellt förespråkat. 

 

I sin bok "Journalistik" (Oktoberförlaget, 1976) berättar Jan Guillou i en artikel publicerad ursprungligen i Aftonbladet (22/4-1971) hur svenska Kooperativa Förbundet var storkund till ett israelisk företag med fruktkonservfabrik i Yakhin där man "inne på själva fabriksområdet" håller "ett arbetsläger för araber från den ockuperade Gazaremsan och Sinaihalvön".

Detta företag är enligt Guillou en del i ett utvecklat israeliskt bantustansystem "med slutna arbetsläger för arabisk arbetskraft" där araberna hålls "bakom taggtråd och vaktas som i fångläger"

Här ser vi ett fint resultat av samarbetet mellan den svenska kooperationen och dess motsvarande part i apartheidlandet Israel. Slavarbete är tydligen helt OK sålänge slavarna är araber och judar slavdrivarna.

 

Bland de sionistiska personer vi här nämner ses självaste Koop-chefen Nils Thedin, en man som under åren kombinerat sina många uppdrag inom politiken med ett intensivt engagemang för Israel.

Nils Thedin (född 1911), började sin karriär på KF:s sekretariat 1940-1944, sedan var han s.k. souschef på KF:s organisationsavdelning 1958-1969, samtidigt som han var chef för KF:s publicitetsavdelning 1963-1969. Thedin fortsatte sedan som ledamot av KF:s direktion och chef för KF:s informationssektor 1970-1976.

Bland andra uppdrag inom kooperationen ses aktivt arbete inom Swedish Coop Centre 1970-1978 och Internationella Koop Alliansen 1947-1981, där han var ordförande för dess konsumentorganisation 1973-1977.

Denne sionistiske aktör har också haft stora propagandistiska möjligheter då han var chefredaktör för den ledande sossetidningen "Vi" under åren 1945-1958. Vi berättar i vårt avsnitt om det judiska inflytande inom tidskriftsväsendet om de andra sionistiska aktörer som verkat på Vi.

Thedin har även haft en mängd internationella uppdrag inom FN och ILO. Han var ledamot i den svenska delegationen till ILO i Philadelphia 1944 och till Paris 1945 och var projektchef för ILO i Bangkok 1979-1986.

Inom FN har man sett Thedin som ledamot i den svenska delegationen till UNESCO i Florens 1950 och Paris 1951, som ledamot i den svenska delegationen i Unicefstyrelsen 1961-1985, där Thedin var ordförande för Unicef 1970-1972 och tillhörde svenska Unicefkommittén 1954-1986. Som en del av detta engagemang för barn tillhörde han också International Union for Child Welfare 1977-1978 och var sedan ordförande för arbetsutskottet (AU) för det Internationella barnåret 1978-1979. Thedin var också styrelseledamot i Rädda Barnen 1940-1986.

Som vi visat tidigare finns det en mängd personer från den sionistiska falangen som just gått in i hedervärda organisationer med ett vackert yttre för att sedan väl inne i dessa organisationer genomdriva sin egen ideologi och förvränga deras uppdrag och policies. Att se ledande sionister på plats när det gäller tal om barnens rättigheter är ett hån om man betänker de hundratusentals barn som kommit till skada och utsatts för lidande just som ett resultat av etablerandet av en sionistisk statsbildning i palestiniernas hemland Palestina. Bara sionistmaffians krig mot arablandet Irak, den groteska bojkott som de judiska lobbyorganisationerna i USA via ett intensivt lobbyarbete ser till att upprätthålla, kostar enligt FN:s egna beräkningar c:a 4500 irakiska småbarns liv varje månad.

 

Bland andra viktiga styrelseuppdrag har man sett Thedin som styrelseledamot i nämnden för Internationellt Bistånd (NIB) 1962-1965, och på SIDA 1965-1978.

Thedin har också varit styrelseledamot i Sveriges Radio under åren 1967-1975, och således har vi ännu ett exempel på en sionist på strategisk position inom Sveriges ledande informationsväsende - just det som sionisterna alltid försöker förneka skulle vara fallet.

Thedin var också ordförande för Brevskolan 1969-1976. Denna organisation har vi tidigare uppmärksammat då journalisten Staffan Johnson skrivit en prosionistisk kursbok med helt förvrängd historik om Palestinakonflikten, "Israel" som gavs ut på just Brevskolan, år 1963. Det visar vad det är för någon institution vi har att göra med. Staffan Johnson var f.ö. gift med den sionistiska judinna Madeleine Kats, en kvinna vi berättar mer om i vårt avsnitt om tidningen Expressen, där hon länge medverkade.

Bland andra ströuppdrag har man sett Thedin sitta i Östasiatiska muséets nämnd 1970-1977, som vice ordförande för Statens konstmuséer 1977-1979, Svensk slöjdförening 1968-1970, ledamot av konsumentrådet 1963-1968, och aktiv i kampanjen En bok för alla 1978-1981.

1986 belönades han också med den hedervärda medaljen Illis Quorum Meruere Labores.

 

Det kan vara tröttsamt att läsa alla dessa upprabblingar av positioner och årtal, men då våra motståndare anklagar oss för att aldrig redovisa vad det är vi menar med sionistiskt makt, så måste vi ju faktiskt få redogöra för det inflytande de olika aktörerna haft. Och det bästa sättet att göra det blir förstås just att nämna deras positioner i samhället.

Nils Thedin har konsekvent umgåtts med de sionistiska kretsarna. 

Thedin var med på den sionistiska tillställningen på Judiska Kulturinstitutet för att hylla sionistjudinnan Anna Riwkin-Bricks minne (se Judisk Krönika, nr.5-6/1972). Anna Riwkin-Brick var en av den svenska sionismens förgrundsgestalter.

Nils Thedin höll också en hyllning till Anna Riwkin-Brick som citeras i Judisk Krönika, nr.5-1971, där han skrev under ett upprop till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick. Nils Thedin kom själv att sitta i styrelsen för denna fond.

 

Nils Thedin var sedan 1942 gift med Carin Eberstein, dotter till den mycket kände juridikprofessorn Gösta Eberstein. Det hör till saken att äldre källor anger just denne Gösta Eberstein som "besläktad med judar". Vad vi säkert vet är att Gösta Ebersteins syster Elisabet Eberstein, var gift med med den kände judiske godsägaren från Norrköping, Jacob Wahren, på mödernet från den likaledes judiska klanen Philip.

Jacob Wahren var en person som kom från den judiska societén.

Ett annat intressant observandum är att en syster till Carin Eberstein gifte sig med hovrättsrådet Sven af Geijerstam. Det hör nämligen till saken att nämna att denne Sven af Geijerstam är jude, då hans mor Gerda Boheman var judinna från klanen Abramson-Abrahamsson. Sven af Geijerstams far var det icke-judiska Svea hovrättsrådet Olof af Geijerstam.

Sven af Geijerstam (född 1913) kom att bli hovrättsråd, men även höga politiska poster som sakkunnig på Social- och Inrikesdepartementen, konsultativt statsråd och landshövding i Jönköpings Län på 1960-talet.

Det finns ytterliga intressanta släktförbindelser att här nämna.

Sven af Geijerstams moster, judinnan Maud Boheman, gifte sig nämligen med juden Gunnar Josephson, den dåvarande ordföranden i Stockholms Mosaiska (judiska) Församling. Således var Carl-Olof och Erland Josephson kusiner till statsrådet och landshövdingen Sven af Geijerstam

Sven af Geijerstams morbror var å andra sidan den judiske kabinettssekreterare och folkpartisten Erik Boheman.

Sven af Geijerstam kom att utmärka sig som en äkta Israel-sympatisör, något som än en gång visar att det judiska trots s.k. "dop" och ingiften med icke-judar, ändå hos många fortsätter i generationer som en del av deras ego och självidentifikation.

 

Not: När vi pratar om familjen Eberstein så kan vi här också nämna Susanne Eberstein som var socialdemokratisk gruppledare i riksdagens socialutskott och hösten 2000 en av huvudkandidaterna till posten som ny justitieminister efter Laila Freivalds, där istället Thomas Bodström fick posten.

Hennes direkta släktrelationer till ovannämnda Ebersteins känner vi ej helt till.

 

 

En annan viktig aktör på KF som vi berättade mer ovan är Göran Holmberg.

Göran Holmberg är en närmast fanatiskt pro-israelisk aktivist som haft ett stort inflytande på svensk arbetarrörelse och haft möjlighet att påverka denna i för honom önskvärd riktning då han bl.a. var anställd på Kooperativa Förbundet och Tidningen Vi, samt sedan blev presschef på KF och ombudsman i kooperationens förhandlingsorganisation KFO.

Holmberg var medlem i den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel 1976-1987 och var t.o.m. vice ordförande för dess lokalsamfund i Stockholm. Därutöver var han vice ordförande i Förenade Israelinsamlingen samt medlem av Föreningen arbetarrörelsens vänner med Israel.

Därtill sitter han som medlem i Judiska Muséets styrelse och agerar fortfarande som skribent i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah" . 

Göran Holmberg samarbetade även med den Zionistiska Federationen i Sverige och den världsomspännande sionistorganisationen World Zionist Organization, WZO.

 

En annan aktör är Gösta Osvald (född 1895), som var styrelseledamot i KF (Kooperativa Förbundet) och dess dotterföretag. Han var direktör och VD för Svensk gummifabrik AB i Gisslaved och VD för Karlholms AB, styrelseledamot i Svenska Oljeslageri AB, och ledamot i delegationen för atomenergifrågor.

Gösta Osvald hade band till sionistmaffian via sina två bröder Hugo Osvald och Gunnar Osvald.

Professor Hugo Osvald berättar vi mer om i avsnittet ovan om sionismen och folkpartiet Hugo var ordförande för Samfundet Sverige-Israel och samtidigt satt i riksdagens Första Kammare. Han var dessutom ingift i den judiska klanen Heyman.

Likaså var brodern och direktören Gunnar Osvald också ingift denna judiska Heyman-klan som haft så mycket ekonomiskt inflytande i Göteborg således måste fullständigt ha vimlat av judar på den Osvaldska släktens släktmiddagar.

 

Herman Stolpe var förlagsdirektör 1948-1961 och sedan direktör på Kooperativa Förbundet (KF) 1961-1970. Herman Stolpe är bror till den pro-israeliske författaren Sven Stolpe, och brorsdotter till konsum-mannen Herman Stolpe var således Lisette Schulman, en kvinna som är mycket aktiv i sionistiska kretsar, och som vi berättar mer om i avsnittet om TV-radio.

 

Lars Marcus (född 1925), är en individ som sannolikt kommer från den judiska klanen med samma namn. Ett något osäkert kort.

Lars Marcus började som sekreterare för Konsumentföreningen i Stockholm 1951, avancerade i graderna 1966 för att sedan vara anställd på KF sedan 1976. Marcus var bl.a. styrelseordförande för Swedish Coop Institute sedan 1979, och president för International Cooperative Alliance sedan 1984.

 

Marian Radetzki (född 1936), polsk-född professor i ekonomi var tidigare anställd på KF och direktör för Swedish Coop Center i Stockholm. Radetzki var förut ledarskribent på Dagens Nyheter och är numera forskare vid studieförbundet Näringsliv & Samhälle - SNS.

 

Leif Lewin (ej att förväxla med Uppsala-professorn med samma namn), började som utredningsman på Oljekonsumenternas Förbund 1961, blev direktörsassistent där 1969 för att sedan bli VD för Oljekonsumenternas Förbund 1977-1983. Därtill var Lewin verksam på Kooperativa Förbundet - KF - åren 1984-1992.

Förutom diverse styrelseuppdrag var denne jude också styrelseordförande för Sparbanken Sverige 1992-1995.

 

 

Avslutningsvis kan vi berätta att Svante Weyler som sedan 1995 är förlagschef och litterär chef för Nordstedts Förlag även arbetar för KF Media. Vi berättar mer om Weyler i vårt avsnitt om P A Norstedts Förlag.

 

 ***


 

Broderskapsrörelsen och tidningen Broderskap

 

Broderskapsrörelsen är de kristna socialdemokraternas organisation.

I början av konflikten i Mellansöstern var även denna organisation i händerna på starkt pro-israeliska element som blundade för den sionistiska rörelsens öppna antihumanism och de sionistiska ockupationssoldaternas skändningar av kristna palestinier, deras kyrkor och gravar.

Organisationens tidskrift heter Broderskap och denna har också initialt haft en pro-israelisk hållning. Judisk Krönika, nr.4-1971, bekräftar det när det skriver att "tidningen Broderskap alltid förut intagit en uttalat proisraelisk hållning".

 

 

Åke Zetterberg (född 1908), var en av grundarna av Samfundet Sverige-Israel, 1953. Han var präst med socialdemokratisk böjelse. Zetterberg hade en gedigen karriär då han var ordförande för Stockholms prästsällskap 1949-1952, ordförande för Stockholms kristliga socialdemokrater 1947-1959, ordförande för Sveriges kristliga socialdemokraters förbund 1954-1968. Han var pastor primarius och domprost för Stockholms stift och Storkyrkoförsamlingen 1959-1970.

Därutöver var han politiskt aktiv, satt i Andra Kammaren för socialdemokraterna 1958-1968. Han var också sakkunnig i Ecklesiastikdepartementet 1947-1953, hade således möjligheter att influera utbildningen i riket.

Åke Zetterberg var också aktiv i media skribent i Morgon-Tidningen sedan 1946.

 

 

Socialdemokraten Evert Svensson var tidigare ordförande för den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen. Han utmärkte sig initialt som en typiskt duperad pro-sionist från arbetarrörelsen.

Evert Svensson var exempelvis en av fyra motionärer däribland Per Ahlmark, som i en fyrpartimotion (nr. 358/1970) i Andra Kammaren krävde att svenska regeringen skulle ta avstånd från påstådd "antisemitism" i Sovjetblocket (se artikel i Judisk Krönika, nr.1-2/1971). Sådana utspel var en del av det sionistiska propagandatrycket mot Sovjet där kampanjen gick ut på att lösningen på det påstådda förtrycket mot de sovjetiska judarna vara att de skulle utvandra - till Israel!

Evert Svensson kom dock senare att inta en mer Israel-kritisk hållning och hamnade tillslut på sionisternas svarta lista, särskilt i samband med den sionistiska vreden över det TV program som visades juldagen 1979 om Jerusalem om Ahlmarks skog på ockuperas mark.

 

 

En annan ledande broderskapare, Sigbert Axelsson, attackerades hårt från Israel-maffian under den s.k. Bergman-affären, när man vredgades över att Axelsson vidhöll sin kritik mot deras rabiata kampanj mot professor Jan Bergman bara för att denna sagt vad han - som vetenskap - visste om judisk rasism. Axelsson skrev även en intern promemoria, "Bannlysning", om denna kampanj, en promemoria som sionisterna kom över och gjorde ett stort nummer av då de ansåg att Axelsson var angripen av antisemitismens gift och sett en judisk-sionistisk konspiration bakom kampanjen mot Bergman.

Men det tragikomiska i detta är ju att det är ju precis vad det var.

Ty vilka drev kampanj mot professor Jan Bergman och Axelsson?

Svar: Judar och deras prosionistiska vänner.

Samverkade då de sina massmediala utspel i DN-Debatt och Upsala Nya Tidning? Den ena tidningen (DN) ägd av den judiska Bonnier-familjen, och i UNT:s fall där den ena parten i målet, Håkan Holmberg (från Svenska Kommittén mot Antisemitism), sedan tidigare hade ett stort politiskt inflytande?

Svar: Ja!

Kan man inte då kalla detta för en konspiration då det inbegriper samverkande aktioner av parter som utåt låtsas ej vara förbundna?

Svar Ja!

 

***

 

I tidningen Broderskap kan man fortfarande se några namn från sionistmaffian agera skribenter.

Thure Jadestig är en f.d. socialdemokratisk riksdagsledamot som tillhör sionistmaffian och t.o.m. är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Han förekommer som skribent i tidningen Broderskap. Jadestig skriver också i Arbetet och Fib/Kultur.

 

 

En annan person med band till den judiska gruppen är Markku Björkman som i ett antal artiklar skrivit i Broderskap om sitt specialtema Israel och arbetarrörelsen (se 1999). Marrku samarbetar med Judisk Krönika och publiceras också i vänstertidningen "Arbetaren".

 

 

På senare tid har man också direkt judisk influens i tidningen då man släppt in Anders J. Carlberg, ordförande för Judiska Församlingen i Göteborg, som skribent i den kristna tidskriften "Broderskap". Carlberg har det officiella syftet att i Broderskap skriva om judendomen - kristendomen. Dock är denne Carlberg inget annat än en aktivist för staten Israel. Vi återkallar vad Anders J. Carlberg skrev i "Judisk Identitet", under den talande rubriken "Sionismen som utryck för judisk identitet" (sid. 151):

"Trots att den judiska befolkningen privat uppvisar olika åsikter om den israeliska politiken förenas de svenska judarna av en genuin solidaritet med Israel. Den judiska staten är så central för oss svenska judar att den näst efter att vara född eller konverterad jude är förutsättningen för vår judiskhet. Ett ifrågasättande av Israels existens - men även en, som det uppfattas onyanserad kritik av landets politik - blir liktydigt med att ställa sig utanför den judiska gemenskapen.

Samhörighetskänslan tycks vara oberoende av den politiska utvecklingen i Israel. Den ställer inga villkor på regeringsinnehavare eller politikens inriktning, utom en enda: Israel skall förbli en stat där Sveriges judar har ett potentiellt medborgarskap."

 

Carlberg har f.ö. varit Judisk Krönikas redaktionsmedarbetare i Göteborg (1998) och är författare till boken "Sionismen - fullbordan och förnyelse" - utgiven på det judiska Hillelförlaget.

Carlberg tillhör numera styrelsen för propagandaorganisationen Svensk Israel-Information.

 

Den rasistiske Talmud-juden Salomon Schulman har också setts skriva i tidningen Broderskap (se nr. 51-52-2002).

 

F.ö. kan vi påminna oss om ett nyhetstelegram i Aftonbladets nätutgåva 1/2-2000, där man berättade att Helle Klein, barnbarnsbarn till överrabbinen Gottlieb Klein var nominerad till ordförandeposten i Broderskapsrörelsen - de kristna socialdemokraterna.

