Underhållningsvärlden

 

Index 

Introduktion

Kändisvärlden

Micael Bindefeld - en judisk makthavare i Sveriges innevärld

Komikerscenen

Cirkusvärlden - Cirkus Scott

Musikscenen

 

*** 


Introduktion

 

Inom underhållningsbranschen i Västeuropa har judar under en längre period haft ett påtagligt inflytande. I det stora landet i väster, USA, är denna dominans ett känt faktum och något medlemmar från "det utvalda folket" internt skryter om:

I Judisk Krönika (nr. 4-5, 1992) kan man läsa om judiska inflytandet under rubriken "There Is No (Jewish)Business Like Show Business":

"Listan över tidiga judiska underhållare - sångare, dansare och komiker - är lång och ryktbar, [...]."

"De amerikanska judarnas kreativa insatser i teaterlivet på Broadway kan bara beskrivas som massiva", påstår Judisk Krönika (sid. 67) och drar sedan en lång lista på judiska namn på personer "vars historia man har kallat 'den amerikanska scenens historia'".

Artikeln om "Show Business" fortsätter skrytet med uppradandet - sida upp och ner - på inflytelserika judar. Och även musiken i USA var förstås "judisk" (sid. 68):

"Populärmusiken dominerades i årtionden av amerikanska judar, vars melodier har blivit örhängen som fortfarande spelas. De judiska kompositörerna och textförfattarna var inte bara många utan också utomordentligt framstående."

Man gör sedan en lång lista på "amerikanska kompositörer och textförfattare av judisk börd" med namn som Art Garfunkel, Bob Dylan, Barry Manilow, och många fler.

 

Bob Dylan föddes som Robert Zimmerman och har bl.a besökt Israel för att be vid klagomuren.

 

Värt att notera i textavsnitten ovan, tagna från de svenska judarnas främsta "kulturskrift", är att man som jude inte drar sig för att använda begrepp som; "styrdes av judar" och "domineras av judar". I avsnittet om Hollywood skriver man t.o.m. "invaderades av judar" ett begrepp som om förd av en icke-judes penna genast skulle förkastas som "antisemitiskt".

 

Så långt USA, hur är det då i Sverige? Det är detta vi här kommer att ta upp.

Och av flera skäl.

 

För det första är det viktigt att belysa även denna aspekt av judiskt inflytande då den resulterar i en popularisering av de judiska underhållningsprofilerna, genom den massiva mediala uppbackningen. Denna popularisering, att dessa judar blir "folkkära", leder i sin tur till att det blir oerhört mycket svårare att framföra kritik, politisk sådan, för att de exempelvis ger stöd till en rasistisk stat som brukar etnisk rensning.

Det blir då som att svära i kyrkan; "Kom inte snacka skit om vår älskade XXX", typ, "Han är ju så rolig och charmig" - "Han kan ju inte vara någon fascist!"

 

Man kan fråga sig hur roliga dessa personer uppfattas av palestinierna i sina nedkörda flyktingläger i Mellanöstern, palestinier som tvingats i exil och dömda till ett liv i fattigdom och förtryck, bara för att dessa judiska lustigkurrar och deras medlöpare skall kunna ha trevliga solsemestrar nere hos sina trosfränder i Eilat i Israel.

 

 

När man ser namnen på flera av de "populära" personer vi nedan omnämner - skall man komma ihåg resultatet av deras engagemang för den sionistiska ockupationsmakten, dess brott, och i det perspektivet döma dem.

Vi kan lova att det fanns även fanns nazistiska lustigkurrar i det nazistiska Tyskland som stod för underhållningen i det Tredje Riket, men eftervärldens dom över dessa människor blev som bekant hård.

 

 

Bland olika kända svenskar både judar och icke-judar, som under senare år ställt upp på olika spektakel för att gynna den sionistiska staten - ofta för att dra in pengar till Förenade Israelinsamlingen - ses en beklämmande stor del kända namn.

Personer som Jan Malmsjö, Eva Rydberg, Rickard Herrey, Margareta Kjellberg, Babben Larsson, Cyndee Peters, Alice Babs, Tommy Körberg, Lars Berghagen, Bibi Andersson, Inga Gill, Anna Sundqvist, Carola, Lasse Berghagen, Arja Saijonma, Sven Melander, Pontus Platin, Clownen Manne (af Klintberg) och Christer Björkman, för att bara nämna några namn som dyker upp när man tittar igenom den judiska pressen.

Där ser man också kända media-profiler som Hagge Geigert, Bosse Holmqvist, Allan Schulman, Pekka Heino, Karin Falck, Arne Weise, Niklas Lindblad, Ulf Elfving, Stina Lundberg-Dabrowski och Siewert Öholm.

Därutöver en mängd kända judiska artister som Adde Malmberg, Robert Sjöblom, Bronetts, Lil Terselius, Zessica Zandén, Palle Granditsky, Erland Josephson, Basia Frydman, Jelena Jangfeldt-Jakubovitch, och många, många fler.

 

 

***
 


Kändisvärlden
 
Kring den självupptagna icke-judiska underhållnings- och kultureliten flockas det med judiska proffs på olika sidområden som tangerar kändislivet, och som rider med på vågen.

Där finns det ett väl utvecklat beroendeförhållande mellan dessa icke-judar - till deras judiska markservice - som är så oumbärlig för främjandet av kändisarnas image och därigenom hela deras kändisstatus: vare sig det är en judisk kändisfotograf som förevigar deras ansikte på en vacker bild som Anna Riwkin Brick, eller designar vackra scenkläder att täcka deras lekamen på scen med som Mago (Max Goldstein), eller som klipper deras hår i moderiktiga och "vackra" frisyrer som judarna Jean-Pierre Barda och tidigare även Micael Bindefeld.

 

Även på den internationella arenan är mycket av det som kretsar kring dessa kändisar judiskt: kosmetikafabrikanter med namn som Helena Rubinstein (grundad av en polsk judinna med detta namn som emigrerat till USA), Schwarzkopf, Estée Lauder (ett världsledande judiskt kosmetika-hus) och det amerikanska kosmetikaföretaget "Max Factor and Co" grundat av den polske juden Max Factor (1877-1938), född i Lodz. För att inte tala om den engelska judinnan Anita Roddick och hennes imperium "The Body Shop" och klädesmärken som Ralph Lauren (startad av en judisk slips-designer med detta namn) och Calvin Klein (grundad av juden Calvin Klein1968).

 

Observera att vi här inte har gått in på dessa icke-judiska kändisars beroende av att hålla sig väl med de judisk-ägda medierna, vars omdömen är absolut avgörande om man vill slå sig fram som exempelvis skådespelare, musiker eller konstnär.

 

***


Micael Bindefeld - en judisk makthavare i Sveriges innevärld

 

I USA har vi Lizzie Grubman som New Yorks främsta festfixare och PR-kvinna, en judinna som är "tusen gånger större än vår blågula Bindefeld" ("Se & Hör", nr. 34-2001), med klienter som Madonna, Gloria Estefan, Marlon Brando, Britney Spears och Robert de Niro.

Hon har dock låtit makten stiga henne över öronen och blev beryktad då hon den 7/7-2001 medvetet mejade in sin mercedesjeep rakt in i en kö till en nattklubb, en akt som skadade 16 människor och ledde till åtal.

 

Vi skall nu titta lite närmare på den svenska motsvarigheten, en maktutövare inom den svenska kändisvärlden - den judiske PR-mannen Micael Bindefeld.

 

Micael Bindefeld och hans företag - Micael Bindefeld AB - med miljonomsättning, ger honom en oerhörd makt; alla kändisar, icke-judar som judar är beroende av sin relation till juden och Israel-sympatisören Micael Bindefeld.