De hade ju varit höjden av judiskt maktövertagande!

  

 

***


 Nyttiga idioter och utnyttjade fegisar

 

Notis från Judisk Krönika nr.4-1998.

Den pro-israeliska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism får två miljoner kronor från svenska staten - skattebetalarpengar- att använda till hjärntvätt - s.k. "utbildning".

Vi tänkte här bara ge några belysande exempel på hur ledande socialdemokrater under åren gjort tjänster som gynnat sionistsidan. Vi är medvetna att aktörerna inte har haft så mycket val, hade de vägrat kunde tolkas som att de var negativa till judarna. På så vis är det lättare att stryka medhårs och följsamt spela med i spelet.
 

Björn Rosengren, egenskap av TCO-ordförande, var en av de prosionister och sionismens nyttiga idioter som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras. Se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987.

En annan socialdemokrat som signerade samma lista om FN-resolutionen var Bo Toresson, i egenskap av socialdemokratisk partisekreterare. 

 

 

Thage G. Pettersson med judisk kalott på huvudet, i synagogan under ett solidaritetsmöte för Israel.

Bild och bildtext från Förenade Israelinsamlingens specialutgåva av tidskriften Menorah, nr.1-1991, ett specialnummer särskilt ägnat solidariteten med Israel under det då pågående kriget mot Irak. Rubriken på detta specialnummer var: "Stöd Israel nu!".

 

Lars Engquist, känd socialdemokratisk politruk som även varit VD för Svenska Filminstitutet, hör till en av de många dignitärer som deltog i resan november 1997 till det gamla tyska koncentrationslägret i Auschwitz, Polen. Ett typisk judiskt-dirigerat propagandajippo som man med tillfredsställelse rapporterade om i Judisk Krönika, nr.1-1998.

Engqvist har f.ö. ett förflutet som chefredaktör för tidningen Arbetet (1980-1990), en tidning vars sionistiska röta vi analyserar i vårt avsnitt om den tidningen.

 

 

Dessutom finns det några fall av personliga band till Bonnier-koncernen som kan vara intressanta att ta upp.

Ebbe Carlsson (1947-1992), blev rikskändis för "Ebbe Carlsson-affären" och när han gick ut med sin sjukdom, AIDS. Denne Carlsson arbetade tidigare för Bonniers då han 1984 rekryterades till förlaget Bonnier Fakta där han var direktör och chef. Ebbe Carlsson hade f.ö. ett förflutet på GHT.

 

 

Försvarsministern Björn von Sydow (född 1945) har som bekant länge haft sin mamma Tullia von Sydow samtidigt som socialdemokratisk riksdagskvinna.

Vad som dock framkommer när man tittar närmare på försvarsministerns far, Bengt Sköldenberg (Björn har ju tagit efternamnet efter modern), är att Sköldenberg är en man som under en stor del av sin yrkesverksamma karriär varit intimt kopplad till Bonnier-koncernen. Bengt Sköldenberg (född 1918) började på Albert Bonniers Förlag redan 1942, och arbetade där 1942-1952 och sedan 1957-1967. Således 20 år i den judiska mediafamiljens tjänst. Hos Bonniers var Sköldemark anförtrodd viktiga befattningar och var redaktionsledare för Bonniers konversationslexikon, Bonniers Folklexikon samt redaktionssekreterare för Bonniers Lexikon. Den Bonnier-tränade Sköldenberg var däremellan reporter och programledare på Sveriges Radio under åren 1952-1957.

Äktenskapet med Tullia von Sydow varade 1945-1957, och sedan 1960 är Bengt Sköldenberg gift med professorn Birgit Abelson.

 

 

Bengt Dennis (född 1930), enligt många uppgifter till oss också från den judiska maffian (även om han på fädernet egentligen skall heta "Andersson"), är sedan 1994 rådgivare till Skandinaviska Enskilda Banken.

Bengt Dennis är mest (ö)känd då han var riksbankchef 1982-1993. Han har också varit ordförande i Internationella Centralbanks Kommittén.

Han har f.ö. ett brokigt förflutet då han exempelvis var kansliråd på Finansdepartementet 1967, departemenstråd 1969, statssekreterare i Handelsdepartementet 1970-1976, sakkunnig 1977 och ambassadör vid UD 1978-1980.

Därutöver har han ett förflutet i mediavärlden, han var handelsredaktör på Morgon-Tidningen 1954-1958, chef för den ekonomiska redaktionen på socialdemokratiska Stockholms-Tidningen 1959-1962 och ekonomisk kommentator och reporter på Sveriges Radio 1962-1967.

Bengt Dennis var därutöver chefredaktör, redaktionschef och ansvarig utgivare på Bonnier-tidningen Dagens Nyheter 1981-1982.

Han är också känd som utredare av Malmö-tunneln och mannen bakom det s.k. "Dennis-paketet".

Bengt Dennis är gift med den f.d. socialdemokratiska f.d. riksdagskvinnan Turid Ström, som var gruppledare socialdemokraterna 1986-1988, och således är det också känt att Dennis är styvfar till Jan Ström, Göran Persson-regeringens informationschef (2000).

 

En annan med anhörig i Bonnier-kretsen är justitieminister Thomas Bodström, som har en syster Cecilia Bodström som är chef på Bonnier-ägda Dagens Nyheters nyhetsbevakning. Som Aftonbladet, 13/10-2000, beskrev det:

"Också Thomas Bodströms syster Cecilia är en inflytelserik person som chefar för nyhetsavdelningarna på Dagens Nyheter."

Samma Aftonbladet artikel berättar att bland Thomas Bodströms vänner räknas de två judarna kompositören Georg Riedel (läs mer om honom i vårt avsnitt om musikens värld) och JÄMO Claes Borgström (kusin till Systembolags-juden Gabriel Romanus från Samfundet Sverige-Israel).

 

 

Ovan berättade vi om juden Klas Eklund som arbetat i kanslihuset och Statsrådsberedningen som planeringschef i Finansdepartementet och ekonomisk-politisk rådgivare åt statsminister Olof Palme, och där Klas Eklund fortfarande verkar politiskt som sekreterare i socialdemokraternas 90-tals grupp. Klas Eklunds hustru, journalisten Pernilla Ström, är pro-israelisk ledarskribent på Bonnier-tidningen Dagens Nyheter (hon är f.d. ledarskribent på Bonnier-ägda Expressen) och hon sitter t.o.m. i styrelsen för självaste Bonniers.

 

Som vi också nämnt ovan är den Israel-dyrkande Pär Nuder, Göran Perssons högra hand, gift med en känd och väletablerad Dagens Nyheter-journalist vid namn Ingrid Carlberg.

 

Utrikesminister Anna Lindh, som erhöll gloria-status efter mordet i september 2003, hade också en gedigen personlig vänskap med Bonnier-hantlangaren Maria Schottenius, kulturchef på Expressen och nu senast i Dagens Nyheter. Schottenius är engagerad i sin vän Lindhs bortgång; hon skrev en artikel "Min vän Anna" som publicerades i Expressen efter mordet på Anna Lindh och Schottenius sitter i styrelsen för Anna Lindhs Minnesfond. En fond som bl.a. utmärkte sig då man den 24 augusti 2004 inbjöd krigsförbrytaren och judinnan Madeleine Albright att hålla ett föredrag på ABF-huset för att "tala om relationerna mellan USA och Europa efter den 11 september". Att Albright ansett att 600 000 irakiska barns svält- och sjukdomsdöd är "värt priset" för att "avväpna" Irak, verkar inte ha påverkat denna Fonds styrelses omdöme att bjuda in Albright som talare.

 

Laila Freivalds, som efterträdde Anna Lindh på posten som Sveriges utrikesminister efter mordet, har också personliga vänskapsband med personer från sionistlägret.

I samband med Tsunamikatastrofen och den uppsjö av kritik mot Freivalds som därefter följde, kände sig kulturskribenten och Judisk Krönika-medarbetaren Ljiljana Dufvgran sig nödgad att hjälpa sin väninna och skrev en lång artikel på Expressens "Sidan 4" (15/1-2005) där hon hyllade sin "nära vän":

"Jag har känt Laila Freivalds i många år: Vi är vänner. Vi umgås så mycket tiden tillåter."

I snyftartikeln som handlar om hur god människa Freivalds egentligen är framkommer det att det finns en djup och mångårig vänskap Freivalds och Dufvgran emellan.

 

 

 
Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén (t.v.) bredvid den judiske finansmannen och sionisten Gabriel Urwitz (t.h.), vid ett besök på det judiska utbildningsintitutet PAIDEIA i Stockholm.

Bild och bildtexter från skriften "Paideia Perspectives", nr.1-2002.

 
***


 

Kända sionister med koppling till socialdemokraterna

 

Socialdemokratin som rörelse har också knutit till sig flera potenta personer från landets finansiella och mediala kretsar som kommer från den sionistiska fållan.

 

Den tyske juden Erwin Leiser, filmmakaren, hade starka sympatier för socialdemokratin och var t.o.m. kulturredaktör vid socialdemokratiska Morgon-Tidningen 1950-1958.

Den likaledes tyske juden Arne Ruth, senare kultur chef på radion Bonnier-Expressen och Dagens Nyheter och med ett förflutet inom SSU, var en av Leisers beundrare och gladdes att Leiser "blev kulturchef på socialdemokratins viktigaste tidning" (tidningen "00-tal", nr.2/3-2000).

 

Inom kulturarbetarnas socialdemokratiska förening sågs också flera namn från den sionistiska fållan.

Den öppet judiska och därtill starkt pro-israeliska konstnärinnan Helga Henschen satt med i styrelsen för organisationen som hon var med att grunda, samtidigt som den forne Expressen-redaktören C. A. Nycop, själv gift med en tysk-judisk journalist Margot Nycop, född Benon.

Carl Adam Nycop var socialdemokrat och expert i SAP:s massmediagrupp 1974, ledamot av kulturrådets tidskriftsgrupp 1971-1977 (ordförande 1974-1977), och statlig enmansutredare av kulturtidskrifter 1976.

 

Den Bonnier-tränade journalisten och publicisten Lars Ulvenstam, som samarbetar med Judisk Krönika (tackas på baksidan av Judisk Krönika, nr.6-1991, "för medverkan i Judisk Krönika under 1991") var själv vice ordförande för kulturarbetarnas socialdemokratiska förening på 1970-talet.

 

Den store finansmannen Tomas Fischer, som numera kallar sig förläggare är också känd som en S-sympatisör. Ganska intressant med tanke på hans samröre med finansvärlden och samarbete med Erik Penser.

Även den judiske bankiren Olof Aschberg stödde socialdemokratin. 1950 gav han och hans make slotte La Brévière till en stiftelse som förvaltades av SAF och LO. Institutet, ibland benämnt Branting-institutet avvecklades.

 

***
 


Moderaterna

 

Moderata samlingspartiet är det konservativa partiet i Sverige. Det har gått igenom flera namnbyten, där det från början hette allmänna valmansförbundet (1904-1938) och därefter högerpartiet.

 

När det gäller moderaterna av idag är partiet och en stor del av dess anhängare Israelvänliga på ett sätt som kan relateras till propagandabilden av Israels roll under kalla kriget som USA:s "främsta allierade" i Mellanöstern. En bild där palestinierna och arabstaterna sågs som klientstater till det kommunistiska Sovjetunionen och där palestinierna betraktades som ryssarnas gunstlingar.

Av den anledningen är många som tyr sig till det konservativa lägret av tradition mer prosionistiska i sina åsikter, men dessa åsikter är mer av reflexmässig art.

De konservativa som på ett djupare sätt analyserat händelseutvecklingen i Mellanöstern och omständigheterna kring judestatens skapande brukar i regel själva komma fram till att det nog snarare är judarna som är bovarna bakom den tragiska utvecklingen.

Med detta vill vi säga att denna skrift inte ger sig in i den partipolitiska kampen och stämplar särskilda partier som "onda" (mer än just folkpartiet och KDS där prosionismen inte är någon slump utan en del av deras partiers väsen, deras självaste anda).

Dock finns det i de ledande skikten inom moderaterna flera som har en i grunden judaiserad syn på konflikten i Mellanöstern.

 

Ett exempel:

När den forne MUF-mannen Thomas Idergard är inbjuden i SVT:s morgonprogram (TV1, 3/5-2002) för att bl.a. kommentera Gudrun Schymans 1:a maj tal, ett tal där Schyman haft en Palestinasjal över sina axlar för att markera något sorts solidaritet med palestinierna under de då samtidigt pågående israeliska krigshandlingarna på Västbanken (Israels slakt under den s.k. "Operation Bålverk"), ja, då reagerar denne Idergard starkt i TV av upprördhet.

Men det är inte den pågående israeliska militäroffensiven och utraderandet av de centrala delarna av flyktinglägret Jenin som upprör honom, utan just att Schyman under sitt tal öppet bar den palestinska sjalen, en traditionell palestinsk kulturell symbol, men som enligt den sionistiskt förvrängde Idergard istället utgör "en symbol för strukturellt förtryck" .... av kvinnor!

Vi kan lova att Idergard aldrig skulle hoppa på en jude i kalott och anklaga kalottbäraren för att "ikläda sig symbolen för fördrivning, terror och ockupation av miljoner palestiniers land", det är ett som är säkert.

 

Idergard var mångårig ordförande i Moderata Ungdomsförbundet. Därefter har han blivit medlem och engagerat sig för nätverket Amerikabrev.nu, ett propagandistiskt nyhetsbrev om USA.

Not: På sin hemsida för nätverket har man samlat länkar till vad man kallar "intressanta artiklar" där man hittar material författat av välkända sionistiskt aktiva amerikanska judar som William Safire, Thomas L. Friedman på den internationella arenan och sionistiska aktörer i Sverige som Peter Stein (artikeln "Fattigdom garant mot terrorism" från tidskriften Menorah, nr. 4-2001) och Mr. Israel in Sweden - Per Ahlmark.

 

***

 

Som vi visat i detta arbete har judarna haft ett omfattande grepp om och sedan långt tid tillbaka fina möjligheter att påverka det i regel styrande socialdemokratiska partiet för inte nämna det parti de själva kallar för "vårt parti" - folkpartiet.

Då den konservativa falangen också har haft ett ansenligt inflytande kan man även där tidigt se tecken på judisk närvaro och påverkan, en judisk makt som t.o.m. kommit att sträcka sig ända upp till partiledarnivå.

 

Redan tidigt fanns det judar med framträdande positioner i det konservativa lägret.

Den judiske godsägaren Gustaf Benedicks (1848-1918), sonson till juden Michael Benedicks var konservativ ledamot av Första Kammaren åren 1892-1909.

Hans judiske halvbror Carl Benedicks var f.ö. fysikprofessor vid Stockholms Högskola och föreståndare för Metallografiska institutet i Stockholm. Gustaf Benedicks syster Carolina-Benedicks-Bruce blev en halvkänd judisk skulptris.

 

Den judiske industrimannen Eduard Fränckel (1836-1912) som bl.a. var VD för AB Atlas´ mekaniska verkstäder i Stockholm var fr.o.m. 1878 ledamot av Stockholms stadsfullmäktige och 1889-1911 ledamot av Första Kammaren. Fränckel var en på en på sin tid känd konservativ politiker och protektionist.

Vi berättar mer om denne jude i vårt avsnitt om judar och industrivärlden.

 

 

Därtill hade judarna trogna allierade inom de konservativa leden. 

Otto Järte (född 1881), var en gammal studievän från Uppsala till Tor Bonnier och folkpartisten Yngve Larsson, de hade en krets tillsammans. Järte var god vän med Tor Bonnier och de företog t.o.m. en resa till Paris tillsammans som unga, något som Tor Bonnier minns varmt i sin memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972).

Tor Bonnier skriver också i sina memoarer hur han tillsammans med författaren Sven Lidman och dennes judiska hustru Karin (född Thiel och kusin till Tor Bonnier), samt kompisarna Otto och Ester Järte och svågern Yngve Larsson och dennes hustru Elin (född Bonnier, syster till Tor) bildade "ett slags Djurgårdsjunta, som diskuterade litteratur och politik" (se "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 113).

Järte blev sedan byråchef på Socialstyrelsen, hade en stor del offentliga utredningsuppdrag bl.a. som ledamot av statens krigsberedskapsskommission och 1924 ledamot av Andra Kammaren som aktivist för högern. Han gjorde sig också känd som politiskt skribent i framför allt Svenska Dagbladet.

 

Högermannen och skriftställaren Gustaf Stridsberg (född 1877) var informator "i allmän kultur" för Tor Bonnier, och därutöver känd utrikespolitisk- och kulturhistorisk skribent i Svenska Dagbladet sedan 1901 samt skribent i Svensk Tidskrift.

Tor Bonnier hyllar Järte och Stridsberg, då han i sin memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972, sid. 49), skriver att "det är oemotsägligt att det var deras förtjänst, att Svenska Dagbladet redan tidigt tog så bestämt avstånd från nazi-idéerna och framför allt från all slags antisemitism" - d.v.s. kritik av judiska maktmonopol som exempelvis Bonniers.

 

***

 

Juden Gunnar Heckscher (1907-1987) var ordförande för högerpartiet (moderaterna) under åren 1961-1965.

Hans far Eli Heckscher (1879-1952) var den kände nationalekonomen, ekonomihistorikern och statistikern som skall ha tillhört den s.k. "Unghögern" men som räknas som en framstående liberal där han bl.a. var skribent i Bonnier-tidningen Dagens Nyheter. Eli Heckscher hade ett stort inflytande på svensk ekonomisk utbildning då han var professor vid Handelshögskolan i Stockholm i nationalekonomi 1909-1929 och i ekonomisk historia åren 1929-1944.

Som troende jude är denne Eli Heckscher begravd i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm. På sin plast är att nämna att "heckscher" är ett hebreiskt-judiskt uttryck för renhet - koscher.

 

Sonen Gunnar Heckscher, gjorde således på klassiskt judiskt vis en strålande karriär hos det icke-judiska majorititets värdfolket.

Innan partiledarskapet satt han i stadsfullmäktige i Uppsala 1938-1941 och blev 2:e vice ordförande för Högerns riksorganisation 1958-1961 där han satt i Andra Kammaren 1957-1965 (i bl.a. utrikesutskottet). Han var också ledamot av Europarådets rådgivande församling 1957-1965 där han var ordförande för det ekonomiska utskottet.

Heckscher var medlem i redaktionen av Svensk Tidskrift 1931-1932 och 1935-1961.

 

Gunnar Heckscher blev förutom sin politiska bana känd som statsvetare, nationalekonom och diplomat.

Han var rektor för socialinstitutet 1945-1954, därefter professor i statskunskap vid socialinstitutet 1948-1958 och hade sedan den viktiga posten som professor i statskunskap vid Stockholms Universitet 1958-1965. Heckscher var även aktiv på det internationella planet och var vice ordförande för International Political Science Association 1952-1958.

Efter denna karriär inom politiken och den högre utbildningssfären fortsatte juden Gunnar Heckscher inom det svenska Utrikesdepartementet - UD - där han var ambassadör i New Delhi 1965-1970 och ambassadör i Tokyo 1970-1975 och FN-delegat 1975.

Gunnar Heckscher var också direktör för Svenska Institutet 1954-1957, en institution där juden Jan Gehlin (Henriques) också varit vice ordförande.

Gunnar Heckscher var ordförande för beredskapsnämnden för psykologiskt försvar under åren 1954-1959, en strategiskt viktig organisation där även juden och byråchefen Ivar Müller samtidigt satt med i, något som blir extra intressant då Müller senare skulle bli ordförande för Stockholms Judiska Församling.

 

Officiellt var denne Gunnar Heckscher kristnad och döpt men som vi berättat tidigare är detta ofta en skenmanöver från judarnas sida då de själva hävdar att det judiska är evigt och "inte kan tvättas bort", något även Gunnar Heckscher avslöjar i och med hans fortsatta judiska engagemang.

 

Själv vara Gunnar Heckscher fortsatt aktiv inom Eduard och Sophie Heckschers Stiftelse där han var ordförande, en judisk stiftelse vars medel används för att stödja olika judiska aktiviteter bland de svenska judarna.

Gunnar Heckscher medverkade t.o.m. i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika, nr.6-1983, där han skriver om Eduard och Sophie Heckschers Stiftelse i en helsides artikel med rubriken "En stiftelse för svenska judar". Där skriver den forne högerledaren bl.a.:

"När min farmor för ett drygt halvsekel sedan lärde mig en smula om judisk tradition - fastän jag är döpt och konfirmerad i den svenska statskyrkan - motiverade hon det på ett sätt som jag aldrig kommer att glömma: "Det är inte för att du skall bli mindre svensk, utan för att du skall få ett tillägg till din svenskhet". En ytterligare dimension skulle man kanske kalla det i nutidens språkbruk."

 

Ivar Müller, tidigare ordförande för Stockholms Judiska Församling, skriver i en hyllning till den då nyligen avlidne Gunnar Heckscher, i Judisk Krönika, nr.4-5/1988:

"Gunnar Heckscher har under decennier varit ledamot av styrelsen för Eduard och Sophie Heckschers Stiftelse. När han dog var han stiftelsens mångårige ordförande. Stiftelsens huvudsakliga ändamål har varit att bereda bostäder åt behövande, företrädesvis Mosaiska Trosbekännare. Men stiftelsen kan också stödja andra ändamål om stiftelsens styrelse och Judiska Församlingens föreståndare är ense därom. Under senare tid har stiftelsens stödjande verksamhet varit inriktad på just andra ändamål än bostadsförsörjning. Under Gunnar Heckschers ledning har kontinuerligt stöd men också betydande engångssatsningar beslutats för Judisk undervisning och åldringsvård. Bland de ändamål för vilka Gunnar särskilt ivrade, finns Glämsta, Hillelskolan och Judaica-verkstaden.

Det har sagts om Gunnar att han grundligt satte sig in i de ärenden vari han skulle besluta och att han sedan med intellektuell skärpa, stor skicklighet och omsorg fattade sitt beslut. Jag har samarbetat med Gunnar i beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, när Gunnar var nämndens ordförande och i den Heckscherska Stiftelsen. Jag kan helt instämma i de omdömen som fällts. Därtill vill jag tillägga att Gunnar i stiftelsen visat ett varmt och helhjärtat engagemang för de judiska ändamål åt vilka stiftelsen gav sitt stöd, och att han var en charmfull och lättsam samarbetspartner.

Den Heckscherska familjen har judiskt ursprung men har så småningom helt assimilerats in i det svenska samhället. Men Gunnar hörde till dem - i motsats till många andra assimilerade - som aldrig dolde sitt judiska ursprung. Jag minns en episod i Gunnars hem, där dåvarande ÖB stannade inför ett porträtt av en till utseendet mycket judisk och skäggbevuxen gammal man. Gunnar kom snabbt fram och förklarade med stolthet att det var en anfader, en vördnadsvärd judisk rabbin.

Nu är Gunnar död. Den Judiska Församlingen som var representerad vid begravningen sörjer en uppriktig vän till församlingen och det judiska folket och vi sörjer en ovanligt fin människa." 

Denne pseudokristne Gunnar Heckscher "som aldrig dolde sitt judiska ursprung" har även starkare kontakter med sina judiska fränder än så.

 

Juden Henry Haskel ordförande för den sionistiska frimurarorganisationen B´nai B´rith, avslöjar i en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1986, att även Gunnar Heckscher varit gäst hos B´nai B´rith!

Den som tvivlar på detta påstående kan bara kolla upp vår källa - Judisk Krönika - för att få det bekräftat.

Denna judiska frimurarorganisation B´nai B´rith är den främsta på det globala planet för att säkerställa judisk makt och dess metoder är rent maffialiknande. Vi har på våra sidor på Radio Islams Hemsida samlat åtskilliga filer som dokumenterar deras smutsiga metoder och hur dess spionorganisation ADL arbetar för att krossa Sions politiska motståndare.

Således är det inte en liten judisk syjunta Heckscher har haft samarbete med utan en av de yttersta symbolerna för den internationella judiska makten.

 

***

 

Gunnar Heckschers barn har också gjort framträdande karriärer i det svenska samhället.

Sonen Sten Heckscher (född 1942), som vi berättar mer i vårt avsnitt om judarna inom den socialdemokratiska maktapparaten, har varit statssekreterare i Justitiedepartementet, generaldirektör för Patent- och Registreringsverket, näringslivsminister och sitter sedan 1996 på den oerhört tunga posten som rikspolischef i Sverige. Sten Heckscher hör till en av de många judar som är förbannade på Radio Islam.

 

Gunnar Heckschers dotter Eva Heckscher (född 1936), är en f.d. journalist som sedan 1966 är anställd på UD där denna judinna tjänstgjort i New York och Bonn och bl.a. varit ambassadör i Dhaka och Bangkok samt suttit på den tunga posten som departementsråd på UD:s politiska avdelning 1989-1992.

Under åren 1997-2001 var judinnan Heckscher dessutom säkerhetschef på UD - en absurditet då vi vet att just judar på sådana känsliga positioner hör till Mossads favoriter.

Eva Heckscher har också agerat politiskt och satt hösten 1960 som ledamot i det som kom att bli Fria Moderata Studentförbundet

 

En annan son till Gunnar Heckscher är den anarkistiske Einar Heckscher, flummisen som gjort sig känd som översättare och rebell.

Det intressanta är att Einar anser att han är jude trots att fadern Gunnar som vi visat ovan talat om sig själv som "döpt och konfirmerad" i den svenska kristna statskyrkan. Einar Heckscher var exempelvis en av de många kulturjudar "som judar och medmänniskor" skrev på ett judiskt uppropet som småkritiserade Israel för dess politik mot palestinierna, ett offentligt upprop publicerat i Dagens Nyheter, 10/11-2000.

Detta illustrerar falskheten bakom dessa judars påståenden att de lämnat det judiska bakom sig, och bekräftar tyvärr än en gång tesen: en gång jude, alltid jude.

 

***

Den andre judiske partiledare för moderaterna är Ulf Adelsohn (född 1941) som var ordförande i moderata samlingspartiet under åren 1981-1986.

Ulf Adelsohn hade en gedigen karriär inom politiken.

Han började som ordförande för konservativa studentförbundet 1966-1968, blev därefter vice ordförande för moderata samlingspartiet i Stockholm 1968-1973, ledamot i kommunfullmäktige 1966-1979, gatuborgarråd 1973-1976, finansborgarråd 1976-1979, statsråd och chef för Kommunikationsdepartementet och således Sveriges kommunikationsminister 1979-1981.

Adelsohn var riksdagsledamot 1982-1988 och har tillhört Riksdagens arvodesnämnd sedan 1999.

Denne jude blev sedan landshövding i Stockholms Län sedan 1992 och är således den andre juden, efter socialdemokraten Hjalmar Mehr, som haft denna höga post.

Not:Karl Levinson, tidigare landshövding i Stockholm, kan också mycket väl ha varit jude.

Som landshövding har Ulf Adelsohn varit högste chef för polisen i Stockholms Län.

Bland andra uppdrag ses han nu senast som styrelseordförande för Statens Järnvägar - SJ. (F.ö. har man en Ulla-Britt Goldberg redan som IT-chef på SJ (2001)).

 

Ulf Adelsohn - judisk partiledaren för moderaterna.

Adelsohn har haft en mängd styrelseuppdrag som styrelseledamot i Wasa 1990-1992, Sveriges Turistråd 1995-2000, ordförande för Gröna Lund 1987-1991, Bohusbanken 1990-1992, styrelsen för Sverigebilden 1992-1995, Utvecklingsfonden för Stockholms Län 1992-1995, Stockholm Water Festival AB 1992-1996, Skärgårdsstiftelsen 1992-1998, Luftfartsverket sedan 1992, Länsarbetsnämnden Stockholms Län sedan 1992, Almi Stockholm sedan 1995, Skansen sedan 1997.

Not: På Stockholm Water Festival har det f.ö. rapporterats i media att Adelsohn anlitat israeliska säkerhetsvakter.

Adelsohn har också varit ordförande för ishockeysektionen Djurgårdens IF 1974-1977, och ledamot i Riksidrottsstyrelsen 1977-1979.

 

Uppenbarligen var det judiska inget Ulf Adelsohn tyckte om att man tog upp, det fanns en viss känslighet hos honom i frågan.

Som Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski, skriver i en kolumn i Judisk Krönika, nr.4-1986:

"Så, vad är det för fel på Sverige där offentliga personers "judiska påbrå" fortfarande är ett känsligt ämne?

Varför blev egentligen den före detta ledaren för det stora svenska oppositionspartiet så oerhört upprörd, när han i en radiointervju ställdes inför en oskyldig fråga om hans fars judiska bakgrund?"

Ja, det kan man verkligen undra.

 

Adelsohn avslöjar sin judiska inskränkthet i en intervju i tidningen Slitz, nr.2-1999:

"Och problemet för Hitler var att judarna ofta var de ledande; intellektuella, forskare och läkare. Och för att bli herrar var nazisterna tvungna att ta livet av dem som var skickligare. Det är en barock inställning.
- Men man hann ju inte bli av med alla, en del försvann till Amerika och idag är Amerika det ledande forskningslandet. Det började med Albert Einstein. Tänk om Hitler hade behållit honom och alla de judar som satt i New Mexico och hjälpte till att forska fram atombomben.

Tänk dig en atombomb i Hitlers händer! Och det som hindrade Stalin att gå i krig var att västmakterna hade atombomben när han inte hade den. Och tänk dig Saddam med sådana vapen..."

Under Slitz-intervjun med Adelsohn pågår just amerikanska massbombningar av arablandet Irak, och Adelsohn avslöjar här sin judiska folkmordnerv:

"- Det är absolut rätt av Clinton, utbrister Adelsohn. De har att göra med en psykopat.
Men det irakiska folket då?
- Man måste alltid fatta ett beslut. Och när man bombade Tyskland under andra världskriget, vem tänkte på folket då?
Vad tror du Saddam kan göra?
Man måste hindra den jävla galningen!"

 

 

Ulf Adelsohns hustru Lena (Adelsohn)-Liljeroth är en f.d. journalist och moderat politiker som är kommunfullmäktigeledamot (2001). Hon gjorde sig känd under 1990-talet som styrelseordförande för Koncernen Fryshuset och därmed ansvarig för Fryshuset i Stockholm.

 

Själv kommer Ulf Adelsohn från en etablerad judisk familj. Ulfs far Oskar Adelsohn, (född 1894) var kansliråd vid hans Kungliga Majestäts kansli 1944 och var även kansliråd på Justitiedepartementet under åren 1947-1961. Oskar Adelsohns far var i sin tur en judisk grosshandlare Louis Adelsohn och modern var född från den judiska klanen Klein.

Ulf Adelsohns farbror, juden Arne Adelsohn (född 1899), var hovråd 1939 och tjänstgjorde bl.a. på Svea Hovrätt, och var lagman 1956-1966.

Ulf Adelsohns andre farbror, juden Harald Adelsohn (född 1883), var intendent vid Nordiska Muséet och Skansen 1912-1917, sedan Generalkommissarie för Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 och styrelseledamot i Göteborgs Lyriska Teater. 

 

Not: På andra ställen i denna skrift nämner vi judinna skådespelerskan Maude Adelson som var en framträdande sionistisk aktivist, samarbetade med sionistorganet WIZO och hade en nära relation med Per Ahlmark där hennes plötsliga död ledde till att han slutade med politiken. Dock vet vi inte på vilket sätt hon är besläktad med dessa Adelsohns inom juridiken och politiken.

 

Även den kända familjen Bildt, som Carl Bildt stammar ifrån, har ett judiskt inslag där en viss general Bildt (död 1927) gifte sig med en Helene Åkerhjelm, en kvinna som stammade från den kände judiska handlanden och trixaren Adolf Ludwig Levin (han hette ursprungligen Moses Marcus Levi).

Carl Bildt själv vet att ställa in sig för judarna och hans nuvarande fru Anna Maria Corazza Bildt är t.o.m. nära vän till den sionistiska judinnan Magdalena Ribbing på Dagens Nyheter och har tillsammans med henne skrivit en omtalad matbok "Kärleksfullt från Parma".

 

***

 

Aktivister för Sion
  

Förutom judiska partiledare som de vi omnämnt ovan har vi inom moderaterna ett stort antal judiska och icke-judiska medlemmar som är anhängare av judisk apartheid i Mellanöstern och som stödjer diktaturen Israel och dess ockupationspolitik. Vi kommer här att nämna namnen på några av de mest namnkunniga och mäktiga personer inom moderaterna som på detta sätt visar sitt totala förakt för FN-stadgarna och internationell rätt, diktaturens äkta kreatur.

 

Först ut är Gunnar Hökmark, en man som kommer från den absoluta maktsfären inom moderaterna då han varit riksdagsledamot sedan 1982 och partisekreterare för moderata samlingspartiet 1991-2000.

Gunnar Hökmark (född 1952), började sin karriär som ordförande för MUF 1979-1984. Hökmark blev sedan kopplad till högerorganet Timbro där han var chef för Timbro Idé 1984-1991, och Hökmark sitter fortfarande som styrelsedamot i Timbro AB fr.o.m. 1988 (se också Timbro-mannen Mats Johansson, nedan).

I den politiska världen besitter Hökmark viktiga och inflytelserika poster som ledamot i regeringens försvarsberedning, suppleant i försvarsutskottet, ordförande i konstitutionsutskottet och ledamot i krigsdelegationen (2003).

Gunnar Hökmarks opålitliga blick och dåliga argumentationsteknik har gjort honom till en formidabel anti-magnet för moderaterna där hans officiella framträdanden i media alltid har genererat ett bortfall av presumptiva moderatanhängare och väljare. Trots detta har han fått behålla sin höga position inom partiet.

 

Gunnar Hökmarks inställning till Israel och sionismen är nu också avslöjad svart på vitt då han under år 2003 tillträtt som ny riksordförande för Samfundet Sverige-Israel, den officiella organisationen för vänskap och stöd till apartheidstaten Israel. Denna post övertog Hökmark från den framträdande folkpartisten och sionisten Hadar Cars (en person vi skriver mer om i vårt avsnitt om folkpartiet ovan).

Men redan 2002 har man sett Hökmark verka inom ramarna för nämnda sionistorganisation, där man på Samfundet Sverige-Israels hemsida berättar om Samfundets Riksårsmötet i Linköping där Hökmark var inbjuden. Organisationen skriver skrytsamt om mötet på sin hemsida:

"Hadar Cars välkomnade oss alla och främst då de två föredragshållarna redaktör Ernst Klein [jude från Expressen och ÖstgötaCorrespondenten], en av de ledande opinionsbildarna i vår tid, och riksdagsledamoten Gunnar Hökmark (m), en person med politisk tyngd."

Man skriver vidare om Hökmarks anförande på sionistmötet:

"Gunnar Hökmark inledde sina funderingar med att framhålla den våg av antisemitism, som vi ser växa fram i Sverige och många andra europeiska länder . -Den är rätt enkel och rätt vidrig. Judar ges - oavsett var de bor och är medborgare - skulden för den konflikt som präglar Israels förhållande till sina grannar. På fullt allvar finns det hos oss de, som hävdar att staten Israel skall krossas och försvinna från kartan. Andra säger öppet att om inte Israel agerar "rätt" nu så kommer landets existens att sättas ifråga. Man måste vara blind för att inte se att Mellersta Östernkonflikten nu översätts till blott en konflikt mellan judar och andra - där judar är de skyldiga - samtidigt som man även måste vara blind för att inte se att denna antisemitism också lever av egen kraft. Redan som 15-åring såg Gunnar Hökmark tidningarnas staplar över hur många fiender Israel hade, läste "Det hotade Israel" av Ernst Klein och Per Ahlmark och undrade vad som krävdes av en omvärld, när de goda krafterna lät det hända, som skedde i Hitlertyskland. Han insåg hur viktigt det är att det finns en stat som Israel."