Denna Bindefeldska makt tillstås av media, även om de aldrig sätter in hans makt i något större - sionistiskt - sammanhang. Filip Hammar, dåtida journalist i Aftonbladet Puls, 1995, kallar Bindefeld för "en tung maktfaktor i svenskt nöjesliv", och skriver:

"Han är festfixaren som ordnar de största festerna med de hippaste kändisarna och fetaste fotoblixtarna - en person som representerar den svenska glamouren mer än någon annan."

Johan Lindskog skriver om Bindefeld i en artikel i Aftonbladet Söndag, 1994: "Han som har ett finger med överallt där det händer."

Expressens Ola Liljedahl skriver i Expressen Söndag (Exxet), 1995:

"Det kan vara viktigt att känna Micael Bindefeld. Viktigt för den som är kändis och vill synas.[...] Men vem är han - mannen som har makten att välja ut vem som ska få vara med på premiärer [...]."

 

 

Denna makt gör att man utan att vara kontroversiell kan hävda att Bindefeld styr över det svenska kändislivet.

Aftonbladet skriver i ovannämnda artikel (Söndag 1994):

"I barer och i rökrum på tidningsredaktioner kritiseras han friskt och elakt. Att tycka illa om Micael Bindefeld markerar ett oberoende. Den som är positiv riskerar att få stämpeln som slickare. Men öppet och rakt ut är det få som luftar sin kritik. Ingen vill riskera att stöta sig. Får man säga att Bindefeld är en öppenhjärtig och festlig kille? Vågar man säga att han är en skit? Det är dilemmat. Hur känd, hur inne, hur rik, hur ball som helst. Det handlar inte om det. Den Bindefeld inte gillar hamnar inte på hans fester. Han är enväldig." 

"Men den berömda listan representerar bara en liten del av Bindefelds makt. Han kan viska i öron och dra i trådar. Han har kontakt med nyckelpersoner i flera branscher, på flera plan. Hans makt är odefinierad och lös i kanterna, den är informell och därför skrämmande."

Bindefeld kommenterar själv i samma nummer av Aftonbladet Söndag (1994):

"- Folk gör nästan vad som helst. Jag har svårt att känna respekt för dem som kryper. Fjäsk ser jag igenom direkt. Det är inte klokt vad folk kan förnedra sig. Jag får många brev och jag sparar alla. Någon gång kanske jag publicerar dem. Värst är de som först snackar skit och sen kommer krypande, eller tvärtom."

Och i intervjun i Aftonbladet Puls (1995), berättar Bindefeld om sin lista:

"- Listan speglar delvis min egen personlighet, min bredd på intressen, och visar vilka personer jag är nyfiken på och fascineras av. "

 

Bland Bindefeld de som anges som "hans nära vänner som hans syns ute med" nämns Lisa Nilsson, Izabella Scorupco, Christer Lindarw, Lisa Ekdahl, samt det sionistiska paret Kjelloch Stina Dabrowski (Expressen Söndag 1995).

Själv beskriver Bindefeld sina nära vänner som "Marie Wäsenberg och Marianne Randolph som driver NK Trend och Wera, Christer Lindarw, Izabella, Karin Lund [som driver fotoagenturen Lund], Rossana Mariano som är modechef på Damernas Värld, Lisa Nilsson" (se Veckotidningen 31/4-1999).

Men han umgås också med politikens högdjur, tunga namn som Gudrun Schyman och Mona Sahlin.

I tidskriften "Kupé Business", mars 2000, skriver den judaiserade journalisten Göran Skytte:

"Gudrun Schyman, ordföranden i de gamla kommunisternas parti, är enligt Bindefeld en nära vän. "Jag tycker otroligt mycket om Gudrun." När upproriska röda ungdomar skulle ockupera en gata i Stockholm uttalade Gudrun Schyman i sann populistisk anda att hon stödde deras kamp. Men att hon tyvärr inte själv kunde delta i deras demonstration. Hon lät dock inte meddela orsaken till detta. Nämligen att hon blivit bjuden på en resa till Grekland för att fira Bindefelds 40-årsdag. På denna resa medföljde för övrigt även den socialdemokratiska regeringens ena näringsminister, Mona Sahlin. Det är en bild av tidsandan. Den så kallade symbiosen. Eller, som Bindefeld i ett annat sammanhang säger: "Jag ställde hela den stockholmska grupperingsformeln på ända." I ena sekunden är det fina tanter och hovet som omformuleras. I nästa sekund fina tanter från det socialistiska hovet."

 

Det judiska är aldrig något han sticker under stol med. I Aftonbladets artikel om honom (Söndag 1994) berättas det att:
"Kungen av Stockholms innevärld växte upp i Göteborg. Farfar och farmor flyttade dit från Tyskland på 30-talet. De var judar som sökte en ny lycka i Sverige, fann den och stannade här. Micael och hans lillebror fick en borgerlig uppfostran, övre medelklass, artigt och korrekt."

 

Not: Det förefaller som om Bindefeld är besläktad med den berömda barnboksförfattarinnan Annika Thor, vars morfar invandrat från Tyskland till Göteborg och hette Adolf Bindefeld, en man som enligt Judisk Krönika, nr.2-1999, var "djupt religiös och föreståndare i Göteborgs ortodoxa synagoga".

 

Bindefelds far var tidigare affärsman som sålde apparater till sjukvården men bor numera i Israel. Micaels bror Thommy Bindefeld är också i försäljartagen och arbetar som designansvarig på Indiska (1999).

I intervjun i Expressen (Söndag 1995) berättar Micael Bindefeld att han är "stolt över" att vara jude:

"Jag går visserligen inte i synagogan längre och eftersom jag inte bor nära mina föräldrar blir det inte att jag håller högtider, som när jag var barn. Men det ger mig referensramar bakåt som i sig ger trygghet och stabilitet.

I samma Expressen-intervju säger han vidare:

"[...] större delen av min släkt gasades ihjäl i Auschwitz. Min farfar, som jobbade med pälshandel, hade åtta-nio syskon. Det vara bara han och hans lillasyster som överlevde. Det var likadant på farmors sida. Deras, och därmed min, historia känns viktig för mig att hålla vid liv."

 

Något som motsvarar vad han sa i Hammars intervju i Aftonbladet Puls, 1995:
"- Jag är inte praktiserande, men jag känner mig oerhört judisk känslomässigt, är stolt över mitt kulturarv"

Han berättar där också att han "känner starkt för landet Israel" då: "- Nästan hela släkten på min fars sida gasades ihjäl under andra världskriget.".

Hammars fråga: "Visst är judar väldigt framgångsrika?", svarar Bindefeld strategiskt:

"-Det där är en kliché som förs vidare, ett slags omvänd rasism. Det kan inte vara rent genetiskt. Men det finns däremot socialt nedärvt hos judiska familjer att man prioriterar utbildning och kultur."

 

I en intervju publicerad i Judisk Krönika, nr.2-1997, berättar Bindefeld att han "är helt judisk från alla håll och kanter" och tycker att det är "fantastiskt att vara född till jude". Han berättar där också att han "känner väldigt starkt för Israel", som han "besökt många gånger".

 

 

Som den jude han är kan man även i Bindefelds arbeten se en judisk konsekvens. Denna måste ha börjat tidigt i ungdomen, då Bindefeld i Veckotidningen 31/4-1999, berättar:

"Jag hade ett stort judiskt umgänge utanför skolan och jag var med i en judisk teatergrupp."

 

När Micael Bindefeld så skall ordna fest på Münchenbryggeriet för lanserandet av en ny vodka ses idel judiska namn: Dragplåster för tillställningen är den judiske musikern Burt Bacharach och en 35-mannaorkester som flygs in. Och som inte det vore nog kom Stockholms judiske landshövding Ulf Adelsohn för att bjuda VIP:arna på cocktail i sitt residens. 

Micael Bindefeld har också varit redaktionell resurs för produktionsbolaget Dabrowski TV. Han satt med i redaktionerna för Thomas Tengbys program i SVT1 och Stina Dabrowskis program i TV4 som båda produceras av Dabrowski TV.