 

Israel-anhängaren Gunnar Hökmark, uppenbarligen ideologisk frände till Israel-fanatiker som Ahlmark och Klein, har också makt inom den svenska mediavärlden där Gunnar Hökmark sitter som ledamot i både Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB (SR), Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Television AB (SVT) och Förvaltningsstiftelsen för Utbildningsradion (UR) sedan 1991.

Som många andra kommer även Gunnar från etablissemangskretsar där fadern, Gösta Hökmark, var inget annat än general.

Del av en artikel om moderaten Gunnar Hökmark återgiven i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.4-2003 (Internetversionen).

Notera hur sionisterna på Menorah stolt rabblar upp Hökmarks maktpositioner: riksdagsman, ledamot i regeringens försvarsberedning, suppleant i försvarsutskottet, ordförande i konstitutionsutskottet och ledamot i krigsdelegationen.

I artikeln i Menorah säger Hökmark bl.a. följande om apartheidstaten Israel:

"- Jag har stor respekt för landet Israel. De har uträttat enormt mycket under sin korta livstid. Israel är ett av världens främsta länder när det gäller integration, där lever många människor med vitt skild bakgrund tillsammans. Det finns ett rikt kulturliv, hög teknologisk kunskap samt ett öppet och spännande samhälle."

"- En av våra uppgifter är att öka kunskapen om Israel, då menar jag inte bara om dess historia och kultur. Samfundets medlemmar ska känna tillförsikt och stolthet inför sin uppgift. [...] Vi ska skapa respekt och förståelse för ett utsatt samhälle, det är viktigt."

***

 
"Halvjudinnan" Margit Gennser, i Judisk Krönika, nr.4-1998.

 
Judinnan Margit Gennser har suttit som moderat riksdagskvinna för moderaterna i Malmö sedan 1982.

Gennser är utbildad civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm och har förutom sina politiska uppdrag arbetat som redaktör, förlagschef och universitetslektor i företagsekonomi.

Gennser har i riksdagen suttit som suppleant i finansutskottet, ledamot i socialförsäkringsutskottet och ledamot i riksdagens revisorer.

Vid valet 1994 toppade Gennser moderaternas lista i Malmö men har anmält att hon inte kommer att kandidera i 2002-års riksdagsval. Dock fortsätter Margit Gennser att agera politiskt och har så sent som sommaren 2003, inför den omtalade folkomröstningen om EMU-anslutning, intagit den viktiga rollen som ordförande för organisationen Medborgare Mot EMU. På detta sätt har judarna som vanligt lyckats täcka in så att de har de sina på bägge sidor av barrikaderna. EMU-projektet är ju som bekant helt i judisk stil med sin nationssöndrande karaktär, men med judinnan Gennser och socialdemokratjuden Leif Pagrotsky som några av de främsta "motståndarna", ser de till att även ha kontrollen över oppositionen.

Margit Gennser var också en av de två arkitekterna bakom det nya pensionssystemet, där den andra var folkpartisten, sionisten och juden Bo Könberg. För denna insats hedrades de med priset som Årets Finansiella Entreprenör. Priset delades ut av GE Capital Bank och Finanstidningen. "Margit Gennser och Bo Könberg har moderniserat det svenska pensionssystemet och därmed varit finansiella entreprenörer i den offentliga sektorn", skriver juryn i sin motivering. Det är alltså bland annat Gennsers och Könbergs arbete som ligger bakom det faktum att svenska folket ska få möjlighet att själva välja i vilka fonder deras pensionspengar ska placeras. 

Denna judinna har självklart kombinerat sin politiska aktivism med aktivism för den judiska staten Israel och är således ordförande i Riksdagens Vänförening Sverige-Israel. I och med detta engagemang samarbetar hon också med Samfundet Sverige-Israel och var till exempel talare på ett av Samfundets Stockholmavdelning anordnad "medlemskväll" i riksdagshuset (!) där Gennser kunde delge sina intryck, nyss hemkommen från en resa i Israel (se Menorah, nr.2-1993).

I sin riksdagsgärning har man också sett Gennser agera för ett genomförande av den judiska rituella koscher-slakten i Sverige, en slaktmetod som av våra jordbruksmyndigheter dömts ut som djurplågeri då just den judiska versionen av skäktning inte tillåter att djuret bedövas innan det dödliga snittet utdelas.

 

Margit Gennser deltog vid firandet av Israels 43-års dag, för "Malmös judar och Israel-vänner", enligt Judisk Krönika, nr.3-1991, där man f.ö. också beskriver Margit Gennser som "en välkänd och uppskattad Israel-vän".

Detta får väl räknas som högsta betyg till Gennser från de innersta sionistleden.

 


SvD, 22/4-1994. Judarna anser att den djurplågning som kallas koscherslakt och är en del av deras religion ska vara tillåten enligt svensk lag. Jordbruksverket är skeptiskt och censurerade sin undersökning av hur koscherslakten gick till eftersom den skulle kunna vålla "antisemitism".

  

***
 

En annan sionistisk aktivist med starka band till vår judiska maffia är moderatkvinnan Ann-Cathrine Haglund (född 1937).

Efter kommunpolitiska uppdrag blev hon 1:e vice ordförande för moderata kvinnoförbundet 1978, för att sedan bli ordförande för denna för moderaterna så inflytelserika organisation. Haglund behöll ordförandeposten över kvinnoförbundet under nästan tio år, d.v.s. 1981-1990. Samtidigt var hon deltagande i riksdagsarbetet där hon var moderat riksdagsledamot 1979-1993. Sionistkvinnan Haglund var samtidigt ombud för Sverige till Europarådet 1989-1993 där hon sågs som ordförande i Europaråd-delegationen.

Därefter har Haglunds uppdrag fortsatt som landshövding, där hon först var landshövding i Malmöhus Län 1993-1996 och därefter i Uppsala Län sedan 1997.

Hon har också varit aktiv inom utbildningsväsendet där hon suttit som styrelseledamot för Högskolan i Örebro åren 1988-1992, och som ordförande för utbildningsutskottet 1991-1993.

Hon har också verkat inom kultursfären som styrelsemedlem på Kungliga Biblioteket, KB, sedan 1994, och som ledamot i Kungliga Teatern 1995-1997 och på Statens försvarshistoriska muséer sedan 1997.

Bland andra uppdrag har hon varit styrelseledamot i Örebro Läns allmänna försäkringskassa 1977-1992 där hon var vice ordförande sedan 1989, ledamot i regeringens AIDS-delegation, styrelseordföranden för SLU - Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund - 1993-1999 och i styrelsen för Fastighetsverket 1996-1999.

Under 1997 utredde Ann-Cathrine Haglund, tidigare ordförande i den svenska delegationen till parlamentariska församlingen, på den judiske generalsekreteraren för Europarådet Daniel Tarschys initiativ, den verksamhet som anknyter till styrkommittéerna för social trygghet, socialpolitik respektive arbetsmarknadsfrågor.

Inom den sionistiska sfären är Ann-Cathrine Haglund sedan länge ett känt namn då hon länge suttit som medlem i Samfundet Sverige-Israel, där hon t.o.m. haft den högsta positionen som organisationens ordförande.

 

 

Mats Johansson, numera känd som politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, informationschef för moderaterna under åren 1978-1979. Johansson var dessförinnan aktiv inom moderata ungdomsförbund, MUF, 1974-1976.

Dessutom har han varit VD för högerorganet Timbro 1988-1995 och kan således räknas till en av de mer inflytelserika inom den konservativa mediefalangen.

På Svenska Dagbladet har man sett Mats Johansson först som journalist 1980-1985, för att sedan återvända som kolumnist 1995-1999, och slutligen på den tunga posten som politisk chefredaktör efter år 2000.

Bland andra massmediala uppdrag var han innan SvD anställd på Norrköpings Tidningar 1977-1978, och perioden 1986-1988 var Johansson chefredaktör för Näringslivets presstjänst.

Inte nog med det så har vi även noterat att denne närmast fanatiske sionist även suttit som styrelseledamot i Sveriges Radio 1993-1996 (då f.ö. sionisten Jan-Erik Wikström var ordförande för Sveriges Riksradio 1985-1996), och Johansson har satt också i styrelsen för Sveriges Television åren 1996-2000. 1999 deltog Mats Johansson i Mediegrundlagsutredningen.

 

De judiska propagandamakarna brukar ofta säga att det inte finns någon sionistisk makt i Sverige, men när man skrapar på ytan hittar man överallt ett antal starka allierade till den judiska apartheidregimen i det ockuperade Palestina, på ledande positioner inom den svenska mediavärlden.

I debattprogrammet "Debatt", TV2, 12/9-2001, dagen efter attacken mot World Trade Center, figurerade Mats Johansson som hätsk debattör som attackerade folk för att vilja utrota Israel, enligt honom "den enda demokratin" i Mellanöstern.

Hans mystiska perspektiv på omvärlden avslöjas i en ledare i SvD, 8/10-2001, där Johansson skriver om attackerna mot WTC och Pentagon september 2001, som "folkmordet den 11 september". Dock har han aldrig kallat de USA-ledda massbombningarna av arablandet Irak för "folkmord" trots att bombningarna i det senare fallet, med hundratusentals direkt och indirekt dödade, ju verkligen är det.

Mats Johansson var också tillsammans med bl.a. TV-profilen Siewert Öholm en av flera deltagare på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival", som hölls på Nalen i Stockholm, 24/3-2002.

 

 ***

 

En sionistisk agitatör från den moderata kretsen som också verkat på Svenska Dagbladet är Leif Carlsson.

Han har en politisk karriär bakom sig som f.d. ordförande i Sveriges konservativa studentförbund 1955-1957 och vice ordförande i Högerns ungdomsförbund 1961-1963. Carlsson var också ledamot av stadsfullmäktige 1959-1962. Liksom många andra moderater har han varit verksam i Svensk Tidskrift där han var redaktionssekreterare under åren 1957-1962.

Åren 1967-1982 satt denne sionist som ledamot i Radionämnden. I avsnittet om Svenska Dagbladet berättar vi mer om hans prosionistiska aktivism.

 

 
Lars G. Ahlström är en moderat riksdagsman som också har starka känslor för judiskt "lidande". Följaktligen var Lars G. Ahlström ordförande för riksdagens parlamentarikergrupp för Sovjets judar (se Menorah, nr.2-1989), en påtryckningsgrupp vars egentliga syfte varit att judar skall lämna Ryssland för att bli ockupanter i Palestina. 
 

 

Thomas Gür - en turkisk jude - med samma namn som den tidigare israeliske överbefälhavaren Mordechai Gür, har haft en framträdande roll inom moderaterna och den konservativa/nyliberala debattsfären.

Gür har varit moderat informationssekreterare och press- och kampanjstabschef på "JA till Europa"- kampanjen. Han har arbetat på Näringsdepartementet i början av 1990-talet där han var pressekreterare, då regeringskansliet var borgerligt, och Gür kandiderade till kommunfullmäktige i Stockholm för moderaterna, 1994.

Thomas Gür har tidigare arbetat som informationschef på byggföretaget Siab och presschef hos Överbefälhavaren. Han har också varit verksam som journalist i svensk dagspress (Dagens Nyheter), periodisk press och riksradion samt tjänstgjort som press- och informationsofficer vid den svenska FN-kontingenten i Libanon, det senare klart intressant med tanke på Gürs partiskhet i Palestina-konflikten. 

Thomas Gür har varit ledarskribent på Svenska Dagbladet och även haft den höga posten som tidningens utrikespolitiske redaktör. En verkligen central position av inflytande i en av Sveriges största "seriösa" dagstidningar.

Därutöver har han också varit krönikör i Finanstidningen.

Thomas Gür kallas numera för "omvärldsanalytiker", driver som delägare företaget Ölander & Gür AB, konsult för många nystartade och i dag framgångsrikt börsnoterade svenska tillväxtföretag och är partner i Venture Communications ett företag som agerar rådgivare i kommunikationsfrågor till tillväxtföretag. 

 

I början av sin karriär försökte Gür på sedvanligt vis hålla nere sin judiska profil men på senare tid ser man honom allt mer öppet figurera i olika judiska sammanhang.

Exempelvis var det Thomas Gür som var utfrågare och moderator för Svensk Israel-Informations panelutfrågning av svenska riksdagspartiers representanter och deras partiers ställning till Israel. En sionistisk tillställning som gick av stapeln i början av mars 1998, i Stockholms Judiska Församlings sessionssal.

Här samarbetar Gür med ett om inte t.o.m. det främsta propagandaorganet för staten Israel i Sverige.

Denna händelse omnämns med en artikel i organet för Förenade Israelinsamlingen, tidskriften "Menorah", nr.2-1998. En artikel som f.ö. är skriven av VLT:s Anders H. Pers exklusivt för Menorahs räkning.

 

I Judisk Krönika, nr.4-1997, kan man läsa en intervju med Gür gjord av Svenska Dagbladets judiske journalist Harry Amster (som f.ö. också tillhör Judisk Krönika).

Gür kallas, enligt den sedvanliga judiska leken, inte för "jude" då han ju inte springer runt med kalott på huvudet och vaggar fram och tillbaka i synagogan under böner på hebreiska. Nej, han har av Judisk Krönika tilldelats rollen "svensk med turkisk härkomst", "men anser inte att han tillhör det turkiska folket", som tidningen skriver i sin artikel. Denna pseudoturk skulle sedan plötsligt ha råkat få upp ögonen för just det judiska av alla strömningar som finns att välja bland, och råkat bli oerhört intresserad av det judiska folkets umbäranden.

I intervjun beskriver Judisk Krönika lyckligt hur Gür efter att under en period ha vistats i Mellanöstern "kom hem som Israelvän".

SvD:s judiske reporter Harry Amster frågar i intervjun Thomas Gür, något provokativt: "Var kommer ditt intresse för det judiska ifrån - ska du konvertera eller?". Varpå Gür ger till svar:

" - Jag var kommunist i unga år och väldigt propalestinsk. Sedan var jag i FN-tjänst i Libanon och till skillnad från andra som åkte ner som proisraeler och hem som antisemiter fick jag betydligt större förståelse för Israels situation. Under 80-talet var jag där minst 30 gånger. Men det är inte aktuellt med någon konvertering, säger Thomas Gür och skrattar."

Fascinerande att en f.d. FN-man kan få "större förståelse för Israels situation" efter att med egna ögon kunnat se Israels dagliga övergrepp i området. Den israeliska massakern på över hundra flyktingar och FN-anställda i FN-lägret i Kaana skedde förstås efter Gürs FN-insats men tusentals är de brott som skedde innan. Detta uttalande från honom avslöjar en del om vad för slags människa herr Gür är och vilka fascistoida värderingar han står för.

Att sedan besöka ett annat land "minst 30 gånger" säger något om att hans band till Israel är minst sagt starka och exklusiva. Det är här inte frågan om någon vanlig blåögd svensks charterresa till Eilat, utan betydligt mer än så.

"Turken" Thomas Gür har även varit inbjudet till en judisk kulturkonferens i anslutning till Bokmässan i Göteborg för att debattera med bl.a. författaren Theodor Kallifatides om "den judiska erfarenheten" i Sverige.

Vi har aldrig sett något om ett turkiskt engagemang hos honom - men det var ju inte heller riktigt hans folk, vilket ju Judisk Krönika har förklarat för oss.

 

 

Juden Tom Heyman (född 1939), från den gamla kända Göteborgs-judiska klanen Heyman, är sedan 1988 riksdagsledamot för moderaterna. I riksdagens arbetet ses han som ledamot i trafikutskottet.

 

 

Kommunalrådet Margareta Nachmanson (född 1940) från Stockholms Län, sitter i riksdagen som ersättande riksdagsledamot 2001, där hon setts som suppleant i Konstitutionsutskottet och i det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet.

 

 

Inom moderaterna har vi också Ulf Dinkelspiel (född 1939), verkställande direktör och ambassadör.

Ulf Dinkelspiel, son till bankiren Max Dinkelspiel, började med tjänstgöring på bankirfirman E. Öhman Jr. AB för att sedan arbeta på Stockholms Enskilda Bank 1960.

Därefter började en diplomatisk karriär som attaché på UD 1962, tjänstgöring på svenska ambassaden i Tokyo 1963-1965, på OECD-delegationen i Paris 1965-1967, UD 1967-1975 samt svenska ambassaden i Washington 1975-1979. Därefter har han varit biträdande kabinettssekreterare på UD 1981-1982, ambassadör på UD 1982.

Han var även chefsförhandlare i EG-frågor 1988-1991, där juden Dinkelspiel bedrev dunkla spel om Sveriges framtid som självständig nation.

Som moderat var han statssekreterare i Handelsdepartementet 1979-1981 och senare statsråd där han hade rollen som Europa- och utrikeshandelsminister under åren 1991-1994.

I denna roll som utrikeshandelsminister drog han sig inte för att underteckna ett avtal om skydd för utländska investeringar i Peru ihop med Perus heljudiske utrikesminister Efraím Goldenberg.

Detta under en period där landet styrdes av den antidemokratiske kuppmannen och japanen Fujimori.

 

Sveriges dåvarande judiske handelsminister Ulf Dinkelspiel (t.h.) och Perus judiske utrikesminister Efraím Goldenberg undertecknar ett avtal om skydd för utländska investeringar i Peru.

 

Dick Emanuelsson kommenterade denna affär i en artikel om Peru i Folket i Bild/Kulturfront, nr.1-1998:

"Precis när jag skulle trycka av kameran på UD för att ta bilden på de två leende utrikeshandelsministrarna, Sveriges Ulf Dinkelspiel och Perus Efraím Goldenberg, dök en annan bild upp på min näthinna: Marcelina Paquíllari och hennes 13- och 15-åriga söner, Emilio och Rafael.

- De var på väg till marknaden där jag arbetade när tre militär- och polispatruller dök upp. Pojkarna greps och trycktes ner i bagaget på en polispiket.

TV-stationen "24 Horas" filmade och visade allt på kvällen och bevisade att mina barn var i livet när de greps. 45 minuter senare överlämnades de till bårhuset med 17 kulor i sina små kroppar."

 

"De två ministrarna fick sina champagneglas fyllda av UD:s servitris. Avtalet var undertecknat och gav svenska företag som investerar i det andinska landet garantier från att bli förstatligade samt förmånliga skatteregler. Men vilka avtal eller lagar ger de peruanska mödrarna garantier för att den statliga terrorismen ska lämna deras barn ifred?"

 

"Där satt bilden när Dinkelspiel och Goldenberg skålade. Sveriges utrikeshandelsminister riktigt strålade över det undertecknade avtalet. Regeringen Bildt och Sverige hade i gengäld den 8 juli 1992 fattat beslut om en praxis som säger att alla som på något sätt har haft anknytning till gerillaorganisationerna MRTA och Sendero Luminoso ska betraktas som terrorister och avvisas från Sverige."

 

Dinkelspiel hotades med en anmälan till Konstitutionsutskottet p.g.a. sina enorma vinster han gjorde på skattebetalarnas bekostnad under räntekrisen 1992 (DN 22/9-1994).

Sedan 1995 är Ulf Dinkelspiel verkställande direktör på Sveriges Exportråd.

Ulf Dinkelspiel är också delägare till familjeföretaget Öhman AB där man hade länge hade juden Mikael Nachemson som VD. Ulf äger också mycket aktier i Nordnet Securities likt en massa andra familjemedlemmar, där f.ö. en annan jude vid namn Peter Horwitz chefade.

Ulf Dinkelspiel är också engagerad i utbildningssektorn och sitter i KTH:s styrelse. (2001-01-01 — 2003-12-31).

Ulf Dinkelspiels son Jan Dinkelspiel gick som finalist för TV-programmet "Expedition Robinson" för år 2001, och blev således rikskändis.

Dottern Charlotte Dinkelspiel har följt den judiska nerven och tidigare varit bosatt på kibbutz i Israel (tidningen Arbetet, 20/6-1994).

 

Ulf Dinkelspiels bror Claes Dinkelspiel (född 1941), är en känd finansman och majoritetsaktieägare, koncernchef och arbetande styrelseordförande i E. Öhman J:or AB. Vi berättar mer om denne Claes i vårt avsnitt om judar och finansvärlden.

 

 
En israelisk judinna - Talia Svensson (Saadon) - på väg in i svensk politik. 

Artikeln ovan var publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-2002.

 

Några andra aktörer är Mikael Rubin, suppleant i MUF, och Helena Bonnier, moderat ledamot i Stockholms kommunfullmäktige och gatu- och fastighetsnämnd.

 

***
 

Anita Bråkenhielm (född 1937), dotter till en prost, är i grunden läkare. Hon var riksdagsledamot för moderaterna 1979-1988, då hon bl.a. var ledamot i utrikes- och försvarsutskotten. Hon tillhörde nedrustningsdelegationen 1983-1989 och 1988 års utredning om krigsmaterielexporten, 1988-1989

Vi uppmärksammar henne då hon är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Efter riksdagsuppdraget har Bråkenhielm varit landshövding i Kristianstad sedan 1990-1996 och landshövding Kalmar Län sedan 1996.

Bland andra uppdrag ses bl.a. Riksförbundet Sveriges Lottakårer 1986-1992, styrelseordförande för Riksarkivet 1990-1996, styrelseuppdrag på SIDA 1995-2000 och Överstyrelsen för civil beredskap sedan 1998,

Inom utbildningsväsendet har hon varit ledamot i regionstyrelsen för Linköpings högskoleregion 1980-1987 och ordförande för Sophiahemmets sjuksköterskehögskola sedan 1999. 

 

 
Ingegerd Troedsson (född 1929) är en annan kvinna inom moderaterna med sionistiskt tycke och som därför meriteras för att här omnämnas. Hon var huvudtalare på den fest som hölls för att fira Israels 40:e årsdag.

 

Ingegerd Troedsson på podiet, stödd av Israels fana - "huvudtalare vid firandet av Israels 40-årsdag":
"Det var inte det rätta tillfället för recensioner av dagspolitiken ansåg hon."

D.v.s. man skall inte ta upp det judiska apartheidsystemet och dess förtryck av Palestinas ursprungsbefolkning - de kristna och muslimska palestinierna.

 

Ingegerd Troedsson satt som riksdagsledamot för moderaterna 1974-1994, där hon var riksdagens förste vice talman 1979-1991och riksdagens talman 1991-1994.

Troedsson var ledamot i moderata samlingspartiet partistyrelse 1965-1975 och 1978-1991 och vice ordförande för dess kvinnoförbund 1965-1975. Bland de höga poster uppnått hon inom partiet kan vi nämna posten som vice ordförande för moderata samlingspartiet riksdagsgrupp 1983-1986 och även posten som andre vice partiordförande 1986-1991.

Ingegerd Troedsson var biträdande socialminister 1976-1978. Därutöver var hon ordförande för riksdagens revisorer 1979-1982 och senare ordförande för talmanskonf., satt i riksdagens förvaltningsstyrelse, riksdagsutredningen och krigsdelegationen under åren 1991-1994.

Hon har också varit ordförande för moderata partiets kyrkopolitiska kommitté 1983-1991 och tillhörde kvinnoprästkommittén 1979-1980.

Inom mediavärlden har hon haft inflytande genom att tillhöra styrelsen för Svenska Dagbladets Stiftelse 1981-1994.

Inom utbildningsväsendet har hon haft inflytande som ledamot av Uppsala Universitets konsistorium 1988-1991.

Bland en mängd andra uppdrag ses posten som styrelseledamot i lantmäteriverket 1974-1976, suppleant i styrelsen för SE-Banken 1976-1977 och ånyo 1987-1991 samt ordförande samhällsekonomiska rådet på SE-Banken 1980-1987. Troedsson satt också i riksbanksfullmäktige 1982-1985 och sedan 1994. Hon har varit styrelseledamot i Ind AB Euroc 1979-1991, Riksskatteverket 1979-1988, AB Skand elverk 1980-1986, Vegete (Wasa) 1981-1991.

Hon har också tillhört Konung Gustav V:s jubileumsfond sedan 1987 där hon är ordförande sedan 1993, Confidencen 1985-1991, ledamot i Östersjöstiftelsen 1996-1999,

Ingegerd Troedsson var ordförande för Pro Memoria (Riksarkivets vänner) 1995-1999, där även den judiske historiker-professorn Herman Schück var ledamot.

När Ingegerd Troedsson, i egenskap av riksdagens talman, skulle tala till de efterlevande i Storkyrkan i Stockholm efter Estoniakatastrofen 1994, har hon berättat att hon ringde Jerzy Einhorn för att få inspiration och ord att använd i sitt tal.

Själv är hon en typisk etablissemangsmänniska som dotter till översten Emil Cederlöf, och gift med professor emeritus Tryggve Troedsson.

 

***

 

Anders Wijkman (född 1944) som har suttit som riksdagsledamot för moderaterna 1970-1978, räknas också av judarna som en trogen allierad.

Även Wijkman är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Sedan länge har han visat sin entusiasm för judisk apartheid.

I Menorah, nr.1-1976, kan man läsa om hur Samfundet Sverige-Israel under januari 1976 ordnade ett antal solidaritetsmöten för Israel där:

"[...] en lång rad prominenta politiker, representerande alla demokratiska partier, talade kloka och välavvägda ord för Israel. Applåder och bravorop avbröt inte bara Per Ahlmark och Anders Wijkman i Stockholm. Entusiasmen och tron på Israels rättighet till en säker framtid var lika grundfast överallt."

Anders Wijkman har vid ett antal tillfällen drivit Israels sak i riksdagsarbetet, något man från sionistiskt håll varit nöjda med. I Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1974, rapporterar man exempelvis om riksdagsdebatten 24 oktober 1974 då både Per Ahlmark och Wijkman ansatte Sveriges dåvarande utrikesminister Sven Andersson med frågor då de upprördes över att palestiniernas befrielserörelse PLO skulle få delta i FN:s Generalförsamlings Mellanöstern debatt - något som var allt för hemskt för dessa två. Menorah beskriver själv hur "Anders Wijkman (m) uttryckte nästan identiska tankar" som Per Ahlmark i dennes anförande - något som säger en hel del.

Och när det hölls "solidaritetsmöte" för Israel på Judiska Centret i Stockholm den 4:e november 1974 så var också Wijkman en av hedersdeltagarna, där han (enligt Menorah, nr.4-1974) förkunnade: "Men vi måste ge Israel vårt stöd trots [den arabiska] oljan". Och där Wijkman, enligt samma källa, försäkrade för det judisk-sionistiska auditoriet att han skulle kämpa för att vända situationen till Israels fördel:

"Jag skall efter bästa förmåga söka bidra därtill."

 

Innan Anders Wijkman blev riksdagsledamot var han förbundsordförande för Sveriges konservativa studentförbund 1968-1970. Inom politiken var han bl.a. ordförande för datalagstiftningskommittén 1976-1979.

Wijkman anges också i MånadsJournalen, nr.8-1981, som "tenniskompis" till Ulf Adelsohn och f.d. moderate partiledaren Gösta Bohman.

Wijkman har på senare tid gjort sig känd inom politiken som europaparlamentariker för KDS.

 

Anders Wijkman har haft flera andra tunga poster. Bl.a. var han generalsekreterare och chef för Svenska Röda Korset 1979-1988, generalsekreterare Svenska Naturskyddsföreningen 1989-1991 och generaldirektör och chef för Sarec sedan 1992. Inom industrin har han setts som sekreterare i Gränges AB 1972-1976.

På den internationella arenan har Wijkman haft mycket tunga uppdrag som biträdande generalsekreterare i FN 1995-1997. Och han var också ambassadör på UD 1998.

Vari hans projudaism kommer ifrån kan man undra men han var i ett tidigare äktenskap 1971-1979 gift med en dotter till ambassadör Stig Unger vars fru, och således modern till Wijkmans fru, var född Wiel, vilket skulle kunna vara ett judiskt namn

 

***

 

Den moderata riksdagskvinnan Elisabeth Fleetwood har också vid flera tillfällen gjort pigtjänst för sionisterna i riksdagen och drivit frågan om de stackars judarna i Sovjet, där tanken var att dessa "nödställda" ryska judar och s.k. refusniks bara kunde få sitt människovärde om de tilläts emigrera till Israel och där istället bli koloniala ockupanter. 

Pro-sionisten Fleetwood hade mycket inflytande då han varit ordförande för moderata kvinnoförbundet i Stockholm 1982-1991. F.ö har hon suttit i riksdagen sedan 1979. Hon var också ledamot i konstitutionsutskottet 1982-1991 och har bl.a. varit vice ordförande i kulturutskottet.

Inom utbildningsväsendet hade Fleetwood makt då hon satt som styrelseordförande för Stockholms högskoleregion och i styrelsen för Stockholms Universitet. Inom kulturen kunde man se henne som ordförande för stiftelsen Marionett-teatern där det hör till saken att veta att denna teater grundats och stått under den tyske juden Michael Meschkes ledning.

Fleetwood har även suttit i styrelsen för Statens konstmuséer.

  

***

 


Sionisternas nyttiga idioter inom moderaterna

 

Här kommer en något kortfattad och grovhuggen listning på sådana som utmärkt sig:

 

Georg Danell, i egenskap av partisekreterare i moderaterna, var en av de prosionister och sionismens nyttiga idioter som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras. Se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987.

Georg Danell (född 1947) har varit sakkunnig, statssekretare och statsråd. Han var partisekreterare i moderata samlingspartiet 1981-1986.

Inom media kan det vara värt att nämna att denne Danell varit ordförande för Högerns förlagsstiftelse 1983-1995, vice ordförande för Luleå boktryckeri AB 1988-1995 och suttit i Sveriges Television 1993-1996. Därutöver har han haft höga positioner på Kreab.

 

 

Ivar Virgin, i egenskap av moderat ledamot i utrikesutskottet, var också en av de prosionister som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras (se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987 ).

Ivar Virgin (född 1908), var riksdagsledamot för moderaterna 1960-1976 och satt även i försvarsutskottet. Han hade också den höga posten som riksdagens andre vice talman.

 

 

Per-Arne Arvidsson, ordförande i MUF år 1979, anklagade då folkpartiet - av alla partier - för att "medverka till antisemitism" p.g.a. ett avtal mellan Sverige och Polen, se Judisk Krönika, nr.2-1979.

Per-Arne Arvidsson är EU-parlamentariker för moderaterna, ledamot av Europaparlamentets miljöutskott och på senare tid ledamot i moderaternas partistyrelse under Bo Lundgren ledarskap.

 

 

Moderaten och riksdagskvinnan Britt Mogård var en av de tre sionister (ihop med folkpartisten Per Ahlmark och centerpartisten P. O. Sundman) som 1972 skrev en propagandistisk motion som hetsade mot arablandet Syrien där landet anklagades för diverse uppdiktade övergrepp mot judar och där man i motionstexten bl.a. påstod att "judarna i arabländerna lever i ständig skräck och under systematiskt förtryck" (se Judisk Krönika, nr.2-1972).

Britt Mogård (född 1922), dotter till en kyrkoherde, var riksdagsledamot för moderaterna 1969-1983, och ordförande för moderata samlingspartiets kvinnoförbund 1972-1981. På toppen av sin politiska karriär var hon statsråd och biträdande utbildningsminister 1976-1978 och 1979-1981.

Hon fortsatte sedan sin karriär som landshövding i Kronobergs Län 1983-1988.

Mogård har haft en rad viktiga styrelseuppdrag. Hon satt i Sveriges Utbildningsradio AB 1981-1991, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska muséer 1981-1990, Sveriges konstföreningars riksförbund 1986-1992, Svenska statens språkresor AB 1988-1997 och som styrelseledamot i Svenska dyslexistiftelsen 1990-1997.  

 

 

Artikel från Menorah, nr.3-1978.

Apartheid- och ockupantstaten Israels forne Sverige-ambassadör får Nordstjärneorden av Mogård.

 

Staffan Burenstam Linder (född 1931) var riksdagsledamot för moderaterna 1969-1986 där han förste var vice ordförande för partiet 1970-1981. Burenstam Linder var statsråd och chef för Handelsdepartementet 1976-1978 och 1979-1981.

Därtill hade Burenstam Linder en gedigen karriär inom utbildningen där han började som docent i nationalekonom i Handelshögskolan i Stockholm 1961, för att sedan bli professor i internationell ekonomi där sedan 1974. 1986 blev han även rektor för Handelshögskolan.

Han har också varit ledamot av riksbanksfullmäktige sedan 1982 där han efter 1991 var ordförande, och tillhörde Stockholms fondbörs 1988-1991. Han har också varit ekonomisk konsult på Stockholms Enskilda Bank 1955-1965.

 

Staffan Burenstam Linder var en av moderaternas främsta Israel-sympatisörer.

Burenstam Linder var exempelvis en av huvudtalarna vid det "sympatimöte för Israel" som Samfundet Sverige-Israel anordnades i Stockholms Folkets hus 15:e december 1974, enligt en artikel i Menorah, nr.1-1975.

Staffan Burenstam Linder (m) var också en av fyra motionärer däribland Per Ahlmark, som i en fyrpartimotion (nr. 358/1970) i Andra Kammaren krävde att svenska regeringen skulle ta avstånd från "antisemitism" i Sovjetblocket (se artikel i Judisk Krönika, nr.1-2/1971). 

Staffan Burenstam Linder var gift med en dotter till general Gustaf Dyrssén.

 

 

Bo Siegbahn, tidigare socialdemokratisk politiker och Israelambassadör satt sedan i riksdagen för moderaterna. Vi berättar mer om Siegbahns starka Israelsympatier i avsnittet om socialdemokraterna.

 

 

Moderaten Henrik Landerholm, se tidningen Dagen, 13/9-1988, invid och Landerholms detalgande i sionistmötet under parollen Vad kan Sverige göra för Israel?.

Henrik Landerholm började som vice ordförande i Moderata Ungdomsförbundet och ledamot i partistyrelsen. 1990 blev han chef för Timbro Informationscentrum med ansvar för utredningsverksamhet, IT-utveckling, bibiliotek och information och 1991 invaldes han in i Sveriges Riksdag, först placerad som suppleant i försvars- och konstitutionsutskotten och sedan som rådgivare (sakkunnig) i Försvarsdepartementet åt försvarsministern Anders Björck. 1993 blev Israel-anhängaren Landerholm ordinarie ledamot i Försvarsutskottet och 1994 suppleant i utrikesutskottet. 1998 blev han ordförande i riksdagens försvarsutskott t.o.m. 2002 och ledamot i den moderata riksdagsgruppens förtroenderåd.

Landerholm är sedan oktober 2002 rektor och chef för Försvarshögskolan. Denna senaste placering är intressant då staten Israel som Landerholm beundrar och reservationslöst stödjer ju är ett land vars militär systematiskt bryter mot internationella krigslagar, dödar civila och ockuperar främmande territorier. Sionister som Landerholm anser också att de ockuperade palestinierna skall finna sig i denna ockupation och kapitulera inför den, vilket förstås är ett intressant förhållningssätt om man samtidigt har ansvar för utbildningen av Sveriges försvarsmakt. Är det samma sak de svenska officerarna skall lära sig - att ge upp inför militär invasion och övermakt?

 

Tidningen Dagen, 13/9-1988.

Förtydligande av bildtexten ovan:

"I panelen som skulle besvara frågan Vad kan Sverige göra för Israel? ses från vänster kds-aren Dan Eriksson, folkpartisten Hadar Cars, socialdemokratiska statsrådet Anita Gradin, diskussionsledaren Bonnie Bernström, centerpartisten Lennart Daléus och moderaten Henrik Landerholm."

(Illustrationerna i nedre hörnen kommer från Radio Islams bok "Vad är Israel?" där Dagen-artikeln finns återgiven.)

 

 

Margareta Schwartz (född 1930), har ett svenskt påbrå med Nilsson och Svensson som släktnamn men är sedan 1951 gift med en teknisk direktör med det enligt judiska namnreglerna judiska efternamnet Schwartz.

Margareta Schwartz var ledamot kommunfullmäktige i Stockholm 1973-1994 där hon var 1:a vice ordförande 1988-1991 och ordförande för kommunfullmäktige 1991-1994. Dessutom var hon moderat skolborgarråd under åren 1982-1988.