Han bedyrar sin relation till detta sionistiska mediapar.

I Expressen Söndag (1995) berättar han:

- Ja, jag är oerhört stolt över att sitta i redaktionen med Stina och hennes man Kjell. De har lärt mig mycket och gett mig ökat självförtroende."

Och samma visa i Aftonbladet Puls (1995):

"Stina och Kjell har lärt mig så oerhört mycket som människa, även känslomässigt. Och så har de givit mig stöd och inspiration i mitt jobb.

Som många andra judar har han också kontakt med Bonniers och deras judiska redaktörer.

I sin artikel i "Kupé Business" mars 2000, berättar Göran Skytte:

"Micael Bindefeld har givit ut en fotobok på Bonnierägda Bokförlaget DN. I förordet skriver bokförläggaren Albert Bonnier så här: "Micael Bindefeld är en kameleont"."

"Först bokförläggaren Albert Bonnier. Hans skildring är lätt officiös, lyder sålunda: "Från en frisörstol på en salong på Östermalm knöt han de första trådarna i sitt stora kontaktnät, blev vän med de rätta människorna och allt oftare utskickad att frisera fotomodeller för modevisningar och modereportage. Det allra första stylistuppdraget, då han inte bara ansvarade för fotomodellernas hår, utan också valde deras kläder, gjordes för Vecko-Revyn i mitten av åttiotalet. Det blev fler och fler mode- och reklamuppdrag. Steg för steg utvidgade han stylistrollen till att bli bildernas regissör och började också arrangera filmpremiärer och PR-fester."

 

 

Som ägare av ett företag som omsätter miljoner kan man undra hur det är med hederligheten. I intervjun i Aftonbladet Puls (1995), berättade Micael Bindefeld att han som ung snattade:

"- Ja, porrtidningar. Och inte nog med det: vi läste dem på kyrkogården, för min skola låg precis bredvid en kyrkogård. Det där kanske jag inte skulle ha sagt."

 

 


Expressen, 25/11-1995. När festfixaren Michael Bindefeld ordnade fest för Vin & Sprit i Stadshuset hittade man spyor, kanyler och kondomer överallt dagen efter. "I fortsättningen kan Vin & Sprit hyra en lada på landet och svina ner där", säger man på stadshuset. Då får de väl se till att arrangörs-svinet följer med.

 

Som celebritet satt han också i styrelsen för En Rökfri Generation. Samtidigt ordnade han dock den s.k. "Ashtrays-utställningen" på Millesgården som var sponsrad av cigarettfabrikanten Blend, något som ledde till att han fick avträda styrelseposten.

 

 

När det sedan gäller Marcus Starberger, Bindefelds värste konkurrent om posten som kungen över festfixarna, vet vi inte något om någon judisk koppling mer än att hans namn driekt ger associationer om tillhörighet till "det utvalda folket". Enligt uppgift i media skall han dock vara av grekiskt ursprung, invandrad till Sverige vid ett års ålder. Av någon smart anledning, månne hans pejling av läget i det judiska New York, måste denne grek sedan justerat sitt efternamn till det judiskklingande "Starberger".

 

 

En annan kändis, i detta fall festdrottning, är Alexandra Charles. Hon har visat sig ha såpass starka sympatier för Israel och dess sionism att hon t.o.m. ställt upp som talare på den judiska kvinnoorganisationen WIZO:s - Womens International Zionist Organisations - s.k. "WIZO-kväll", 13/3-2001. (Vi har t.o.m. sparat annonsen för detta evenemang, som kan beskådas genom att klicka här).

 

 

***

Vi har fått många frågor angående Hasse Wallman, mannen som stått bakom bl.a. China Teatern, Folkan och numera äger Golden Hits och Wallmans Salonger samt Intima Teatern i Stockholm, och om han skulle tillhöra den judiska gruppen, troende eller ej. Hitintills, trots rykten om Wallmans judiskhet, har vi inte erhållit någon säker konfirmation att så verkligen är fallet. Men Hasse Wallmans vice VD för Wallmans Nöjen (2003) är en viss Mikael Gordon-Solfors, och här i Sverige brukar samtliga med eftenamnet Gordon komma från den östjudiska familjen Gordon, en familj vi f.ö. omnämnt på flera andra ställen i detta arbete. Mikael Gordon-Solfors är också ansvarig för utbildning och rekrytering av lärare och elever på "Fame Factory"-skolan.

 

***


Komikerscenen

 

För att underhålla icke-judarna med skratt finns det en mängd judiska komiker.

Bland de amerikanska stjärnorna tänker vi på namn som Jerry Lewis, Danny Kaye och Mel Brooks.

Lite närmare Sverige, i vårt grannland Danmark, är det också judar som av massmedia lanserats som de vi skall lära oss att älska och dela våra skratt med. 

Den danske juden Victor Borge, vars egentliga namn var Börge Rosenbaum slog igenom i Sverige redan 1936 tillsammans med Karl Gerhard.

När sedan Tyskland ockuperat Danmark, flydde Borge till USA, och stannade där till efter befrielsen 1945, då han återvände, nu som "amerikan".

Denne jude hårdlanserades av sina trosfränder, fick en miljonpublik genom TV, fyllde konserthus överallt och umgicks med andra superkändisar, presidenter och kungligheter. Därtill samlade han på sig en stor förmögenhet.

  

Den berömde revymannen Karl Gerhard uppträdde själv på renodlat judiska tillställningar "hos bland andra judiska organisationer" och den judiske journalist Olle Berman (kallad Jules Berman eller "Röda Nejlikan") blev senare Karl Gerhards reklamchef.

Denna jude Berman var även presskontaktman för utländska kändisar som Maurice Chevalier och Josephine Baker (se den judiske författaren Bertil Neumans bok, "Något försvann på vägen", Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 124, 125).

 

Den danska judinnan Lulu Ziegler lämnade Danmark 1942 och uppträdde under 1940-talet för soldater och flyktingar i Sverige. Hon medverkade i Kar-de Mummas revy, hade den första kabarén på Hamburger Börs och regisserade på Göteborgs Stadsteater. Ziegler var gift med en känd dansk regissör och teaterchef, Per Knudtzon (en kommunist).

Som den judinna hon var uppträdde Ziegler också för Judiska Klubben eller Judiska Studentklubben (se Bertil Neuman, "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid.125-126).

 

 En mer sentida dansk-judisk musiker och komediant är Eddie Skoller, som under 1980-talet såg sin storhetstid i den svenska televisionen.

 

I Sverige har det aldrig riktigt blivit till att vi fått heljudiska komiker av samma dignitet. Nej, det är främst inom Stand-up comedy som de svenska judarna kommit att spela en roll. 

 

 ***

 

Stand up Comedyfronten 

 
Standup-scenen anses av våra judar vara en i huvudsak judisk företeelse.

Juden Ricki Neuman, journalist på Svenska Dagbladet, skriver om judiska stå-upp komiker i USA, i Judisk Krönika, nr.1-1989:

"Från början dominerades detta forum av judarna."

Neuman skriver vidare:

"Under sexti- och sjuttitalet dök en generation svarta komiker upp, med Richard Pryor och Bill Cosby i spetsen. Idag är variationen större än någonsin, och i New Yorks comedy club slåss allehanda etniska minoriteter om utrymmet, från italienare och puertorikaner till kineser och israeler.

Men merparten av de stora och välbetalda artisterna är alltjämt av judisk börd och använder fortfarande "judiskt material", som t ex Rodney Dangerfield, Henny Youngman, Alan King, David Brenner, Robert Klein, Elaine Boosler, Joan Rivers och Richard Lewis. Även i antal överväger de judiska komikerna; enligt en undersökning från 1980 ligger siffran på åttio procent."