DN (16/1-1994) kallar hennes för "Moderaternas leading lady" som "representerar Stockholms stad".

I egenskap av ordförande i Stockholmskommunfullmäktige, ledde Schwartz ceremonin för 300 delegater i Stadshuset våren 1994 när årets bästa museum i Norden skulle utses, och där Judiska Muséet i Stockholm vann.

Margareta Schwartz var även ordförande för moderata kvinnoförbundet i Stockholm 1977-1981.

Bland andra uppdrag ser man sett henne som ledamot av kyrkofullmäktige för S:t Görans församling sedan 1983, där Schwartz var ordförande 1986-1991 och ordförande för kyrkorådet sedan 1991. Hon har även varit engagerad i Föreningen Kedjebo internatskola sedan 1990, Lillsveds gymnastik- och idrottshögskola 1995-1998, och tillhör Rådet till skydd för Stockholms skönhet och är ordförande för Stockholms Konstråd sedan 1995.

 

***

 

Bland sionistiska aktivister på lokalplanet har vi exempelvis moderatpolitikern Harry R:sson Svensson i Karlskrona.

Harry R:sson Svensson är förutom moderat politiker även aktiv i Sverige-Israel-föreningen och är en flitig debattör i lokalpressen för judarnas ockupation av Palestina.

Han är t.o.m. så sionistisk att han hoppat på en annan sionist, liberalen Christian Dahlgren, då denne Dalhgren lämnat in en motion om att kommunen borde informera om kommunismens illdåd på samma sätt som man fört ut propaganda om den nazistiska "förintelsen", då ju detta konkurrerar med judarnas patent på lidande.

Detta tilltag retade gallfeber på Svensson som i berusat tillstånd sökte upp sin fiende Dahlgren och förklarade på ett mycket hotfullt sätt att han skulle stoppa Dahlgrens motion.

 

 

Lars Ahlström är en annan moderat lokalpolitiker (1991) som var talare vid solidaritetsmöte för Israel i Smyrnakyrkan i Göteborg, i samband med Gulfkriget, februari 1991 (se Judisk Krönika, nr.2-1991).

Judisk Krönikas Ingrid Lomfors skriver:

"Själv menade Lars Ahlström [under sitt tal] att mötet med de sovjetiska judarna förändrade hans liv. - De har givit mig en andlig styrka , sa han."

 

***

 

Egon T. Lansky är en jude född 1934 i Slovakien som skall ha suttit i Auschwitz under kriget och som kom som "flykting" till Sverige 1968 i samband med den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien.

I Sverige fick han svenskt medborgarskap, läste statsvetenskap i Lund och gick i journalistskolan i Stockholm.

Under sin tid i Sverige rörde sig denne jude i högerkretsarna och medverkade bl.a. i den moderata idétidningen "Svensk Tidskrift". Han umgicks också med Per Ahlmark.

Lansky var sionistiskt aktiv som press-sekreterare för Kommittén för Solidaritet med Israel i de Nordiska länderna och var representant för de israeliska fackföreningsorganisationen Histadrut i Skandinavien.

1981-1984 tillhörde han redaktionen på den tjeckoslovakiska sektionen av BBC i London, och sedan arbetade han på den CIA-sponsrade Radio Free Europe i München.

Lansky återvände därefter ånyo till Tjeckien och juli 1998 avancerade han till att bli vice premiärminister i Tjeckien. Han har även varit kopplad till den stora JAS-affären med Sverige

Som vanligt har denne sionistiske jude fortsatt kombinerat sina politiska åtaganden i sitt icke-judiska hemland med sitt sionistiska engagemang där Lansky nu är ordförande för den supersionistiska organisationen Keren Kajemet Leisrael - Judiska Nationalfonden - i Tjeckien.

Den svenska avdelningen av KKL skriver i sin tidskrift Keren Kajemet, nr.10 september 1999:

"Den tjeckiske presidenten Vaclav Havel belönad med KKL-certifikat

Redan 1990 förärades Vaclav Havel en skog nära Kibbutz Sarid i Jezreeldalen, där hans avlidna hustru Olga planterade det första trädet.

Nu överräcktes ett diplom av Bobby Brown, minister för diasporafrågor i den förra israeliska regeringen.

Bland deltagarna fanns vicepremiärminister Egon T Lansky, som också är ordförande för KKL i Tjeckien och Israels ambassadör Rehpael Gvir." 

 

***

 

VPK/Vänsterpartiet

 

"Det ligger mycket i själva det faktum att bolsjevismen är judisk och att så många judar är bolsjeviker, nämligen i det faktum att bolsjevismens ideal i så många avseenden överensstämmer med judendomens ädlaste ideal."
- Jewish Chronicle, London, december 1919.
 
Som en rörelse baserad på marxismen har det förstås funnits en judisk grundton inom det svenska kommunistpartiet. 

När det gäller Israel var också den kommunistiska rörelsen prosionistisk, Sovjet var bl.a. först med att hjälpa sionisterna med vapenleveranser till deras krig och etniska rensning.

Den sovjetiska tidskriften Pravda skrev den 2 september 1964 om Israel:

"Statens gränser har blivit helgade genom inbyggarnas arbete i gränsbyarna och genom de strömmar av blod, som de offrat vid försvaret av dessa byar. Ett folk, som anfallits, och som försvarat sig och segrat har en helig rätt till en sådan politisk lösning, som tillåter det att likvidera aggressionskällorna . . . ett folk, som vunnit sin säkerhet med så tunga uppoffringar, kommer aldrig att gå med på att återgå till de gamla gränserna."

 

 

 

Den kände svenske kommunistledaren Carl-Henrik (C.H.) Hermansson, (född 1917), var t.o.m. ingift med en av de mer förmögna judiska klanerna i Sverige, då han sedan 1941 var gift med judinnan Märta Katz (nu död, se annonsen intill), dotter till den judiske direktören Sam Katz och Ester, född Levinson.

Den med judarna allierade C.H. Hermansson var ledamot av kommunistiska partiets partistyrelse sedan 1946, riksdagsledamot sedan 1963 och partiordförande för vänsterpartiet kommunisterna 1964-1975.

Hermansson var också ledamot i Nordiska Rådet 1971-1976.

Han hade också inflytande över den kommunistiska pressen då han började på Ny Dag 1941, var redaktionschef där 1948-1950 och 1956-1959 och slutligen chefredaktör 1959-1964.

 

 

Lars Werner efterträdde C. H. Hermansson, där Werner var partiordförande för vänsterpartiet kommunisterna 1975-1993 (namnändrat 1990 till vänsterpartiet) och satt i riksdagen 1965-1994.

Även Werner hade starka projudiska sentiment. Sällan har man sett honom så upprörd i någon som helst annan politisk fråga, inte ens vid något amerikanskt angreppskrig, som när det var fråga om att hindra den franske professorn Robert Faurissons inträde i Sverige.

Werner förklarade inför TV att han t.o.m. var beredd att begå lagbrott för att hindra fransmannen inträde till Sverige och därmed beröva honom möjlighet att för svenska lyssnare få möjlighet att berätta om sina politiskt obekväma slutsatser han forskat sig fram till angående judarnas påstådda "förintelse" under andra världskriget.

Not: Sionisterna hade på sedvanligt manér ordnat med en gravskändning på den judiska begravningsplatsen i Stockholm strax inför Faurissons besök, för att skruva upp stämningen mot Radio Islam extra mycket. Werner var en av flera svenska dignitärer som åkte dit efter den regisserade "skändningen" för att med kalott på huvudet visa judarna sitt stöd och sin vördnad.

 

***

 

Den efterträdande partiledaren Gudrun Schyman har i sin tur uppvisat en pro-judisk profil och en därtill kopplad kapitulation gentemot sionismen, som bara ökat med tiden.

Huruvida Gudrun Schyman själv skulle ha något judiskt påbrå vet vi ej säkert. Vad vi dock vet säkert är att en stor del av hennes transformation från rödvinsrevolutionär till etablissemangets festprisse kom i samband med hennes relation med den judiske PR-mannen och f.d. "kibbutzniken" Leslie Fuchs. Sedan flera år har Gudrun levt ett samboförhållande med denne man och har ända sedan hon riktad in sig på att framhäva sin kändisstatus sett till att ha honom vid sin sida.

Samtidigt har skvallerpressen för oss berättat, att samme Leslie Fuchs vänsterprasslat (ett passande namn!) med dottern till biträdande riksåklagaren Solveig Riberdahl, och med henne fått en dotter. Detta samtidigt som han hade sin relation med Schyman. Men detta påverkade ingalunda den Schymanska kärleken till honom och i en något senare intervju i TV med henne utförd av judinnan Anna Mannheimer flamsade vänsterpartiledaren mycket om sin älskade Leslie.

2001 meddelar så skvallerpressen att det 12-åriga förhållandet mellan Schyman och Fuchs formellt är över och hon hittat sig en annan man, men att vänskapen med Fuchs består.

 

En annan person hon sedan transformationen alltmer börjat umgås med är den mycket judiskt medvetne festfixaren Micael Bindefeld. Hon springer alltmer på hans fester, finns upptagen på hans magiska gästlista och skäms inte för att i skvallerpressen posera med denne domptör vid sin sida.

Att hon sedan springer på Bindefeld-ordnade premiärer på filmer med ett klart rasistiskt anti-arabiskt budskap som "True Lies" (vilket vi rapporterade i Radio Islams Tidning), verkar inte beröra henne det minsta.

Att ledaren för ett parti som traditionellt skall vara USA-fientligt nu ohämmat går och ser detta lands propaganda filmer, filmer med ett sionistiskt budskap - d.v.s. att araber är galna terrorister som förtjänar att likt hundar skjutas - bekymrar inte Gudrun.

Man skall komma ihåg att hon själv sagt att hon aldrig varit kommunist trots att hon under åratal av sitt liv jobbat för och haft inflytelserika positioner inom ett parti som faktiskt kallat sig för just "kommunisterna"!

Detta visar på en opportunism och vindflöjel-attityd hos partiledaren och en önskan att ställa sig in hos makten, nu senast den sionistiska.

 

Bindefeld själv avslöjar i en intervju att Gudrun är en av hans närmaste vänner och att hon med Mona Sahlin åkte ner på hans inbjudan för att fira Bindefelds födelsedag nere i Grekland.

Bindefeld berättar för Göran Skytte i "Kupé Business", mars 2000:

"GUDRUN SCHYMAN, ordföranden i de gamla kommunisternas parti, är enligt Bindefeld en nära vän. "Jag tycker otroligt mycket om Gudrun." När upproriska röda ungdomar skulle ockupera en gata i Stockholm uttalade Gudrun Schyman i sann populistisk anda att hon stödde deras kamp. Men att hon tyvärr inte själv kunde delta i deras demonstration. Hon lät dock inte meddela orsaken till detta. Nämligen att hon blivit bjuden på en resa till Grekland för att fira Bindefelds 40-årsdag. På denna resa medföljde för övrigt även den socialdemokratiska regeringens ena näringsminister, Mona Sahlin. Det är en bild av tidsandan. Den så kallade symbiosen. Eller, som Bindefeld i ett annat sammanhang säger: "Jag ställde hela den stockholmska grupperingsformeln på ända." I ena sekunden är det fina tanter och hovet som omformuleras. I nästa sekund fina tanter från det socialistiska hovet.

Förutom Bindefeld och Leslie så hör även den judiska konstnärinnan Susanne Nessim till Schymans nära vänner. I detta fall är det förstås intressant att påpeka att denna judiska konstnär är starkt pro-israelisk och t.o.m. donerat sina litografier till den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen, där förtjänsten gå till staten Israel!

En annan troligtvis judisk personlighet är Schymans press-sekreterare Peter Bloch, denne är f.ö. ihop med vänsterparti-höjdaren Zethreaus.

 

 

Vid ett besök på den judiska hemsidan för den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO, (Women´s International Zionist Organisation) kunde man se att ingen annan än vänsterpartiets partiledare Gudrun Schyman varit inbjuden som talare till organisationens "WIZO-kväll" den 7:e november 2000, kl. 19.00!

Av någon anledning blev hennes medverkan inställd, troligen inte p.g.a. ett plötsligt våldsamt engagemang för det palestinska folket.

Organisationens hemsida ligger på adressen http://www.wizo.a.se/
Den aktuella sidan med Schyman har vi sparat innan sionisterna väljer att plocka bort den. Den fanns annars i organisationens kalendarium. Sidan kan nu beskådas hos oss med original layout och grafik genom att klicka här.

 

 

 

Under första-maj demonstrationerna 2002, en tid då Israel samtidigt avslöjat sina fascistiska metoder under skövlingen av palestinska Västbanken, steg Schyman upp på talarstolen iförd en Palestina-sjal, officiellt för att visa visa solidaritet med det palestinska folket.

Hur äkta denna upprördhet över vad detta folk fått utstå var, kan man dock med bakgrund av Schymans sionist-judiska bekantskapskrets och flört med WIZO, ställa sig undrande till.

Hennes majtal om Israel var snarare ett slags "damage control" för judendomen.

Ty det viktiga enligt Schyman var att vrede mot den judiska statens illdåd, illdåd genomförda tack vare ett intensivt ekonomiskt, politiskt, ideologiskt och propagandistiskt stöd av judarna utanför Israel, ja denna vrede fick bara rikta sig mot judarnas folkvalda representant och ledare, Ariel Sharon, men inte mot det judiska folket!

Så det folk som bär ansvaret för att denne krigsförbrytare fått den upphöjda maktposition han har i den judiska världen och som sett till att tillförskaffa honom de vapen han behöver och de soldater från den judiska värnpliktsarmén som krävs för att genom föra krigsförbrytelserna, det folket skall inte pekas ut och kritiseras.

" - Vi ska rikta vår ilska mot Sharon och hans regim, inte mot det judiska folket, sade hon."

(Gudrun Schyman i 1:a maj talet, enligt DN, 2/5-2002):

Att tala om "regim" när juden Sharon är folkvald på demokratisk väg av sina judiska bröder och systrar, är bra fräckt.

  

 

Vi kommer nu att gå in på några ytterligare aktörer:

Hanna Zetterberg (född 1973), riksdagsledamot för vänsterpartiet 1994-1998, kallas numera för teaterproducent och skribent. Var ombudsman för Ung Vänster i Göteborg 1994.

Hanna Zetterberg, tidigare "Ronja Rövardotter" i filmen med samma namn, har nu visat sig vara en övertygad rövare även till vardags. Hon ställde upp som riksdagskandidat för Vänsterpartiet, ett parti med det uttalade syftet att bekämpa rofferiet, men själv verkar hon vara av en annan mening. I Norrskensflamman (nr. 11, 1994) deklarerar hon stolt att hon är judinna och beklagade sig över att hennes partis ungdomsförbund tidigare beskrev hennes judiska bröder i Israel "som rövar-band". Nu anser hon dock att situationen blivit "bättre".

Kanske på grund av hennes interventioner?  

 

Saxat från Judisk Krönika, nr.5-1994.

 

 

I samband med Gudrun Schymans plötsliga avgång som partiledare januari 2003 spekulerades det t.o.m. i media att judinnan Hanna Zetterberg skulle vara en av tänkbara efterträdare på partiledarposten.

Många har undrat om släktskapet mellan judinnan Hanna Zetterberg och vänsterpartiets Eva Zetterberg, då de bägge bär på samma efternamn. Och självklart är de förstås släkt, då det svenska etablissemanget är en liten ankdamm för nepotister, där Hanna Zetterberg i detta fall är inget annat än brorsdotter till Eva Zetterberg (se exempelvis artikel i DN 9/5-2003, i samband med utnämnandet av Eva Zetterberg till svensk ambassadör i Sydamerika och Aftonbladet 8/10-1998).

Om det är via Eva Zetterbergs släktsida som Hannah har sina "judiska rötter" vet vi inte, men om inte så står de förstås ändå varann nära. Därför kan det var på sin plats att nämna att fastern Eva Zetterberg, som suttit som vänsterpartistiskt rikdsdagskvinna sedan 1991 och varit vänsterpartiets vice gruppledare, också sedan 1998 haft den tunga posten som andre vice talman i den svenska riksdagen och varit suppleant i utrikesutskottet och ledamot i den interparlamentariska gruppen.

 

 

Hedda Fischer är en annan i media lanserad vänsterpartistisk judinna, ursprungligen från Österrike.

 

 

Som kuriosa kan vi här också nämna att vänsterpartisten Johan Lönnroth, son till Svenska Akademieledamoten och historikern Erik Lönnroth, är avlägsen ättling via sin mor till den kände döpte hovjuden Adolf Ludwig Lewin. Detta förhållande är bekräftat av Judisk Krönika (nr.4-1985).

Johan Lönnroth tillhörde regeringskansliet 1968-1970, är riksdagsledamot sedan 1991 och vice ordförande i vänsterpartiet sedan 1993.

Hans morbror är som vi nämnt ovan den f.d. kulturchefredaktören på DN, herr Olof Lagercrantz.

Johans bror är konservativa och högerorienterade SvD:s f.d. kulturchef Lars Lönnroth.

I februari 2003 medelas det att Johan Lönnroth, sannolikt p.g.a. sjukdom, slutar sina uppdrag inom vänsterpartiets styrelse och i riksdagen.

 

***

 


KDS

Kristdemokratiska Samlingspartiet

 

 

"Även i Sverige finns en åtminstone delvis religiöst motiverad proisraelisk lobby på hög politisk nivå. Tunga kristdemokrater har nyligen författat ett upprop som hävdar att de ockuperade områdena är "en del av Israels territorium" - en extrem ståndpunkt som ingen stat i världen förfäktar. Bland undertecknarna finns EU-parlamentarikern Lennart Sacrédeus, tre riksdagsledamöter samt över hundra lokalpolitiker och medlemmar."

- Jesper Huor, i DN, 3/12-2002, under rubriken "Kristna sionister på offensiven".

 
Det kristdemokratiska partiet är - via sin koppling till frikyrkorna och Livets Ord - ett stödparti för den militanta sionistiska ideologin.

Trots att judendomens företrädare och judendomens heligaste skrift Talmud förbannar de kristna, så gläds dessa nyttiga idioter åt att ikläda sig rollen som judarnas verktyg och villiga hantlangare.

Det spelar ingen roll hur mycket massakrer och skändningar av kristna religiösa institutioner som judarna i det ockuperade Palestina utför, likväl kommer dessa "kristna" att predika att de är ett med Israel och det judiska folket. 

 

Übersturmbahnführer för KDS är sedan 1973 Alf Svensson.

Alf Svensson (född 1938), riksdagsledamot och vice president för European Union of Christian Democrats, tillhör Samfundet Sverige-Israel, den svenska solidaritetsorganisationen för apartheidstaten Israel.

Denne fanatiske anhängare av staten Israel var t.o.m. statsråd för internationellt utvecklingssamarbete och mänskliga rättigheter1991-1994, ett hån mot självaste begreppet "mänskliga rättigheter".

 

 

KDS-ledaren Alf Svensson med judisk kalott på huvudet håller tal i Göteborgs synagoga, med anledning av Israels 40-årsjubileum.

Bild från Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen).

 

Alf Svensson var tillsammans med folkpartisten Jan-Erik Wikström, en av talarna vid en stor sionistisk ceremoni i Göteborgs synagoga, med anledning av Israels 40-årsjubileum (se bild intill).

Trots att Alf Svensson ej var huvudtalare vid spektaklet fick "Alf Svenssons av oförbehållsam kärlek till Israel burna tal [...] ännu kraftigare applåder än huvudtalarens", som Judisk Krönika skriver i nr.4-5/1988.

 Alf Svensson, var också en av de prosionister och sionismens nyttiga idioter som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras. Se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987.

En annan toppman inom KDS, Per Egon Johansson, som då var partiets partisekreterare, var en annan av de som skrev under ovannämnda sionistiska dokument, på initiativ av World Zionist Organization.

 

21 januari 1999 berättades det i TV:s Rapport att Alf Svensson som då skulle fylla 61 år, sagt sig gärna vilja bli ambassadör i Israel.

Denna uppgift har sedan upprepats i Bonnier-pressen i samband med Svenssons stundande 65 års-dag, där Expressen 30/12-2002 beskriver den eventuella ambassdörsposten i Israel som "Drömjobbet som kan få Alf Svensson att avgå".

Och i Expressen 20/1-2003 skriver tidningen t.o.m. på ledarplats om Alf Svensson:  "Låt honom då bli ambassadör i Israel ifall det är vad han önskar sig. Det är han värd."

 

***

 

Ett bra exempel på den sionistiska rötan i KDS var när man av opportunistiska skäl tog emot den judiske aktivisten Jerzy Einhorn, och på så sätt fick ta del av och kunde utnyttja den massmediala uppbackning som alltid är kopplad till mediajudar av Einhorns kaliber.

Att ha en jude i ett kristet parti hör ju till ett av de stora skämten, och Einhorn själv har visat att det från hans sida var ett taktiskt val.

Jerzy Einhorn intervjuades i Judisk Krönikas bilaga "Magasinet", nr.2-1991, av Bernt Hermele, (en massmediajude som sedan blev chefredaktör för Bonnier-tidningen Veckans Affärer), en intervju som bl.a. handlade om Jerzys riksdagskandidatur för KDS.

I intervjun frågar Hermele:

"Har det inte varit svårt för dig som jude att ställa upp för ett kristet parti?"

Varpå Einhorn svarar:

"- Ja, detta har varit det svåraste. Kds är inte ett kristet parti i en konfessionell mening. Jag står helt och hållet bakom partiets politik, som grundas på en judisk/kristen etik, enligt partiets idémanifest."

Einhorn säger senare i intervjun:

"- Däremot var själva namnet, kristdemokratiska samhällspartiet, ett stort problem. Kan jag som jude ställa upp för ett parti med det namnet? Jag våndades.
- Jag rådfrågade rabbin Morton Narrowe, Salomo Berlinger, Stockholmsförsamlingens ordförande och Göteborgsförsamlingens ordförande, Hans Lewy och mina personliga vänner. Och alla var de positiva. Inget annat parti ger till exempel Israel ett lika starkt stöd."

Och på Hermeles fråga: "Tänker du driva några "judiska" frågor, om du kommer in i riksdagen?" svarar Einhorn självsäkert: "- Absolut, men det är för tidigt att säga vilka ännu."

 

På frågan varför det blev just KDS, berättar Jerzy Einhorn:

"- När Mats Odell, internationell sekreterare i kds kastade ut en trevare efter solidaritetsgudstjänsten för Israel i Stora synagogan, tog jag mig en funderare. [...] Partiet prioriterade vård- och omsorgsfrågor och lyfter fram etikfrågor vilket tilltalar mig. Dessutom har man [KDS] tagit klar ställning för Israel. Därför var kds det enda tänkbara partiet för mig."

I samma intervju avslöjar Einhorn att han inte röstat på KDS i det föregående valet (!), dock vill han inte säga vilka som fick hans röst, men Radio Islam törs gissa att det var folkpartiet.

Här avslöjas f.ö. också att Mats Odell, som då var KDS internationelle sekreterare var närvarande på en solidaritetsgudstjänst för Israel i Stora synagogan i Stockholm. Denne Odell har sedan dess avancerat ytterligare inom partihierarkin. 

 

Lena Melin skriver i Aftonbladet, 29/4-2000, Internetversionen:
"Det är många som har Jerzy Einhorn att tacka för mycket. Till dem hör kristdemokraterna. Med honom kom partiet in i både riksdag och regering - samtidigt."

Melin skriver sedan inställsamt:

"Jerzy Einhorn skulle säkerligen själv aldrig ens antytt att framgången berodde på honom. Skryt var honom främmande. Men utan att ta till överord så bidrog han. Han var kanske till och med avgörande för att partiet mer än fördubblade sin väljarkår."

 

Jerzy Einhorn kom i mitten av 1950-talet till Radiumhemmet, där han först var underläkare och sedan biträdande överläkare och professor. Fram till 1992 var han chef på Radiumhemmet.
Den mediala lanseringen av Israel-anhängaren Einhorn gjorde att han alltid låg högt på listan över Sveriges mest beundrade män. Ett år placerade han sig på listan över de mest beundrade som nummer tre - efter Kungen och Carl Bildt.

Jerzy Einhorn fick också det Kungliga sällskapet Pro Patrias stora guldmedalj "för medborgliga förtjänster", se DN, 22/6-1994. 

 

När Jerzy Einhorn slutligen avled - paradoxalt nog i blodcancer - utlystes närmast landssorg av våra av sionister genominfiltrerade medier. Man begrät denne man, massmedias gråterskor ställde sig på kö för att utslunga sina hyllningar.  

Aftonbladet, 28/4-2000:

"I sitt nya hemland blev han omtyckt och respekterad i alla läger för sin outtröttliga kamp för människovärdet." 

Aftonbladet, 3/5-2000:

"Iklädd den traditionsenliga kippan inledde statsminister Göran Persson sitt minnestal:

- Ett ord passar bättre än något annat för att beskriva Jerzy: medmänniska."

 

"Statsminister Göran Persson berättade om den Jerzy svenska folket kom att ta till sitt hjärta: den alltid lika engagerade, kraftfulle, osjälviske Jerzy Einhorn, som kom att sätta djupa avtryck, såväl inom svensk cancervård som politiken och kampen mot rasism och nazism.
 - Tänk så många han mötte som var så utsatta, så svårt sjuka, så svaga. Men han blev inte modfälld, han hade alltid kraft kvar att försöka hjälpa, sa Göran Persson.
"

 

Vad som media dock konsekvent undgick att belysa var att denne jude Jerzy Einhorn och hans hustru Nina Einhorn, under en mängd år varit ytterst aktiva för den judiska ockupantmakten - Israel. 

 

Upprop för sionismen publicerat i Judisk Krönika, nr.1-2/1971. Notera namnen på kända och av media upphaussade judiska "intellektuella" som professor Jerzy Einhorn och hans fru Nina (från Förenade Israelinsamlingen), vittnet mot Ahmed Rami i rättegången 1989 och tillika professorn Georg Klein och hans fru Eva Klein, professorn Rolf Luft, rabbinen och också vittnet mot Ahmed Rami 1989, Morton Narrowe, samt överläkaren och ordförande i Mosaiska Församlingen i Stockholm Bruno Kaplan.

 
Jerzy Einhorn deltog med glöd på de stora sionistiska tillställningarna där man samlade in pengar till Israel.

Han var således en av huvudtalarna vid den sionistiska organisationen Keren Kajemets (KKL:s) årliga Tubishvat-fest för år 1986. Judisk Krönika, nr.5-1986, återger Einhorns sionistiska appeller från talet, där han bl.a. sade:

"Israel har för oss judar blivit ett land till vilket det inte bara är behagligt att resa på semester. Israel är den bästa livförsäkringen för oss, för våra barn, för Sydamerikas och Sovjets judar, för judar som bor i arab länder, i Asien och i Afrika. Att stödja Israel ekonomiskt är en skyldighet mot oss själva, mot våra barn och mot judar i andra länder, där judar fortfarande är förföljda.

Detta är vår heligaste plikt."

Det är således "en helig plikt" för en jude att stödja apartheid- och ockupant-staten Israel.

  

  

 Bild och text från Judisk Krönika, nr.2-1993.

Lägg märke till att Israelkartan under Einhorn inte har några gränser utsatta.

***

 
 

Jerzy Einhorn talade på förintelse-konferensen i Stockholm, den 28:e januari 2000, där enligt Aftonbladet 29/4-2000 (Internetversionen), "Jerzy Einhorn talade om hur nazisterna inte länge är några förvirrade unga män, utan välorganiserade i stora internationella nätverk och med stark ekonomi".

 

Jerzy Einhorn som varit vice ordförande i Judiska Församlingen i Stockholm, var sedan juni 1994 styrelsemedlem i Keren Haysesod - Förenade Israelinsamlingen, tillhörde Östersjöjudiskt Forum och var därutöver stödmedlem i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Han medverkade också i den senare organisationens anti-Radio Islam bok "Det eviga hatet". Einhorns tes var att Radio Islam och Ahmed Rami är så farligt just för att Rami uppträder så civiliserat vilket faktiskt är ett ganska löjligt argument.

 

Han var också en lögnare på det typiskt judiska viset. När vi spred vårt revisionistiska flygblad i skolorna, blev Einhorn mycket upprörd och tog upp detta i riksdagsdebatten den 24 maj 1993 (se riksdagsprotokoll 1992/93:114).

I vårt flygblad hade vi bl.a. nämnt att Tyskland internerade judar då den "Världsjudiska Kongressen förklarat krig mot Tyskland 1939". Världsjudiska Kongressen - World Jewish Congress - är den globala judiska organisationen som samlar de judiska församlingarna i världen - en judisk huvudorganisation som även de judiska församlingarna i Sverige tillhör.

Men när Einhorn i Sveriges riksdag tar upp flygbladet visar denne jude prov på äkta judisk chutzpah - fräckhet - och insinuerar att nämnda kongress är påhittad av oss:

"Som skolministern nämnde delas det ut nazistiska och antisemitiska flygblad i svenska skolor. [...] Jag har tagit del av pamfletten, och jag vet att skolministern också har gjort det. [...] Man hävdar att vi [judar] utgjorde en säkerhetsrisk sedan en judisk kongress, som jag aldrig har hört talas om tidigare, förklarat krig mot Tyskland."

Detta trots att hans egen judiska församling tillhör WJC!

 

Hustrun Nina Einhorn var 1994-1999 ordförande för Keren Hayesod - Förenade Israelinsamlingen och fr.o.m. juni 1999 i styrelsen.

När hon slutade som ordförande 1999 kunde man läsa i "Menorah", nr.3-1999, sid. 14:

"Nina som på ett förtjänstfullt och framgångsrikt sätt lett organisationens arbete under fem år, avtackades av Israels ambassadör Gideon Ben-Ami och av hedersordföranden Franz Cohn [...]."

 

Som en del av den sedvanliga massmediala lanseringen av alla som på något sätt är relaterade till celebra judar har även Jerzy Einhorns son, Stefan Einhorn, likt fadern också cancerläkare och professor vid Radiumhemmet, börjat lanseras som en tänkare om existens och liknande. I denna roll har man kört ett radioprogram på P1 om honom där diskussionen leds av Agneta Pleijel - författarinnan som valdes till "Årets sionistiska kvinna" 1993. Och för sommaren 2002 var denne Einhorn Jr. bokad som en av P1:s sommarpratare. Stefan Einhorn har f.ö. skrivit en avslöjande artikel om det tabubelagda ämnet judiska genetiska sjukdomar i Judisk Krönika, nr.1-1998.

Stefan Einhorns namn annonseras också i Menorah, nr.1-2002, i en "tacklistan" som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för donationer till Israel.

Paret Einhorns judiska dotter Lena Einhorn berättar vi mer utförligt om i vårt avsnitt om judar och televisionen i Sverige då hon sedan några år tillbaka börjar sig göra allt mer gällande i vårt TV-medium.

 

***
 
Lennart Sacrédeus (född 1957) är ett tungt namn inom KDS och en partiets främsta Israel-förespråkare. 

Lennart Sacrédeus är EU-parlamentariker sedan 1999 och ledamot i kristdemokraternas partistyrelse sedan 1986 och sitter i partistyrelsens internationella utskott sedan 1988. Således har man här en fullblodssionist inom partiets främsta led och som utformare av dess utrikespolitik.

KDS:s Israelaktivist Lennart Sacrédeus.

Sacrédeus sitter i Europaparlamentets utrikesutskott och är samtidigt vice ordförande i parlamentets informella tvärgrupp för Israel. Han kombinerar där sina personliga känslor för Israel med sitt uppdrag inom utrikesutskottet.

Inom Europaparlamentet agerar Sacrédeus för ockupationsmakten Israel och mot det palestinska folkets befrielsekamp mot dessa främmande förtryckare och kolonialister.

Något som framkommer tydligt i pressmeddelandet nedan, (understrykningar av Radio Islam): 

Pressmeddelande

Strasbourg 14 december 2001

 

Europaparlamentet uppmanar: "Avveckla palestinska terroristnätverk" 

- Det är på tiden att Europaparlamentet talar klartext. För att fred ska kunna uppnås mellan israeler och palestinier är det grundläggande att inte paramilitära, islamistiska terroristgrupper tillåts vara beväpnade och utöva terroristattacker mot civila.  

Det sa Lennart Sacrédeus, kristdemokratisk Europaparlamentariker, på fredagen med anledning av en av Europaparlamentet antagen resolution om krisen i Mellanöstern och Europeiska unionens roll i området. 

I resolutionen uttalar Europaparlamentet att "Vi begär att den Palestinska myndigheten avvecklar terroristnätverken, inklusive häktningar och åtal av alla misstänkta”. 

- Denna begäran sig ser jag som en framgång och en mycket tydlig skrivning i samma anda och med liktydig inriktning som mitt ursprungliga ändringsförslag. Palestinska myndigheten kan inte längre låta paramilitära terroristgrupper få agera inom territoriet och samtidigt tro att en demokrati som Israel är en beredd att sluta ett fredsavtal med en part som inte är i kontroll över sitt land. 

Lennart Sacrédeus sitter i Europaparlamentets utrikesutskott och är även vice ordförande i parlamentets informella tvärgrupp för Israel.

Ett enigt utrikesutskott biföll förra veckan hans ändringsförslag till resolutionen med följande lydelse: "Uppmanar parterna att försäkra sig om att staten har monopol på våldsutövandet och att inga parallella militära strukturer kan fortsätta sin verksamhet.” 

- Jag kan i viss mån beklaga att denna skrivning försvann i en bred kompromiss mellan de politiska grupperna i plenum. Å andra sidan har de tankegångar jag presenterat tagits med i det antagna kompromissförslaget om "en begäran till den Palestinska myndigheten att avveckla terroristnätverken, inklusive häktningar och åtal av alla misstänkta".

 

Den judiska ockupationsmaktens terror, dess massakrer och tortyr, nämns inte med ett ord, det är bödlarna Sacrédeus & Co vill att man skall sympatisera med.

Vad personer som Sacrédeus menar med "fred" är att palestinierna snällt böjer sig för ockupanten, slickar dennes stövlar och ger upp sina mest fundamentala mänskliga rättigheter.

 

Sacrédeus är en typisk sionistisk hycklare då han själv drivit frågan att Turkiet måste erkänna sitt folkmord på armenier under 1920-talet (se hans pressmeddelande "Turkiet måste erkänna folkmord" från 27/4-2002 ).

Dagens sionistiskt dirigerade folkmord riktade mot de palestinska och irakiska folken faller dock inte inom ramarna för hans humanistiska patos.

I sammanhanget kan vi nämna att denne Israels handgångne man också har inflytande inom kyrkan där Sacrédeus suttit i förbundsstyrelsen för Riksförbundet Kyrkans Ungdom, RKU, 1981-1985 och i RKU:s internationella utskott 1981-1987.

 

 

***
 

En annan närmast fanatisk sionist är Tuve Skånberg, skånsk pastor och riksdagsledamot för KDS sedan 1991.

Bland roller han innehar i riksdagen ses posten som suppleant i bostadsutskottet och som ledamot i trafikutskottet.

 

Sionistpastorn Tuve Skånberg.

Denne pastor Skånberg (född 1956) har bl.a. drivit frågan om de 13 spionåtalade iranska judarna som den internationella sionistmaffian gjorde så mycket väsen om. Skånberg skrev brev om detta till utrikesminister Anna Lindh, vilket uppmärksammades i den sionistiska tidskriften "Menorah" (nr. 3-1999, sid. 8). I sitt pressmeddelande skriver Lindh, enligt Menorah, att "Tuve Skånberg kan vara säker på att frågan äger hög prioritet".

Och han driver envetet Israels sak i riksdagen. I exempelvis "fråga 1996/97:36" försöker han hålla trycket uppe mot den socialdemokratiska regeringen och deras politik visavi Israel, även om utrikesminister Lindh denna gång bet ifrån sig ganska bra.