 

 

Och den judiske komikern Adde Malmberg, som ser stand-up comedy som en arvtagare till en gammal judisk vitstradition skriver i sitt förord i boken "Stå upp! - boken om stand-up comedy" (Carlsen/if Bokförlag, 1992, sid. 7):

"Olika minoritetsgrupper har alltid dominerat den amerikanska underhållningen och inte minst inom humorbranschen har den judiska dominansen varit stor. Idag är ungefär 80% av dom professionella amerikanska komikerna av judiskt ursprung. (I det forna Sovjetunionen var procentsatsen densamma trots att judarna bara utgjorde 1 % av den totala befolkningen!)"

 

 

***

I Sverige är juden Bertil Goldberg, agent i nöjesbranschen den som anses vara - den svenska stand-up organisationen SUCK:s, grundare. SUCK startade nämligen 1988 på initiativ av judarna Bertil Goldberg och Adde Malmberg.

 

Anders "Adde" Malmberg (född 1955) är en pionjär inom svensk stand-up comedy. Han debuterade som stå upp-komiker redan i september 1988 på Westermans i Stockholm. Förutom egna TV-produktioner, som t.ex. "The Båttom Is Nådd" var han redaktionsmedlem i den senaste produktionen av "Släng Dig I Brunnen" som sändes hösten 1995.

 Förövrigt räknas hans professionella scendebut till omkring mitten på 1970-talet.

Anders "Adde" Malmberg är sin trevliga uppsyn till trots en sionist som aktivt ger ekonomiska bidrag till judestaten Israel, där vi sett hur han donerar pengar till Förenade Israelinsamlingen (se tacklista i "Menorah", nr.2-1994).

Adde var också en av de annonserade deltagarna på det Israeljippo som hölls 20/1-1994 på Daily News Café i Stockholm.

Och på "Israelfestivalen" på Nalen i Stockholm, 2004, var Adde Malmberg en av underhållarna av det sionistiska auditoriet (se artikel nedan från "Menorah", nr.2-2004 (Internetversionen)) där Menorah rapporterade:

"Kvällens skrattinsats stod stå-upp-komikern Adde Malmberg för. Han fick oss att skratta gott åt vardagssituationer, vägskyltar, självförtroende samt regler i samhället."

 

Adde Malmbergs far skall vara professor, och våra efterforskningar visar att det här måste röra sig om Lunda-professorn Bertil Malmberg, professor i fonetik och allmän språkvetenskap och på senare tid även professor i Sorbonne.

 

 

 

Del av artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-2004 (Internetversionen) om Adde Malmbergs medverkan på "Israelfestivalen" på Nalen i Stockholm, mars 2004.

 

Bertil Goldberg.
 

Bertil Goldberg står bakom SUCK/Pronto Production. Han har tidigare varit programledare i radioprogrammet "Natti natti" tillsammans med Kjell Dabrowski, se denne.

Bertil Goldberg har också varit verksam inom Nationalteatern och exempelvis gjort både musik och text till låten "Folkens kamp", som sjungs av Björn Afzelius (1984). Se intervju i Judisk Krönika, nr.6-1997.

 

 

David Waldfogel är judisk läkare och ståuppkomiker. Han var också känd i TV då han under 1990-talet figurerade som programledare i det misslyckade TV-programmet "Rena rama natta". Waldfogel har dessutom varit tecknare i Judisk Krönika, reporter på StjärnTV:s "Rasist TV" under 1990-talet och medverkade i Judiska Teaterns spektakel "Judisk Konfetti" december 1994. 

 

Den judiske pjäsförfattaren Mikael Druker, som vi berättar mer om i vårt avsnitt om judar och kulturen, extraknäcker också som "svensk-judisk" ståuppkomiker.

 

 

Danny Gordon lanseras som en judisk musiker och komiker. Gordon har haft projektet "A room for a Jew" som han satt ihop med sin judiske kompis Ludvig Josephson (Erlands son) på Mosebacke 1998 (se Judisk Krönika, nr.1-1998).

Gordon dyker upp i allsköns judiska och sionistiska sammanhang, han medverkade exempelvis i en "Jubileumscabaret" under Israels 50-års jubileumsfestival den 29/3-1998 (se artikel i Judisk Krönika, nr.1-1998).

 

Eric Löwenthal, skådespelare som numera arbetar med stand up bl.a. på Norra Brunn.

 

Mikael Koppelman (född 1971) debuterad som standup komiker 1999 uppträder bl.a. på Norra Brunn, Engelen, K-bar,Comedy Står, Teatrix, Blue Moon Bar i Stockholm, Palace i Norrköping, Svenssons i Uppsala, Mack i Malmö för att nämna några av klubbarna. Mikael Koppelman vann Rookietävlingen i Norrköping december 2001.

 

 

Per Naroskin, judisk psykolog och psykoterapeut har också ett förflutet som ståupp komiker. Naroskin har därutöver kunnat höras som krönikör i P1:s Studio Ett och har medverkat i SVT:s "Fråga doktorn" på TV2 (jan 2004). Naroskin har också varit förläsare och lärare på Polishögskolan. 

 

 

***

Magikern och komikern John Houdi deltog som underhållare på Förenade Israelinsamlingens "Israelfestival" på Nalen i Stockholm, 16:e mars 2003.

"Menorah", nr.2-2003 (Internetversionen) skriver:

"Magikern och komikern John Houdi avslutade kvällen med att locka fram många skratt med hjälp av vice ordförande Alter Saks och Florentina Simon."

 

 

 

Bild och bildtext ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-2003 (Internetversionen).

John Houdi underhåller apartheidanhängarna på "Israelfestivalen" på Nalen i Stockholm, 16:e mars 2003.

 

Israelsupportern John Houdi tillhör gänget i S.U.C.K., liksom Adde Malmberg som vi nämnde ovan och som också har erfarenhet av Israelfestivalerna. 

 

 

 

Den hårdlanserade Lars Brandeby - "Kurt Olsson" (född 1945) agerar också på stand-up scenen. Han är känd för sin medverkan i Nationalteatern men framförallt med sin rollfigur "Kurt Olsson".

Brandebys livskamrat är lärarinnan Unni Petterson Brandeby, en kvinna som inte tvekar att i påstådda arbete mot rasismen arbeta med de sionistiska organisationerna och deras anhängare av judisk etnocentrism och rasism.

När sionisterna höll "årets stora Israelafton" på Park Avenue Hotel i Göteborg, 27/1-1996, var Unni Brandeby där för att få ett pris från Förenade Israelinsamlingen som tack för hennes insatser (se annonsbilaga till Menorah, nr.4-1995).

Unni Brandeby tillhör också nätverket som stödjer den påstått "antirasistiska" organisationen "Expo". Dock har det vid en närmare granskning visat sig att denna organisation lever på pengar från rika sionistjudar och är genominfiltrerad av sionistiska judar - som använder organisationen som instrument för sina syften.

Unni Brandeby samarbetar också med sionistkvinnan Ingrid Segerstedt-Wiberg och Göteborgs-juden och KPMLr:aren Henry Ascher, den senare falskeligen lanserad som "Palestinaaktivist".

 

 

Några andra personer att nämna:

Skämtarkvinnan Margareta Kjellberg var med som en av underhållarna på Keren Kajemets årliga Tubischvat-fest 1971, se Judisk Krönika, nr.3-1971.

 

Judisk Krönika, nr.1-1972, berättar hur Lasse Dahlqvist och den kände buktalaren och imitatören Arne Ljung med sin docka "Konrad" underhöll på den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO:s höstbasar på Scandinavium i Göteborg, november 1972.

 

Och "Clownen Manne"- Manne af Klintberg - själv av judiskt påbrå från den judiska klanen Wahren - har också uppträtt på ett evenemang i WIZO:s regi (se Judisk Krönika, nr.4-1985).

 

 

 

***


 

Cirkus Scott
 
Cirkus Scott, startades av fyra bröder 1937, där den kände Francois Bronetts mor skötte ekonomin.

Francois Bronett (1932-1994), ledde länge verksamheten på Cirkus Scott och hårdlanserades i media med sin gamla urtjatade "största möjliga tyssssstnad...".

Vad få vet om är att familjen Bronett är en judisk cirkussläkt och självaste Francois Bronett själv ligger begravd som troende jude på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm. 

 


Expressen, 11/9-1994. När DN konstaterade att cirkuspappan Francois Bronett systematiskt trixade för att slippa betala skatt skrev familjen Bronett en lång debattartikel om att det var "antisemitism".

Francois Bronett var också till sitt sätt typiskt judisk. När man påpekade att det var konstigt att han gjort allt i sin makt för att slippa betala skatt till Sverige samtidigt som han sade sig älska detta land, klagade cirkusdirektören Bronnet på "antisemitiska" kampanjer mot hans person istället för att sakligt svara på den befogade frågan.

Francois Bronett visade ett helhjärtat stöd för den politiska ideologin sionismen och dess stat Israel. När Förenade Israelinsamlingen hade sin årliga "Israelfestival" 1986, var det just Francois Bronett som var dess konferencier (se Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1986).

 

Sönerna Henry Bronett och Robert Bronett har efter faderns frånfälle fortsatt som cirkusdirektörer.

Henry Bronnet, som tillhör Judiska Församlingen, är även känd som skådespelare, han har exempelvis medverkat i judinnan Susanne Ostens filmer, bl.a. filmen "Bröderna Mozart". Henry Bronett har även använt sitt skådespeleri inom ramen för den Judiska Teaterns verksamheter i Stockholm men har också ett öppet engagemang för judisk ockupation och statsterror då han är kopplad till den Zionistiska Federationen i Sverige.

När den sionistiska paraplyorganisationen Zionistiska Federationen höll Landskonferens den 21:a oktober 1990, var det Henry Bronett som för de samlade sionistledarna högtidligen läste upp Israels självständighetsförklaring (se artikel i Judisk Krönika, nr.6-1990). Henry Bronett var också, i tradition från fadern, programledare för "Israelfestivalen" för år 1989 (se annons för evenemanget i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr. 4-1988).

Och bröderna Bronett gör även reklam för sitt jippo "Cirkusprincessan" i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika (se deras annons i Judisk Krönika nr.2-1999).

 

 

Metro, 16/11-2000.

 

***

 

 

I sammanhanget kan man också nämna att den judiske Ivar Heckscher, bror till forne rikspolischefen Sten Heckscher och den öppet judiske översättaren Einar Heckscher, arbetar som utbildningsansvarig på famösa Cirkus Cirkör.

 

 

***


 

 
Musikscenen
I vårt avsnitt om judiskt inflytande inom kulturlivet i Sverige har vi en speciell sektion om just musiker, kompositörer och sångare inom musikvärlden, men där vi inte gått in på det populärmusikaliska.

 

Inom populärmusiken ses judar ofta i rollen som producenter, exempelvis i fallet Elvis Presley, eller som fallet med gruppen Beatles där juden Brian Epstein var deras mentor.

 

På den internationella arenan finns det flera kända judiska musiker som smörsångaren Barry Manilow, Simon och Garfunkel, den hårdlanserade Bob Dylan (Zimmerman) för att inte glömma senare idoler som Marc Almond och Boy George. Inom hårdrocken har vi KISS-medlemmarna Paul Stanley (Stanley Eisen) och Gene Simmons (Chaim Whitz, senare ändrat till Gene Klein), David Lee Roth och den ökände gitarristen i hårdrocksbandet "Guns´n Roses", Slash (Saul Hudson).

 

I Sverige ser man också judar dyka upp i rollen som organisatörer av olika musikspektakel.

Exempelvis har vi den öppet judiske Mikael Katzeff som medorganisatör och en av huvudmännen bakom Gärdesfestivalen (och som dessutom spelar i punkbandet Gud i Brallan). Mikael Katzeff samarbetar även med den likaledes judiske musikern Brynn Settels (från Dag Vag) och arrangerade tillsammans en musikfestival i Skeppsholmen i Stockholm, augusti 2000. Vi skriver mer om Mikael Katzeff i avsnittet om judiska filmare.

 

Inom folkmusiken i Sverige har vi juden Lars Farago som ordförande i Riksföreningen för folkmusik och dans. Lars Farago dyker själv upp i Judisk Krönika.

 
 

I det av sionister kontrollerade Sverige får man inte heller sjunga vad man vill.

Sionisten Eva Dickson skriver en artikel i Judisk Krönika, nr.6-1984, där hon skryter om hur Svenska Kommittén mot Antisemitism fick en skiva av satirikern Eddie Meduza indragen då han parodiserade Adolf Hitler på ett för kommittén misshagligt sätt.

Eva Dickson skriver:

"Den osannolikt vedervärdiga låten föranledde Svenska kommittén mot antisemitism att genast avsända två telegram, ett till skivbolaget CBS i Bromma och ett till stora CBS i New York.

Dra in skivan, krävde kommitténs ordförande, Gabriel Romanus. Och det var just vad svenska CBS gjorde - innan kvällen hade skivbolaget lovat att kontakta alla sina återförsäljare för att få skivan stoppad.

Detta var som sagt bara ett exempel på varför Svenska kommittén mot antisemitism behövs."

 

Bland det judiska inslaget inom populärmusiken kommer vi först in på kråma-sig-i-glitter-bandet "Army of Lovers", ett band som med sin låt "Israelism", gjorde en enda stor hyllning till den judisk-rasistiska staten Israel med en video fylld av vajande israeliska fanor, djupa dekolletage och davidsstjärnor.

Detta under en period då hundratals palestinier dagligen sköts i Israel vid tiden för lanseringen.

Denna cyniska kupp för popularisering av förtryckarmakten Israel, accepterades i princip utan invändningar av den huvudsakligen icke-judiska kritikerkåren.

Det ger en fingervisning om den sionistiska rötan i dagens svenska samhälle.

 

  

 Bild och text från Judisk Krönika, nr.2-1993.

 

Den israeliska profileringen av Army of Lovers är ett direkt resultat av medverkan i bandet av två medlemmar rekryterade från den judiska gruppen.

Jean-Pierre Barda är en nordafrikansk jude och kommer från ortodoxa judiska kretsar.

Judisk Krönika, (nr.2-1993), berättar i sitt porträtt av Barda att han "kommer från ett traditionellt judiskt hem" och bl.a. varit aktiv i den "sionistiska rörelsen B´nei Akiva".

Denne cyniker och apartheidsupporter lanseras stenhårt i våra medier.

Trots att han är en nolla, med endast "frisör" och "stylist" som egentliga kompetensområden släpps han in i alla TV-kanaler och flamsshower, han var t.o.m. programledare i TV-programmet "Rik och Berömd", TV6, och på senare tid popularisas Barda genom sin medverkan i tjejprogrammet "Silikon", på TV3. Och när Stockholms gay-scen skall fira sina triumfer i deras kamp mot "förtryck" och diskriminering, ja, då väljer man den sionistiske juden, Israelanhängaren och antiaraben Jean Pierre Barda som sin konferencier för sina gayjippon i Stockholm (sommaren 2000).

Som den jude han är diggar Jean-Pierre Barda samarbete med andra judar. Därför har man sett Barda i samverkan med den likaledes judiske och homofile Rikard Wolff som dennes partner i "I'm a Gigolo" och samarbetet dem emellan fortsatte även då Barda förenade sig med Wolff som frisör i hans arbete på "Änglagård 2".

 

 

Aftonbladet, 22/12-1995. Hans Scheike fick inte fira Chanukka (judisk jul) i TV.

Den andra judiska parten i "Army of Lovers" är Dominika Peczynski, en judinna med ursprung i Polen, och på samma sätt av media hårdlanserad.