Skånberg var också en av de politiker som medverkade när Svensk Israel-Information hade panelutfrågning av svenska riksdagspartiers representanter och deras partiers ställning till Israel. En sionistisk tillställning som gick av stapeln i början av mars 1998, i Stockholms Judiska Församlings sessionssal och som återges i en artikel i organet för Förenade Israelinsamlingen, tidskriften "Menorah", nr.2-1998. Vid denna tillställning förklarade Skånberg bl.a. att "Israel har inget förtroende för den svenska [socialdemokratiska] regeringen", som om detta var något att bry sig om. Detta var f.ö. innan Persson på allvar satte igång sin proisraeliska kampanj.

 

Skånberg beskrivs i ett hyllningsporträtt i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-2001, som "en trogen Israelvän [...] och trägen motionär i ärenden, som ofta handlar om Israel och judendomen".

Skånberg berättar själv i artikeln att han redan som ung "fängslades" "av judendomen som sådan och landet Israel"

 

När det gäller denne trogne vän till sionismen har judarna dock lite problem ty Skånberg är väldigt cementerad i sina åsikter om homosexualiteten på ett sätt som gör det pinsamt för judarna då de utåt vill presentera en bild av sig som bögarnas bästa vänner.

Där får propagandabilden några välbehövda hack i sin krackelerade fasad.

 

***

Annelie Enochson.

Annelie Enochson, Riksdagsledamot för Kristdemokraterna i Göteborg, är en annan starkt pro-israelisk KDS-politiker. Bl.a. har hon skrivit artikeln "Israel i våra hjärtan" (2002) som är publicerad på Svensk Israel-Informations officiella hemsida.

Enochson skriver där de sedvanliga propagandaparollerna om "Staten Israel, den enda fungerande demokratin i Mellersta Östern" och upprörs över att den svenska regeriingen stött en FN resolution som påminner om palestiniernas rätt att militärt bekämpa ockupationen av deras hemland, något Enochson ser som grönt ljus för palestinska "terrorhandlingar".

Enochson är också en av de sionistiska fanatiker som skrivit under uppropet Kristdemokrater för Israel som publicerades sommaren 2002.

Annelie Enochson (född 1953), ursprungligen arkitekt, har suttit i Rikdsdagen för KDS sedan 2000 och är ledamot i bostadsutskottet.

 

***

 

Anders Wijkman, tidigare moderat politiker, är numera europaparlamentariker för KDS. Vi berättar mer om hans starka Israelsympatier i avsnittet om moderaterna.
 
 

En annan KDS-politiker som agerat för Israel är Magnus Jacobsson som i riksdagen motionerat för att Sveriges ambassad i Israel - i likhet med den sionistiska statens önsketankar - ska flyttas till det av judarna ockuperade Jerusalem, från nuvarande Tel Aviv. En akt som vore ett de facto erkännande av Israels folkrättsstridiga ockupation och annektering av den heliga staden. Se Magnus Jacobssons motion till riksdagen 2000/01:U640.

Jacobsson skriver där bl.a:

"Jag anser att det är lämpligt att länder behandlas på ett likvärdigt sätt och att den enskilda nationens önskan om var man vill ha den internationella representationen respekteras i största möjliga mån. För mig är det därför självklart att vår ambassad på sikt flyttas till Jerusalem."

 

Med ett sådant resonemang skulle irakierna, om de krävt att omvärlden skulle acceptera Kuwait City som Iraks huvudstad istället för Bagdad efter deras annektering av Kuwait 1990, sett en stark anhängare till ett dylikt förslag i herr Jacobssons person?

 

 

 

Några andra sionister som vi också berättar mer om i vårt avsnitt om nöjessektorn av statstelevisionen är paret Allan och Lisette Schulman.

Allan länge var en berömd producent, bl.a. mannen bakom "Hylands hörna". Bägge har mycket täta band och kontakter till sionistiska organisationer som Förenade Israelinsamlingen, Svenska Kommittén mot Antisemitism och den kvinnliga sionistorganisationen WIZO.

De är bägge partipolitiskt aktiva för KDS, Lisette Schulman på lokalplanet och Allan Schulman som nämndeman för KDS.

 

***

Kristdemokrater för Israel

 

Vid Kristdemokraternas Riksting i Malmö 28 juni 2002 startade de mer fundamentalistiska elementen i KDS "ett oberoende nätverk av kristdemokrater som stöder Israel och det judiska folket", ett nätverk de kallar Kristdemokrater för Israel.

I samband med detta startade de även ett "Upprop för Israel" där ledande KDS-personligheter och KDS-sympatisörer, däribland många judar, skrev under för att visa sitt stöd för Israel.

I uppropet publiceras en längre text fylld med sionistiska slogans som att "Jerusalem är Israels huvudstad", d.v.s. helt i strid med FN och folkrätten. Likaså skriver man i sitt upprop: "När det brittiska mandatet Palestina avslutades 1948 skapades en judisk stat; Israel, och en arabisk stat, Jordanien, på dess territorium. Först när alla stater i Mellanöstern insett och erkänt detta faktum kan freden förverkligas." Det senaste också en sionistisk absurditet, men ändock en plan omhuldad av ledande sionistiska strateger att palestinierna skall utöva sitt "Palestina" på Jordaniens territorium. I uppropet kräver KDS-sionisterna också att "Sverige måste aktivt verka för att Fatah, Jihad. Hamas och övriga våldsinriktade rörelser i Mellanöstern klassificeras som terroristorganisationer av EU", där Fatah exempelvis är det palestinska folkets befrielserörelse. Man kräver också att "Svenska staten måste ta över det ekonomiska ansvaret för skyddet av synagogor, judiska begravningsplatser och samlingslokaler".

Kristdemokrater för Israel kommer också med tips på hur man som KDS:are kan ge sitt stöd till Israel:

"Skriv regelbundet insändare kring Israel och Mellanöstern." "Stöd israeliska projekt ekonomiskt." "Köp israeliska varor."

Man kan också be för Israel: "Utöver den politiska sektorn vet vi att många församlingar, grupper och enskilda håller regelbunden förbön för Israel och det judiska folket."

 

Bland de mer prominenta och politiskt viktiga namnen bland uppropssignatörerna, ses;

Kenneth Lantz, riksdagsledamot, Helsingborg.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot, Skillinge.

Lennart Sacrédeus, EU-parlamentariker, Mora.

Annelie Enochson, riksdagsledamot, Göteborg.

Harald Bergström, riksdagsledamot, Moheda.

 

Några kända judar som skrivit under uppropet är;

Oded Meiri, Göteborg, jude och VD för Kungsbacka Energi.

Leo Kantor, Täby. Polsk jude aktiv i invandrarkretsar och som länge samarbetat med DN:s judiske kulturchef Arne Ruth.

 

Några andra kända Israel-aktivister som skrivit under är;

Ralph Haglund, Lund.

Inger Lindau, Höganäs.

Rigmor Gadde, Malmö.

 

Sidan med namnen på uppropsundertecknarna finns sparad i oredigerat skick hos oss och kan läsas via denna länk.

Hela materialet om uppropet finns på uppropets officiella hemsida på: http://members.truepath.com/israelupprop/

 

 

***

 


Centerpartiet

 

Centerpartiet hette ursprungligen Bondeförbundet och bildades 1913.

Centerpartiets rötter i bondevärlden gjorde att partiet länge varit fritt från judiskt inflytande och att det t.o.m. på sina håll funnits politiska aktörer som var kritiska till den växande judiska makten i Sverige. Exempelvis bondeförbundaren Otto Wallén som satt i Första Kammaren

Efter andra världskriget har dock partiet gjort sig av med dessa element och istället har man intagit en huvudsakligen pro-israelisk hållning där flera ledande centerpartister agerar bulvaner för den judiska maffian, något som av judarna måste ses som en seger i för deras maktambitioner.

 

***

 

Centerpartiets ledargarnityr

 

Karin Söder (född 1928), är en av de mer namnkunniga centerpartistiska politikerna. Hon var riksdagsledamot för centerpartiet 1971-1991, utrikesminister 1976-1978, socialminister 1979-1982, och på slutet partiordförande 1986-1987.

Dessutom har hon bl.a. varit ordförande i Nordiska Rådets svenska delegation 1984-1991 och var ordförande för Rädda Barnen 1983-1995.

Karin Söder är ingen judinna, hennes far var t.o.m. en kantor, men hon har haft det dåliga omdömet att samarbeta med de dunkla sionistiska krafterna och lånat sitt politiskt tunga namn för deras kampanjer.

Exempelvis har den sionistiska kamporganisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism, som är en av Israels tillgångar i Sverige, kunnat stoltsera med Karin Söder namn på deras långa lista på kända svenskar som är stödmedlemmar i organisationen. Hennes prostitution för de judiska rasisterna grundar sig säkert, som i så många liknande fall, på en fundamentalistisk kristen indoktrinering, med fokus på det judiska Gamla Testamentet.

Därför kunde man också se Karin Söder, i egenskap av 2:e vice talman i riksdagen, som en av de prosionister och sionismens nyttiga idioter som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras (se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987).

 

Karin Söders make, Gunnar Söder (född 1928), har också gjort karriär i centern. Han var riksombudsman och förbundssekreterare i centerns ungdomsförbund 1954-1959, sekreterare i centerns riksdagsgrupp 1960-1964 och statssekreterare i Industridepartementet 1976-1979.

Gunnar Söder har haft en mängd tunga poster som direktionssekreterare på NCB 1965, direktör där 1968-1976, styrelseledamot Svenska Exportkredit och Svenska Investeringsbanken 1976-1978, ledamot Riksbankens valutastyrelse 1976-1978, ordförande strukturdelegationen 1977-1978, vice ordförande 4:e AP-fonden 1977-1984, styrelseledamot i Statens Industriverk 80-85, ordförande och vice ordförande i Svensk-Norska Industrifonden 1981-1991, generaldirektör och chef för Kommerskollegiet 1980-1991.

Då det förfaller säkerställt att Karin Söder har sympatier för judisk ockupation och förtryck i Mellanöstern skall vi berätta vidare om parets dotter Annika och hennes positioner i det svenska makt-etablissemanget.

Denna Annika Söder (född 1955), har gjort karriär som anställd på Sveriges Radio 1975-1977, Sveriges Lokal radio 1977-1982, var styrelseledamot SIF-klubben vid Sveriges Radio 1978-1981, Sveriges Lokalradio 1978-1979, Sveriges Radio 1979-1981.

Annika Söder har därefter gjort karriär på UD sedan 1982; ambassaden i Caracas 1983-1984, Havanna 1984-1986, UD:s politiska avdelning 1986-1988 och 1991-1994 och på utrikesministerns kansli 1988-1991.

Annika Söder tjänstgjorde också på Statsrådsberedningen 1995, var press- och informationschef 1996-2000, och biträdande chefsförhandlare avseende EU-reformer sedan 2000.

Hon har också varit styrelseledamot av Svenska Institutet 1996-1998 och styrelseordförande för nämnden för Sveriges främjande i utlandet 1996-2000.

Annika Söder gifte sig 1994 med sin kollega, ambassadören Anders Bjurner (född 1943). Det är här det också blir riktigt intressantAnders Bjurner haft flera tunga poster inom UD där han bl.a. varit chef för den politiska avdelningen och var "särskild rådgivare" för Mellanöstern till utrikesministern 1988-1991.

Detta om man beaktar att han är gift med dottern till en försvarare av Israel, en kvinna som lånat sitt namn för diverse pro-israeliska jippon.

 

 

Även Olof Johansson, om då var centerpartiets partiledare har skrivit under samma sionistupprop från World Zionist Organization som Karin Söder, och har på så sätt också gjort pigtjänst för den rasistiska sionismen.

När de nu vill vit-tvätta sionismen, kunde de också lika gärna ha skrivit under ett sydafrikanskt papper från Boerregimen i 1980-talets Sydafrika om att apartheidsystemet ej är en rasistisk rörelse.

 

 

Radio Islam har tidigare påtalat hur den förre centerpartiledaren Lennart Daléus och ett gäng andra pro-sionistiska riksdagsmän och partirepresentanter höll en speciell paneldiskussion inför valet 1988. Frågan som panelen skulle besvara var "Vad kan Sverige göra för Israel?"! Om detta kunde man läsa i den pro-israeliska tidningen Dagen 13/9-1988.

Lennart Daléus (född 1946), var centerpartistisk riksdagsledamot 1991-2002 och partiledare för centerpartiet 1998-2001. Numera är Daléus generalsekreterare och VD för Greenpeace Norden.

 

 

***

Andra prosionister i centerpartiet

 

Centerpartisten och riksdagsmannen P. O. Sundman var en av de tre sionister (ihop med folkpartisten Per Ahlmark och moderaten Britt Mogård) som 1972 skrev en propagandistisk motion som hetsade mot arablandet Syrien där landet anklagades för diverse uppdiktade övergrepp mot judar och där man i motionstexten bl.a. påstod att "judarna i arabländerna lever i ständig skräck och under systematiskt förtryck" (se Judisk Krönika, nr.2-1972).

Riksdagsmannen P. O. Sundman var också en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel. Ett upprop där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel. Bland initiativtagarna till insamlingen sågs sionister som Per Ahlmark, juden och TV-producenten Allan Schulman från Förenade Israelinsamlingen, och Samfundet Sverige-Israels Einar Rimmerfors.

 
Den centerpartistiske riksdagsledamoten Sture Korpås var en av huvudtalarna vid det "sympatimöte för Israel" som Samfundet Sverige-Israel anordnade i Stockholms Folkets hus 15:e december 1974, enligt en artikel i Menorah, nr.1-1975. Menorah relaterar från Korpås tal:
"- Vi stödde er när ni först formade landet Israel, era drömmar var en del av våra.

Er verklighet idag är en del av vår. Ert överlevande som folk och som nation är en förutsättning för vårt eget, sade centerns företrädare, riksdagsman Sture Korpås." 

 

 

Karin Andersson är en annan centerpartist som haft tunga poster inom det svenska samhället samtidigt som hon lånat sig för sionismen.

Karin Andersson (född 1918), var förbundssekreterare för centerns kvinnoförbund 1966-1979, tillhörde kommunfullmäktige i Stockholm åren 1961-1973, riksdagsledamot för centerpartiet 1971-1985, där hon var ordförande för jämställdhetskommittén 1976-1979 och sedan invandrarminister åren 1979-1982.

Liksom Karin Söder ovan, är även Andersson stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

I ljuset av detta kan det var på sin plast att berätta att Andersson innan sin politiska karriär arbetade med media, bl.a. som PR-chef på RLF, och under åren 1957-1960 var hon även producentSveriges Radio.

 

 
Christina Rogestam (född 1943) är en av de mer aktiva sionisterna inom centerpartiet.

Inom politiken och centerpartiet har men sett Rogestam i en rad roller.

Hon var ledamot i Göteborgs kommunfullmäktige 1971-1973, riksdagsledamot under åren 1974-1982, där hon samtidigt var sakkunnig på Kommunikationsdepartementet 1977-1978, Socialdepartementet 1980-1982, och innehade senare den höga posten som generaldirektör för Statens Invandrarverk 1988-1993. Det var denna senare position som gav henne en sådan uppskattning från sionisternas sida.

 

Inom utbildningsvärlden har denna sionistlakej också haft viktiga positioner och således haft stora möjligheter att utöva inflytande.

Rogestam var exempelvis ordförande för Göteborgs förenade studentkårer 1968-1969. När hon sedan blev politiskt aktiv på riktigt agerade hon bl.a. som styrelseledamot av Skolöverstyrelsen 1981-1982, ordförande för regionsstyrelsen för Göteborgs högskoleregion 1975-1982, och innehade den viktiga posten som förvaltningschef för Universitetet i Göteborg åren 1982-1987.

 

Inom kristendomen har vi sett denna vän av den sionistiska rörelsen - en rörelse som hånar just kristendomen, som vice ordförande för Svenska kyrkans centralråd 1976-1984. Därtill har hon varit ledamot i Göteborgs domkapitel 1981-1985, vice ordförande för Svenska kyrkans nämnd för mellankyrkliga och ekumeniska förbund 1985-1989 samt skattmästare i Lutherska Världsförbundet 1990-1997.

Bland andra poster Rogestam innehaft kan man se; styrelseledamot Byggnadsstyrelsen 1989-1993, Kyrkofonden 1990-1999, Arbetsgivarverket 1992-1993, Socialvetenskapliga forskningsrådet 1991-1995, ordförande Institutet för rymdfysik 1993-1997, Göteborgs kyrkliga stadsmission sedan 1994, orgkommittén för världskulturmus. 1997-1998, ledamot Stiftelsen för strategisk forskning 1994-1996, ledamot delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård 1996-1997, Miljöteknikdelegationen sedan 1996, ordförande för Statens museum för världskultur sedan 1999, statlig förhandlare för storstadspolitik sedan 1999, etc.

Rogestam har även varit verksam inom kulturen som ordförande för Göteborgs Stadsteater 1974-1978.

Och nu senast är hon verkställande direktör och koncernchef för Akademiska Hus AB, en post hon haft sedan 1993.

 
 

Bild och text ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1991.

 

Inom den sionistiska världen har vi noterat att Christina Rogestam, både är stödmedlem i den sionistiska kamporganisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism och alltjämt lokalordförande för Samfundet Sverige-Israel i Göteborg (2002).

Christina Rogestam förärades t.o.m. med utmärkelsen "Årets Kvinna" av den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO, för år 1990. En utmärkelse som bara ges till de mer hängivna sionisterna och Israelbeundrarna i Sverige.

Judisk Krönika, nr.3-1991, skriver:

"Christina Rogestam har utnämnts till Årets Kvinna 1990 av WIZO, Women´s International Zionist Organisation, som tack för att hon främjat judisk immigration till Israel."

Rogestam är också aktiv för spridandet av den sionistiska "förintelse"-myten, och enligt ett pressmeddelande från 1/6-1999 från "Levande historias" hemsida var hon med på den av regeringen arrangerade resan under juli 1999, till den sionistiska staten Israel, för att studera "förintelsen". 

 

Christina Rogestam är gift med Lennart Widing en man som är högaktiv i Samfundet Sverige-Israel och som haft inflytande i media då han varit ledarskribent i både GHT och Göteborgs-Posten.

 

 ***
 
En annan sionist inom centerpartiet är Marianne Andersson (född 1942). Hon har varit riksdagsledamot sedan