Denna judinna har en minst sagt en imponerande karriär där hon började som strippa och telefonsexoperatör för att sedan bli programledare i TV3:s stora kultursatsning "Tutti Frutti"

Vi får alltid itutat oss om judarnas ledande och imponerande egenskaper inom kultursfären, är det månne detta de menar?

 

Judinnan Peczynski kan aldrig förneka sitt freudianska sinnelag. I Aftonbladet 25/8-1994 kunde man läsa hur hon "visar upp sitt Sverige för britterna via programmet "Big E" i BBC". I programserien besökte hon bl.a. den judiske förbrytaren och sektledaren Hans Scheike i dennes hus i Dalarna. Peczynski kommenterar:

" - Han fingrade mig på ändan hela tiden, och han ville piska mig. Men jag avstod".

Dominika berättar också att hon efter inspelningen av programmet fick "ett hett brev från Scheike där han antydde förhoppningen om en femte hustru". Andra inslag i judinnan Peczynskis informationsserie om minst 15 program om Sverige skall ha behandlat så intressanta ämnen som "underkläder, prostitution, artisters snoppstorlekar m.m." Man tackar och bugar!

Peczynski var under en period ihop med Gurra-G i det svenska hip hop bandet "Just D". 

Peczynski har nu fortsatt i den judiska traditionen som äktenskapsförmedlare, med sitt bolag Lovesearch som hon driver ihop med sin kollega och vän Camilla Thulin.

Camilla Thulin är också värd några ord. Hon har hela tiden stått bakom och således skrivit under på Army of Lovers Israelförhärligande profilering. Under sammanställningen av vårt arbete sett flera Thulins som under årens gång gift sig med judar och judinnor varpå man starkt kan misstänka att även designern Camilla har dessa storartade gener i omsättning i sitt lilla blodomlopp.

Thulins val av partner, skådespelaren Johan Rabaeus, är intressant då denne också förfaller vara godkänd av den judiska gruppen och t.o.m. anförtros spela rollen som jude vilket han gjorde ihop med Erland Josephson i Ingmar Bergmans uppsättning av "Goldberg variationer", 1994-1995 - något som annars bara brukar förbehållas folk från "den rätta stammen". Johan Rabaeus spelade också med i den hel-judiska filmen "Freud flyttar hemifrån", en film där en stor del av vårt judiska skådespelaretablissemang medverkade och där Rabaeus spelade en icke-judisk läkare.

Den med sionistiska judar så involverade Johan Rabaeus kommer f.ö. från de finaste av diplomatkretsar, då hans far Bengt Rabaeus (född 1917), haft absoluta topp-positioner på UD (bl.a. generalsekreterare för EFTA, chef för Sveriges EU-delegation i Bryssel, etc) och även varit ambassadör i arablandet Algeriet.

 

Bland de icke-judiska bandmedlemmarna i "Army of Lovers" kan vi berätta att bandmedlemmen och den numera som debattör lanserade Alexander Bard, en man som anser att man ska "låta folk droga så mycket de vill", tidigare hade en homosexuell relation med den judiske debattören och IT-mannen Oscar Swartz (se Aftonbladet 15/8-1995). 

La Camilla å sin sida driver en sexklubb i Stockholm, vilket ändå inte hindrar socialdemokraterna att krampaktigt försöka använda sig av henne för att mobilisera ungdomsröster till partiet.

 

***
 

En annan individ från det judiska etablissemanget är Magnus Uggla.

Många har under åren undrat över hans spännande utseende och kanske trott att det rörde sig om lite spännande vallonska inslag. Men efterforskningar visar att det här inte är något annat än ännu en jude, i detta fall från den judiska bankirfamiljen Thiel, som erövrat en ledande position.

Judisk Krönika, nr.4-1985, skriver om Magnus Uggla:

"Sitt adliga namn till trots har denna scandal beauty från Östermalm judisk anknytning. Rocksångaren och idolen är nämligen avkomling till den en gång så mäktige Ernest Thiel."

 

Magnus Ugglas bortkomna Stockholmsattityd är en mask, då han i själva verket kommer från minst sagt etablerade kretsar, med en gedigen uppväxt i Östermalm i bagaget.

Modern, judinnan Madeleine Uggla (född 1920), är känd inom musikvärlden som grundare av Stockholms Musikpedagogiska Institut och var bl.a. ordförande för Sveriges Körförbund. Hennes man Claës Uggla var i sin tur patentråd och ordförande i patentbesvärsrätten och i sin tur son till en överste.

När det gäller klanen Thiel är det också så att Magnus Uggla är besläktad med lustigkurren Povel Ramel då denne också har gift sig med en judinna från denna klan.

En kort bakgrund:

Den judiske bankiren Ernest Thiel hade en dotter Carin Thiel som var kusin och nära vän med den judiske förläggaren Karl Otto Bonniers son, Tor Bonnier. (Detta då både Karl Otto Bonnier och Ernest Thiel hade gift sig med två judiska systrar från den judiska klanen Josephson.)

Carin Thiel var under en period gift med författaren, predikanten och Pingströrelsemannen Sven Lidman. När äktenskapet med Lidman sprack äktade Carin Thiel istället den kände arkitekten och professorn Ragnar Östberg (som bl.a. ritat Stadshuset i Stockholm). Paret Thiel-Östbergs dotter Susanna Östberg blev sedan i sin tur gift med skämtaren Povel Ramel, och på så sätt har allas vår skämtare och humorist tyvärr också familjeband till denna rasistiska maffia.

Här kan vi också berätta att Povel Ramels dotter Charlotte Ramel under en period var gift med den numera avlidne musikern Ted Gärdestad, se mer nedan. 

 

 

Rebecca Facey, skådespelerska från filmen "9 mm", har också gett sig in i musikbranschen, och släppt en skiva - "Brownchild". Rebecca Facey "har jamaicansk mamma och israelisk pappa" (DN På Stan, 23-29/3-2001).
 

***

 

Bland övriga judiska musiker skall vi kortfattat nämna några namn:  

 

Brynn Settels, "Bumpaberra", organist och musiker som är känd för sin medverkan i bandet "Dag Vag". Dessförinnan bildade Brynn Settels år 1973 bandet Peps Blodsband tillsammans med den famöse skåningen Peps Persson (egentligen Per-Åke Tommy Persson).

Settels är jude enligt den judiska närradiostationen Radio Shalom.

Brynn Settels samarbetar även med den likaledes judiske musikern och filmaren Mikael Katzeff och arrangerade tillsammans en musikfestival i Skeppsholmen i Stockholm, augusti 2000.

Brynn Settels har också gett ut en skiva tillsammans med poten Bruno K. Öijer, "Skugga Kommer" 1986, där Öijer stod för texten och Settels för musiken. Värt att här nämna är att Bruno K. Öijer också uppträtt för den Judiska Teaterns räkning.

Brynn Settels har också setts verka som kulturreporter på Sveriges Television, på "Kulturnyheterna" på TV2 (nov 2002).

 

 

Adam Wladis, som spelar med som gitarrist i bandet "DreamTeam!" (där finns bl.a. Mikke Dee på trummor (Motörhead) och sångare Joakim Cans (Hammerfall) och sång och munspel Totta (från Tottas Blues Band)). Wladis har en karriär inom media: Han var radiojournalist på Helsingborgs Dagblads radioredaktion (1999), sedan reporter/researcher på TV-programmet "Debatt" i TV1 (2001) och därefter som reporter på Rapport. Adam Wladis har varit redaktör för Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash" (se Judisk Krönika, nr.5-1999).

 

Henryk Lipp, musiker som spelar i bandet "Blue for Two"

 

Daniel Levin, musiker och gitarrist som spelar i bandet "Speed of Sound Enterprise" och samspelar med "Weeping Willows" sångare Magnus Carlson på dennes soloplatta (2001).

Not: Daniel Levin som är författare på Bonnier-ägda bokförlaget på Dagens Nyheter och även knuten till denna tidning skrev en drapa i DN där han fördömde Radio Islams omnämnande av honom i detta verk och betygade att han inte var jude och att namnet "Levin" bara var taget och inte från någon invandrad Levin-ättling. Daniel Levins artikel var skrivet på ett manér som andades pro-sionistisk opportunism med ordval och hysteriserande om arabisk "antisemitism" som man annars bara brukar se i artiklar av personal från Svenska Kommittén mot Antisemitism. Således var onämnandet av honom i detta verk berättigat, då uppdraget både handlar om att nämna judar (som ju är pro-israeliska per definition) men även icke-judar som arbetar för de sionistiska makthavarna för att förstärka Israels makt och som i handling bekämpar det antisionistiska motståndet. Daniel Levin navigerar väl i mediakretsarna och jobbar nu på SVT:s program "Debatt" som researcher (2004).

 

Det finns en hel del andra namn att redovisa men i nuläget har denna sektion låg prioritet i vår totala sammanställning varpå denna information får tillföras i ett senare skede.

 

 

 

Bland populära musiker som i många svenskars ögon är folkkära och omtyckta, finns det åtskilliga med starka band till den judiska gruppen och som under åren visat sitt stöd till apartheidstaten Israel.

 

Den kända sångerskan Alice Babs Sjöblom har - okänt för de flesta - mycket starka känslor för den judiska ockupantstaten Israel, och detta sedan många år tillbaka.

I Menorah, nr.1-1994, kallar man henne för en "engagerad Israel-vän".

Hon har .t.o.m. gjort ett TV-program "Alice i Israel", där hon sjöng sina favoritsånger från hennes favoritplatser i Israel.

Alice Babs Sjöblom var också en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel. Ett upprop där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel. Bland initiativtagarna till insamlingen sågs sionister som Per Ahlmark, juden och TV-producenten Allan Schulman från Förenade Israelinsamlingen, och Samfundet Sverige-Israels Einar Rimmerfors.

 

Alice Babs Sjöblom var också en av flera sionister som var med på den sionistiska organisationen Keren Kajemets vinprovarfest, en fest som Judisk Krönika, nr.9-10/1972, berättar åtskilligt om. Alice Babs erhöll också med några andra utvalda en "Masada-medalj" från den israeliska ambassadörens hand samt "därtill ett diplom som tecken på att 18 träd vardera planterats i deras namn i Israel", enligt Judisk Krönika "för deras betydande konstnärliga insatser till fromma för förståelsen och vänskapen mellan våra folk" (d.v.s. det svenska och israeliska folken).

Dessa "högt uppskattade ärebetygelser" gavs enligt Judisk Krönika "på uppdrag av [Israels] turistminister Moshe Kol".

Judisk Krönika:

"Höjdpunkterna var flera, vilket knappast hör till vanligheterna. Alice Babs sjöng Svend Asmussens utsökta ordlösa So Sorry ur TV-filmen från Israel till ackompanjemang av sin trogne arbetskamrat musikdirektör Åke Levén."

Judisk Krönika berättar vidare hur i "pur förtjusning" Alice Babs och den danska judinnan Raquel Rastenni "på stående fot" sjöng den judiska sången "Jerushalajim ve shel zahav i duett".

 

Sångerskan Alice Babs Sjöblom samt TV-producenten Arne Arnbom och fotografen Gösta Glase, erhåller "Masadamedaljer" och diplom från den sionistiska organisationen Keren Kajemet som tack för sina insatser för sionisterna. Israels dåvarande ambassadör i Sverige, Max Varon, står längst till höger på bilden.

Bild och bildtext från Judisk Krönika, nr.9-10/1972.

 
Rubrik från Menorah, nr.4-1972.

***

 

På 1970-talet lanserades en figur Hadar Kronberg som "Sveriges Cats Stevens". Han deltog bl.a. i uttagningen till Melodifestivalen 1975 (låten "Lady Antoinette"). Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1975, skriver sin hyllning till Hadar Kronberg:
"Han behärskar hebreiska flytande och mycket i hans musik är präglat av hans ständigt återkommande resor till Israel."

Hadar Kronbergs far var överstelöjtnanten Erik Kronberg som i samband med FN-tjänst vid Suez bosatte sig med sin familj i Jerusalem, i Israel. Hadar Kronberg studerade där hebreiska och när fadern blev avlöst 1971 fortsatte sonen åka till landet och blev t.o.m. ihop med en judinna Drora.

"Väl hemma i Sverige igen började Hadar skriva egna melodier och texter.

- Jag uppträdde på en massa olika klubbar i Göteborgstrakten. Bl a spelade jag på en del vänsterradikala ställen. Där hände det ofta att jag fick publiken emot mig eftersom jag hade ett Israel-märke fastklistrat på min gitarr. Många gånger blev det långa diskussioner men för det mesta brukade jag få dem med mig. Det hände att jag till och med lyckades övertyga sympatisörer från KFML(r) om Israels självklara rätt till existens"

Menorah skriver glatt vidare:

"Allt har gått så rasande fort för Hadar. Hans skivor säljer bra och spelas ofta i radio. Kritikerna har full komligt öst beröm över honom. Inte bara i Sverige. Både USA och Schweiz har visat ett påtagligt intresse.

I sommar ska han bI a ut och turnera med Ann-Louise Ranson och Glenmarks. Men vad kommer att hända sedan?

- Ja, uppriktigt sagt så vet jag inte det. Drora och jag ska i alla fall tillbringa en del av sommaren i Israel. Jag trivs så enormt där nere. Eilat är den mest fantastiska plats jag besökt. Kanske någon gång i framtiden blir den vårt hem... vad vet jag?"

 

***
 
Carola Häggkvist (Sögaard) hör till en av Sveriges populäraste artister och hennes talang som sångerska kan man inte hacka ner på.

Men vad få vet är att hon, som ett resultat av den hjärntvätt hon utsatts för under sin epok hos de "kristna" inom den sekteristiska rörelsen Livets Ord, är en försvarare av den judiska statens brott mot det palestinska folket. En person som använder sitt kändisstatus och sitt namn för att mobilisera stöd till Israel.

  

Och när Hagge Geigert, en av Israels främsta supporters i Sverige, avled, hölls en begravningsceremonin i Haga kyrka i centrala Göteborg, där "ceremonin inleddes med att Carola sjöng den israeliska sången ”El Shaddai”", "vid vännen Hagges bår" (Atfonbladet, 7/3- 2000).

 

I Judisk Krönika, nr.2-1996, berättas det hur Carola i mars 1996 kom på besök med sin pianist, låtskrivaren Per-Erik Hallin, till den judiska Hillelgårdens förskola, på den traditionella shabbatsamlingen.

Judisk Krönika berättar entusiastiskt:

"Efter ljuständning och brachot sjöng man flera shabattsånger med uppbackning av de båda artisterna. Stämningen var mycket hög.

- Jag känner mig som en del av den judiska familjen, sa Carola till [Judisk Krönikas] Magasinet." 

 

Carola Häggkvist på besök i ockupationsmakten Israel, fraterniserande med dess ockupationssoldater som begår dagliga brottt mot folkrätten och FN-stadgan.

Foto- och bildtext ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1984, ett foto som enligt den sionistiska tidskriften "onekligen gör både Carola, Jerusalem och de israeliska soldaterna rättvisa".

 

***

 

Musikdirektören Stig Andersson ledde Jobélkören, ett trettiotal icke-judiska religiösa ungdomar, på en "framgångsrik turné i Israel", enligt Judisk Krönika, nr.2-1972, och framträdde också på den sionistiska organisationen Keren Kajemets årliga Tubischvat-fest 1972.

Pontus Platin, sångare och skådespelare. Pontus Platin är känd från Melodifestivalen 1979 och den s.k. "Pontus Platin-skandalen". Pontus Platin anklagades då för att dels ha köpt sin tävlingslåt av en utländsk kompositör och dels för att ha myglat sig till en plats bland de tio utvalda i tävlingen med hjälp av kompisar i urvalsjuryn.

Platin har också spelat i TV-serien "Vita Lögner" och i "The Rocky Horror Picture Show", då den i Sverige sattes upp som teater, med Pontus Platin i huvudrollen.

På "Israelfestivalen" på Nalen i Stockholm, 16:e mars 2003, var Pontus Platin konferencier för det sionistiska auditoriet (se "Menorah", nr.2-2003). Menorah skriver:

"Konferencieren Pontus Platin höll samman kvällen med glatt humör."

 

 

 

 

Bild- och bildtext ovan från en artikel i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-2003 (Internetversionen) om "Israelfestivalen" den 16:e mars 2003, på Nalen i Stockholm.

Pontus Platin, pianisten Staffan Scheja, folkpartisten Jan Björklund och skådespelerskan Evabritt Strandberg bland andra medverkande där till stöd för Israel.

***

 

 

När man sedan tar ett känt svenskt namn från musikvärlden som den suiciderade Ted Gärdestad, ser man honom flankeras av idel judiska namn. Vi insinuerar inte att Gärdestad skulle ha varit jude, men genom att titta på de människor som dyker upp i hans närhet, förstår man nog att den judiska gruppen i Sverige och staten Israels anhängare har en särställning och en hel del att säga till om.

I redogörelsen som följer kan man ha i minnet att judarna utåt påstår att de utgör en försvinnande liten minoritet i landet Sverige - sannolikheten att stöta på en jude i dagens Sverige är statistiskt c:a en på fyrahundra. Samtidigt hävdar de också att de är som vilken liten obetydlig befolkningspillra och minoritet som helst, och inte utövar något som helst inflytande på det svenska samhället.

Nej, skulle man överhuvudtaget i ett kritiskt sammanhang påstå att det skulle finnas ett judiskt inflytande, då står åsiktspolisen där och slänger ur sig invektiv om "antisemitism", "rasism", "nynazism" och andra minst sagt laddade begrepp.

 

Låt oss då titta närmare på fenomenet Ted Gärdestad, en liten fallstudie helt enkelt.

 

När man ser vilka kvinnor han var ihop med märker man att Ted Gärdestad redan 1976 gifte sig med Charlotte Ramel, dotter till ovannämnde Povel Ramel och dennes fru från den judiska klanen Thiel, som vi berättade om ovan.

Därutöver uppges judinnan Ann Zacharias ha varit en av Gärdestad tidigare flickvänner och i denna roll ha skickat blommor till hans begravning. Det förfaller här vara samma judinna som den "Ann Zacharias" som tidigare var gift med sångaren och skådespelaren Sven-Bertil Taube.

Gärdestads begravning i Silverdals kapell i hemorten Sollentuna, var också en intressant tillställning. Begravningen förättades av ingen annan än Åke Bonnier, bror till den öppet judiska förlagschefen Eva Bonnier. Åke Bonnier är en "kristen" präst som avslöjade sin tvättäkta judiskhet bakom sin kristna mask i en avslöjande intervju i Judisk Krönika för några år sedan. Som vi berättar i avsnittet om den svenska kyrkan samarbetar Åke Bonnier med ingen annan än Eli Göndör, en svensk jude bosatt i Israel som t.o.m. varit ockupationssoldat på Västbanken!

 

"Officiant" för hyllningstillställningen i Silverdals kapell var skådespelaren Per Ragnar, en man som både verkar inom det Judiska Centret och som hjälper till på olika spektakel för att samla in pengar till Israel. Per Ragnar var exempelvis ett av dragplåstren på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival" år 1987 där han medverkade på en Israelfest på Folkan i Stockholm under parollen "Lechaim Israel - skål Israel!" (se annons i Judisk Krönika, nr.6-1986).

Som musiker och "nära vän" till Gärdestad anges gitarristen Janna Schaffer, också en person med judiskt påbrå, och som under begravningen för att hedra sin vän spelade en truddelutt på sin gitarr.

Till Ted Gärdestads begravning kom också den judiske läkaren, programledaren och komikern David Waldfogel med sin sambo "Ann Furelid". Man kan då göra den intressanta noteringen att en viss fotomodell vid namn Ann Furelid tidigare varit Magnus Ugglas flickvän och den kvinna som Uggla år 1979 fick en liten flicka Emelie med. Det förefaller här som om Furelidskan byter ut en artist från det utvalda folket med en annan.

 

I de etablerade kretsarna är det judiska inslaget stort, oproportionerligt stort.

I ljuset av de dagspolitiska händelserna måste det vara legitimt att diskutera detta, då den judiska gruppen faktiskt är på väg att starta ett religionskrig som inbegriper en krigsförklaring mot en miljard muslimer.

Ett krig där man från judiskt håll kallt räknar med stöd från sina judiska bröder och systrar i den s.k. diasporan, och där man gärna ser att icke-judarna i Västvärlden via lögner och indoktrinering förvandlas till judarnas allierade och helst blir de som får ta smällen i den uppseglande konflikten.

 

Som parentes har vi noterat att Ted Gärdestad under sin period som musiker även varit verksam i den judiska staten Israel.

 

 

***

 
Del av artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1973.

Mona Krantz och Kent Finell underhåller "med israelisk musik" i samband med Israels 25-års jubileum 1973.

  

Artikel och text ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-2000.

Richard Herrey och Christer Björkman uppträder på "Israelfestivalen" år 2000, på Nalen. Pengarna som samlas in på detta jippo går till Förenade Israelinsamlingen och därefter till Israel.

 

***
Man kan också undra var Ulf Lundell står i dessa frågor då han skrivit dikten "Judiska flickor". Vi citerar här Judisk Krönika, nr.6-1984:
"JUDISKA FLICKOR

Poeten, författaren, rocksångaren m m Ulf Lundell har skrivit en dikt om judiska flickor. Den finns i hans senaste diktsamling "Tid för kärlek".

Här publicerar vi dikten och välkomnar kommentarer från Krönikans kvinnliga läsare. Breven kommer att vidarebefordras till Ulf Lundell.

Jag älskar judiska flickor
Dom har en sällsynt förmåga
att vira in en i nån slags marmor
och deras skönhet
Vem har inte drunknat
i Elisabeth Taylors ögon?
Jag törs inte åka till Tel Aviv
Jag gifter mej med en av dom
i fjällen
Hon ser sej i spegeln
Jag kysser hennes hals
Jag säjer
älskade
mina tokiga kortbröstade ihopsatta
släktingar som har bankat järn hela livet kommer från Belgien
jag tycker om hemligheterna
och biblar
och psalmer
och sluttningar med apelsinträd
och jag drömmer om mörka hårsvall
och hallonfärgade läppar
och kvinnor som sjunger i köket
och ett
hem i bergen
"

 
Om judendomen nu är en religion, hur kan det då vara något särskilt med judiska flickor?
 

 ***

 

 

Apropå vem som är ihop med vem kan vi också påminna om att den kände musikmakaren Johan "Stakka Bo" Renck har fotomodellen och judinnan Annika Aschberg som sin flickvän och fr.o.m. september 2002 som fru. Annika är dotter till Robert Aschberg och på så vis barnbarn till den judiske bankiren Olof Aschberg - Obadja Asch, något man är väl medveten om i den Aschbergska familjen.

Vi berättar mer om den "röde bankiren" i vårt avsnitt om judiskt inflytande över bankvärlden.

 

Som regiassistent har Johan Renck också en judinna, Lovisa Lamm.

Lovisa Lamm kommer från etablerade judiska kretsar, där fadern är den öppet judiske dokumentärfilmaren Staffan Lamm och modern textilkonstnärinnan Ingela Håkansson (se SvD 19/6 2001). Lovisa Lamms syster Ellen Lamms är verksam på Dramaten och berättar vi mer om henne i vårt avnitt om teatervärlden. 

 

***
 

 


Top      Index      Person-index      Home